Framställda av Preses i Missouri-Synoden J. A. O. Preus.

I. Kristus såsom Frälsare och Herre

Vi tror, lär och bekänner, att Jesus Kristus är vår Herre och Frälsare och att vi genom tron på honom får syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vi bekänner, »att våra gärningar ej kan försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd, utan att vi vinner denna blott genom tron, då vi tror, att vi upptages i nåden för Kristi skull, vilken ensam står som medlaren, som försonar Fadern» (CA XX, 9, SKB, s. 64). Vi tror, att Jesus Kristus är den enda vägen till himlen och att alla, som dör utan tro på honom, blir evigt fördömda. Vi tror, att alla som tror på Kristus i mellantillståndet mellan deras död och hans andra ankomst får glädjas över en välsignad förbindelse med honom och att deras kroppar på den yttersta dagen skall uppväckas. [1]

Vi förkastar därför: [2]

  1.  arbetshypotesen, att det även kan finnas andra vägar till frälsning än tron på Jesus Kristus; [3]
  2.  att man därför kan anse människor, som icke tror på Kristus som »anonyma kristna»; [4]
  3.  att det icke finns en evig fördömelse för icke-troende och gudlösa människor. [5]

II. Lag och evangelium

Vi tror, att den Heliga Skrifts båda huvudläror, Lag och Evangelium, måste predikas beständigt och sorgfälligt i Guds Kyrka intill världens ände, och därtill med den rätta åtskillnaden (FC, SD V, 24, SKB, s. 602). Lagen såsom uttryck för den oföränderliga gudsviljan måste brukas av Kyrkan såväl för att föra människorna till kännedom om sina synder som ock för att undervisa de kristna om goda gärningar (FC SD V, 17-18, SKB, s. 600f.). Evangeliet har därvid huvudvikten i Nya Testamentets predikotjänst, ty det är budskapet »att Gud genom Kristus förlåter dem som tror på evangelium alla deras synder och för Kristi skull upptager dem till barn samt av idel nåd utan all deras förtjänst gör dem rättfärdiga och saliga» (FC SD V, 25, SKB, s. 602). [7]

Vi förkastar därför: [8]

  1.  att evangeliet endast är ett budskap vilket som helst, som i en svår situation meddelar en god nyhet;[9]
  2.  att evangeliet är en norm eller regel för det kristna livet eller att evangeliet till sist lägger en ny lag på de kristna; [10]
  3.  att det som Guds lag förklarar som synd (t.ex. äktenskapsbrott eller stöld) icke alltid och överallt verkligen är synd; [11]
  4.  att kristna såsom människor som är befriade från lagens förbannelse, icke längre skulle behöva undervisning i lagen för att veta vad Guds vilja är beträffande deras liv och leverne. [12]

III. Kyrkans sändning

Vi tror, lär och bekänner, att Kyrkans huvuduppgift är att av alla folk vinna lärjungar, i det hon genom att predika evangelium och förvalta sakramenten avlägger vittnesbörd om Jesus Kristus. Andra nödvändiga kyrkliga uppgifter, såsom omsorgen om människornas lekamliga behov, skall tjäna Kyrkans huvuduppdrag och hennes mål, att människorna skall komma till tro och bekänna Jesus som sin Herre och Frälsare. [14]

Vi förkastar därför varje föreställning om Kyrkans sändning som går ut på att ett adekvat och fullständigt vittnesbörd om Jesus Kristus vore möjligt även utan evangeliets uttryckliga förkunnelse. [15]

IV. Den Heliga Skrift

A. Skriftens inspiration

Vi tror, lär och bekänner, att hela Skriften genom Guds inspiration är given av den Helige Ande och att därför Gud är den egentlige upphovsmannen till varje ord i Skriften. Vi erkänner därmed, att det råder en kvalitativ skillnad mellan det inspirerade vittnesbördet i den Heliga Skrift i alla dess delar och vittnesbördet i alla andra slag av mänskliga uttalanden, vilket gör Bibeln till en absolut unik bok. [18]

Vi förkastar därför följande åsikter: [19]

  1.  att den Heliga Skrift endast är inspirerad på samma sätt som alla kristna är »inspirerade» till att vittna om Jesus Kristus som sin Herre; [20]
  2.  att den Helige Ande icke ingav de bibliska författarna de konkreta orden utan endast lät dem åtnjuta en särskild ledning; [21]
  3.  att endast det i den Heliga Skrift är ingivet av den Helige Ande som omedelbart syftar på Kristus och människornas frälsning; [22]
  4.  att ickekanoniska Skrifter i den kristna traditionen anses »inspirerade» i samma mening som den Heliga Skrift; [23]
  5.  att delar av det nytestamentliga vittnesbördet om Jesus Kristus skulle innehålla fantasiprodukter – som alltså har sitt ursprung i den urkristna församlingen och icke skulle relatera faktiska händelser.[24]

B. Skriftens ändamål

Vi tror, att hela Skriften vittnar om Jesus Kristus och att dess huvudändamål är att undervisa om saligheten genom tron på Kristus Jesus. Vi betonar därför, att den Heliga Skrift endast då brukas rätt, när den läses utifrån rättfärdiggörelsen genom tron som riktpunkt och under det rätta åtskiljandet mellan lag och evangelium. Då Jesu Kristi frälsningsverk fullbordades genom hans personliga inträde i vår historia och genom hans sant historiska livsverk, hans död och hans uppståndelse, vidhåller vi, att erkännandet av Skriftens frälsningsändamål ingalunda tillåter, att man ifrågasätter eller förnekar historiciteten eller fakticiteten hos de händelser som berättas i Bibeln. [26]

Vi förkastar därför följande åsikter: [27]

  1.  att det är riktigt att nalkas Skriften så, som om det ginge an att ha kunskap om de där framställda fakta och data utan att sätta dem i relation till Jesus Kristus och hans frälsningsverk; [28]
  2.  att Gamla Testamentet icke vittnar om Kristus Jesus, när det läses utifrån sina egna förutsättningar;[29]
  3.  att det är tillåtet att avvisa historiciteten hos vissa händelser eller verkligheten hos vissa under, som omtalas i Skriften, om därigenom ingen sammanblandning av lag och evangelium sker; [30]
  4.  att erkännandet av Skriftens huvudändamål gör det betydelselöst, om sådana med fakta sammanhängande frågor bejakas eller ej, som: Var Adam och Eva reellt historiska personer? Gick Israels barn torrskodda genom Röda havet? Har underverket med kopparormen verkligen inträffat? Föddes Jesus verkligen av en jungfru? Har Jesus verkligen utfört alla underverk som tillskrivs honom? Innebär Jesu uppståndelse verkligen att hans döda kropp återvände till livet? [31]

C. Evangeliet och den Heliga Skrift


(Material- och Formalprincipen) [33]

Vi tror, lär och bekänner, att evangeliet om syndarens nådiga rättfärdiggörelse genom tron på Jesus Kristus icke blott är Skriftens huvudlära och en grundläggande förutsättning för Skriftens utläggning, utan överhuvud hjärtpunkt och centrum i vår kristna tro och all teologi (materialprincipen). Vi tror, lär och bekänner emellertid också, att »Guds ord allena skall grunda trosartiklar» (AS II, 2, 15, SKB, s. 316) och »att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter» (FC Ep, Summ., SKB, s. 499). [34]

Det evangelium som utgör hjärtpunkten i vår teologi är det glada budskapet, såsom Skriften vittnar därom – så som Skriften, ur vilken vi hämta vår teologi, alltid hänvisar oss direkt till evangeliet om Jesus Kristus. [35]

Vi förkastar därför följande förvanskningar av förhållandet mellan evangeliet och Bibeln (mellan material- och formalprincipen): [36]

  1.  att antagandet av Bibeln som sådan icke utgör evangeliet, hjärtpunkten och centrum i den kristna tron och teologien eller är vägen till den eviga saligheten; [37]
  2.  att evangeliet och icke Skriften är normen efter vilken läror och lärare skall bedömas och dömas (om man t.ex. hävdar, att frågan om kvinnors prästvigning är tillåtlig skall avgöras på grund av »evangeliet», oberoende av speciella läroutsagor i den Heliga Skrift); [38]
  3.  att man har rätt att betvivla vissa bibliska berättelsers (t.ex. »syndaflodens» och syndafallets) historicitet och fakticitet, försåvitt »evangeliet» icke förvanskas därigenom; [39]
  4.  att de kristna icke skulle behöva acceptera sådant som visserligen läres i Skriften men som icke hör till »evangeliet». [40]

0D. Skriftens auktoritet


Vi tror, lär och bekänner, att eftersom Gud är Skriftens upphovsman så innehåller den såväl den gudomliga kraften att undervisa människor om salighetens väg genom tron på Kristus Jesus (kausativ auktoritet), som ock den gudomliga aukroriteten att tjäna Kyrkan som enda regel för lära och liv (normativ auktoritet). Vi är medvetna om, att Skriftens auktoritet endast kan bejakas utifrån tron och icke i kraft av blotta förnuftsbevis. Såsom trons människor håller vi icke blott fast, att den Heliga Skrift är kraftig och verksam, utan även att »den Heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skall såsom med en probersten prövas och bedömas, om de är goda eller onda, rätta eller orätta» (FC, Ep, Summ, s. 500). [42]

Vi förkastar därför följande uttalanden: [43]

  1.  att Skriftens auktoritet är begränsad till dess verkande kraft att föra människor till frälsningen i Jesus Kristus; [44]
  2.  att Skriftens auktoritet endast har avseende på Skriftens verkan (som nådemedel) men inte på vad den är (Guds inspirerade ord); [45]
  3.  att Skriften har auktoritet för lära och liv i Kyrkan icke på grund av sin egenskap som inspirerat och ofelbart Guds Ord, utan emedan den är den äldsta tillgängliga skriftliga källan för det gamla Israels historia och för Jesu Kristi liv och budskap eller emedan Israels och den första Kyrkans utvalda och kallade ledare skrivit den, eller emedan Kyrkan förklarat den för kanonisk; [46]
  4.  att kristenheten i varje tidsålder är direkt inspirerad av den Helige Ande och därför också kan nå utöver apostlarnas och profeternas lära, om det gäller att finna svaren på vissa aspekter på hennes tro och vittnesbörd. [47]

E. Skriftens kanoniska text

Vi tror, lär och bekänner, att det för Kyrkan av i dag auktoritativa ordet är det kanoniska Ordet, däremot icke förkanoniska källor, »Gattungen» eller traditioner – hur nyttigt det än må vara att utforska sådana möjligheter för att vinna en klarare förståelse av den kanoniska textens intention. [49]

Vi förkastar därför följande uppfattningar: [50]

  1.  att man måste fastställa olika »betydelser» (»meanings») hos en biblisk text eller en perikop under skilda stadier av dess förkanoniska historia eller att den betydelse som en kanonisk text har i dag skiljer sig från den betydelse den hade vid tiden för dess skriftliga uppteckning; [51]
  2.  att bibliskt stoff som man förklarat för »äkta» (t.ex. »äkta» Jesusord »äkta» Paulus-brev eller »äkta» mosaiska föreställningar) skulle ha större auktoritet än »oäkta» bibliska utsagor (inom de kanoniska skrifterna); [52]
  3.  att vissa avsnitt eller ställen i den kanoniska texten i Skriften skulle kunna anses som legendariska (dichterische) tillägg av de bibliska författarna eller den urkristna församlingen och därför inte kunna räknas som helt förbindande; [53]
  4.  att utomkanoniska källor skulle kunna begagnas för att ifrågasätta den kanoniska textens klara innebörd; [54]
  5.  att den bibliska teologiens väsentliga teologiska data måste finnas i den bibliska textens förkanoniska historia; [55]
  6.  att visst kanoniskt stoff skulle äga större auktoritet än somligt annat material på grund av sin högre ålder eller emedan det påstås vara »ursprungligare» eller äga större »äkthet»; [56]
  7.  att olika utsagor av Jesus, som är upptecknade i evangelierna, faktiskt icke skulle härröra från Jesus och därför skulle sakna historisk fakticitet eller fulltonig auktoritet. [57]

F. Skriftens ofelbarhet

Med Luther bekänner vi, att »Guds ord icke kan taga fel» (nec potest errare nec fallere, dass Gottes Wort nicht feilen kann, StK IV, 57, SKB s. 480). Vi tror, lär och bekänner därför, att den Heliga Skrift, emedan den är Guds Ord, icke innehåller några misstag eller motsägelser, utan att den i alla sina delar och ord är den ofelbara sanningen. Vi fastställer, att den uppfattningen, att Skriften innehåller misstag och fel, står i strid med SOLA-SCRIPTURA-principen, emedan den bygger på antagandet av en norm eller ett kriterium som står över Skriften. Vi förnekar inte, att det finns skenbara motsägelser och inadvertenser samt problem, som beror på osäkerheten om urtexten. [59]

Vi förkastar därför följande åsikter: [60]

  1.  att Skriften innehåller såväl teologiska som sakliga motsägelser och misstag; [61]
  2.  att Skriften är ofelbar endast beträffande sådant, som hör direkt till den evangeliska frälsningsförkunnelsen; [62]
  3.  att Skriften är ofelbar endast rent »funktionellt», d.v.s. att Skriften är »ofelbar» endast i den meningen att den når sitt syfte, nämligen att föra evangeliet om frälsningen till människorna; [63]
  4.  att de bibliska författarna, på grund av anpassning efter sin samtid har använt eller anfört felaktiga föreställningar (t.ex. påståendet att Paulus’ utsagor om kvinnornas roll i Kyrkan inte är förbindande i dag, emedan de är den kulturellt betingade följden av att aposteln just såsom barn av sin tid delade den samtida judendomens åskådningar); [64]
  5.  att Jesu och Nya Testamentets utsagor beträffande det mänskliga författarskapet till delar av Gamla Testamentet eller bestämda gammaltestamentliga personers och händelser historicitet icke skulle behöva gälla som sanna (t.ex. det davidiska författarskapet till den 110:e Psalmen, Jonas, syndafallets samt Adams och Evas historicitet); [65]
  6.  att endast sådana aspekter i en biblisk utsaga skulle gälla som sanna vilka står i samklang med textställets föregivna intention (t.ex. att Pauli utsaga om Adam och Eva Rom. 5 och 1 Kor. 11 icke skulle kunna bevisa Adams och Evas historicitet, emedan det icke varit apostelns särskilda intention att framhålla detta; eller att vår Herres födelse av jungfru skulle kunna bestridas, emedan barndomsberättelserna hos Matteus och Lukas icke skulle ha den speciella intentionen att diskutera ett biologiskt under); [66]
  7.  att Jesus icke skulle ha gjort en del uttalanden och icke utfört vissa gärningar, som i evangeliet tillskrivs honom utan att de i stället uppfunnits eller konstruerats av den urkristna församlingen eller av evangelisterna för att tjäna deras särskilda behov; [67]
  8.  att de bibliska författarna stundom lagt vissa uttalanden i en del människors mun, som dessa aldrig verkligen gjort (t.ex. antagandet, att »Deuteronomisten» lägger i Salomos mun ett tal, som denne i själva verket aldrig hållit), eller att de berättar om händelser, som om de inträffat, fastän de faktiskt aldrig ägt rum (t.ex. Adams och Evas syndafall, tåget genom Röda havet på torr mark, episoden med kopparormen, Jesu förvandling av vatten till vin, att han gick på vattnet eller t.o.m. att han uppstod kroppsligen från de döda eller att graven faktiskt var tom); [68]
  9.  att bruket av vissa »Litteraturgattungen» (litterära former) nödvändigt ifrågasätter historiciteten hos en berättelse (t.ex. att den föregivna midraschformen hos barndomsberättelsen i Matteus- och Lukasevangeliet gör det sannolikt att i realiteten ingen jungfrufödelse ägt rum, eller att den litterära formen i Genesis 3 talar emot syndafallets fakticitet). [69]

G. Skriftens enhet


Vi tror, lär och bekänner, att emedan en och samme Gud talar i hela Skriften, så råder det en organisk enhet både inom densamma och isynnerhet mellan Gamla och Nya Testamentet. Fastän vi ingalunda förbiser den mångfaldiga olikheten i språk och stil och erkänner skillnader i betoning i de olika berättelserna om samma händelse eller samma ämne, så hävdar vi ändå med tillförsikt, att i hela Skriften samma evangeliska lära framställes och det till och med i »alla dess artiklar». [71]

Vi förkastar den meningen, att den Heliga Skrift vare sig inom de särskilda böckernas eller författarnas område eller i deras förhållande till varandra ställer oss inför motsägande och oförenliga läror och teologier. Vi anser denna uppfattning icke endast stå i uppenbar strid mot Skriftens syn på sig själv utan även vara något som gör det omöjligt för kyrkan att äga och bekänna en enhetlig teologisk ståndpunkt som är sant biblisk och evangelisk. [72]

H. Gamla Testamentets profetia

Då Nya Testamentet betecknar höjdpunkten i Guds skrivna uppenbarelse, bekänner vi, att det ger utslag vid bestämmandet av förhållandet mellan de båda testamentena inbördes och isynnerhet beträffande de gammaltestamentliga profetiornas innebörd, ty en profetias fulla innebörd blir uppenbar först i dess uppfyllelse. Med de lutherska bekännelserna håller vi fast att det finns messianska förutsägelser om Jesus Kristus i hela Gamla Testamentet. I enlighet därmed bekänner vi att »i Gamla Testamentet Skriften utlovar den kommande Kristus och erbjuder evig välsignelse, salighet, rättfärdighet och evigt liv genom honom» (Apol. IV, 5 tyska texten) och att patriarkerna och deras efterkommande tröstade sig med sådana messianska löften (jfr FC SD V, 23, SKB, s. 602). [74]

Vi förkastar därför följande satser: [75]

  1.  att nytestamentliga utsagor om gammaltestamentliga texter och händelser icke fastställa dessas innebörd (meaning) (t.ex. att Jesu hänvisning till Ps. 110 i Matt. 22:43f. varken bevisar dess davidiska författarskap eller dess profetiska messianska karaktär); [76]
  2.  att gammaltestamentliga profetior icke skulle få gälla som messianska profetior i den meningen, att de var ursprungliga förutsägelser, utan endast i den meningen, att Nya Testamentet senare tillämpade dem på nytestamentliga händelser; [77]
  3.  att det aldrig fallit de gammaltestamentliga profeterna in, att deras profetior syftade ut över deras egen samtid ända fram till Kristi tid. [78]

I. Historiska metoder vid bibelutläggning

Då Gud är historiens Herre och har uppenbarat sig i historiska fakta och i sin Sons person verkligen inträtt i mänsklighetens historia, vidhåller vi, att det historiska ramverket, i vilket evangeliets budskap är inställt, är en väsentlig del av Guds Ord. Därtill bejakar vi, att de inspirerade skrifterna är historiska dokument, som skrivits under skilda tider på skilda orter och under skilda omständigheter. Vi bekräfta därför, att den Heliga Skrift uppfordrar till historisk undersökning och bör tas på allvar såsom historiskt dokument. Å andra sidan hävdar vi bestämt, att den kristne uttolkaren av Skriften icke kan okritiskt övertaga den profane historikerns förutsättningar och regler för forskning, utan att han under bruket av historiska metoder måste låta sig ledas av de förutsättningar som ligger i hans tro på historiens Herre, som uppenbarat sig i den Heliga Skrift, som skapar och bär denna vår mänskliga historia och till och med inträder i denna historia för att föra den till det av honom bestämda målet. [80]

Vi förkastar följande ståndpunkter: [81]

  1.  att frågan, huruvida vissa i Skriften framställda händelser verkligen inträffat, är oväsentlig med hänsyn till den Heliga Skrifts syfte och funktion; [82]
  2.  att metoder, som bygger på uttalat hinsides och naturalistiska föreställningar om historien – exempelvis nedanstående – skulle kunna spela en avgörande roll för bibeltolkningen: [83]
  3.  att universum är otillgängligt för påverkan av Gud eller någon som helst övernaturhg makt, [84]
  4.  att underverk så långt möjligt bör förklaras utifrån naturliga förutsättningar, [85]
  5.  att den restriktiva inställningen gentemot underverk skulle kunna leda till, att vissa i den Heliga Skrift relaterade underverk förnekas, [86]
  6.  att lärorna i den Heliga Skrift är resultatet av en helt naturlig utveckling eller evolution av tankar och erfarenheter inom Israel och urkyrkan, [87]
  7.  att Skriftens budskap skulle kunna uttömmande förklaras av lagar som kan restlöst härledas ur empiriska händelser och rationell iakttagelse, [88]
  8.  att människans oförmåga att se in i framtiden gör verklig förutsägande profetia omöjlig. [89]
  9.  Förkastas bör vidare den åsikten, att vår huvuduppgift i bibelutläggningen icke består i att utforska urkällornas (d.v.s. den kanoniska Heliga Skrifts) mening på grundval av dessa källor själva; [90]
  10.  att, om tillämpningen av historiska metoder leder till resultat som avviker från den uppenbara meningen i en bibeltext, dessa resultat skulle kunna antagas utan att bryta mot den lutherska skriftprincipen eller vår förpliktelse till de lutherska bekännelseskrifterna (t.ex. att det vore berättigat, att förneka änglarnas eller en personlig djävuls existens på grund av blotta historiska, litterära eller teologiska överväganden). [91]

K. Arvsynden

Vi tror, lär och bekänner, att Gud har skapat allting genom sitt ords allsmäktiga kraft. Vi tror vidare, att människan skapades särskilt såsom Guds viktigaste skapelse efter Guds avbild, d.v.s. i ett tillstånd av fullkomlig rättfärdighet, oskuld och salighet. Vi lär, att Adam och Eva var verkliga historiska mänskliga varelser, de båda första människorna i världen, och att deras syndafall var en historisk händelse, som införde synden i världen, så att »efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, avlas och föds i synd» (CA II, 1, SKB, s. 57). Vi bekänner, att människans syndafall gjorde Jesu Kristi återlösningsverk nödvändigt och att den fallna människans enda hopp om frälsning från sin synd är Jesus Kristus, hennes Frälsare och Herre. [93]

Vi förkastar därför följande: [94]

  1.  alla världsbilder och världsåskådningar, filosofiska teorier och exegetiska utläggningar, som förvanskar dessa bibliska läror och så fördunklar evangeliet; [95]
  2.  påståendet, att människan icke trätt in i världen genom en omedelbar skapelseakt utan genom en evolutionsprocess ur lägre livsformer, som i sin tur skall ha utvecklats ur en materia, som antingen säges vara evig, autonom eller i varje fall ha uppstått av sig själv (selfgenerating); [96]
  3.  den meningen, att Guds (egentliga) avbild, till vilken Adam och Eva skapats, icke skulle ha bestått i en medskapad rättfärdighet, d.v.s. i ett fullkomligt gudsförhållande; [97]
  4.  påståendet, att Adam och Eva icke varit verkliga historiska personer och att deras syndafall icke varit en verklig historisk händelse, som infört synd och död i världen; [98]
  5.  den meningen, att arvsynden icke berövat alla människor deras andliga krafter och gjort det omöjligt för dem att utan tro på Jesus Kristus leva i det rätta förhållandet till Gud. [99]

L. Underskriften under bekännelsen

Vi bekräftar ännu en gång vårt antagande av den Heliga Skrift såsom Guds inspirerade och ofelbara Ord och vår villkorslösa underskrift under »alla den evangelisk-lutherska Kyrkans symboliska böcker såsom ren och oförfalskad förklaring och framställning av Guds Ord» (Constitution [Författning] Art. II). Vi antager bekännelseskrifterna, emedan de är tagna ur Guds Ord och betraktar därför deras läroinnehåll som rätt och förbindande utläggning av den Heliga Skrift och som förpliktande för vårt arbete som Jesu Kristi tjänare och som ämbetsbärare i den Lutherska Kyrkan – Missourisynoden. [101]

Vi ansvarar för följande klarläggande över innebörden i vår underskrift under bekännelsen: [102]

  1.  Vi erkänner, att läroinnehållet i de lutherska bekännelseskrifterna icke endast omfattar sådana läror i den Heliga Skrift, som uttryckligen behandlas i bekännelseskrifterna utan även sådana bibliska läror som meddelas i viss mån indirekt eller i förbigående, såsom t.ex. lärorna om den Heliga Skrift, om skapelsen, om den Helige Ande och de yttersta tingen. [103]
  2.  Med fäderna hålla vi före, att icke allt i de lutherska bekännelseskrifterna hör till deras läroinnehåll. Men vi förkastar varje försök att godtyckligt eller egenmäktigt inskränka omfattningen av deras läroinnehåll. Vi erkänner t.ex., att underskriften under bekännelseskrifterna icke är förbindande för oss beträffande alla rent exegetiska detaljer, som innehålles i bekännelseskrifterna, eller ens beträffande användningen av alla förekommande bibelställen för att stödja en viss teologisk utsaga. Emedan bekännelseskrifterna vill uppfattas som bibelutläggningar, förkastar vi emellertid den åsikten, att vi genom vår underskrift under bekännelsen icke skulle vara förpliktade till den utläggning av Skriften som finns i dem eller till det läroinnehåll, som bekännelseskrifterna härleder ur enskilda bibelställen.[104]
  3.  Vi erkänner att bekännelseskrifterna bör läsas och studeras utifrån respektive skrifts historiska situation, men vi förkastar den meningen att vår underskrift under bekännelseskrifterna endast skulle innebära att vi anser bekännelseskrifterna som ett historiskt korrekt svar på de problem med vilka Kyrkan vid tiden för deras avfattning konfronterades. [105]
  4.  Vi erkänner, att läroinnehållet i bekännelseskrifterna har sitt centrum i Jesus Kristus och i evangeliet om rättfärdiggörelsen av nåd genom tro, men vi förkastar den meningen, att läroinnehållet endast omfattar sådana bekännelseutsagor, som uttryckligen och omedelbart har att göra med evangeliet om Jesus Kristus. Därför instämmer vi inte heller i den åsikten, att vår underskrift under de lutherska bekännelseskrifterna tillåter oss att förkasta vissa bekännelseutsagor såsom t.ex. djävulens och änglarnas existens eller att Adam och Eva var verkliga historiska personer. [106]
  5.  Vi medger, att de lutherska bekännelseskrifterna icke innehåller någon särskild artikel om den Heliga Skrifts väsen och dess utläggning, men vi erkänner och accepterar bekännelseskrifternas uppfattning om den Heliga Skrifts väsen och de däremot svarande teologiska principerna för dess utläggning. [107]
  6.  Vi erkänner de lutherska bekännelseskrifterna som den riktiga utläggningen av den Heliga Skrift och förkastar den meningen, att vår underskrift under de lutherska bekännelseskrifterna ger oss frihet att avvisa läroutsagor i bekännelseskrifterna, för vilka enligt vår subjektiva känsla det icke finns tillräckliga skriftbevis. [108]
  7.  Vi erkänner, att vår underskrift under de lutherska bekännelseskrifterna förpliktar oss att predika och undervisa i överensstämmelse med hela Skriften. Vi förkastar den meningen, att alla bibliska ämnen som icke uttryckligen behandlas i bekännelseskrifterna skulle vara öppna frågor. [109]
  8.  Vi bekänner att den Heliga Skrift är den enda regeln och rättesnöret för tro och liv och att andra skrifter »icke får likställas med den Heliga Skrift» (FC, Ep, 1. 2, SKB, s. 499). Vi förkastar därför den uppfattningen, att det skulle vara legitimt att bibehålla läroslutsatserna i bekännelseskrifterna utan att antaga deras bibliska grund eller att anse en formalistisk bekännelseunderskrift såsom lämplig säkerhet gentemot godtyckliga exegetiska slutsatser. [110]
  9.  Slutligen försäkrar vi, att vårt antagande av de lutherska bekännelseskrifterna icke endast skall betyda, att vi håller läroinnehållet i de lutherska bekännelseskrifterna för en i varje fall tänkbar möjlighet för lutherska kristna av i dag, utan att vi predikar, lär och bekänner läroinnehållet i de lutherska bekännelseskrifterna såsom vår alltigenom egna personliga bekännelse. [111]

Förkortningar: [112]

CA = Confessio Augustana, Augsburgska Bekännelsen [113]

Apol. = Augsburgska Bekännelsens Apologi. [114]

AS = Schmalkaldiska Artiklarna [115]

StK= Stora Katekesen [116]

FC= Formula Concordiae, Konkordieformeln [117]

Ep = Epitome [118]

SD = Solida Declaratio [119]

SKB = Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter ed. Josefson [120]