Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er” (Joh 14:18)

Det tycks väl både för världens ögon och för vår egen känsla, som om den lilla hopen av kristna endast vore fattiga och övergivna faderlösa både av Gud och Kristus. Det tycks som om han hade glömt bort dem, eftersom han tillåter att de smädas och förföljas, ja, t.o.m. att de blir var mans skotrasa, och att de ständigt skrämmes i hjärtat av djävulen, oroas och plågas, så att de med rätta kan kallas faderlösa framför alla andra faderlösa och övergivna människor på jorden. Om dessa säger Skriften att Gud skall själv ta sig an dem, som är övergivna av alla andra, och låta kalla sig en fader för dem (Ps. 68:6). [0]

Jag skall inte överge er, säger Kristus, om det än skulle synas och kännas så, utan jag skall ge er Hjälparen, som hos er skall uppväcka ett sådant mod, att ni blir vissa om, att ni är mina rätta kristna. Dessutom skall jag själv förvisso vara och förbli hos er med mitt skydd och min mäktiga hand, fastän jag nu kroppsligen och på synligt vis går bort, så att ni måste vara ensamma, blottställda inför djävulens och världens ondska och makt. Men så mäktig skall inte världen vara, inte heller skall djävulens ondska förmå så mycket, så kloka skall inte alla visa och lärda vara, att inte mitt dop och predikan om mig ändå skall finnas kvar. Min helige Ande skall regera och verka i er, även om ni utsätts för ständiga anfall och Anden i er skulle tyckas svag. [1]

Ty om inte predikoämbetet och den helige Andes regemente alltid vore i funktion i kristenheten, så skulle det vara omöjligt att dopet, nattvarden och kunskapen om Kristus kunde finnas kvar. Vem skulle hålla detta vid liv, om det inte utfördes genom det offentliga predikoämbetet? Ty genom enskilt studerande och bedjande skulle detta inte bli utfört Därigenom kunde inte andra få kunskap om Kristus. Men det har kunnat ske genom att Gud alltjämt har kallat predikanter och utbrett Ordet, så att det har gått genom hans trognas mun och öron, även om det också har gått mycket svagt till. Ty på många ställen har det förbleknat eller blivit alldeles upp- och nedvänt. Endast några få har hållit det rent och levat efter det, medan den största hopen har avfallit. Likväl har Gud alltid uppehållit de sina och alltid sänt några, som har predikat emot falska läror även om de blivit förföljda och till en tid förtryckta av de andra. Sålunda har kristenheten uppehållits och även under förföljelserna blivit försvarad på ett underbart sätt, så att den har bestått och behållit segern mot världen och djävulen och genom den helige Ande hållits vid makt och kunnat utbreda sig allt vidare och vidare. [2]

Sålunda gäller detta trösterika löfte alla kristtrogna. De skall inte bli övergivna eller utan bistånd och hjälp. Även om de måste bli berövade all mänsklig tröst, hjälp och bistånd, så skall dock Kristus inte lämna dem ensamma och utan skydd. Fastän det ser ut som skulle han lämna de sina till en tid utan tröst och skydd, och djävulen och världen och t.o.m. de själva i sin köttsliga svaghet inbillar sig, att det nu är alldeles ute med dem – såsom det väl måste ha synts och känts under de tre dagarna, då Kristus togs ifrån sina lärjungar, avrättades på det nesligaste sätt och lades i graven – så skall de ändå inte låta trösten tas ifrån dem och förtvivla. Gentemot allt sådant, som de ser och känner, skall de hålla sig till detta löfte, som Jesus här ger dem, när han säger: Jag skall förvisso inte bli borta. Fastän jag nu en liten tid måste skiljas från er kroppsligen, så skall jag inte bli borta länge, utan snart skall jag åter komma till er och för evigt vara hos er, så att ni skall vara skyddade mot alla djävlar, mot värld, synd och död, och med mig behålla liv och seger. [3]

Evangelisk själaspis för hemmet, ur dr Martin Luthers skrifter, utvalda och ordnade av Julius Leopold Pasig.