På de olika platser, där prof. Becker höll föredrag om sin synods lära under sin månadsvistelse i Sverige, gjorde han inledningsvis följande deklaration å sin synods vägnar för att undvika missförstånd. Skriftens lära om enhet i tron och åtskiljande från all falsk lära får enligt Wisconsinsynoden inte åsidosättas, av kärlek till Sanningen.
Jag har kommit till Sverige på inbjudan av Stiftelsen Biblicums styrelse, men också som representant för den evangelisk-lutherska Wisconsinsynoden (Wisconsin Evangelical Lutheran Synod, WELS) och då särskilt för dess yttre mission. [0]
Min kyrkas namn är kanske bekant för många av er genom tidningen Kyrka och Folk. Många av er känner säkert också till Wisconsinsynodens principer för gudstjänstgemenskap. Det påstås ofta att WELS står vid sidan av vad man huvudsakligen menar med amerikansk lutherdom. Ni kanske vet att vi inte firar gudstjänst eller utför kyrkligt arbete tillsammans med andra kristna eller ens med andra lutheraner som vi inte är ett med i läran. Vi menar att Luther hade rätt i Marburg. [1]
När vi intar denna ståndpunkt vill vi därmed inte säga att alla andra lutheraner eller alla andra kyrkor inte kan tillhöra den heliga kristna Kyrkan. Vi vet att Gud har sitt folk varhelst människor uppriktigt bekänner sina synder och verkligen tror på Herren Jesus som sin ende Frälsare. Men vi menar att vi måste ta Gud på allvar när Han säger att Han är emot falska lärare, och vi vill vara på Hans sida. Som Luther sa: »Läran är inte vår utan Guds.» Vi har ingen rätt att ge bort det som inte tillhör oss. Vi menar också att vi måste ta Gud på allvar när Han säger att vi ska ta oss till vara för falska lärare. Vi menar att vi måste ta Gud på allvar när Han säger att vi ska undvika dem som orsakar splittring och går emot Bibelns lära. Vi menar att vi måste ta Gud på allvar när Han säger att vi ska dra oss bort från dem som inte håller fast vid Herren Jesu Ord. Och genom vårt exempel vill vi uppmuntra andra kristna att göra detsamma. [2]
Fastän vår ståndpunkt i förstone kan synas trångsynt för många av er, torde ändå en grupp som denna med sympati lyssna till argumenten för ett sådant ställningstagande. Själva det faktum att Biblicum och Bibeltrogna Vänner och Kyrka och Folk och Nya Väktaren existerar visar att Guds folk i Sverige vet att en kamp måste föras mot falsk lära, och hur viktigt det är att Guds Ords rena lära bevaras. Vi kan finna vissa svårigheter att exakt bestämma när ett bestämt ingripande måste göras. Vi måste här vara varsamma, så att vi inte leds av mänskliga hänsyn eller vår köttsliga tröghet. Vid vilken tidpunkt bestraffar vi ett barn om det bryter mot det sjunde budet? När det stjäl ett öre? När det stjäl en krona? När det stjäl tusen kronor? Om vi väntar till dess, kan det vara för sent att lära barnet någonting. Ska vi vänta med vår kyrkotukt och lärotukt tills människor förnekar jungfrufödelsen och Kristi gudom och ställföreträdande försoning? Sådana människor kan knappast ryckas ur elden. Martin Luther sa en gång att ett enda bibelord gör hela världen för liten för oss. Därför menar WELS att vi måste utöva lärotukt och vägra räcka handen till gemenskap med någon som ihärdigt förnekar ens den ringaste av Skriftens läror. Vi gör det av kärlek, därför att våra medkristna ska veta att de genom att stödja en falsk lära utsätter både sina egna och andras själar för fara. Och genom Guds nåd vill vi föregå med ett exempel som vi menar att de bör efterfölja. I vår syndfullhet kan vi inte alltid vara så trogna mot dessa principer som vi borde, men vi menar att bristen på perfekt trohet inte är en ursäkt eller ens ett argument för ännu större otrohet. [3]
När vi säger detta menar vi inte att folk ska »skriva under på den streckade linjen», som vi säger i Amerika. Vi försöker inte att på ett lagiskt sätt påtvinga någon våra synpunkter, ty det är vår övertygelse att all undervisning i klassrummet lika väl som från predikstolen eller föreläsningspodiet bör vara en trosbekännelse från prästens eller lärarens sida. [4]
Vi tror att endast den helige Ande kan verka tro i människornas hjärtan, och därför tror vi också att endast den helige Ande verkligen kan skapa den situation i vilken kyrkogemenskap kan praktiseras. Vi kan bara söka efter de människor i världen i vilkas hjärtan och sinnen den helige Ande har verkat samma övertygelse som Han har verkat hos oss. Vi kan bara visa på den enhet i tron som redan finns, eller bara genom Guds nåd tjäna som redskap för den helige Ande till att genom vårt vittnesbörd, eller skulle vi kanske säga genom vår predikan och undervisning i Ordet, hjälpa till att undanröja hindren eller motsättningarna som står i vägen för kyrkogemenskap. [5]
Även om vi inte för närvarande kan förklara oss ha kyrkogemenskap med er, eftersom vi inte känner er läroståndpunkt tillräckligt bra för det, så är vi intresserade av kampen för ortodox lutherdom i Sverige, och vi önskar dem som utkämpar den kampen allt gott. Fastän mycket ännu är oklart för oss har vi fått det intrycket att ni vill vara trogna mot Skriften och de lutherska bekännelseskrifterna, och även om vi för närvarande inte kan förena oss med er i bön och i den allmänna gudstjänsten, så kan vi be för er. Det gör vi också, och vi hoppas att ni även ber för oss. [6]
Jag har kommit som representant för vår synod för att informera er något om vår kyrka och vad den lär. Vi vill att ni ska veta vad vi står för, och vi tror fullt och fast att vår ståndpunkt är sant luthersk. Vi å vår sida skulle vilja lära känna er bättre och bli till fullo insatta i vad ni lär. Jag måste bekänna att de flesta av oss i WELS fram till nu inte har ägnat den kyrkliga situationen i Sverige så särskilt stor uppmärksamhet. Det är väldigt få av de våra som kan läsa eller tala svenska, och vi har ursäktat oss med att förutsätta att de skandinaviska lutheranerna i Amerika skulle intressera sig för Skandinavien. [7]
Må Gud välsigna dessa försök till efterforskning, och, om det är Hans vilja, förunna oss alla att komma fram till en sann enhet i tron, så att vi alla talar detsamma och blir fullkomligt förenade i samma sinnelag och samma tänkesätt (1 Kor. 1:10). [8]
Uppriktigt sagt måste jag redan från början säga att jag inte kan förstå hur ortodox lutherdom kan leva och blomstra i det klimat som nu är förhärskande i Svenska kyrkan. Den kungliga förordningen av den 1 jan. 1972 tycks klargöra detta. En kyrka kan bibehålla ett ärat namn och ändå inte längre vara det som namnet anger. [9]
Många av er finner säkert tanken på att helt bryta med Svenska kyrkan otänkbar för närvarande. Jag vet hur svårt det är att gå ut ur en kyrka i vilken man är döpt och konfirmerad. Jag kan tala om detta av egen erfarenhet. Jag döptes, konfirmerades och prästvigdes i den lurherska Missourisynoden, som för fyrtio år sedan var en solid ortodox luthersk kyrka. Ännu i denna dag torde det vara svårt att där finna en sådan skriande otro som vi stundom ser hos de högsta befattningshavarna i Svenska kyrkan. Men början till en sådan otro synes klart också där, och för omkring tio år sedan kände jag mig tvingad av samvetet att lämna min kyrka, i vilken jag hade lärt känna min Frälsare, därför att den inte längre var den kyrka som den hade varit när jag prästvigdes. [10]
Då vi konfirmerades svor vi inte att tro på en yttre kyrkoorganisation, utan vi lovade att vara trogna mot den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelse. Den bekännelsen fördömer enstämmigt falsk lära. I den bekännelsen ber vi att Gud måtte bevara oss från den som lär annorlunda än Guds Ord och sålunda missbrukar Guds namn bland oss. Vi kan inte fördöma och stödja på samma gång. Vi kan inte be att få bli bevarade från det och sedan fortsätta att leva i det av eget fritt val. Herren säger »sky» det, »ta er till vara» för det, »avvisa» det och »dra er bort» från det. De orden är klara, och de är Guds Ord. [11]
I den anden har jag kommit till er, och jag hoppas att ni vill ta emot mig i samme ande. Jag vill inte föra er bakom ljuset genom att låtsas att min kyrka är något som den inte är. Jag vill inte förolämpa er genom att påstå att det inte kan finnas sanna kristna i Svenska kyrkan. Jag vill bara säga sanningen i kärlek och öppenhjärtighet. Gud hjälpe oss alla. Amen. [12]