Finska kyrkans alla biskopar har låtit publicera 12 teser om Bibeln i ett häfte på 16 sidor. Den text som har legat till grund för dessa teser har utarbetats av professorn i Nya testamentets exegetik vid Helsingfors Universitet Aimo T. Nikolainen. Teserna har daterats till pingsten 1972. [0]
Inledningsvis understrykes att Guds heliga ord är enda rättesnöret, varefter all lära i kyrkan skall prövas och bedömas och att Bibeln är Guds ord, som heliga Guds män har skrivit, drivna av den helige Ande. Man betonar också att kyrkan inte råder över Skriften. Bibeln är inte en skapelse av kyrkan utan tvärtom är kyrkan som historisk företeelse en följd av den Guds ords förkunnelse, som genom att skrivas ned också har gett upphov till Bibeln. Inte heller får mänskliga traditioner sättas över Bibeln. [1]
Trots dessa viktiga påpekanden måste dessa teser utsättas för skarp kritik. Dels är de formulerade så att de står öppna för olika tolkningar, dels innehåller de många direkta felaktigheter. Det är genomgående för dessa teser att man med Bibelns mänskliga sida menar att Bibeln på mänskligt sätt innehåller onöjaktigheter. »Frågan om Bibelns ofelbarhet eller om misstag och felaktiga uppgifter i Bibeln är därför oriktigt ställd. Bibeln är sann i alla sina böcker, emedan den i all sin mänsklighet uppenbarar Guds frälsningsvilja och är ett redskap för den helige Ande» (s. 12). Därmed menas att Bibeln kan förmedla ett sant budskap på ett mänskligt språk och med mänskliga föreställningar, som innehåller många felaktigheter. Men Skriftens teologiska undervisning kan inte skiljas från dess historiska, biologiska eller geografiska uppgifter. Budskapet om Kristi försoningsdöd på korset, blir inte detsamma om följande uppgifter är felaktiga: pinad under Pontus Pilatus (historia), ur hans sida kom blod och vatten (biologi), han blev korsfäst pa Golgata utanför stadsmuren (geografi). Historia, biologi, geografi är invävt i det teologiska budskapet och kan inte tas bort eller förändras utan att väven förstöres. Det är inte om Bibelns gudomliga sida som Skriften säger: den är utan brist och vederkvicker själen (Ps. 19:8), utan om Guds ord så som det föreligger på mänskligt språk. [2]
»Det är skäl att också på Bibeln tillämpa den kända kristologiska tvånatursläran. Såsom Jesus, Ordet,har två naturer, en gudomlig och en mänsklig, så har också Bibeln, Guds ord, sin gudomliga och sin mänskliga natur» (s. 14). När biskoparna därmed menar att den mänskliga naturen hos Kristus liksom hos bibelordet är bristfällig gör man sig skyldig till ett svårt kätteri. Kristi mänskliga natur är fullkomlig, utan synd. Förmodligen har biskoparna förletts att tänka på den fallna människans natur, den som genom syndafallet kännetecknas av arvsynd och fördärv. Men Jesus var ju sann människa, fri från arvsynd och fördärv. [3]
I övrigt framgår av teserna att biskoparna accepterar den gängse bibelkritiska synen på bibelböckernas etappvisa tillkomst, de talar om Gamla testamentets religion som något som skiljer sig från den urkristna tron, de tycks tro att »luthersk bibelsyn» innebär att formalprincipen är underordnad materialprincipen (s. 7) och de uttrycker sig suddigt om Jesu jungfrufödelse och lekamliga uppståndelse (s. 10). [4]
Tes 9 om »Bibeln och naturvetenskapen» vittnar om en häpnadsväckande okunnighet. »Det råder ingen motsättning mellan Bibelns skapelsetro och de naturvetenskapliga förklaringarna rörande världens uppkomst», heter det. Det är just vad det gör. De naturvetenskapliga förklaringarna utesluter Guds direkta ingripande vid skapelsen och räknar bara med naturliga, inomvärldsliga processer. Inte på basis av vetande utan på basis av den moderna världsåskådningen att Gud, i den mån han finns, aldrig har direkt ingripit eller skapat av intet. [5]
Tes 11 om den vetenskapliga bibelforskningen låtsas inte heller om att den ofta utgår ifrån förutsättningar som är i harmoni med modern världsåskådning och som tillåts bestämma många av resultaten. Se närmare de fyra första häftena i Biblicums småskriftserie BIBEL OCH VETENSKAP. (Bokf. Pro Veritate, Uppsala.) [6]
Häftet »12 teser om Bibeln» visar att det är möjligt att säga att Bibeln är Guds ord, som heliga män har skrivit, drivna av den heliga Ande, och att den heliga Skrift är den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, och ändå föra till torgs en rad uppfattningar, som egentligen strider mot dessa satser. Det är annars ett vanligt kännetecken på nyortodoxin att fylla gamla goda uttryck och formuleringar med ett nytt och ganska vidöppet innehåll. Det är därför viktigt att vi får teser om Bibeln, som klart och entydigt sammanfattar den kristna tron angående Bibeln. Kanske de finska biskoparnas försök kan få stimulera till ett bättre? [7]