Är alla främmande religioner lagreligioner?

Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1983 sida 62

Fråga:

I många predikningar har jag hört den uppgiften lämnas, att alla främmande religioner av Luther uppfattades som lagreligioner. Jag undrar om inte ett sådant generellt påstående kan tänkas bero på att många av världsreligionerna ej var kända på Luthers tid. Eller är det kanske så att Luther har kommit fram till en sådan insikt genom sitt bibelstudium? [0]

Svar:

Att Luther i Skriften fann stöd för en sådan uppgift framgår av hans Stora Galaterbrevskommentar. I sin utläggning av Gal.3:28 talar han om hur Mose »kommer med sin lag» och hur »hedningar över hela jorden har haft sina lagar och sina religioner». Han säger: »Vi bör inte föreställa oss, att hedningarna helt föraktat moral och religion.» Judendom och hedendom ställs av Luther på samma plan – på lagreligionens plan. [1]

När Luther gör detta beror det inte på ett våldsamt generaliserande från reformatorns sida. Det är istället bibelstudiet som påverkar honom. Paulus, Kristi apostel, förklarar för de galater, som är på väg att låta omskära sig att detta vore detsamma som att återfalla i hedendom. Han skriver: »På den tiden då ni inte kände Gud var ni trälar under gudar som till sitt väsen inte var några gudar. Men nu, då ni lärt känna Gud, ja, än mer, blivit kända av Gud, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och eländiga yttre stadgerader (föreskrifter – »världens stadgar») vilka ni på nytt vill börja träla under» (Gal.4:8f). [2]

Apostelns uttryck »världens stadgar» (»yttre stadgerader») representerar här tydligen krafter, som har förslavat hedningarna på ett sådant sätt som motsvarar judarnas slaveri under lagen. Både judiska och hedniska lagar håller människor i träldom. De hednakristna varnas för att ge sig in under judarnas lag. Det skulle vara det samma som att återfalla i avgudadyrkan. [3]

Vi bör kanske vara försiktiga med att förklara Luther som okunnig i religionshistoria. Skulle vi göra något sådant röjde det mer vår okunnighet än reformatorns. Visst är det vanligt att människor absolutifierar sin samtid och talar om gångna tider som okunnighetens. Men ett sådant tal håller ej alltid. [4]

Luther såg mycket klart vad som förenade människoläror och människotankar. Bakom all mänsklig religion ligger en naturlig gudskunskap. Men en sådan kunskap gav endast en föreställning om en helig Gud, som människan hade att försona sig med. Den allmänna gudskunskapen gav inte en glimt av evangelium. Allt detta visste Luther. Mot judarnas lag och grekernas vishet ställer han fram den kristna tron som en tro på att Gud redan är försonad. Den försoningen har skett i Kristi kors. [5]

Men när Luther ger denna undervisning sker inte detta i medvetande om att återspegla en medeltida föreställning eller en samtida sådan.Luther är klart medveten om att han reflekterar en apostolisk undervisning. »Vi åter», säger Paulus »predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom» ( 1 Kor 1:23f) [6]

 

Är bönen en väg att komma till tro?

Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1983 sida 63

Fråga:

Luther bad ofta om tron, framhöll August Hermann Francke. Detta förhållande föranledde Francke att förklara att Luther därigenom visat på bönen som en väg att komma till tro. Har Francke missuppfattat Luther? [0]

Svar:

Sant att Luther i sina böner ofta bad om tron. Det är ju också endast den som lever i tron som ber om tron. En kristen vet nämligen att allt gott har sin rot i tron och allt ont kommer av otron. [1]

Av det förhållandet att Luther ofta bad i sin bön om tron får man ej dra den slutsatsen att han betraktade bönen som ett nådemedel och en väg att komma till tro. På denna punkt har verkligen den kände pietistiske prästen Francke (död 1727) svårt missuppfattat Luther. [2]

I sin skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap» (1520 – i svensk översättning av Yngve Brillioth 1928) gör Luther i samband med sin framställning av nattvardens sakrament en skarp åtskillnad mellan sakramentet och bönen, mellan testamentet och offret (s. 60f). »Sakramentet kommer till oss från Gud genom prästens tjänst och kräver ej nödvändigtvis en värdig och from tjänare», förklarar Luther. Luther har därmed avvisat donatismens villfarelse, enligt vilken sakramentets giltighet var beroende av prästens tro. Sakramentet kommer från Gud och kräver mottagarens tro men ej nödvändigtvis tron hos den som räcker det. [3]

När Luther sedan kommer in på bönen, förklarar han att böneoffret utgår från oss och frambärs åt Gud – »bönen stiger upp» och »kräver en from och värdig tjänare, emedan Gud ej hör syndare». Luther sammanfattar: »Gud kan väl göra gott genom onda tjänare, men han mottar ej en ond människas gärning» (s. 61). [4]

Denna framställning hos Luther visar att han omöjligt kunde betrakta bönen som ett nådemedel och som en väg att komma till tro. Ord och sakrament, mottagna i tro, är vägen till Gud. Bönen kommer först därefter. Denna ordning finner han uppvisad i skriften. Luther hänvisar till berättelsen om Kain och till Ordspr. 15:8 »De ogudaktigas offer är en styggelse för Herren» och till Rom. 14:23 »Allt som icke sker av tro, det är synd.» [5]

Det är alltså viktigt att skilja mellan nådemedel (sakrament) och böneoffer (sacrificium). Hur viktigt detta är framgår också av den undervisning som ges i Augsburgska bekännelsens apologi. Där heter det: »Teologerna brukar med rätta skilja mellan sakrament (sacramentum) och offer (sacrificium). Sakramentet är en helig handling, vari Gud giver oss det, som tillbjudes oss i det med denna handling förbundna löftet. Däremot är offret en helig handling, som vi gör åt Gud för att bevisa honom ära» (SKB, s. 268). [6]

Hos Francke och vissa pietister blev böneoffret omvändelsemedel. Detta gjorde att syndare uppmanades att bedja sig fram till förvissning om syndaförlåtelse. I stället för att höra evangeliet om en hel och full frälsning – en färdig förlåtelse – i kraft av Kristi gottgörelse, hänvisades de till att kämpa sig fram till tron. Vägen till Gud blev bönekampens väg. En sådan föreställning omfattades i vissa botpietistiska kretsar och har sedan i vår tid trängt in i det allmänreligiösa medvetandet. Det är därför i vår tid mycket vanligt att bönen uppfattas som nådemedel och att kyrkans uppgift förklaras vara den att aktivisera människor, som skall lära sig den kristna tron genom att öva den. [7]

Hur främmande detta är för Skriften och hur främmande detta var i fornkyrkan behöver ej påpekas. Jesus höll inte några bönestunder med folk och uppmanade dem att gå bönens väg till Gud. En sådan böneväg var ju utformad i hedendomen, men Jesus uppmanade sina lärjungar att inte vara lika dem. När vi läser evangelierna får vi en klar bild av hur Jesus gick till väga. Han predikade evangelium och uppmanade människor att tro evangelium. Dem som trodde och som följde honom meddelade han sedan en undervisning om bönens rätta bruk. [8]

När en människa tilltalar Gud i bönen och kallar honom Fader då är denna handling en frukt av tron. I fornkyrkans liturgier är Herrens bön deras bön, som tror. Före bedjandet av bönen i fråga bad man: »Gör oss värdiga att med frimodighet, utan dom, med rent hjärta och upplyst själ, med heliga läppar anropa dig, helige Gud och våga säga: Fader vår» (Jakobsliturgien). Före bönen bad man alltså om att få bära fram bönen i tron. [9]

Samma framställning av bönen ger också Luther i sin Lilla katekes. Det heter där: »Gud vill härigenom (= genom anropet Fader vår) med mildhet uppmuntra oss, att vi skall tro, att han är vår rätte Fader och vi hans rätta barn, på det vi skall bedja honom frimodigt och med all tillförsikt såsom goda barn sin käre fader.» [10]

Att en gudlös människa kunde döpa ifrågasattes aldrig av Luther. Ett dop förrättat av en ovärdig tjänare var giltigt. »Men med frambärandet av ett offer (böneoffer) står det annorlunda till», säger han och citerar därvid påven Gregorius’ ord om att »då en, som är ovärdig, skickas som böneman, så retas domaren blott till större vrede» (s. 60). [11]

Luther vet också att han i denna sin syn på bönen som trons böneoffer kan åberopa sig på Gregorius den store (död 604). Denne påve, som kom att vända upp och ner på hela kristendomen, denne som i nattvarden såg ett upprepat offrande av Kristus, denne som i teologin införde läran om skärselden och som förde den västerländska teologien vidare i en folkligt förgrovad form så att »halvhedendom fick en central ställning i den medeltida folkfromheten» (Holmquist), denne påve bevarade ännu en rätt syn på bönen, när han förkunnade, att bönen som människans soningsoffer ej kan blidka Gud. [12]

När Francke betraktar bönen som en väg att komma till tro och också tillskriver Luther en sådan syn på bönen, då är detta fel han begår inte ringa. Låt vara att bönen i vår tid har blivit ett evangelisationsmedel, den är det likväl inte. Ty Skriften säger till den som beder: »Han bedje i tro, utan att tvivla» (Jak. l:5). Den satsen står fast: Bönen är inte ett medel till tro, den är en frukt av tro eller – som det står skrivet »en frukt ifrån läppar, som prisar Guds namn» (Hebr. 13:15). [13]

 

Underordning eller jämlikhet?

Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1983 sida 66

Fråga:

I 1 Petr. 3:6 heter det: »Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom ’herre’: och hennes barn har ni blivit om ni gör vad gott är och inte låter er förskräckas.» En ung kristen kvinna berättade att hon vid läsningen av dessa ord frestades att betrakta dem som ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälles konventioner och att låta Paulus ord om alla som »ett i Kristus» (Gal. 3:28) slå ut det nyss citerade petrusordet, men att hon sörjde över sådana tankar. Hon ville ju ej vara bibelkritiker och tänka föraktfullt om apostlarnas undervisning. Vad skall en pastor säga härom? [0]

Svar:

En pastor skall göra som aposteln gör. Det är tydligt, att aposteln Petrus ställer Sara som mönster och modell av renhet och trofast underordning och de kristna kvinnorna uppmanas att likna henne »i goda gärningar» och så bli hennes barn. [1]

Apostelns framställning är förvisso inte en poetisk målning endast utan förutsätter att samma konkreta relation skall råda mellan man och hustru som den som rådde mellan Sara och Abraham. Som måttstock för handlandet är då kärleksbudet förutsatt (se sammanfattningen i vers 9) och detta bud är då ställt inom den ram som de av Skaparen givna ordningarna anger. På samma sätt gör Augsburgska bekännelsens artikel 16, som handlar om »det borgerliga livet» och där det inskärps att det är »inom dylika ordningars ram (inom stat och familj) vi skall öva kärlek». [2]

Denna ordning gäller alla, tjänare, kvinnor och män (1 Petr. 2:18-3:7). Vi skall också uppmärksamma att ovan citerade vers i Petrus brev är riktad till de gifta kristna kvinnorna. Petrus vänder sig till dem och tilltalar dem »ni hustrur» (1 Petr.3:1). Utsagan om Saras lydnad mot Abraham är inte riktad till de gifta männen, så att de i kraft av detta ord skulle kunna exploatera kvinnan eller hantera henne efter sitt eget sinne. [3]

När Petrus i de sex första verserna har manat de gifta kvinnorna till lydnad och tålamod, vänder han sig till männen. Den allmänna regeln om kärlek, barmhärtighet och ödmjukhet gäller dem såväl som alla andra (1 Petr. 3:8). Men kärleksbudet är också i männens fall insatt i skapelseordningens ram. Skapelseordningen skall på samma sätt vara norm för deras handlande (v. 7). En rätt insikt i denna ordning innebär att männen i förhållande till sina hustrur och till det kvinnliga könet i allmänhet uppträder »med förståelse och insikt» och tar hänsyn till att kvinnan är »ett svagare kärl » (redskap) än mannen. [4]

Detta förhållande får mannen ej utnyttja mot kvinnan så att han skulle vara fri att behandla henne illa. Skapelseordningens lag ställer i stället mannen inför uppgiften att offra sig för den svagare. Kärlekens lag förkunnad i skapelseordningens ram ställer varje kristen inför medmänniskan, nästan. Vers 7 förkunnar detta för männens del. »På samma sätt skall männen leva tillsammans med sina hustrur med /den/ kunskap /som skapelseordningen ger/ då ju kvinnan är det svagare kärlet.» [5]

Det är inte möjligt att mot aposteln Petrus spela ut aposteln Paulus och göra Paulus till företrädare för en principiell jämlikhetsideologi. Paulus ord i Gal. 3:28 om »alla som ett i Kristus» gäller enligt apostelns egen framställning i fråga om dopet och rättfärdiggörelsen. Att vi alla är ett i Kristus gäller – som Luther säger »frälsningsordningen». »Ty i Kristus blir alla stånd, även de som Gud förordnat, till intet. Man, kvinna, slav, fri, jude, hedning, konung, undersåte är visserligen goda Guds skapelser, men i Kristus, dvs i frälsningssaken, är de ingenting.» [6]

Det förhållandet att vi alla inför Gud är lika i andligt avseende ville svärmeandarna i en utvidgande nytillämpning överföra till att gälla i sociala och politiska sammanhang. Svärmarna kom att förfäkta ett ur evangeliet principiellt motiverat samhälle, som skulle upprättas med hjälp av evangeliets våldsmakt, med upprorets hjälp. Men ett samhälle reglerat och styrt av evangeliet – av jämlikhetens evangelium – var för Luther ett samhälle i upplösning. »Ty om kvinnan ville vara man, sonen fader, lärjungen lärare, tjänaren herre och undersåten överhet, skulle hela samhällsordningen råka i oerhörd upplösning» (Stora Galaterbrevskommentaren – till Gal. 3:28). [7]

Det livsideal som svärmarna på Luthers tid förkunnade, förkunnade gnostikerna i urkyrkan och fornkyrkan. Så menade t.ex. gnostikern Valentinus (död 165) att den ursprungliga naturordningen var en gemenskap på jämlikhetens basis ( koinånia met’isotätos). En sådan gnostisk jämlikhetsideologi utövar i vår tid en oerhörd press också på kristna människor. Men en sådan ideologi är onaturlig. Den bortser helt från människans ondska. Den bortser från medmänniskan och ställer i stället jaget i centrum. Varje mänsklig olikhet måste då i görligaste mån utplånas eller förnekas. Familjen måste i självförverkligandets namn bekämpas. En extrem individualism, där »jaget» står i centrum, blir livsideal. [8]

Att en ung kristen kan känna trycket från ett sådant livsmönster är uppenbart. Men den som sörjer över att frestas och lockas av en sådan falsk livsstil har ännu ej givit sig in under den utan bekämpar den. Så är inte alltid fallet. [9]

Göteborgs baptistförsamling har utanför sitt kyrkorum Tabernaklet satt upp ett anslag, där den informerar om församlingsarbetet och dess målsättning. »Församlingen vill», heter det, »hjälpa människor att ’upptäcka Jesus Kristus som Herre’. Denna urkristna bekännelse delar vi med alla kristna. Den innebär för oss [10]

  • att bejaka Gud [11]
  • att bejaka sig själv [12]
  • att bejaka medmänniskan.» [13]

När denna församling förklarar att bekännelsen till Jesus Kristus innebär att bejaka sig själv, har man kommit att ge en mycket underlig undervisning. Jesus själv talar ett helt annat språk: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig» (Matt. 16:24). Något bud om självbejakelse, om självkärlek och självförverkligande finns ej i Skriften. Den som inte aktar på klara bibelord utan följer tidsandan har väl i budet »du skall älska din nästa som dig själv» velat finna också ett bud om självkärlek. [14]

En sådan utläggning gavs redan av medeltida teologer. Men detta bud om kärlek till nästan innebär inte på samma gång ett bud om att vår nästankärlek alltid skall stå i god jämvikt med vår självkärlek. Den som gör sig till talesman för en sakral egoism och en sund självbevarelsedrift och ger ett bud härom har redan ställt sin nästa i skuggan av sitt eget jag. Först efter den glada självbejakelsen följer då motvilligt bejakelsen av medmänniskan. [15]

Luther kände från de medeltida teologerna till detta tal om självkärlek, men han avvisade det. Hos aposteln Paulus hade Luther lärt, att ett sådant bud var helt obehövligt, eftersom »ingen någonsin har hatat sitt eget kött» (Ef. 5:29). [16]

Visst är det vanligt att kristen livsstil likställs med slavmoral. Nietsche förkunnade stolt: »Jag vill inte tjäna.» I den kristna moralens ställe med dess ideal av tjänande av nästan ställde han »övermänniskan» – ett övermänniskoideal som sedan på ett förfärande sätt skulle förverkligas i nazismen. Den unga kvinna, som kräver rätt till sin egen kropp – med rätt att döda fostret i sitt liv – gör detta för att så förverkliga sig själv och så vinna sitt liv. Om en sådan människa utsäger Ordspråksboken 8:36: »Men den som går miste om mig (Gud), han skadar sig själv: alla de som hatar mig, de älskar döden.» [17]

Mot ett sådant livsmönster – där kvinnan dödar fostret i sitt moderliv för att så bejaka sig själv ställer Skriften fram heliga kristna kvinnor, mödrar till patriarker, profeter, apostlar och martyrer, som alla hade lärt sig att tala och bedja i sina mödrars famn. Eftersom kvinnan är människosläktets moder och uppfostrarinna, tillskriver Skriften henne en särskild hedersbevisning. Den kvinna, som föraktar Saras livsföring, att hon levde i trofast underordning under sin man, och som i stället väljer att söka efterlikna mannen, är på väg att förlora något. »Genom att söka efterlikna mannen vinner kvinnan icke mannens värdighet, hon förlorar dessutom på köpet sin egen värdighet som kvinna» (citat från kyrkofadern Chrysostomos, död 407). [18]