av forskarassistent, pastor Sten Johansson

När den uppståndne Kristus hade visat sig för Saulus på vägen till Damaskus, fick lärjungen Ananias Guds befallning att uppsöka honom. »Ty se, han beder», står det (Apg. 9:11). [0]

Nu är frågan, som mycket diskuterats, om Paulus blev omvänd på vägen till Damaskus eller först vid mötet med Ananias då han lät döpa sig. Denna fråga för oss direkt till den viktiga frågan om hur en människa kommer till tro enligt Bibeln.Somliga menar, att det endast kan ske genom att en kristen broder, som har den helige Ande, tillsäger syndernas förlåtelse. Enligt denna uppfattning blev alltså Paulus omvänd i och genom Ananias tillsägelse av syndernas förlåtelse. Andramenar, att omvändelsen uteslutande sker i dopet, och kan då i vårt exempel hänvisa till Apg. 22:16 där Ananias säger: »Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.» Andra åter hänvisar till bönen, ty det stod ju, att Saulus bad. Dessa menar, att en människa blir omvänd genom en bönekamp, och hänvisar därför sökande människor och sådana som drabbats av Guds lag till bönen, såsom den väg på vilken människan finner nåd hos Gud. [1]

Slutligen har vi den uppfattningen att Saulus blev omvänd när han mötte den uppståndne Jesus och fick höra orden: »Jag är Jesus, den som du förföljer» (Apg. 26:15). [2]

För att kunna ge ett rätt bibliskt svar på ovanstående fråga, måste vi först studera, vad Bibeln lär om bönen och nådemedlen. Är det genom avlösningen (tillsägelsen av syndernas förlåtelse), dopet, bönen eller Ordets predikan som en människa kommer till tro? [3]

Ett vanligt svar är, att det sker genom alla dessa medel. Så brukar man på reformert håll lära, att nådens medel är Ordet, Sakramenten och Bönen (t.ex. Hodge, syst. theol. III, 466). Men när man närmare undersöker den reformerta synen visar det sig, att man menar, att Gud inte alls använder sig av några medel, utan ger sin nåd direkt utan några nådemedel. [4]

Den romersk-katolska synen däremot betonar framför allt sakramenten, som säges verka ex opere operato (därigenom att själva handlingen utförs). Detta innebär, att människan oberoende av om hon tror eller ej genom sakramenten får del av Guds nåd. [5]

Först måste vi konstatera, att bönen inte är ett nådemedel i samma mening som Ordet och Sakramenten. Innan en människa har kommit till tro, kan hon inte bedja enligt Bibeln! Först sedan en människa tagit emot Kristi rättfärdighet och blivit ett Guds barn, börjar hon bedja, tala med Gud. I samma ögonblick som hon kommer till tro (och det sker verkligen i ett enda ögonblick, liksom när en död uppväckes, det är inte fråga om en lång utveckling då man blir mer och mer troende), får hon del av Guds Ande, som manar gott för oss med outsägliga suckar (Rom. 8:26). Det är därför helt obibliskt att säga, att människan kommer till tro genom bönen. Redan när en människa efter att ha blivit träffad av Guds lag i sitt samvete och hört evangelium om förlossningen i Jesus Kristus börjar sucka och bedja till Gud, kanske med orden: Jag tror, hjälp min otro, så är hon omvänd. Ty ingen sann bön kan ske om inte människan förut blivit pånyttfödd. Men denna pånyttfödelse sker genom Ordet och Sakramenten, som är de sanna nådemedlen enligt Bibeln. Genom dessa medel skänker Gud tron, såsom en fri gåva i kraft av Kristi fullbordade försoning. [6]

Ordet och bönen hör samman

En rätt bön håller sig till Guds Ord, litar på Guds löfte. Så säger t.ex. psalmisten: »Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: ’Söken mitt ansikte’. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag: fördölj icke ditt ansikte för mig.» [8]

Bönen hos en kristen pågar oavlåtligen, är ett continuum, eftersom den helige Ande ständigt bor i den kristnes hjärta genom tron. Rom. 8:26, 1 Tess. 5:17. Luther: »Där en kristen är, där är egentligen den helige Ande, som inte gör någonting annat än att bedja.» [9]

Bönens förutsättning är TRON, verkad av den helige Ande genom evangelium, tron att Gud är den bedjande nådig för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, samt att Gud både befallt oss att bedja och lovat att höra bön. Joh. 14:13f, 15:7, 16, 16:23f. [10]

Luther: Utanför Kristus förmår ingen att bedja en bokstav, som gäller inför Gud och är behaglig för honom, såsom alla turkars, judars, munkars och hycklares bön. [11]

De icke-kristnas bön är alltså ingen verklig bön, utan är att räkna till en rent mänsklig företeelse på känslolivets område. Här gäller även 1 Kor. 10:20: »Vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud». [12]

Nådemedlen

Även om termen »nådemedel» ej finns i Bibeln, uttrycker den; väl själva saken, nämligen att den helige Ande verkar genom vissa bestämda medel, nämligen Ordet (både det skrivna och det predikade), Dopet, Nattvarden och avlösningen(tillsägelsen av syndernas förlåtelse). Genom dessa medel har det behagat Gud att verka och handla med oss människor. Dessa medel skänker samtliga evangelium, här räckes den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen åt oss, verkar tron och stärker och uppehåller den. Så är det fråga om verkliga nådemedel, varigenom Guds nåd skänkes människan. Skriften talar därför om att bli född på nytt genom Ordet (1 Petr. 1:23) och genom Dopet (Tit. 3:5). Viktigt är också att hålla fast vid, att Guds nåd, som objektivt redan är förhanden i Guds hjärta såsom hans nådiga sinnelag mot oss människor för Jesu Kristi skull, endast kan mottas genom tron. Den objektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen gäller alla människor, och det är denna som räckes oss i nådemedlen. Men dessa verkar inte ex opere operato, utan från människans sida måste tron till, den tro som förlitar sig på Guds Ord och löfte. Men denna tro är inte människans eget verk, utan en Guds gåva som skänkes just genom nådemedlen. Så kan man säga att nådemedlen både fordrar och skänker tron. [14]

Det finns alltså en avgörande skillnad mellan bönen och nådemedlen. I Ordet och sakramenten handlar Gud med oss människor, medan bönen är en handling eller akt utövad av människor, som kommit till tro på Gud. Det är därför mycket farligt om bönen framställs som något som ställs vid sidan om Ord och sakrament såsom ett medel att åstadkomma Guds nåd, som om Gud först genom bönen skulle bli fullkomligt försonad och villig att förlåta människans synd. [15]

Gud har redan fullkomligt försonat världen med sig genom Kristus (2 Kor. 5), och å människans sida fordras ingenting annat än tro på den genom Kristus fullbordade försoningen. Men denna tro är ingenting i sig själv, utan rättfärdiggör endast på grund av sitt innehåll, som är Kristus och hans försoning. [16]

En själafördärvande praxis hotar i detta sammanhang: Att, när människan blivit träffad och förskräckt av Guds lag, inte hänvisa henne till Ord och Sakrament utan till bön om nåd såsom den rätta vägen till omvändelse. Vi vet alla hur vanligt det är, att man hänvisar sökande och förtvivlade människor till denna väg: man ber med denna människa och uppmanar henne att själv ivrigt anropa Gud om nåd. Är detta inte rätt? Nej! En förtvivlad, bekymrad syndare som är drabbad av Guds lag, skall istället få lyssna till det rena Evangeliet, som säger att hennes, just hennes synder är förlåtna för Jesu Kristi skull. Jfr Gal. 3:2, Rom. 10:17. En sådan människa skall hänvisas till Ord och Sakrament, såsom de säkra tecken, av Gud därför insatta, som betygar för människan, att hennes synder är förlåtna i kraft av Kristi ställföreträdande laguppfyllelse, lidande och död. [17]