PIETISMEN

Av: Seth Erlandsson | Nr 5, 1978 sida 142| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Med pietismen menar vi inte den sanna fromheten (lat. pietas),E inte heller vissa sanningar, som också pietister företräder, t.ex. faran av ett förvärldsligande och ljumhet i tron. Vi vitsordar Pietisternas iver för själarnas frälsning, för ett flitigt bruk av Skriften och för en äkta trosgemenskap med Frälsaren. 

Med pietismen menar vi den lärotradition alltifrån 1700-talet, som mer och mer kom i konflikt med de lutherska bekännelseskrifterna. Pietismens allt starkare dominans på luthersk mark inom statskyrkorna fick till följd, att en hel rad läror, som klart avviker från den lutherska bekännelsen, likväl kom att accepteras som lutherska. 

Att man i flera avseenden avlägsnade sig från den lutherska läran var man i regel omedveten om. Eftersom man alltjämt gällde för att vara lutheraner (man separerade ju inte från statskyrkan utan gällde för att vara den lutherska kyrkans verkligt äkta medlemmar till skillnad från den stora hopen av världsliga), kom man också att anse sina pietistiska läror för äkta lutherska läror. Vi skall här nämna några punkter, där den pietistiska lärotraditionen avvek från den lutherska läran. 

  1. Det avgörande enligt pietistisk lärotradition är det inre livet, att man vill vara ett Guds barn och har erfarenhet av livet med Frälsaren, »att man har det gott», som det tekniska uttrycket lyder bland många pietister. Läran kom i andra hand och rätt lära i alla stycken blev inte så viktigt. Man kunde ju vara from och »ha det gott med Frälsaren», även om man var främmande för flera bibliska läror. Därmed blev delar av bekännelseskrifternas läroinnehåll glömt. Man kom ständigt tillbaka till samma älsklingsämne och undervisade inte i »allt Guds råd». 
    Eftersom det inre livet var avgörande, öppnades möjligheten till allians med reformerta riktningar, som också ville vara bibeltrogna och Guds sanna barn. Denna allianskristendom blev mycket reformert påverkad, och vi kommer att se i det följande, att den pietistiska lärotraditionen har många reformerta inslag. Utgångspunkten för samverkan blev inte längre att man verkligen stod enade på den lutherska lärans grund, alltså att man objektivt sett hade en biblisk bekännelse i alla läroartiklar. Utgångspunkten blev i stället att man ville vara bibeltrogen, ville vara ett Guds barn, alltså det subjektiva. Man krävde inte en bekännelse till allt vad Bibeln uttryckligen lär utan lämnade vissa bibliska lärofrågor öppna. 
  2. Man delade inte rätt lag och evangelium. Man skulle ha predikat lagen till död, för att så predika evangelium till liv. Men inte bara evangelium utan också lagen brukades ofta som ett nådemedel, dvs som ett medel till liv, till att frambringa en viss förbättring, till att föra människan en bit på väg i en lång vandring mot det nya livet. När man bestraffade synd, gällde det mest det yttre världsväsendet. Där stannade man, alltså på ytan. Och omvänt ville man genom evangelium verka det, som endast lagen kan åstadkomma. Man brukade evangelium, men evangeliets fria gåva togs genast tillbaka, när man tillade: Se nu till, att din tro är en sann och levande tro, att du har en sann ånger. Man predikade evangelium, men krävde därefter »inträdesavgift». 
  3. Rättfärdiggörelsen av nåd allena trädde i bakgrunden. Man var så rädd för att de säkra skulle synda på nåden, att man omgärdade evangelium med villkor. Läran om tron och rättfärdiggörelsen kom också att blandas samman med helgelsen och fromheten. Andens frukter, det som följer på tron, kom att krävas som förutsättning för rättfärdiggörelsen. Rättfärdiggörelsen eller syndaförlåtelsen gjordes beroende av om tron var levande. Kunde man inte uppvisa den sanna trons frukter först, så fanns ingen syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse att ta emot. 
  4. Läran om omvändelsen blev förfalskad. Man lärde att människan kunde och måste medverka till sin omvändelse, fastän den oomvända människan enligt Skriften inte har eller får någen fri vilja i andliga ting före omvändelsen. Att omvändelsen helt och hållet är Guds verk och inte till den ringaste del också ett verk av människan förnekade man. Genom omvändelsepredikningar, som mera innehöll anvisningar om vad människan nu måste göra än vad som redan fullkomligt var gjort för henne, försökte man få människan att avgöra sig för Gud. Valet är ditt, hette det. 
    Man skilde vidare mellan »väckta» och »omvända». I stället för två grupper, omvända och oomvända (Skriftens lära), räknade pietisterna med flera grupper. Omvändelsen blev en utdragen process med många stadier att genomgå, och genom självrannsakan försökte man fastställa på vilket stadium man befann sig. Eftersom alla oomvända enligt Skriften är andligen döda och endast omvända har andligt liv, är uppväckta och omvända enligt Skriften samma sak. Vilken motsägelse, att från döden uppväckta ännu skulle vara döda! 
  5. Vissheten om att vara Guds barn fick sin grund, inte i Ordet, i nådemedlen, i det hörda och överräckta evangeliet, i avlösningen, utan i något hos människan själv, hennes erfarenhet, hennes vilja eller avgörelse, om den nu var sann. Därmed blev vissheten om att vara ett Guds barn inte någon verklig visshet. Men den som kunde tala om sin erfarenhet och beklaga sig över världens och kyrkans fördärv, gällde för att vara ett Guds barn. 
  6. Läran om nådemedlen trädde tillbaka. Sakramenten fick en undanskymd ställning i mötesverksamheten. Man slog inte vakt om en rätt nådemedelsförvaltning och upprättade ingen bekännelsetrogen gemenskap kring både Ordet och sakramenten. Ett nattvardsförakt blev följden. Nattvarden var inte ett kärt nådemedel, som man ofta behövde. På sina håll gick man till nattvarden bara en eller några gånger om året. 
    Pietisterna förblev inom de evangeliska statskyrkorna som en särskild riktning, fastän man där inte var ett i tro, lära och bekännelse. Därmed blev gemenskapen i kyrkan, vid kyrkans gudstjänster, och gemenskapen mellan trossyskonen skilda saker. Därmed kom man att skilja predikantens ämbete från förvaltandet av sakramenten, och eftersom predikanten inte blev kallad av kyrkan eller församlingen utan av en riktning inom kyrkan, blev hans kallelse oklar. Han var ingen riktig präst men inte heller vilken lekman som helst. Var han innehavare av det särskilda predikoämbetet (»rätteligen kallad» enligt Augsburgska bek. art. 14) eller var han det inte? 
    Fastän den av kyrkan kallade prästen betraktades som en legoherde och villolärare, gick man ändå inte till predikanten utan till denne villolärare med sina barn för att få dem döpta. Tillsammans med denne villolärare firade man också nattvard, och därvid blev man tvungen att lyssna till en villolärares skriftetal och predikan. Skriftens ord om att separera från villolärare sattes ur spel. 
    I och med att man inte hade en riktig församling, en biblisk kyrkogemenskap, kunde man inte heller bedriva kyrkotukt på bibliskt vis. Löse- och bindenyckeln kom ur bruk. Den som avvek från Guds ord och vägrade att ta rättelse och vända tillbaka till Sanningen, blev inte bunden i sin synd. Skriftens ord, »Lyssnar han inte till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan…» (Matt. 18:17, 18), blev man helt främmande för. När oenighet i läran uppträdde, blev frågorna sällan utklarade genom ordentliga lärosamtal. I stället försökte man lösa oenighet i läran genom att släta över eller tysta ned skillnader och framhålla, att man ändå var eniga i huvudsaken. 
  7. Bönen blev på reformert vis ett nådemedel, utan att man uttryckligen lärde det. Den som ville få del av nåd till omvändelse, hänvisades till, att kämpa och bedja. Den oomvända människan, som enligt Skriften är andligt död och blind, tillskrevs alltså ett visst andligt liv och måste bedja och kämpa som en medverkan till sin omvändelse. Den oomvända människan avkrävdes den nya människans egenskaper, nämligen att hata synden och att ha »en beständig och outsläcklig lust till Guds Ord», så att »om hon skulle följa sin böjelse, så gjorde hon intet annat än läste Guds Ord» (Schartau). 
  8. När det gällde läran om utkorelsen, anknöt man till den äldre Melanchtons synergism och övergav den lutherska läran, dock förmodligen omedvetet. Man skilde inte på Guds förutvetande och Guds utkorelse. Gud kunde sägas ha utkorat vissa människor av evighet, därför att han i förväg visste, vilka som skulle avgöra sig för Gud. Guds utkorelse av den enskilde gjordes sålunda beroende av den enskildes tro. Den lutherska läran att Guds barns eviga utkorelse inte är betingad av någonting som Gud i förväg sett hos människan, utan endast beroende av Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst, förkastades. Bibelns för förnuftet paradoxala lära att en människas omvändelse och eviga salighet uteslutande är Guds förtjänst och att en människas otro och eviga fördömelse uteslutande är hennes eget fel, höll man inte fast vid. 
    För att nu kunna komma till rätta med de många texter i NT, som talar om utkorelsen, lät mar, dessa texter i stället handla om Guds rådslut att frälsa människorna genom att återlösa hela världen och utstaka trons väg till salighet för alla människor. Genom en sammanblandning av utkorelsen med den allmänna försoningen, med Guds frälsningsväg för alla människor och med den allmänna nådeviljan, skapade redan Samuel Huber på 1590-talet den falska läran om en allmän utkorelse. Denna Hubers villfarelse återfinns inom pietismen. 
  9. Sådant som Skriften lämnat fritt gjorde man till synd. Extrema pietister förbjöd t.o.m. skratt och skämt, andra lärde att vissa kläder, viss frisyr, vissa drycker, vissa melodier eller rytmer, spel och lek var synd. Man skilde inte i dessa ting mellan bruk och missbruk, människobud och Guds bud. Man uppfylldes ofta av en lagisk anda och saknade den kristna frihetens glädje. 
  10. Man lärde falskt om sabbaten. På ett lagiskt sätt betraktade man söndagen som nya förbundets sabbatsdag. Att sabbaten är avskaffad i nya förbundet och att söndagen brukas som gemensam gudstjänstdag, inte på grund av ett gudomligt påbud utan i kristlig frihet, var man främmande för. Bibelställen som Kol. 2:16, 17, Rom. 14:5, 6 och Gal. 4:9-11, liksom Augsburgska bek. art. 28, gick man förbi. 
  11. Från mitten av 1800-talet började man också förneka att Johannes-dopet hade varit ett av Gud instiftat nådemedel, ett sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse (Mark. 1:4) precis som det kristna dopet (Apg. 2:38). Härvid anknöt man till katolikernas syn på Johannesdopet (se Tridentinum), liksom man tidigare anknutit till katolikernas syn på arvsynden, den fria viljan och nåden, nämligen att människan med nådens hjälp kan medverka till sin omvändelse. Den katolske professorn Möhler skriver träffande: »Det inses utan svårighet, att denna den Katholska kyrkans framställda lära är betingad genom hennes sätt att betrakta arvsynden; ty hade hon antagit ett fullt utrotande av alla goda frön och en tillintetgörelse av människans frihet, så kunde hon icke heller tala om någon människans medverkan, eller om några krafter hos henne, som skulle väckas, nylivas och understödjas» (Symbolik, 1843, s, 67). 
  12. Svärmiska uppfattningar om den yttersta tiden, om en kommande världsväckelse eller ett jordiskt tusenårsrike gjorde sig gällande bland många pietister. Likaså den vanliga feltolkningen av Rom. 11:26, att en allmän judeomvändelse är att vänta före tidens slut. 

Denna lista blev lång och ändå kunde den göras mycket längre. Inte alla pietister har omfattat alla de läror, som här nämns. Somliga har omfattat färre avvikelser från den lutherska läran, andra flera.