FORTSATTA LÄROSAMTAL OM SYNERGISMEN

Av: Seth Erlandsson | Nr 5, 1978 sida 117| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Biblicums artiklar om synergismen (nr 1-2/78, s. 3ff och 3/78, s. 71ff) har mötts av mycket stort intresse. Många är tacksamma för att den försåtliga och trälbindande synergismen avslöjas, så att det rena evangeliet får lysa i all sin härlighet. Andra är obehagligt berörda av, att det nu uppdagas att synergismen sedan länge trängt djupt in i den pietistiska väckelsen. Därför är det viktigt med fortsatta lärosamtal. Ty de lutherska bekännelseskrifterna undervisar så klart om Bibelns lära om rättfärdiggörelsen, omvändelsen och utkorelsen, att alla som verkligen lär känna den lutherska läran och omfattar den, kommer att lära ett och detsamma i dessa läroartiklar.

Dessa lärosamtal kan inte tvinga någon att bekänna den lutherska läran. Men de bör för alla, som kan läsa innantill, klargöra vad som är luthersk lära och vad som inte är det. De som fortsätter att lära, att människan redan före omvändelsen återfår en fri vilja i andliga ting och alltså inte är trälbunden ända till dess hon är född på nytt, bör efter dessa samtal öppet bekänna, att de inte kan omfatta den lutherska läran. Detsamma gäller om dem, som skaffar ur vägen Bibelns lära om utkorelsen genom att blanda samman utkorelsen och den allmänna nåden och sålunda lär en »allmän» utkorelse.

I detta fortsatta lärosamtal skall följande inlägg behandlas: Först ett svar från Simon N:n Röstin, därefter hans nya skrift »Utkorelsen» (Östra Smålands Missionsförenings förlag, 1978) och till sist artiklarna »En strid om ord?» i Kyrka och Folk nr 30-31/78 och nr 36/78.

I. Röstins svar

Kan jag ännu en gång – den sista! – få be om ordet för att svara på artikeln »Lärosamtal om synergismen» i nr 3 av Biblicum? Jag skall fatta mig kort och fråga: Var det tomma ord, när Moses sade: »Jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är»? Hade Israel i den stunden intet val? Eller hade människor på Jesu tid intet val, när han bjöd dem följa sig?

Vid utredningen om Schartau och Rosenius kommer jag att tänka på fader Luthers ord till Erasmus, då han hoppades, att denne täcktes tillskriva Luther något studium och omdöme i de heliga skrifterna. Jag vill på samma sätt hoppas, att vi får tillskriva Schartau och Rosenius åtminstone något studium och omdöme i bekännelseskrifterna. Att de två varit utkorade Herrens redskap och att Gud välsignat deras verk, är vi väl ense, om.

Emellertid har jag en känsla av att vår diskussion glidit bort från sitt egentliga ämne: försoningen och rättfärdiggörelsen. Dr Stöckhardts artikel däremot handlar om den saken. Men att han fattat texten rätt, vill jag icke gå med på. Dikaiosis, rättfärdiggörelse, är knappast den givna parallellen till paraptomata, synder; man skulle snarare väntat dikaioma eller ännu hellre dikaiosyne, rättfärdighet. Men Paulus skriver dikaiosis. Det förefaller mig, som om Hedegård träffat textens mening, när han översätter: »för att vi skulle bli rättfärdiggjorda». Rom. 5:10 förklarar saken: Om vi blevo försonade genom hans Sons död, skola vi ännu mer bliva frälsta genom hans liv. Och vers 18 utreder: dikaiosis till alla människor – rättfärdiggörelsens gåva, att bli mottagen eller förkastad, till alla människor. Sen är frågan, vad som förstås med »rättfärdiggörelse».

Och därmed ber jag att få säga ett tack för vårt samtal.

Simon N:n Röstin

Kommentar

a) Rättfärdiggörelsen

Röstins svar måste ses mot bakgrund av vad som tidigare sagts. När Röstin i sin bok »Försoningen och Rättfärdiggörelsen» angrep läran om den allmänna rättfärdiggörelsen och framhöll, att man måste klart skilja mellan försoningen och rättfärdiggörelsen, framhöll jag att försoningen och rättfärdiggörelsen är två sidor av samma sak (Biblicum 1-2/78). Inte bara försoningen utan också rättfärdiggörelsen erbjudes alla syndare, dvs är allmän, men den blir förvisso inte trodd (mottagen) av alla. Jag visade också att detta är den lutherska bekännelsens lära med en rad citat från bekännelseskrifterna. Låt mig här upprepa ett par: »Rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull» (Svenska kyrkans bek.skr. /SKB/ s. 128). »Syndaförlåtelsen är lika för alla och en och densamma, såsom Kristus är en, och den tillbjudes av nåd åt alla, som tro, att deras synder äro dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar» (SKB s. 134).

Röstin svarade i nr 3/78 med att påpeka, »vilka konsekvenser en förväxling av försoningen med rättfärdiggörelsen måste ha». Detta svar var knappast något argument mot läran, att såväl försoningen som rättfärdiggörelsen är allmän, dvs erbjudes alla människor att mottaga »blott genom tron». Jag nöjde mig därför med att hänvisa till Stöckhardts klara utläggning av Rom. 4:25:

»Liksom försoningen av våra synder omedelbart (kurs. här) verkades genom Kristi död, på samma sätt är det med vår rättfärdiggörelse genom Kristi uppståndelse. Liksom försoningen av våra synder kommit till stånd och givits i och med Kristi död, på samma sätt är det med vår rättfärdiggörelse i och med Kristi uppståndelse… Är människornas synder verkligen försonade, gottgjorda inför Guds ögon, annullerade, så har människorna därmed eo ipso blivit rättfärdiga inför Gud. Men bådadera, såväl försoningen som rättfärdiggörelsen, som enligt sakens natur sammanfaller, har sedan genom Kristi uppståndelse bekräftats och beseglats.»

Röstin svarar nu, att enligt hans mening har Stöckhardt inte fattat Rom. 4:25 rätt. Fastän de båda uttrycken »för våra synders skull» och »för vår rättfärdiggörelses skull» står parallellt och har samma preposition (grek. diá, som betyder »på grund av, för – skull»), menar Röstin likväl att denna preposition skall förstås olika i de båda uttrycken.

Enligt min mening är orsaken till att Röstin söker komma förbi bibeltextens enkla och naturliga mening, att han i likhet med pietismen omfattar en synergistisk syn på utkorelsen och omvändelsen. Därför har jag lett över våra samtal till dessa läroartiklar.

b) Utkorelsen och omvändelsen

Jag hävdade i Biblicum 1-2/78 att den läran är obiblisk och oluthersk, att människan före omvändelsen genom Guds kallelse får tillbaka frihet i andliga ting och att hennes bruk av denna frihet är avgörande för om omvändelsen skall komma till stånd. Jag visade att människan »är och förblir en fiende till Gud, intill dess hon med den helige Andes kraft genom det predikade och hörda Ordet blir av idel nåd utan allt eget åtgörande omvänd, troende, pånyttfödd och förnyad» (SKB s. 559, SD II, 5). Jag visade att »människan gör med sin vilja motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd» (SKB s. 571, SD II, 59). Jag visade att den läran är falsk, att människans omvändelse och salighet ytterst hänger på hur hon använder sig av den återskänkta förmågan att välja rätt (den s.k. »tredje» orsaken). Jag visade att bl.a. den äldre Melanchton företrädde denna synergism. »Det måste i oss nödvändigtvis finnas en orsak till skillnaden, varför en Saul förkastas och en David antas» (Melanchton i senare upplagor av »Loci»). Jag visade att Kokordieformeln kraftigt fördömer denna synergism. »Det är falskt och oriktigt att lära, att icke blott Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv» (SKB s. 672, SD XI, 88).

Jag visade också hur synergismen, trots Konkordieformelns fördömande, levde vidare. Den bibliska läran om utkorelsen, som utesluter all synergism, skaffades ur vägen på olika sätt. Samuel Huber (1547-1624) lät utkorelsen handla om den allmänna nåden och lärde sålunda en »allmän» utkorelse i strid med den lutherska läran. Johann Latermann (1620-1662) lärde att människan utan Guds nådekrafter inte kan medverka till sin omvändelse. Men med nådekrafternas hjälp »står det i människans förmåga att prestera det som är nödvändigt för omvändelsen och saligheten» (Latermann). Jag visade att denna nådelära överensstämmer med den katolska. Jag visade också att den återkommer inom pietismen. »Det är först genom själva kallelsen människan återställes så till sin förlorade frihet, att det står henne fritt, antingen hon vill anamma kallelsen eller förkasta densamma» (Schartau). »Så som en nödvändig orsak från människans sida, för att hon skall nå saligheten och det eviga livet, måste människan både använda sin vilja och sin strävan, vilka Gud skänker henne genom sin barmhärtighet» (L. Johannesson om Schartaus lära). Jämför Rom. 9:15-16! Jag visade att också Rosenius lär, att människan före omvändelsen genom Guds nåd får tillbaka en förmåga att välja rätt. Genom »Andens kallelse till nådens bröllop» återfår hon så pass mycket frihet, att hon har förmåga att förhålla sig rätt till Guds nåd om hon vill, och hennes bruk av denna förmåga avgör hennes salighet. Denna förmåga har hon inte av egen kraft, utan det är genom Guds kallelse »som människan sättes i en förmåga, den hon icke förut hade, att välja mellan livet och döden, och att hon först då avgör sitt eviga väl, eller ve» (Rosenius). Jag visade att Rosenius förkastar Bibelns och Konkordieformelns lära att Gud »utan avseende på människornas förhållande bestämt somliga till salighet» genom att dels ansluta sig till Hubers villfarelse om en »allmän» utkorelse, dels feltolka Rom. 8:29.

Röstin svarade i nr 3/78 med att avvisa läran »att somliga av Gud utvalts till frälsning». Han menade att den läran måste få till följd, att Guds nådevilja inte är allmän och att Gud också utkorat till fördömelse (kalvinismen). Att Bibeln och Konkordieformeln avvisar denna förnuftets slutsats som, falsk går Röstin förbi.

Röstin gjorde sig också till tolk för den pietistiska läran, att människan genom kallelsen återfår samma frihet, som människan hade före syndafallet: »När den rösten ljuder, står den döde i samma situation som Adam i frestelsestunden: han kan verkligen lyda men kan också säja nej.» Röstin sade ingenting om Konkordieformeln, som fördömer denna lära. Han sade sig inte heller förstå, att detta är synergism och försvarade de läror hos Schartau och Rosenius, som jag visat att Konkordieformeln fördömer.

Jag svarade i nr 3/78 med att ytterligare lyfta fram Bibelns och Konkordieformelns lära om människan efter syndafallet och före omvändelsen, nämligen att det »efter fallet och före omvändelsen i människans natur icke blivit kvar och nu finnes en enda gnista av andlig kraft» och att »hon är ’en syndens träl’, Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2, 2 Tim. 2. Därför är den naturliga fria viljan enligt sin förvända art och natur i stånd att verka endast det, som är Gud misshagligt och honom emot» (SKB s. 559f, SD II, 7). Och någon ny vilja har inte människan före den nya födelsen. Människans »omvändelse är icke blott delvis, utan helt och hållet en verkan, gåva, skänk och gärning av den helige Ande, som verkar och fullgör den med Ordets makt och kraft i människans förstånd, hjärta och vilja tanquam in subjecto patiente, dvs såsom hos den, som intet gör och verkar, utan är passiv och mottager» (SKB s. 577, SD II, 89). »Den icke-pånyttfödda människans förstånd och vilja är intet annat än en andligen död människas förstånd och vilja, vari den helige Ande verkar omvändelsen och förnyelsen. Men till detta verk gör den människans vilja, som skall omvändas, intet utan lider (patitur) att Gud allena verkar i henne, till dess bon blivit pånyttfödd» (SKB s. 577, SD II, 90).

Utifrån Bibeln kan vi förklara, varför människor förblir i otro och går evigt förlorade. Förklaringen är deras ovilja och fiendskap mot Gud. Men när man utifrån förnuftets slutledningar anger någonting hos människan som förklaringsgrund till att somliga blir omvända och inte andra, hamnar man i en obiblisk synergism. Ty utifrån Bibeln kan vi inte under hänvisning till någon olikhet hos människorna förklara en människas utkorelse och omvändelse. Alla människor är ju före omvändelsen lika mycket andligt döda. När man försöker förklara en människas utkorelse och omvändelse med att denna människa genom nådens kallelse fått en förmåga att välja rätt och tagit vara på denna förmåga, kommer man i strid med Guds ord och förnekar »nåden allena». Man har infört en »tredje» orsak till omvändelsen, nämligen människans vilja. Man menar, att »när viljan drages av den helige Ande, kan den lyda eller stå emot» (Melanchton i »Loci» 1553).

Vad svarar nu Röstin på detta? Utan att på någon punkt motbevisa vad jag anfört som Bibelns och Konkordieformelns lära vidhåller han som sin uppfattning, att människan genom kallelsen får en förmåga att kunna välja rätt och att hon sålunda blir omvänd, om hon rätt brukar denna skänkta förmåga. Röstin avvisar alltså den lutherska läran men vill inte säga det rätt ut.

Men det återstår att säga några ord om de båda skäl som Röstin anför som stöd för sin lära. Röstin hänvisar till följande bibelord:

»Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu i dag bjuder dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att du må leva…» (5 Mos. 30:15f).

»Hade Israel i den stunden intet val?» frågar Röstin. Jag svarar: Man måste skilja mellan de troende och de icke-troende, när det gäller viljan. De troende har en ny vilja, som vill det goda, som väljer att lyda Gud. Men till följd av den gamla människan, som ligger i strid med den nya, blir hennes nya lydnad ofullkomlig. Endast för Kristi skull räknas hon som »helig». De icke-troende däremot kan inte välja det goda. När lagen säger: »Ni skall vara heliga», så betyder det inte att den oomvända människan kan vara helig. Nej, lagen avslöjar den oomvända människans oförmåga, att hon inte kan hålla Guds lag. Ingen kännare av Bibeln kan hävda, att när Bibeln uppmanar människan att älska Gud, vara helig eller att omvända sig, så betyder det, att den oomvända människan kan älska Gud, kan vara helig och kan omvända sig. Men, invänder förnuftet, »vem kan då bli frälst?» Jesus svarar: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt (Mark. 10:26f). Följaktligen faller detta stöd för Röstins lära.

Återstår då endast följande argument: Eftersom »vi får tillskriva Schartau och Rosenius åtminstone något studium och omdöme i bekännelseskrifterna» och eftersom »Gud välsignat deras verk», så kan deras lära om utkorelsen och om den återskänkta friheten före omvändelsen inte vara falsk. Jag svarar: Guds ord avgör vad som är falskt och inte falskt. Den heliga Skrift är högsta norm, regel och rättesnöre, ingenting annat. Sålunda är det inget argument för en läras riktighet, att stora förkunnare drivit den. Avgörande är om den stämmer med Guds ord. När det sålunda blivit visat att Schartau och Rosenius företräder Melanchtons synergism i strid med Guds ord, är det enda riktiga motargumentet, att visa att deras synergism ingalunda strider mot Guds ord. Men det går inte och det har inte heller Röstin kunnat visa. Inte heller har Röstin kunnat motbevisa Konkordieformelns lära.

När nu Röstin för sin del avslutat dessa samtal, vill jag tacka honom för att han velat samtala om dessa viktiga ting. Han har försvarat sin lära på ett sakligt sätt, utan personliga utfall. Jag har ingen kritik att rikta mot hans person och vill alltjämt vara hans vän. Däremot kan jag inte vara en vän av hans lära utan måste på det kraftigaste fördöma den som stridande mot Guds rena och klara ord. Det blir än mer uppenbart, när vi nu går över till att tala om hans senaste skrift.

II. Röstins skrift ”Utkorelsen”

Röstins senaste skrift heter »Utkorelsen» (Östra Smålands Missionsförenings förlag, 1978). I denna skrift blandas det in så många allvarliga avvikelser från Guds ords lära, att vi måste ta upp en del av dessa. Jag börjar med följande citat:

»Det måste då vara vårt eget val som avgör, om vi skall få den eviga salighet, till vilken Gud har bestämt oss, eller gå miste om den. Det måste vara så, att var och en av oss ställes i samma avgörelse, som Adam och Eva ställdes inför i lustgården. I den stund, då Guds kallelse når oss, har vi möjligheten att lyssna till ormen. Till frihet har Gud skapat sin avbild; just på grund av friheten har vi möjligheten att välja träldom – möjligheten att gå förlorade. Men också möjligheten att låta Guds vilja ske med oss» (s. 9, kurs. av mig).

Vad har nu Röstin för bibliskt stöd för denna grova synergism? Intet. Hans enda stöd är förnuftets slutsats: »Det måste vara så.» Ja, det måste vara så, om förnuftet skall kunna förklara varför somliga blir omvända och inte andra. Eftersom det är människans ovilja som är orsaken till fördömelsen, drar förnuftet den slutsatsen, att människan på något sätt med sin vilja har medverkat till sin omvändelse. Men Bibeln motsäger här förnuftets slutsats. Enligt Bibeln är alla människor efter syndafallet och före den nya födelsen ovilliga, fientliga mot Gud, andligt döda (Rom. 8:7, Ef. 2, 1 Kor. 2:14). När Gud genom sitt evangelium gör en andligt död andligt levande, en ovillig till en villig, är det helt och hållet ett nådesunder. Och när vårt förnuft försöker förklara Guds under, blir det alltid fel. Förnuftet kan inte förklara Guds under.

Den nya födelsen är ett verk ovanifrån, av nåden allena. Lika litet som en död kan medverka till sin uppväckelse eller en ofödd till sin födelse, är den nya födelsen beroende av den oomvända människans val eller avgörelse. Den är helt och hållet beroende av Gud och verkas uteslutande av Ordet och Anden, inte också av den oomvändes val som en »tredje» orsak. »Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt eder» (Joh. 15:16).

Förnuftets lära (»det måste vara så») att den oomvända människan, när Guds kallelse når henne, återfår den frihet som Adam och Eva hade före syndafallet, strider på det skarpaste mot Guds ord. Den är också kraftigt fördömd av den lutherska kyrkan. Luther och de lutherska bekännelseskrifterna bekänner Bibelns lära, nämligen att människan efter syndafallet och så länge hon inte fötts på nytt har en trälbunden vilja i andliga ting. »Hon är ’syndens träl’, Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2, 2 Tim. 2» (SKB s. 560, SD II, 7).

Röstins förnekande av människans trälbundna vilja framgår av följande citat:

När Guds Ande kallar en syndare till Guds rike, »i den stunden kan människan höra och lyda; hon kan också sluta till sitt öra. Det är valets situation: i verkligheten det enda tillfälle i livet, då en människa själv avgör något. Att säga ja till Guds utkorelse i Kristus och taga emot barnaskapet, som Jesus vunnit åt oss, det är det enda nödvändiga» (s. 17f).

Grövre kan inte synergismen uttryckas: människan själv avgör om hon skall bli omvänd. Detta är falsk lära, samtidigt som det är biblisk lära, att det är människans eget fel, om hon inte blir omvänd och salig. Vårt förmörkade förnuft får inte detta att gå ihop, men vi skall ta vårt förnuft till fånga i lydnad för Kristi ord.

Den synergism som Röstin företräder får till följd att Bibelns lära om utkorelsen måste skaffas undan. Ty Bibelns lära att alla de som blir omvända och slutligt saliga redan före världens grundläggning utvalts av Gud till att bli troende och hans Sons avbilder, ger inte plats för en »tredje» orsak till omvändelsen och saligheten, nämligen människans avgörelse. »Ty före all tid, innan vi var till, ja, ’förrän världens grund var lagd’ (Ef. 1:4), då vi icke kunnat göra något gott, har vi ’enligt Guds beslut’ av nåd utvalts till salighet, Rom. 9:11 och 2 Tim. 1:9» (SKB s. 665, SD XI, 43). Detta är den troende människans bekännelse. »Ty före all tid, innan vi var till» kunde vi inte avgöra oss för Gud! Vi har alltså inte till någon del medverkat till vår omvändelse. Orsaken därtill är Guds eviga utkorelse, »som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör» (SKB s. 659, SD XI, 8). »Den lutherska läran om utkorelsen» kan närmare studeras på annan plats i detta nummer.

För att komma ifrån Bibelns lära om utkorelsen gör Röstin precis som Samuel Huber. Han för fram den obibliska läran om en »allmän» utkorelse genom att blanda samman den allmänna nåden och utkorelsen. Eftersom Kristi försoningsverk gäller alla människor, måste alla människor vara utkorade, lär Röstin (s. 7f). Enligt Bibeln och Konkordieformeln är endast de, som kommer till tro och blir evigt saliga, utkorade »före världens grundläggning» (Ef. 1:4), men i enlighet med pietismen tillämpar Röstin Ef. 1:4 på alla människor. Detta drar med sig den obibliska läran, att Guds utkorelse kan slå fel, att »många, som av Gud varit utkorade till evig salighet, likväl går förlorade» (s. 27). Konkordieformeln framhåller, att »endast de utkorade blir saliga» (SKB s. 661, SD XI, 25) och Guds eviga utkorelsebeslut »kan icke ryggas eller upphävas» (SKB s. 665, SD XI, 45).

Huberianismens villfarelse och feltolkning av Ef. 1 är förkastad av Konkordieformeln. »Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, dvs Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv ’förrän världens grund var lagd’, som Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus och ’förutbestämt oss till barnaskapet’» (SKB s. 658, SD XI, 5).

Röstin medger, att det enligt Bibeln »tycks» vara så, att endast somliga människor är utvalda av Gud. »Det är icke svårt att i Skriften finna ord, som tycks bekräfta detta» (s. 5). Han nämner bl.a. följande:

»Frälsaren själv säger, att många är kallade men få utvalda (Matt. 22:14). Han säger till sina lärjungar: ’Eder är givet att förstå Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, på det att de med seende ögon intet skall se och med hörande öron intet förstå’ (Luk. 8:10). Kan man komma ifrån slutsatsen, att somliga människor är utvalda av Gud, andra icke?… Det berättas t.ex från Pauli första missionsresa, att han kom till Antiokia i Pisidien och vände sig till hedningarna, och när dessa hörde honom, kom de till tro, så många som var bestämda till evigt liv (Apg. 13:48). I Uppenbarelseboken talas på två ställen (13:8 och 17:8) om människor, vilkas namn icke från världens begynnelse är skrivna i livets bok. Exemplen kunde flerfaldigas» (s. 5).

Men enligt Röstin är Bibelns lära om en evig utkorelse av »endast Guds barn», »inte samtidigt goda och onda» (Konkordieformeln) bara skenbar. Det tycks bara så, menar han. Vilka bibelord kan då Röstin anföra, som visar att Bibelns ord om att endast »få är utvalda», endast somliga är »bestämda till evigt liv», inte skall tas bokstavligt? Röstin har inga bibelord att anföra. Han hänvisar i stället till förnuftets slutsatser, »det måste vara så». Hur resonerar då förnuftet? På följande sätt: Om endast somliga är utvalda, kan Gud inte ha önskat att alla skall komma till tro (se s. 8), då har hans kallelse inte varit allvarligt menad mot alla (s. 9).

På detta sätt resonerar också kalvinisterna. De accepterar Bibelns lära, att endast somliga är utkorade, men de drar utifrån detta den obibliska slutsatsen, att Gud inte vill att alla människor skall bli saliga, att Gud inte med allvar kallar alla människor. Synergisterna å sin sida accepterar Bibelns lära, att Gud vill att alla människor skall bli saliga och att han med allvar kallar alla människor. Men de drar utifrån detta den obibliska slutsatsen, att Gud inte skulle vilja allas frälsning, om han utkorat endast somliga. »Skulle vi kunna tro, att Han ville kalla någon, som enligt Guds rådslut icke var utvald till frälsning?» (s. 9). Alltså måste antingen alla människor vara utkorade eller då är nåden inte allmän. »Det måste vara så» enligt förnuftet.

Men det är inte så enligt Guds ord. Bibeln lär att återlösningen är allmän och att Guds nådevilja är allmän. Gud vill ingen syndares död utan att alla blir frälsta. Men detta upphäver inte Bibelns lära att Guds utkorelse till salighet inte gäller alla. De som kommer till tro och blir evigt saliga kan inte förklara detta med att de förhållit sig bättre mot Guds erbjudna nåd än de andra. Nej, de kan endast hänvisa till Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst och prisa Gud för ett oförklarligt under, att just de har uppväckts från den andliga döden, fastän de var lika fientliga mot Guds vilja som de som alltjämt är andligt döda och som går evigt förlorade. Men omvänt kan inte de som går förlorade skylla på Gud, att han inte återlöst dem eller att han inte velat att de skulle komma till tro eller att han inte lika allvarligt kallat dem till Guds rike. Deras förtappelse är helt och hållet deras eget fel, uteslutande orsakad av deras förvända vilja och förakt för Guds nåd.

Dessa båda bibliska sanningar kan inte vårt förmörkade förnuft få att gå ihop, och därför hamnar man antingen i synergism eller i kalvinism, om förnuftet sättes över Guds ord. Vi skall akta oss för att avvisa Guds klara ord som endast skenbara, när förnuftet inte lyckas att harmonisera Guds sanningar. Grunden för vår bekännelse skall vara endast Guds ord, som förnuftet skall underordna sig.

Röstins bok om »Utkorelsen» är ett avskräckande exempel på den »förnuftiga» synergismen. Det är tragiskt att den klara och trösterika biblisk-lutherska läran om utkorelsen och omvändelsen blivit så förvanskad inom pietismen. Ty Röstins tankar är endast ett vidareförande av vad han funnit inom den pietistiska lärotraditionen (se art. »Pietismen» i detta nummer).

III. Kyrka och Folks svar

Det är inte förvånande att Kyrka och Folk, som försvarar den pietistiska lärotraditionen, reagerar mot vår framställning av den lutherska bekännelsen. Kyrka och Folks lära, sådan den kommer till uttryck i artiklarna »En strid om ord?» (nr 30-31/78 och 36/78), kan uppdelas på följande punkter:

  1. Kyrka och Folk försvarar den pietistiska läran, »att det genom kallelsen (kurs. av KoF) står människan fritt att ta emot eller förkasta denna».
    Vi har ovan sett, att denna lära strider mot den lutherska bekännelsen. Människan har en trälbunden vilja, till dess hon blivit född på nytt genom Guds villkorslösa evangelium. Innan hon blivit född på nytt gör hon endast motstånd.
  2. Kyrka och Folk lär: »Jesus säger i Matt. 23:37: ’I haven icke velat.’ Alltså kommer det an på människans vilja.»
    Det är riktigt, att det är människans fientliga vilja som är orsaken till hennes otro och förtappelse. Men vi har ovan sett, att det är en obiblisk slutsats, att omvändelsen kommer an på människans vilja. Vi har också sett, att den lutherska bekännelsen fördömer denna slutsats.
  3. Kyrka och Folk lär att omvändelsen kommer an på människans vilja på det sättet, »att man följer, när Gud drager, och godvilligt går med, när Gud förer, icke stretar emot, icke hindrar Gud i Hans arbete, när Han vill verka genom Sin Ande.»
    Vi har ovan sett, att denna lära grundar sig på en falsk lära om människans förmåga efter syndafallet och före omvändelsen. Den förkastas som obiblisk i den lutherska bekännelsen. »Följande talesätt: Människans vilja är i omvändelsen icke overksam, utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den, som är villig, hava införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den naturliga fria viljan vid omvändelsen. Beträffande dessa är det av den förut givna utredningen uppenbart, att de icke äro förenliga med den sunda läran» (SKB s. 576, SD II, 86). »Människan gör med sin vilja motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd» (SKB s. 571, SD 11, 59).
  4. Kyrka och Folk medger inte att pietismen lär falskt om utkorelsen och omvändelsen. Eftersom pietismen inte lär, att »en människa utan vidare kan säga ’ja’ till kallelsen», är den inte synergistisk enligt Kyrka och Folk.
    Vi har tidigare visat, att den vanligaste formen av synergism inom såväl katolicismen som pietisnien är av s.k. semipelagiansk form. Den avgörande »tredje» orsaken till människans omvändelse avser människans vilja, »sedan hon fått kraft att vilja».
  5. Kyrka och Folk lär att människan måste uppfylla ett villkor, om hon skall bli omvänd. Villkoret är att hon brukar den förmåga, den nåd, som hon fått genom kallelsen, till att vilja det Gud vill. Kyrka och Folk lär: Gud drar människan »under villkor, att hon lämnar denna nåd, denna översvinneliga kraft, denna allsmäktiga Guds starkhets verkan, rum». Gud verkar till omvändelse »endast då, när människan vill, sedan hon fått kraft att vilja». Då människorna »icke vilja, då vill icke heller Gud bruka den kraft, som annars fordras till detta verk. Men när de vilja, sedan Gud genom den förekommande nåden brutit deras naturliga motsträvighet, att de kunna vilja och kunna taga frivilligt emot, så brukar Gud då Sin allmakt till deras frälsning» (nr 36/78).
    Grövre än på detta sätt kan knappast den obibliska synergismen framställas. Den avgörande »tredje» orsaken till omvändelsen blir om människan vill, sedan hon fått kraft att vilja. Under förutsättning att människan vill, brukar Gud sin allmakt till hennes frälsning, annars inte.
    Betecknande för synergismen i denna pietistiska variant är att den omvända människans egenskaper krävs av den oomvända människan som en förutsättning för att människan skall kunna bli omvänd. Den nya viljan, som enligt Bibeln inte existerar före den nya födelsen, är enligt pietismen en möjlighet redan före omvändelsen och ett villkor för att omvändelsen skall kunna ske. Pietisterna har inte klart för sig, att en människa är antingen andligt död eller andligt levande. De inför stadier däremellan och lär, att människan först måste få en befriad vilja,, och utan denna viljas medverkan kan inte den utdragna omvändelseprocessen krönas med framgång. Pietisterna gör en falsk skillnad mellan andligt uppvaknande och omvändelse. De brukar begreppet »uppväckta» om ett mellanläge, om människor som ännu ej är omvända.
    Bibeln talar inte så. Uppväckta människor är människor, som genom evangelium väckts upp från den andliga döden eller den andliga sömnen, dvs omvända människor. Gud »har gjort oss levande med Kristus, oss som var döda genom våra synder. Av nåd är ni frälsta! Ja, han har uppväckt oss med honom» (Ef. 2:5f) »Ni har också i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft… Er som var döda genom era synder… har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder» (Kol. 2:12f). Uppväckelsen från den andliga döden är ett nådesunder, är ingenting mindre än den nya födelsen.
    I Biblicum nr 3/78 visade jag, att pietismens nådelära också är den katolska kyrkans lära. Nåden är här inte att Gud är nådig för Kristi skull. Nåden är i stället en av Gud inplanterad kraft, som rätt utnyttjad så småningom leder fram till omvändelse. Om nu omvändelsen hänger på, hur den oomvända människan brukar denna kraft, så måste den lutherska läran om arvsynden och människans trälbundna vilja avvisas. Det är också katoliken klar över. Låt mig återigen citera den katolske professorn J. A. Möhler:
    »Det inses utan svårighet, att denna den Katholska kyrkans framställda lära är betingad genom hennes sätt att betrakta arvsynden; ty hade hon antagit ett fullt utrotande av alla goda frön och en tillintetgörelse av människans frihet, så kunde hon icke heller tala om någon människans medverkan, eller om några krafter hos henne, som skulle väckas, nylivas och understödjas… Omvänt är också av den Lutherska framställningen av arvsynden klart, att Lutheranerna icke kunna antaga någon människans medverkan, och tillika klart, varför de ej det kunna; därför nämligen, att arvsynden består i en förstöring av hela Guds beläte i människan, vilket beläte just är den förmåga, som kan verka med Gud. I följd därav läres, att människan vid den Nya födelsen förhåller sig alldeles passivt, och att Gud är uteslutande verksam- (Symbolik, 1843, s. 67).
    Många exempel kunde här anföras på hur den katolska och den pietistiska nådeläran sammanfaller. Båda lär att människans frälsning sker tack vare Guds oförtjänta nåd, men avgörande är hur den oomvända människan brukar den nåd (kraft) som hon oförtjänt fått. Avgörande är »att hon lämnar denna nåd, denna översvinneliga kraft, denna allsmäktiga Guds starkhets verkan, rum», att »människan vill, sedan hon fått kraft att vilja» (Kyrka och Folk). Man förkastar alltså den lutherska läran, att människan före omvändelsen är andligt död, helt oförmögen att samarbeta med Guds nåd. Ty när det sker, då är hon redan omvänd. Endast den nya människan samarbetar med Gud.
    Kyrka och Folks lära om den oomvända människans förmåga, hämtad från den gammalkyrkliga pietistiska traditionen, kommer till uttryck i följande citat: »Genom kallelsen kungöres och tillbjudes nåden, men den skänkes icke, förrän människan med ånger och tro vänder sig från synden till Kristus» (H. Fl. Ringius i Kyrka och Folk nr 26-27/78). Pietismen förstår inte, att endast en omvänd människa vänder sig i ånger och tro från synden till Kristus. Det ord som ofta översätts med »bättring» betyder ordagrant »sinnesändring». Den består i ett ändrat sinne i fråga om synden och i fråga om Kristus, nämligen att man vänder sig från synden och till Kristus. Endast evangelium kan skapa denna sinnesändring, denna nya födelse. Men pietismen lär annorlunda om »bättringen». Den måste komma till stånd före tron, före den nya födelsen. Man talar ofta om en lång bättringskamp. Och endast den som först gjort bättring skänkes syndernas förlåtelse, enligt pietismen. Detta betyder, att det enda som kan skapa tro (nämligen evangelium om syndernas förlåtelse) skänkes inte, förrän människan blivit troende. Ty endast en troende hatar synden och vänder sig till Kristus.
    Pietismen har sålunda inget villkorslöst evangelium att skänka syndare. Och det villkor man sätter för att få tro sina synders förlåtelse är omöjligt att uppfylla, innan man blivit troende! Man trälbinder människan. a) Man begär av en andligt död det omöjliga b) Det villkorslösa evangeliet, det enda som har makt att uppväcka den andligt döde till liv, hålls undan c) Man för in lag i evangelium och gör sålunda evangelium om intet d) Eftersom människan först måste uppfylla vissa villkor, innan hon får tro sina synders förlåtelse, måste man förneka den allmänna syndaförlåtelsen eller rättfärdiggörelsen.
  6. Kyrka och Folk försvarar Schartaus synergism. De citat från Schartau som jag anfört, och som klart strider mot den lutherska läran, söker KoF komma ifrån genom att hävda, att de missförståtts eller ryckts ur sitt sammanhang. Det går emellertid inte att komma ifrån ofrånkomliga fakta. Här följer därför ytterligare några citat från Schartaus bok »Om nådavalet. Utgiven och med inledning av Lechard Johannesson» (1960): »Således,änskönt människans vilja eller strävan icke ensamt avgör hennes eviga öde, så deltager det likväl i avgörandet, emedan Gud, som avgör denna sak, gör därpå avseende» (s. 38).
    »Det är visserligen nåd, att Gud åtagit sig det mesta och huvudsakliga i människans salighetssak, nämligen återlösningen, föranstaltandet om nådemedlen, och utförandet av nådeverkningarna» (s. 35).Lechard Johannesson, som är katolik och följaktligen positiv till Schartaus synergism, kommenterar: »Hur är det nu med orsakssammanhanget beträffande människans frälsning? Schartau kan säga att huvudorsaken är Guds handlande med människan… Men den natur som människan fått är icke så fördärvad, att den icke kan återgivas något av den härlighet som den hade före syndafallet, till vilket hör friheten att mottaga Guds nåd… Såsom en nödvändig orsak från människans, sida, för att hon skall nå saligheten och det eviga livet, måste människan både använda sin vilja och sin strävan, vilka Gud skänker henne genom sin barmhärtighet» (s. 16). »Guds frälsningsvilja är icke villkorslös och absolut. Den har som villkor att människan mottager den erbjudna frälsningen och förbliver däri. Den förlorade viljefriheten återskänkes människan genom kallelsen» (s. 18).
    Förnekelsen av den lutherska läran om den trälbundna viljan formulerar Schartau så här:
    »Men ännu sedan människan genom kallelsen återfått den förlorade hälften av sin frihet, att kunna mottaga det ovannämnda Guds första i kallelsen gjorda anbud, ävensom då, under nådens fortfarande verkan, hon äger denna fulla frihet, så bibehåller hon likväl sin förut ägande halva frihet, att förkasta och avslå de anbud. som göras henne, så väl i kallelsen vid omvändelsens början, som vid dess fortgång och under hela den efter omvändelsen fortfarande förnyelsen» (s.33)

    Johannesson kommentar
    »Vi lägger märke till att enligt Schartau människan får en positiv förmåga att mottaga nådeserbjudandet. Icke endast en negativ» (s. 16).
    Schartau lär alltså att människan efter syndafallet endast har kvar en halv frihet, nämligen friheten att förkasta Guds anbud. Men genom kallelsen får hon tillbaka den förlorade halvan av sin frihet. Nu har hon återigen en full frihet, precis som före syndafallet, och genom denna frihet avgör hon sin frälsning. Vi har redan sett, att denna syn på människans förmåga före omvändelsen är ganska allmän inom pietismen. Kyrka och Folk har helt rätt, när tidningen menar att angreppen på Schartaus synergism drabbar en hel rad lärare inom gammalkyrkligheten. Den grova synergism, som KoF förde fram enligt punkt 5 ovan, hade t.ex. hämtats från boken »Ur lutherska kyrkans skattkammare», utgiven av Viktor Rundgren 1919.

  7. Kyrka och Folk förnekar att Schartau lär falskt om utkorelsen. Men en rationalistisk och synergistisk syn på omvändelsen får som en nödvändig följd att Bibelns lära om utkorelsen förkastas. Ingen som läser artikeln »Den lutherska läran om utkorelsen» i detta nummer och jämför den med citaten från Schartau nedan, kan undgå att se att Schartau motsäger Konkordieformelns lära. Schartau lär följande: »Att Gud i utkorelsen har gjort avseende därpå, att den utkorade människan icke har förkastat nådestillbudet, är en lika följd av Guds vishet, som ej kan handla utan orsak, som det är en följd av människans fria natur, att det står henne öppet att mottaga anbudet om hon kan, och avslå det om hon vill. Det är då återigen en följd av Guds vishet, att då Gud i skapelsen har skänkt människan frihet, och under hennes fall i synd behållit henne vid den friheten att kunna avslå, att Gud då i utkorelsein så väl som vid de andra därmed i sammanhang stående nådesbevisningarna, handlat i överenskommelse med sig själv, samt således behandlat människan som en fri varelse, och därför i sitt utkorelsebeslut om henne gjort avseende på hennes, förhållande i så måtto, att Gud beslutat hjälpa den människa, om vilken Gud har förutsett att hon låter sig hjälpa» (s. 35). »Vilket är det människans förhållande varpå Gud har gjort avseende, då han utvalt henne till evig salighet? Att hon har tagit emot kallelsen, då hon blivit kallad, så att hon har kommit till tro; och att, sedan hon har kommit till tron, hon låtit bevara sig däruti intill slutet» (s. 27).

    Synergismen för med sig en lära om utkorelsen, där utkorelsen göres beroende av människans »förhållande». Vad gör man då med Rom. 9-11, som framlägger läran om utkorelsen och som visar att utkorelsen inte är beroende av människans förhållande. Svar: Pietismen hävdar att Rom. 9-11 inte handlar om utkorelsen. Schartau säger:

    »Paulus hade med 8:de kapitlet slutat att tala om nådavalet, och att han med det 9:de börjar en ny avdelning i denna sin avhandling om en människas rättfärdiggörelse endast genom tron på Kristus» (s. 37).

    Luther däremot säger, citerat i Konkordieformeln:
    »När du därefter i det åttonde kapitlet kommer i anfäktelse under kors och lidande, så kommer de nionde, tionde och elfte kapitlen att lära dig, hur trösterik utkorelsen är» (SKB s. 663, SD XI, 33).

    Alla bibelställen, som visar att »intet avseende göres på något människans förhållande», bortförklaras av Schartau (s. 35). Likaså avvisas Luthers och Konkordieformelns tolkning av Rom. 8:29. Dessa sätter helt riktigt likhetstecken mellan »förut känt» och »utvalt och bestämt» (SKB s. 661, SD XI, 27), medan Schartau och pietismen missförstår grundtextens ord och sätter likhetstecken mellan »förut känt» och »förutsett»:

    »Har Gud av evighet beslutat om några vissa att de skola bliva saliga utan avseende på vad han har förutsett om dem? Nej. I Rom. 8:29 står att Gud har beskärt dem han har förutsett, och således har Gud icke beskärt dem utan avseende på vad han har förutsett hos dem» (s. 27).

    Synergismens »tredje» orsak uttrycks här med orden »vad han har förutsett hos dem». Denna synergism fördöms av Konkordieformeln med följande ord:

    »Det är falskt och oriktigt att lära, att icke blott (1) Guds barmhärtighet och (2) Kristi allraheligaste förtjänst, utan (3) även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv. Ty icke blott innan vi gjort något gott, utan till och med innan vi voro födda, har Gud utvalt oss i Kristus, ja, det skedde, ’förrän världens grund var lagd’» (SKB s. 672, SD XI, 88).

  8. Kyrka och Folk söker förhindra en saklig prövning av pietismens lära genom att föra läran åt sidan och i stället sätta personen i centrum. Man talar om »Seth Erlandssons angrepp på Schartau». Man frågar inte »vad är det som angrips?» utan »vem är det som angrips?». På detta sätt får man människor att inte sakligt pröva, om den angripna läran är falsk eller inte, om den är obiblisk och oluthersk eller inte. På detta sätt uppmuntrar man den vanliga obibliska hållningen att sätta människor över Guds ord. När det avgörande blir vem som har sagt en viss sak, så får inte längre den heliga Skrift vara högsta norm, regel och rättesnöre. De gammalkyrkliga vill gärna sätta Schartau över Guds ord, rosenianerna Rosenius etc. Jag har mött människor som helt går förbi frågan vad som är Bibelns och Konkordieformelns lära med orden: »Har ni hört att han har angripit Schartau och Rosenius?» Om någon då frågar »Vad är det han angriper och vad är det för lära han för fram?», så har man ingen aning om det. Det behövs inte.
  9. Kyrka och Folk tycks mena att man inte får angripa lärare, »som verkligen velat ta Bibeln på allvar». Ty man skriver: »När det blir fråga om så allvarliga angrepp mot gammalkyrkligheten som nu blivit fallet kan det dock inte få passera opåtalt. Det är ju helt enkelt fråga om beskyllningar för falsk lära mot Schartau och många andra ’lärare’, som verkligen velat ta Bibeln på allvar» (nr 30-31/78).

    En objektiv prövning av läran inför Guds ord oberoende av vem som fört fram den får inte äga rum. Subjektivismen tar överhanden. Med denna subjektivism kan knappast någon villolära avvisas. Ty vem kan påstå, att inte t.ex. Zwingli, Calvin, den äldre Melanchton, Wesley, Lewi Petrus eller Frank Mangs velat ta Bibeln på allvar. Man frågar sig också hur KoF ser på Luthers hållning. Han angrep läran hos den ene store teologen efter den andre, teologer som ville ta Bibeln på allvar. Till sist stod han så gott som ensam mot en hel värld. Men han satte Guds ord högre än mänskliga auktoriteter. Han smädades för att ensam vilja vara klokare än alla andra. Men han blev inte motbevisad från Guds ord och därför kunde han inte vika: »Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig, amen.» Subjektivismen måste vika för Guds ord. Det får inte bli tomt prat, att den heliga Skrift är högsta norm, regel och rättesnöre. Den lutherska bekännelsen förpliktar.

    Jag förstår att det för många inom den pietistiska väckelsen är en chock, när det blir uppdagat att man i flera punkter avvikit från den bibliska och lutherska läran. Man vill ogärna tro, att stora lärare som Schartau och Rosenius eller lärarna i boken »Ur lutherska kyrkans skattkammare» lärt fel i vissa stycken. De har ju blivit många till så stor välsignelse. Men när man får veta hur det förhåller sig genom ofrånkomliga citat, då är det ytterst allvarligt att försvara eller försköna falska läror, därför att stora förkunnare företrätt dem. Gör man det, vittnar det om att dessa förkunnare inte bara varit till välsignelse. Det som Konkordieformeln fördömer som obiblisk synergism har så länge genom pietismen givits spridning inom »lutherska» kretsar, att det för många är känslomässigt svårt att sakligt pröva sin lära inför Guds ord. Och har pietismens läroavvikelser blivit så kära, att man inte kan fördöma som obibliskt det som Konkordieboken fördömer, så bör man vara så ärlig att man upphör att kalla sig »luthersk».

  10. Kyrka och Folk har rubricerat sitt svar på lärosamtalen i Biblicum »En strid om ord?». »De som verkligen vill hålla sig till Guds ord bör nog inte heller onödigtvis ge sig in på ordstrider», är Kyrka och Folks kommentar.
    Det är ofattbart hur KoF kan tala om ordstrider i detta sammanhang. Våra lärosamtal rör ju själva centrum i den kristna tron, nämligen »nåden allena». Den sanna kristendomen och den sanna lutherdomen står och faller med denna lära. Den synergism, som vi i dessa samtal fördömt, är enligt den lutherska bekännelsen ett allvarligt hot mot Guds rena evangelium och därmed mot fattiga syndares frälsning. Därför är det synnerligen allvarligt, om man söker försköna eller fördölja förfalskningar av den rena läran »för timlig freds, ros och enighets skull». Vi kan inte, för att återigen citera Konkordieformeln,

    »för timlig freds, ros och enighets skull prisgiva något av Guds eviga och oföränderliga sanning (vilket icke heller står i vår makt att göra). En sådan fred och enighet skulle icke heller kunna bestå, då den ju strede mot sanningen och syftade till att undertrycka den. Ännu mindre hava vi varit hågade att försköna eller dölja förfalskningar av den rena läran. Men vi hava en hjärtans lust och håg till en sådan endräkt och äro för vår del av hjärtat böjda och benägna att så långt, som i vår förmåga står, befordra en sådan enighet, genom vilken Guds ära lämnas oförkränkt, intet av det heliga evangeliets gudomliga sanning prisgive och ingen eftergift göres åt minsta villfarelse, utan i stället fattiga syndare föras till en rätt, sann bättring, upprättas genom tron, stärkes i den nya lydnaden och sålunda uteslutande genom Kristi förtjänst bliva rättfärdiga och saliga (SKB s. 673f, SD XI, 95-96).

Avslutande ord

Våra lärosamtal om synergismen har berört själva hjärtpunkten i den kristna tron, nämligen »nåden allena». Ty det mänskliga förnuftet, som vill kunna förklara allt, kan inte fatta denna lära. Frälsningen är ett oförklarligt under, när den inte grundas på nåden plus människans vilja. Det har alltid i kyrkans historia stått strid om denna lära och så måste det vara. Några exempel:

På Nya testamentets tid förnekade fariséerna Bibelns lära om arvsynden och lärde att människan har en fri vilja i andliga ting. Har hon en trälbunden vilja, »vem kan då bli frälst?». På 400-talet lärde Pelagius att människan inte har någon arvsynd och att hon således har fri vilja att avgöra sig för eller mot Kristus. På Luthers tid lärde Erasmus, att människan med hjälp av Guds nåd får frihet att medverka till sin omvändelse (s.k. semipelagianism). Erasmus skrev därför boken »Om den fria viljan». Luther bemötte Erasmus skrift med sin bok »Om den trälbundna viljan». Där framhåller Luther Bibelns lära om människans syndafördärv och om frälsning genom nåden allena. Han visar att människan efter syndafallet är ofri i andliga ting och varken kan eller vill omvända sig till Gud. När en människa blir omvänd, är detta uteslutande ett verk av Guds fria nåd. Gud utför detta verk genom nådens medel, och därför skall människan höra Guds rena evangelium, gå dit där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten rätt förvaltas. Luther betraktade sin bok »Om den trälbundna viljan» som sin bästa, ty där gällde striden det viktigaste i hela reformationen, kampen för Bibelns lära om nåden allena.

Efter Luthers död riktades ett dödligt hot mot läran om nåden allena genom Melanchtons synergism. Förnuftets tänkande i denna fråga (»det måste vara så») sattes över Guds ord. Melanchton lärde: Det måste finnas någon orsak i människan, varför somliga är utkorade till frälsning medan andra förkastas och fördöms. Eftersom nådelöftena är allmänna, måste det med nödvändighet finnas någon orsak hos oss, som kan förklara »varför somliga blir omvända och inte andra» (cur alii prae aliis).

Synergisterna förde nu fram den läran, att Gud ger människan kraft, så att hon kan avgöra om hon vill bli omvänd eller inte. Man förnekade Bibelns lära, att hon är andligt död hela tiden före den nya födelsen. När det gällde utkorelsen lärde man, att Gud har utkorat vissa människor under hänsynstagande till deras förhållande gentemot nåden. Luthers lära, att Gud inte har förutsett något hos de utkorade, som påverkat honom att utkora dem, förkastades. Förnuftet kan ju inte acceptera läran, att det bara finns två orsaker till frälsningen, nämligen Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst.

Konkordieformeln tog itu med den äldre Melanchtons och synergisternas lära. I klara och tydliga ordalag blev den fördömd, medan Bibelns lära om nåden allena lyftes fram. Men likväl kom synergismen att spridas på luthersk mark. I och med pietismen kom den att tränga djupt in i lutherska kretsar. Man sökte stoppa pietismen och synergismen genom att sprida kännedom om Konkordieformelns lära, men dels motarbetade pietisterna studiet av Konkordieformeln, dels var det inte så många som verkligen kände till de lutherska bekännelseskrifterna. Peter Fjellstedt såg tydligen faran. Ty han ivrade för Konkordiebokens spridning och ombesörjde en egen utgåva 1853.

I sitt förord betonar Fjellstedt, att de symboliska böckerna är »den lösen, det bestämda kännemärke, varigenom den lutherska kyrkan skiljer sig från andra kristna kyrkor och sekter». Längst bak i sin utgåva har han låtit införa ett sakregister, som vittnar om att han, till skillnad från många i hans samtid, förstått skillnaden mellan pietismen och den lutherska läran. Låt mig citera några av rubrikerna i hans register:

»Den läran är orätt, att trenne orsaker äro werkande till menniskans omwändelse», »Den H. Skrift omtalar blott twenne orsaker, såsom werkande menniskans omwändelse, den Helige Ande och Ordet», »Den willfarelsen, att menniskan förmår medwerka något, ehuru swagt, till sin omwändelse», »Synergisternes sats, att menniskan ej är alldeles död till det goda», »Fädrens uttryck, såsom Chrysostomi: Gud drager, men dem som wilja; äfwensom Basilii: Will du allenast, så förekommer dig Gud; – äro icke öfwerensstämmande med den sunda lärans uttryckssätt», »Att det är en falsk lära, att icke Guds barmhärtighet och Christi förtjenst allena, utan ock något hos oss sjelwa, är orsaken till Guds utkorelse».

Till sist är det min önskan, att många skall få hjälp genom dessa lärosamtal att se Guds rena och villkorslösa evangelium (nåden allena) och att många därigenom skall få liv och vederkvickelse. Jag förstår att dessa lärosamtal uppenbarar mycket som är nytt för många. Så har det också varit för mig. Genom det sista årets studier i Bibelns och den lutherska bekännelsens lära om nåden, utkorelsen och omvändelsen, har mycket som jag tidigare inte känt till eller som jag tidigare inte haft fullt klart för mig, kommit att lysa i all sin livgivande klarhet. Genom att läran om nåden allena förvanskats till att betyda, att det är genom nåden allena som en människa får kraft och frihet att välja rätt och att frälsningen hänger på hennes val, så har Guds rena och villkorslösa evangelium fördunklats, det enda som har makt att uppliva och trösta fattiga syndare. Därför är dessa lärosamtal mycket viktiga. Kära läsare, låt Dig inte nöja med en hastig genomläsning! Studera denna artikel om igen! Då klarnar mycket som vid första anblicken kanske varit svårt att förstå. Seth Erlandsson

Aktuellt material i dessa lärosamtal:

S. Erlandsson (red.), Rättfärdiggörelsen. Biblicums småskrifter nr 2. Uppsala 1974.

S. N:n Röstin, Försoningen och rättfärdiggörelsen. Kyrkliga förbundets bokförlag, Göteborg 1977.  S. Erlandsson, Försoningen och rättfärdiggörelsen. Biblicurn nr 1-2/78, s. 3ff.  S. Erlandsson, Den tredje orsaken – läran att människan kan medverka till sin omvändelse och utkorelse. Biblicurn nr 1-2/78, s. 12ff.  S. Erlandsson, Lärosamtal om synergismen. Biblicum nr 3/78, s. 71ff.  G. Stöckhardt, Lär Rom. 4:25 en allmän rättfärdiggörelse? Biblicum nr 3/78, s. 86f.  S. N:n Röstin, Utkorelsen. Östra Smålands Missionsförenings förlag, Hultsfred 1978.  Artiklarna »En strid om ord?» i Kyrka och Folk nr 30-31/78 och nr 36/78.  S. Erlandsson, Pietismen. Biblicum nr 5/78, s. 142ff.  S. Erlandsson, Den lutherska läran om utkorelsen. Biblicum nr 5/78, s. 148ff.  S. Erlandsson, Bibelns och bekännelseskrifternas lära om »nåden allena». 19 föredrag (10 kassetter). Biblicums kassettarkiv, Uppsala 1978.

Producerad av Pegia