Sammandrag av Hugo Odebergs föredrag vid invigningshögtid den 14 oktober 1972.
Ordet »rannsaka» återfinner vi i Joh. 5:39, där Jesus säger: »Ni rannsakar Skrifterna, därför att ni menar att ni har evigt liv i dem; och dessa är det som vittna om mig.» Ordet »rannsaka» innebär att söka, att söka det eviga livet, som är givet i Skrifterna. I de heliga Skrifterna har vi budskapet om evigt liv, således ett glädjebudskap, utsänt av ingen mindre än Herren själv, hela världens Skapare och Herre. [5]
Med sökandet i Skrifterna följer glädje. Paulus säger: »Varen alltid glada; bedjen utan uppehåll och tacken Gud i allting!» Här ser vi en betoning av det universella. Alltid, utan uppehåll och i allting. Kyrkobibelns översättning omskriver med »under alla livets förhållanden», men »i allt» är lika begripligt och dessutom mer omfattande och absolut. [6]
I ordet »rannsakan» ligger således att söka, att forska i det som är givet av Gud själv. Man skall syssla med det alltid, fullständigt, utan att gå förbi någonting och utan att lägga till någonting. Härav följer glädje, bön och tack. Glädjen är buren av bönen, bönen sker i glädje och det blir ett tack i allting. Detta är rannsakan. Ett beständigt, hänfört sökande i den heliga Skrift, i det Ord som är ingivet av Guds egen Ande. [7]
Men man är också skyldig att vittna om detta. De första apostlarna kallades som vittnen. I Luk. 24:48 säger Jesus, den Uppståndne, till lärjungarna: »Och ni är nu vittnen till detta.» Detta uppdrag kan vi göra med glädje, därför att det självt sprider glädje. Det är ett budskap till den fallna människan. Bakom ligger ju syndafallets faktum, att man inte lever i denna glädjens värld, i Skriften. [8]
Vi uppmanas att med iver och hänförelse rannsaka Skrifterna och ta emot allt, hur orimligt stort det än är. Det betonas flera gånger att det som Herren sänder ut sina härolder för att tala om (att vara härold, käryx, betyder att meddela precis det som Kejsaren vill ha sagt utan att lägga till någonting, och utan att dra ifrån någonting), är helt orimligt. Så stort är det. Det är orimligt att människor har fått i uppdrag att meddela det. Det är också orimligt till sitt innehåll. Därför kallas det en dårskap. Det strider nämligen mot vad den människa som har förlorat förbindelsen med Herren kan tänka ut och därför tycker hon att det är orimligt. Men det är sant. [9]
Orimligheten gäller inte bara Ordet självt utan också den verklighet som vi ser omkring oss. Om man bara ger akt på den verkligheten, måste vi säga att den är orimlig. Även naturvetenskapen i vår tid kommer för varje ny upptäckt gång på gång till detta, att vad man funnit är orimligt i förhållande till de tankefoster, som man själv byggt upp. [10]
Men det är just i sin orimlighet och dårskap som det gudomliga budskapet verkligen kan tas emot. Annars omändrar man det, som inte skulle kunna eller kan få omändras, tilläggas någonting eller bortförklaras. Att leva i Ordet är att ständigt söka det, leva i det dagligen och ta emot det, i dess dårskap. Det gäller att ständigt tränga djupare och djupare, men därmed inte lämna det första utan mer och mer gå in i det. I all synnerhet i det elementära. Ty det orimliga är enkelt och klart fastän det är fullt av hemligheter. Men det är också så djupt, att rannsakan aldrig kan ta slut, så att man kan säga, att man·är färdig. Också detta är ett ämne till glädje. [11]
Det andra ordet som hör ihop med glädjen i studiet av Guds Ord, är bönen. I och för sig är det en orimlig gåva att man kan få vända sig till Herren i enkel bön. Det står i Psaltaren: »Jag sökte (det är samma ord, d.v.s. det hebreiska ordet darashsom det grekiska ordet erevnao svarar emot) Herren, och han svarade mig.» Det kommer svar från den man söker. Sökandet hör ihop med bönen och därav följande daglig och ständig tacksägelse, precis som Paulus säger: »Varen alltid glada, bedjen utan uppehåll och tacken Gud i allting.» [12]
Allting är orimligt, ofattbart, men verkligt. Och Herren har gjort det så att det kan tas emot av alla. Det är inte begränsat till de visa och kloka, inte till dem som tillhör en högre socialgrupp. Det är riktat till dem som känner sig små, till dem som är dårar inför Herren. Dessa har möjlighet att ta emot Guds dårskap. »Ty Guds dårskap är visare än människors vishet.» De som har fått denna livsinställning upphör inte att söka. Ty de upplever att Herren svarar dem i sitt Ord. Han har ett svar åt var och en. I sin olikhet är människorna förenade i att vara lika älskade av Herren. Och Herren själv vill att vi skall söka honom, forska i hans ord, som är lika enkelt och elementärt varje dag, fastän det blir djupare och djupare. Och i det enklaste är det djupaste förverkligat, och i det djupaste är det enklaste med. [13]
Var skall man sålunda söka Herren? Svar: I hans ord. »I rannsaken Skrifterna… och det är dessa som vittna om mig » Det är i Ordet självt i hela dess rikedom man skall söka. Man skall inte söka efter de ord som passar, välja och vraka i Guds Ord. Vi behöver allt Guds Ord. Och ju mer vi söker, desto större blir behovet av att få tränga djupare in i det och desto större blir glädjen, också glädjen över att ha fått förmånen att studera Guds Ord. Varje dag finner man något nytt, liksom det heter: »Din nåd är varje morgon ny.» [14]
Förrädisk term
I 2 Tim. 3:16 säger aposteln Paulus att »hela Skriften är theópneustos». Detta är en stötesten för alla som menar att Bibeln i många stycken är bristfällig, motsägande och felaktig. På senare tid har man emellertid funnit på en genialisk lösning. Man översätter theópneustos med »genomandad» i stället för »inspirerad, Gudandad, Gudutandad, ingiven av Gud». Genom denna översättning menar man sig få rum för en s.k. historisk bibelsyn, d.v.s. att Bibeln som historiskt dokument innehåller många fel och onöjaktigheter men att den likväl är levande och kraftig. Den är »genomandad» i all sin bristfullhet. Mänskliga tankar och uttryck har Gud genomandat, han har behagat upptaga dem som sina egna. [16]
Men så lär inte den heliga Skrift om sig själv. Själva orden, formulerade av utkorade människor på mänskligt språk, är andade av Gud. De har inte sin upprinnelse i mänskliga spekulationer, om än aldrig så fromma, »utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud» (2 Petr. 1:21). Vi tala, »icke med sådana ord, som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord, som Anden lär oss», säger aposteln Paulus (1 Kor. 2:13). »Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud, för att I, när I undfingen det Guds ord, som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är», säger samme apostel i 1 Tess. 2:13. De ord som profeterna och apostlarna har talat, d.v.s. hela Skriften, är ord som Gud har talat. Därför kan det heta att Gud har lagt sina ord i profetens mun. När Mose får order att tala till sin broder Aron och »lägga orden i hans mun», kommer Mose att stå i samma förhållande till Aron som Gud till profeten. »Alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom Gud» (2 Mos. 4:15-16). [17]
Det Mose, profeterna och apostlarna har talat på mänskliga språk och dialekter, det har Gud talat. Han har andat ut orden, allesammans (jfr Ps. 33:6) och därför är de levande och kraftiga och skarpare än något tveeggat svärd. De är utgångna ur Guds mun och ändå talade med mänsklig tunga och nedtecknade med mänsklig hand genom profeter och apostlar. Därför heter det, när profeten talar: Så säger Herren. Det är verkligen Herren som talar, helt och fullt, i varje ord, och ändå är det profeten som säger det, med ord och uttryck som svarar mot hans dialekt och stil. [18]
Det den sanne profeten talar är inte egna funderingar, hans eget hjärtas ingivelse. De falska profeterna däremot »profetera efter sina egna hjärtans ingivelser» (Hes. 13:2), de följer sin egen ande (Hes. 13:3). »Sina egna hjärtans syner tala de, icke vad som kommer från Herrens mun» (Jer. 23:16). Om den sanne profetens ord heter det: Detta är vad Herren eller den helige Ande har talat genom profeten, stundom står det »genom profetens hand», med tanke på den skrivna bokrullen. »Den som har undfått mitt ord, han talar i sanning mitt ord. Vad har halmen att skaffa med säden? säger Herren. Är icke mitt ord likasom en eld, säger Herren, och likt en hammare, den berg sönderslår?» (Jer. 23:28b-29). »Herrens undervisning är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis» (Ps. 19:8). »Herrens tal är ett rent tal, likt silver, som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger» (Ps. 12:7). [19]
Jesus svarade satan, när han frestades i öknen: »Det står skrivet: Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun» (Matt. 4:4). Hela Skriften är nämligen theópneustos, utandad av Gud, utgången ur Guds mun, och därmed fylld med Guds Ande och kraft. Liksom Gud själv är fullkomlig, utan brist, han kan inte ljuga, så är hans ord fullkomligt, utan brist, det ljuger inte. Liksom Gud själv förbliver det evinnerligen (Jes. 40:8). Med andra ord: det är en grundläggande lära i kristendomen, hämtad ur Bibeln själv, Bibelns eget oerhörda självvittnesbörd, att Guds ord är ofelbart, precis som Gud själv aldrig kan ljuga. Utan denna grundläggande lära kan ingen vara viss om sin frälsning, ty vi vet ingenting om Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse annat än genom den heliga Skrift. Och du kan vara helt viss om att vad Gud säger i sitt ord, det är sant i alla stycken, ty hela Skriften är theópneustos, utandad av Gud, inspirerad, utgången ur Guds mun. Så lär den heliga Skrift. [20]
Men denna grundläggande lära i den kristna tron vill en rad kyrkor inte längre veta av. Den smädas och förlöjligas. Genom historieförvanskning säger man att den är ett sent påfund, ett uttryck för from rationalism. När det blir för känsligt att rakt ut säga, att det som utgått ur Guds mun innehåller felaktigheter, använder man i stället ordet »genomandat», en förrädisk term, som redan lurat många. Låt oss därför avvisa termen »genomandad» som en felaktig återgivning av det grekiska ordet theópneustos. Måtte den försvinna lika snabbt som den dykt upp. [21]