E. FöRHÅLLANDET MELLAN KALLELSE OCH VIGNING

1) Kallelsn till predikoämbetet sker genom församlingen och är Guds

I Augsburgska Bekännelsens 14 artikel fastställes, att »ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten». Ingen skall alltså bli en Guds Ords tjänare i församlingen utan att ha blivit därtill kallad. Apostlarna och profeterna kallades av Gud »omedelbart», d.v.s. utan förmedling av människor. 

Kallelsen till predikoämbetet sker nu genom kyrkan och församlingen. Denna kallelse, »den medelbara» (d.v.s. den av människor förmedlade) är dock lika gudomlig som den »omedelbara». Därför kan också Paulus säga om dem, som i Efesus av församlingen hade kallats till att vara herdar, att de »av den helige Ande» hade blivit insatta därtill (Apg. 20:28). 

Det är alltså kristna människors rätt och plikt att utse lärare. Denna uppgift åvilar församlingen »med gudomlig rätt» (»jure divino»). Skriften lär nämligen, att nyckelmakten primärt är överlämnad åt församlingen i kraft av att den är en kristlig församling (i kraft av trons nådastånd), under det att det om lärarna gäller, att de har sitt ämbete inte på grund av sitt nådastånd utan på grund av sin kallelse (Hebr. 5:4). I kraft av det allmänna prästadömet åvilar det varje kristen att sörja för att nådemedelsförvaltningen upprätthålles. Predikoämbetet är alltså ett ämbete och en tjänst, som offentligt utövar det allmänna prästadömets funktioner. 

För att visa de böhmiska bröderna, att de ägde rätt att själva ur sin mitt kalla lärare, utgav Luther sin skrift »De instituendis ministris ecclesiae» (1523 – »Om insättande av lärare i församlingen»). Alla kristna förklaras här som präster med makt att döma över läran och med rätt att kalla och insätta lärare. 

I Apg. 6:1ff berättas om att sju män valdes att som diakoner »göra tjänst vid borden», d.v.s. att ombesörja den dagliga utdelningen åt de fattiga. Om hur denna tillsättning gick till får vi veta följande: »Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade:… »Så utse nu bland er, ni bröder, sju män, som har gott vittnesbörd om sig… män, som vi kan sätta till att sköta denna syssla… Och de utvalde Stefanus, vidare… Dem lät de träda fram för apostlarna, och dessa bad och lade händerna på dem.» Församlingens val följdes av och bekräftades genom apostlarnas vigning. 

Så uppfattas också prästvigningen eller ordinationen i den lutherska kyrkan som en bekräftelse på att en rätt kallelse skett. Chemnitz skriver: »Låt vara att prästvigningen inte åstadkommer någon kallelse, är dock denna sedvänja en bekräftelse på att den kallelse, som gått före, är laglig.» 

Prästvigningen anges alltså som en apostolisk ordning och ett apostoliskt bruk. När denna sedvänja förkastas av kalvinister som helt onödig, förklarar lutheranerna, att ord och sakrament ej utan tvingande nödfall bör förvaltas utan prästvigningen. Men när denna vigning av katolikerna förklaras som absolut nödvändig och som ett sakrament, som ger ämbetsinnehavaren »en outplånlig karaktär» (charakter indelebilis), hävdar lutheranerna, att vigningen ej fick betraktas som absolut nödvändig. 

Vad som hos såväl kalvinister som katoliker hade skilts åt – kallelse och vigning – hade nu i den lutherska kyrkan förenats. Utan församlingens kallelse fick ingen vigning ske. Denna ordning var ännu på 1600-talet levande i Svenska kyrkan. Biskopen fick ej prästviga någon, som ej hade fått en kallelse från en församling att vara dess lärare. Den absoluta vigningen, d.v.s. en vigning utan föregående kallelse, var otänkbar.

S.E. s47