Som bekant har arbetet med en ny översättning av Nya testamentet redan kommit en bra bit på väg och väckt en berättigad oro bland bibeltrogna kristna. De första översättningsproven kommenterades något i Biblicum 2/73, s. 93-96. Nu står även Gamla testamentet i tur att nyöversättas och 1971 års sakkunniga har nyligen framlagt ett betänkade på 273 sid.: »Att översätta Gamla testamentet» (Statens offentliga utredningar 1974:33). [0]

Att Gamla testamentet behöver nyöversättas är helt klart. Genom språklig och historisk forskning har mycket material kommit i dagen som hjälper oss till en i många fall klarare förståelse av ord och uttryck i de hebreiska handskrifterna. Dessutom har sekelskiftets liberalteologi satt sina tydliga spår i 1917 års bibelöversättning. Den som tror att ett bibelöversättningsarbete är oberoende av översättarnas teologi och bibelsyn vet inte vad han talar om. [1]

Man kan därför fråga sig hur en kommande nyöversättning av Bibeln kommer att se ut med tanke på rådande teologi och bibelsyn. Sedan länge är den s.k. historisk-kritiska metoden förhärskande inom universitetsteologin. Den är oförenlig med Bibelns eget vittnesbörd och därmed med sann kristendom. En bibel- och bekännelsetrogen kyrka har ju Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre. Ingenting får där läras, som strider mot »Guds ords ofelbara sanning» (ur företalet till Konkordieboken). Den moderna universitetsteologin förnekar Bibelns ofelbara sanning och gudomliga ursprung. Den lär att Bibeln är en vanlig mänsklig bok vad dess tillkomstprocess beträffar. Texterna säges ha en lång utvecklingshistoria bakom sig. Det är fråga om myter, sägner och folkdiktning, som bearbetats och omformats i olika riktningar för att i ganska sen tid få en slutlig men bristfällig redigering. Endast det som är mänskligt möjligt och som har historiska och inomvärldsliga paralleller godtas som historisk sanning. Guds unika ingripande föres på mänskliga föreställningars konto (se Erlandsson, Förutsättningslös bibelforskning? Uppsala 1972). [2]

Många har insett det kluvna i att kyrkan officiellt bekänner sig till Bibelns inspiration och gudomliga auktoritet och samtidigt i praxis accepterar modern historisk-kritisk metod och utbildar sina präster i bibelkritik. För att söka ge den historisk-kritiska bibelsynen en mera officiell ställning också i kyrkan utkom år 1970 det kusliga dokumentet »Bibelsyn och bibelbruk». Kyrkan skulle nu med gott samvete kunna acceptera bibelkritiken. De grundläggande och centrala sanningarna om kärlek och förståelse, försonlighet och offer skulle ju alls icke gå förlorade genom att kyrkan insåg att Bibeln är ett mänskligt dokument med delvis föråldrade tankegångar och många fel och brister. Tvärtom, framhölls det, skulle människan då frigöras till att söka förverkliga de stora och förblivande sanningarna om kärlek och tolerans etc. [3]

Svenska kyrkan kom också mer eller mindre officieilt att antaga denna bok av år 1970, samtidigt som kyrkans urgamla och ortodoxa bibeltro som presenterades av Biblicum i boken »Det står skrivet» (1971) avvisades. [4]

Den teologi och bibelsyn som nyöversättarna av Bibeln utgår ifrån är den universitetsteologi, som kännetecknar »Bibelsyn och bibelbruk». I och med att denna teologi också är svenska kyrkans, synes många bibeltrogna kristna vara blinda för vad som nu håller på att ske, nämligen att vi får en bibelöversättning som grundar sig på den obibliska uppfattningen att Bibeln inte har en unik tillkomsthistoria, att vi kan bortse från Gud och gudomlig inspiration vid studiet av Bibeln. [5]

Vi vill gärna framhålla att det utredningsarbete, som presenterats i betänkandet »Att översätta Gamla testamentet», är mycket omsorgsfullt gjort. Utifrån den tron att Bibeln är ett vanligt mänskligt dokument, som innehåller människors myter, dikter och funderingar, är det hela bra och konsekvent framställt. Den som accepterar en sådan utgångspunkt får givetvis nöja sig med mindre stilistiska anmärkningar. Men vad vi kraftigt vill protestera emot, är att en sådan utgångspunkt accepteras av kristna. Det är oärligt och falskt att låtsas som om detta är förenligt med biblisk tro. [6]

1 Mos 3:15

Denna viktiga bibelvers översätts på följande sätt av 1971 års sakkunniga: »Jag vill skapa fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan dina avkomlingar och hennes: de skall krossa ditt huvud, du skall hugga demi hälen» (kurs. av mig). Går man till den hebreiska grundtexten finner man att denna översättning är i högsta grad tvivelaktig. Ordagrant står: »Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd (hebr. zära) och hennes säd (hebr. zära). Denne skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.» Ordet »säd» ( zära) är singularis, men kan också användas kollektivt för flera. Sammanhanget måste avgöra. Här är det klart fråga om singularis, ty det står »denne» och »honom» i det följande. För den kristna kyrkan är det helt klart att denne person, som skall ha en sådan makt, att han skall kunna krossa den onda makt som framträtt i ormens gestalt och fått människan att avfalla från Gud, inte kan åsyfta någon vanlig människa, utan endast den människa som samtidigt är Gud, nämligen Messias. Vi kan också tänka på Gal. 3:16, där Paulus skriver: »Men Abraham och hans säd är löftena tillsagda. Han säger icke: ’Och säderna’, såsom talade han om många, utan såsom om en: ’Och din säd’, vilken är Kristus.» [8]

Fastän 1971 års sakkunniga helt utan stöd i texten översätter »de» och »dem» i stället för »denne» och »honom», tiger man i sin kommentar till översättningen helt om denna förfalskning. Hur kan ett sådant förfaringssätt komma sig? [9]

Svaret är förmodligen att med den utgångspunkt som man har är det självklart att texten inte kan innehålla något löfte om en kommande Messias. Texten anses ju vara »en folklig berättelse» (s. 109), som inte »skapats vid ett enda tillfälle av en enda författare» (s. 110). Texten anses ha »en lång och invecklad förhistoria. Innan den skrevs ner, har den säkert länge berättats muntligt. Många motiv och mytfragment – flera av mesopotamiskt ursprung – möts i berättelsen, och spänningen mellan de delvis disparata beståndsdelarna har inte helt utjämnats i den slutliga versionen. Men råmaterialet har av den geniale berättare och teolog som brukar benämnas Jahvisten och som bör ha levat på 900-talet f. Kr. formats till en på en gång enkel och djup skildring av frestelse, fall och straff» (s. 110). [10]

Eftersom vi enligt översättarna har att göra med en högst mänsklig dikt med »många motiv och mytfragment» och »delvis disparata beståndsdelar», är det naturligt att översättarna söker översätta så som berättelsen från början var tänkt, innan den inordnades i en helig bokrulle och i hela det bibliska sammanhanget. Inte kan en primitiv berättare ha tänkt på en kommande Messias! Han kan endast ha tänkt på kampen mellan människor och ormar. Med denna utgångspunkt är det inte ett dugg förvånande att det i vers 5 översätts »ni blir som gudaväsen» i stället för »ni blir såsom Gud». Ty förr trodde man ju på många gudaväsen! Inte heller är det konstigt att man översätter 2 Mos. 21:6 »så skall hans herre föra honom fram till husgudarna» i stället för, som det ordagrant står: »så skall hans herre föra honom fram till Gud.» I en fotnot skriver man, att »ordet kan också översättas ’Gud’». Men det är inte sant, ty ha-älohim betyder endast »Gud» och inte vilken Gud som helst utan den ende sanne Guden. [11]

I betänkandet får vi vidare veta att 1 Mos. 12ff. innehåller ett brokigt traditionsmaterial, berättelser av folklig typ, sägner etc. (s. 120). 2 Mos. 21 frånkännes Mose, ty Gud kan inte ha uppenbarat denna undervisning redan i öknen. Eftersom denna undervisning måste ha en vanlig mänsklig upprinnelse, bör den »ha tillkommit först efter Israels invandring i Kanaan» (s. 131). 3 Mos. 16 betraktas som en kulttext, som »uppenbarligen haft en lång förhistoria och rymmer i sin nuvarande form stoff av växlande ålder och ursprung. Den långvariga växtprocessen har satt sina spår: slutprodukten har blivit tämligen svåröverskådlig och snårig» (s. 138). Domarboken innehåller »hjältesägner» (s. 147), Konungaböckerna bl.a. »profetlegender» (s. 162) med folkliga underberättelser. Psalm 51 frånkännes konung David. »Diktens religiösa tankevärld gör det rimligt att hänföra den till en långt senare epok än Davids; man har tänkt på Jeremias tid, dvs. sent 600-tal» (s. 193) etc., etc. [12]

Alla dessa teorier borde givetvis närmare belysas och vederläggas. I detta sammanhang får vi emellertid nöja oss med att visa våra läsare, vad det är för sorts teologi och synsätt som ligger bakom de överväganden, som en kommande översättning blir präglad av. [13]

Mot bakgrund av bibelkritikens svåra härjningar och dominans borde alla bibeltrogna kristna förstå betydelsen av en vetenskaplig bibelforskningsinstitution, där endast bibeltrogna forskare arbetar. Skall de kristna göra sig helt beroende av bibelkritiker, när det gäller bibelöversättningar och bibelutläggning? Skall vår ungdom och blivande lärare och präster få matas med en teologiundervisning, som rycker Bibeln ifrån dem? [14]

Måtte ett uppvaknande här ske! Vilken blindhet är det inte fråga om, när bibeltrogna människor luras att tillsammans med liberaler smutskasta en bibeltrogen bibelforskning och söka omöjliggöra Biblicums existens! Vi vill uppmana alla kristtrogna till en förnyad och ivrig kamp för biblisk tro och forskning. Stiftelsen Biblicum behöver uppmuntras och stödjas, så att kampen för biblisk tro inte upphör. [15]