EN SYNDARES RÄTTFÄRDlGGÖRELSE INFÖR GUD

Av: dr Ed. Preuss | Nr 4-5, 1977 sida 75| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Frågan om rättfärdiggörelsen angår varje kristen. Är jag rättfärdiggjord? I dopet eller i omvändelsen? Fortsättes rättfärdiggörelsen? Är den fullkomlig eller halv?

Till deras tjänst, som bekymrar sig om sådana frågor, framställs här läran om syndares rättfärdiggörelse grundad på Guds ords klara vittnesbörd och åtföljd av fädernas förklaringar. Luthers, Chemnitz’ och Gerhards utläggningar återges för att var och en skall se och förstå, att denna lära och ingen annan alltid har förkunnats i vår evangeliska kyrka.

Bön: Men Du Herre, sann Gud, född av Fadern i evighet och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, ingjut i våra hjärtan en rätt kärlek till ditt heliga Ord; så att vi förblir vid din enkla sanning och inte kastar ifrån oss ditt hus rika skatter, i det vi far efter en uppdiktad lärdom.

Berlin den 20 söndagen efter Trefaldighet 1868.

Full förlåtelse

Allt, vad Skriften säger om återlösning, om tro och nådemedel, vilar på Guds fulla förlåtelse. Om Gud endast förlåter till hälften, då blir de ställen ovissa, som handlar om en fullgiltig återlösning genom Kristi blod. Om Gud endast förlåter till hälften, då tillräknar Han inte oss Kristi rättfärdighet på samma sätt som Han tillräknade Honom våra synder. Om Gud endast förlåter till hälften, förlorar tron sin räddningsplanka och Guds ord sitt innehåll. Ty om någonting är tydligt bekräftat i Guds ord, så är det Guds fulla förlåtelse, 1 Joh. 1:7: »Ty Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss från alla synder.» Inte från en utan från alla. Och i Kol 2:13: »Ja, också er, som var döda genom edra synder… har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder.» Ja, i Rom. 8:1 säger aposteln: »Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.»

Men fördömelse och rättfärdiggörelse är hos Paulus motsatser, som utesluter varandra. Där alltså alls ingen fördömelse är, där är fullkomlig rättfärdiggörelse. Är det inte tydligt nog? Mot slutet av kapitlet utropar också Paulus: »Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har uppstått, ja, än mer den som sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.»

Frågan är allvarligt menad: Vem vågar dela förlåtelsen, ja, endast taga ifrån den en hårsmån, när Gud rättfärdiggör? Och om någon vågade det, skall han väl kunna rubba Guds dom? Från en sida har man påstått, att syndaförlåtelsen i Gamla testamentet har varit ofullständig. Vi ska inte nu tala om förlåtelsen i Gamla testamentet. Men det fordrar vi, att den som förminskar förlåtelsen för de härliga löftenas skull, vilka gäller det Nya testamentet, han skall åtminstone inte förminska samma löften i det nya.

Om Gud alltså lovar genom Hesekiel 36:25, 29, 33: »Jag skall stänka rent vatten på eder, så att ni blir rena; jag skall rena eder från all eder orenhet», skall då allt detta även vara sant i Nya testamcntet? Först säger man så: Under det gamla förbundet var förlåtelsen halv, emedan en fullkomlig sådan först var utlovad åt det nya. Sedan tar man den fulla förlåtelsen även från det nya förbundet.

Lovad vare Gud, att det förhåller sig på ett annat sätt. Redan uttrycket rättfärdiggöra bevisar det. Rättfärdiggöra betyder förklara rättfärdig, frisäga. Lika litet som en inför mänsklig domstol anklagad förblir till hälften i fängelse och till hälften fri, lika litet rättfärdiggör Gud till hälften och fördömer till hälften. Hur stor skulle inte olikheten i människors rättfärdiggörelse vara, om den skulle rätta sig efter måttet av deras tro! Men Paulus förklarar just på det ställe där han utförligast behandlar rättfärdiggörelsen inför Gud, att den kommer till alla utan åtskillnad, till dem som tror. Ja, han grundar denna fullkomligt lika rättfärdiggörelse på att alla människor är inför Gud i fullkomligt samma fördömelse (Rom. 3:23), och att de alla helt och hållet utan egen förtjänst får Kristi rättfärdighet (Rom. 3:24).

I själva verket är de alla i fullkomligt samma fördömelse. Ty den Helige Ande säger: »Om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt» (Jak. 2:10). Där alltså en synd behålles, hos honom är de alla behållna. Detta ord sopar bort alla tvåtredjedelsförlåtelser. Om du ännu har en enda oförlåten synd, är du skyldig till hela lagen. Men om alla synder behållas, där en synd behålles, följer därav, att där en är förlåten, hos honom är de alla förlåtna. Kristi rättfärdighet låter lika litet stycka sig, som Guds lag; antingen hel och hållen. eller också ingen.

Detta betygas också genom den liknelse, i vilken Kristus har beskrivit, hur förlåtelsen sker (Mt. 18:23ff). Konungen håller räkenskap med sin tjänare och finner att denne är skyldig honom 10.000 pund. Tjänaren bönfaller om förbarmande och av idel nåd efterskänker konungen honom inte halva, inte tvåtredjedelar utan hela skulden. Därefter faller tjänaren i en svår synd och slutet blir, att hela skulden åter utkräves av honom. Först således fullkomligt fri och sedan fullkomligt fördömd. Hela denna skuld föll åter på hans huvud, då han förspillde nåden. Hur är det möjligt att inför denna liknelse tala om en tredjedelsförlåtelse? Här är det helt klart: inför Guds domstol blir man antingen fördömd eller fri (Mt. 18:35). Och detta bekräftas av hela Skriften. Allt i Skriften rör sig kring de stora motsatserna: Guds vän eller Guds fiende, trogen eller otrogen, ljusets barn eller mörkrets, Guds eller djävulens. Och mot denna skillnad svarar Guds förhållande: Salig eller fördömd, död eller liv, dom eller frälsning. »Den som tror… har evigt liv och kommer inte under någon dom utan har övergått från döden till livet» (Joh. 5:24). »Den som inte tror är redan dömd» (Joh. 3:18). Den som här i tiden inskjuter ett tredje emellan rättfärdiggörelse och fördömelse, han måste också fabulera om ett tredje för evigheten (ex. härpå i den katolska kyrkans lära om skärselden).

Men åsikten om en gradvis skeende förlåtelse kommer än grundligare på skam, när det blir fråga om de små barnen. Om måttet av förlåtelse beror på måttet av bättring, så har de små barnen antingen ingen eller ock ringa del i Guds rike. Men Kristus förklarar uttryckligen, att riket hör de små barnen till, ja, dem framför andra (Mk. 10:14-15). Det finns ingen mer skärande motsats än den mellan den graderade förlåtelsen och Kristi salighetsordning. Den gradvisa förlåtelsen säger: endast så mycket förlåtelse som det finns botfärdig kamp. Ett fullt ägande förklaras då inte vara till för de yngre utan endast för de mer mogna, och detta då efter ett rastlöst framträngande. Kristus däremot säger så: Full förlåtelse är endast för helt små barn, för de mera mogna i allmänhet alls inte, för så vitt de ej omvänder sig och blir som barn (Mt. 18:3; Mk. 10:15).

Vår evangeliska kyrkas bekännelseskrifter lär också klart och uttryckligt den raka motsatsen till en gradvis skeende förlåtelse. Så säger t.ex. Apologin, att rättfärdiggörelsen är ett rättfärdigförklarande av hela personen. Och i Luthers Lilla katekes heter det: »I vilken kristenhet han dagligen och rikligen förlåter mig och alla trogna alla synder.» Dagligen alla synder. Detta är hel och full förlåtelse. I Konkordieformeln heter det: »Kristus betäcker med sin fullkomliga lydnad all vår synd.» Kan man uttrycka sig tydligare mot en graderad rättfärdiggörelse och för Jesu Kristi gamla salighetsordning? Luther skriver: »Förlåtelsen upphäver all synd och vrede, så att varken dina synder kan störta dig i helvetet eller din fromhet upphöja dig till himmelen.» Den evangelisk-lutherska kyrkan har utan tvekan bekänt sig till läran om en full förlåtelse. Så förklarar t.ex. Aegidius Hunnius: Det finns inga grader i rättfärdiggörelsen. Omöjligt är att någon har delvis fått syndernas förlåtelse, delvis inte. Inte heller kan någon till hälften stå i nåden och till hälften utanför. Ty i rättfärdiggörelsen kommer vår större eller mindre värdighet ingalunda i betraktande. Rättfärdiggörelsen kan därigenom inte bli vare sig fullare eller ringare.

Johann Gerhard inskärper också, att Guds ord noga skiljer mellan rättfärdiggörelse och förnyelse. »0m rättfärdiggörelen, som består i syndernas förlåtelse och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, lär Ordet, att den är fullkomlig. Förnyelsen däremot växer dag från dag.» Skriften betygar, att de som rättfärdiggöras, de må vara judar eller hedningar, män eller kvinnor, de må ha en stark tro eller en svag, så rättfärdiggöras de utan åtskillnad genom en och samma tro på Jesus Kristus… och alla är de lika rättfärdiga som Abraham – alla troendes fader. Spener bekänner också mycket klart denna sanning. »När det blir fråga om ifall en människa blir allt mer och mer rättfärdig och helig, så medger vi även detta om den inneboende rättfärdigheten, vilken ständigt växer och måste växa… men det hör inte till rättfärdiggörelsen utan till helgelsen. Rättfärdiggörelsen däremot är den Guds välgärning, varigenom han upptager och behåller oss i sin nåd, genom vilken vi kan bestå inför honom i domen.» Med stor klarhet fastslår också Philippi: »Rättfärdiggörelsen såsom ett tillräknande av vår Herres Jesu Kristi fullkomliga rättfärdighet, kan inte ha någon tillväxt, några grader eller steg, utan är från början till slut sig fullkomligt lik. Det finns väl grader i tron men inga grader i rättfärdiggörelsen.

Den som tillägnar sig evangeliet om att »all vår orättfärdighet är i Kristi blod borttagen», han är fri från alla föreställningar om en gradvis skeende förlåtelse. Man skall inte heller låta bedra sig genom skillnaden mellan ägande (besittning) och åtnjutande. Hela världen är i besittning av förlåtelse allt sedan Kristi död på korset. I den enskildes rättfärdiggörelse är det alltid fråga om åtnjutandet. Här gäller det alltid, att Kristi rättfärdighet frälsar mig, åtnjutes av mig. Och detta sker genom tron. Genom tron inträder vi i åtnjutandet av de skatter, som Kristus förvärvat åt oss. Detta sker nu enligt Skriftens och den evangeliska kyrkans lära fullkomligt, enligt föreställningen om en gradvis skeende förlåtelse endast till hälften.

För att ändå uppge någon grund för denna föreställning om den gradvisa förlåtelsen har man åberopat sig på Lk. 18, där Jesus säger: »Denne (publikanen) gick hem rättfärdig mer än den andre» (fariséen). Man påstår då, att Herren här uttryckligen skulle tala om grader i rättfärdiggörelsen. Fariséen skulle då även vara rättfärdiggjord, om också något mindre än publikanen. En sådan utläggning av Skriften kommer i strid med trons analogi. Alla utläggare i den lutherska kyrkan har dock förklarat Jesu ord så, att fariséen gick hem inte rättfärdigad utan fördömd. (Preuss hänvisar då till det hos hebréerna vanliga uttryckssättet: Se t.ex. Ps. 118:9: »Det är gott att förtrösta på Herren framför att förtrösta på furstar», d.v.s. inte på furstar).

För att bevisa möjligheten av en ofullkomlig förlåtelse har man också anfört Johannesdopet. Detta är papistisk lära (Concil. Trid. Sessio VII. De baptismo 1. Bellarmin). I den evangeliska kyrkan har ända till rationalismens (förnuftstrons) inbrytande en motsatt lära alltid blivit predikad. Ifrån Luther ända till Spener har alla lärare bekänt, att Johannes’ döpelse verkade ny födelse, likaväl som Kristi döpelse. Om man i vår tid inte tror detta, så må man i denna sak se till hur man överensstämmer med Guds ord. Det kan dock inte vara rätt att skjuta den gammal-evangeliska läran åt sidan, som vore denna en uppfinning från gårdagen. På en sådan, som är bekant med fädernas skrifter, gör det i själva verket ett egendomligt intryck att utan vidare se Bellarmins lära (katolsk teolog) betecknad som sanning men den evangeliska kyrkans lära som en besynnerlig villfarelse.

Skulle det kristliga dopet verkligen ha börjat med Mt. 28? Hade inte Herrens apostlar redan långt tidigare döpt i Hans namn och på Hans uttryckliga befallning? Står det inte, Joh. 3:22: »Därefter kom Jesus och hans lärjungar till det judiska landet och vistades där med dem oeh döpte»? Vad kan det ha varit för ett dop, ett overksamt eller ett verksamt? Men om det var ett verksamt, vad hindrar då att lära detsamma om Johannes’ dop, som förrättades på samma gång (Joh. 3: 22-23)? Hade inte Gud själv uttryckligen kallat honom att döpa (Lk. 3:2-3)? Skedde inte Johannes’ dop till syndernas förlåtelse (Lk. 3:3, Mk. 1:4)? Och mer påstår man ju inte om apostlarnas dop (Apg. 2:38). Och undflydde man inte genom Johannes’ dop den tillkommande vreden (Lk. 3:7)? Verkar vårt dop mer? Vårt gör det inte, men apostlarnas gjorde det. Ty med deras var en underbar utgjutelse av Anden förenad, något som aldrig funnits varken förr eller senare. Men sådana utomordentliga gåvor beror ingalunda på ett rikare mått av förlåtelse. Så beror ställningen i Guds rike alls inte på nådegåvornas storlek.

Det är alltså orätt att dra den slutsatsen: ju mer ande, desto mer förlåtelse. Om Johannes’ dop hade med sig syndernas förlåtelse och räddat från den tillkommande vreden, så kan det i huvudsaken inte ha varit skilt från apostlarnas dop. Att Johannes om sig själv betygade, att han måste förminskas men Kristus växa till, har inte det minsta att göra med frågan om hans dop. Apostlarna var inte heller något i jämförelse med sin Herre (1 Kor. 3:7-8) och likväl var deras dop verksamt.

Men detta är huvudskillnaden mellan dopet före påsk och dopet efter: före Kristi bortgång förlät Gud för det offers skull som skulle ske, efteråt för det som hade skett. Så förhöll det sig också i gamla förbundet. Även i gamla förbundet har de heliga blivit saliga genom Jesu nåd. Ty Kristi blod var nyttigt, innan Han utgjöt det. Så säger Hebr. 9:15 uttryckligen, att Kristi död skedde »till förlossning från överträdelserna under det förra förbundet». Johannes talar i Upp. 13:8 om »Lammet som är slaktat från världens begynnelse». Vad betyder det? I bokstavlig mening är Kristus inte dödad från världens begynnelse utan endast en gång under Pontius Pilatus. Det handlar här om frukten av Kristi lidande. Endast i denna mening kan det sägas, att Kristus har dött från världens begynnelse. Det betyder: Från begynnelsen var Kristi död så närvarande inför Gud, att Han för dess skull förlät synder. Därför säger också Jesaja: »genom Hans sår (den lidande Tjänarens) är vi helade.»

Och vad menar man med att påstå, att det visserligen har funnits förlåtelse i Gamla testamentet men inte någon förlåtelse för Kristi skull. Om Gud förlät Abraham och David utan att Kristi offer trädde emellan, då kan han förlåta andra utan Kristi offer. Då har vi rationalisternas käre Allfader, som låter udda vara jämnt. Men Gud förlåter inte utan blod (Hebr. 9:22). Denna tillbakaverkande kraft av Kristi blod visar sig, när Kristus före sin död på korset förlät synder. Sade han inte till den lame: »Var vid gott mod. Dina synder är dig förlåtna» (Mt. 9:2). Det är alltså inte en uppfinning av teologer, att Kristi blod hade en tillbakaverkande kraft. Däremot är det ett påhitt, att förlåtelse någonsin har givits utan avseende på detta blod.

Luther förklarar ofta, att syndernas förlåtelse har varit densamma i alla tider. »Ty Jesus Kristus är densamme igår och i dag så ock i evighet» (Hebr. 13:8). »Förvärvandet (av förlåtelsen) har en gång skett på korset», skriver Luther, »men utdelandet har skett och sker ofta, både förut och efteråt, från världens begynnelse till dess slut.»

.