När Luther, enligt vad man vanligtvis föreställer sig, den 31 oktober 1517 spikade upp plakatet med de 95 teserna mot påvens avlat på Slottskyrkans port i Wittenberg, började den rörelse som kallas reformationen. [0]
Det är väl ungefär det vi fick lära oss i skolan om innebörden av reformationen. Reformation var inte något nytt ord, som myntades av Luther eller ens av hans samtid. »Reformatio» var ett gammalt begrepp redan då, och långt före Luthers tid framlades förslag till en reformation inom det tyska riket. Redan i början av 1400-talet publicerades en skrift kallad »Kejsar Sigismunds reformation», som visserligen inte var av kejserligt ursprung utan endast bar kejsarens namn men däremot gav uttryck för den sociala oro som rådde i Tyskland vid Medeltidens slut. Detsamma kan sägas om en senare reformskrift, »Kejsar Fredrik III:s reformation» från 1500-talets början, och som har tillkommit inom lågadliga kretsar. Gemensamt för dessa reformationsskrifter är, att de syftar till en reformation av hela samhället, politiskt och socialt. Men då katolska kyrkan var en integrerad del av samhället som helhet, innehåller de också förslag till en kyrklig reformation. Bl a föregripes den sekularisering av det kyrkliga godsinnehavet, som senare skulle förverkligas genom den lutherska reformationen. I likhet med Luther vänder sig författaren till Kejsar Fredrik III:s reformation mot de stora handelsmonopolen. [1]
När därför Luther publicerade teserna mot avlaten, innebar hans kyrkokritik ingenting nytt. Det var redan länge på modet att angripa påvekyrkan, både inom världsliga och kyrkliga kretsar. Men kyrkokritiken tog ny fart och fick ny näring genom teserna. [2]
Läser vi Luthers teser, finner vi att de inte innebär något angrepp på katolska kyrkans teologiska grundvalar. De förutsätter t ex att skärselden verkligen existerar, och de godtar påven som kyrkans överhuvud. Teserna innebär endast ett, låt vara teologiskt begrundat, reformförslag inom påvekyrkans ram. Först till året efter teserna har man daterat Luthers andliga genombrott, som innebar början till en total teologisk brytning med påvekyrkan. Om denna upplevelse, kallad »tornupplevelsen» 1518, skriver Luther: [3]
Emellertid hade jag det året på nytt börjat utlägga Psaltaren, i förtröstan på att jag var mera övad efter att i undervisningen ha behandlat Pauli brev till romarna, Pauli brev till galaterna och det brev, som är riktat till hebreerna. Jag hade verkligen med brinnande begär traktat efter att förstå Paulus i Romarbrevet. Det var inte mitt hjärtas kyla, som stod hindrande i vägen för mig utan bara det enda ordet, som står i kap. 1:17: »I detta uppenbaras Guds rättfärdighet». Jag hatade nämligen detta ord »Guds rättfärdighet», eftersom jag genom alla kyrkolärarnas sedvana var så undervisad, att jag måste förstå det på filosofiskt sätt om den formala eller aktiva rättfärdigheten, som de kallar det, enligt vilken Gud är rättfärdig och bestraffar syndarna eller de orättfärdiga. [4]
Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete. Jag älskade inte den »rättfärdige Guden», som straffar syndarna, nej, jag hatade honom. [5]
Så rasade jag i mitt onda och oroade samvete. Likväl klappade jag våldsamt på hos Paulus på detta ställe, då jag hade en brännande törst efter att få veta, vad Paulus menade. Medan jag dag och natt tänkte på detta, gav jag slutligen genom Guds nåd akt på sammanhanget, nämligen »I detta uppenbaras Guds rättfärdighet, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.» Då började jag förstå, att »Guds rättfärdighet» är den, genom vilken »den rättfärdige» genom Guds gåva skall leva, nämligen genom tron, och att detta är meningen: genom evangelium uppenbaras »Guds rättfärdighet», nämligen den passiva, genom vilken den barmhärtige Guden gör oss rättfärdiga genom tron, som det står skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Här upplevde jag, att jag var helt och hållet född på nytt och hade gått in i själva paradiset genom öppna portar… (W 2 utg. XIV:446ff). [6]
Medan teserna endast var ett inomkyrkligt reformförslag, innebar den ur tornupplevelsen framsprungna övertygelsen om rättfärdiggörelsen genom tron allena ett teologiskt grundskott mot påvekyrkan som sådan. Som en klar konsekvens av principen om rättfärdiggörelsen genom tron tog Luther ett par år därefter steget ut ur påvekyrkan genom det symboliska brännandet av den kanoniska lagen. [7]
Det vi kallar reformationen hade alltså dels en yttre sida, som går tillbaka på publiceringen av teserna, dels en inre, andlig-teologisk, som börjar med tornupplevelsen. Det kan i anslutning till Luthers eget språkbruk uttryckas så: Reformationen hörde hemma både i det världsliga och i det andliga riket. Vi kan därför inte förstå vad reformationen innebar, om vi inte ser den i ljuset av läran om de två rikena, de två »regementena». [8]
Därför har Gud förordnat de två regementena: det andliga, som utövas av kristna och fromma människor under Kristus, och det världsliga, som värnar de icke-kristna och de onda, så att de måste hålla fred i yttre avseende och leva i stillhet utan egen förskyllan (W 2 utg. X:382). [9]
Dessa två riken eller regementen måste enligt Luther skiljas från varandra, de får inte blandas. Prästen skall hålla sig till det andliga riket och regera kyrkan med ordet eller det muntliga svärdet. Den världsliga styrelsen däremot har ett annat svärd, som drabbar kroppen. Båda rikena har sin bestämda avgränsning. Det andliga regementet skall endast ha att göra med synder: [10]
Det skall inte syssla med pengar eller ägodelar, med näringar eller allt vad som till näringar hör (W 2 utg. XIII:541). [11]
När furstarna å sin sida blandar ihop »das eiserne Schwert» svärdet av järn, med »das mundliche Schwert», det muntliga svärdet som de nu gör, så hjälpe oss Gud nådeligen att vi inte lever länge, så att vi får se sådan olycka. Ty då måste allt i den kristna religionen falla i spillror (W 2 utg. VII:1792). [12]
Luthers farhågor skulle snart komma att besannas. När vi talar om reformationen och konstaterar att den genomfördes i en rad länder i Nord- och Västeuropa, så avser vi den reformation, som genomfördes i det värdsliga riket och av de världsliga regementena. I denna mening blev reformationen en stor framgång. Det som skedde t ex i Västerås 1527 och i Köpenhamn 1536 var inte primärt att människor genom Guds ord blev omvända till den rena evangeliska läran, utan det var fråga om reformation i den gamla medeltida betydelsen, en förändring av samhället. Det var en händelse inom det världsliga riket. Det som skedde var en politisk och ekonomisk maktförskjutning från den internationella påvekyrkan till fördel dels för det nationella kungadömet dels för städernas köpmän. [13]
Men hur gick det med den andliga reformationen, den som hörde hemma i det andliga regementet, i kyrkan? Det blev mänskligt sett närmast ett stort misslyckande. Stora delar av Europa: Italien, Spanien, Frankrike, vissa tyska länder förblev påvedömet trogna. Och ser vi på de reformerade länderna, så var det inte den lutherska reformationen som segrade överallt. I England, Holland, Schweiz och vissa tyska länder var det den reformerta läran som satte sin prägel på kyrkan. Även om vi kan beteckna länder som Sachsen, Brandenburg, Danmark och Sverige som lutherska, så behöver det fördenskull inte innebära att den rena lutherska läran helt satte sin prägel ens på dessa länder. Det skulle efter Västerås riksdag 1527 dröja i över sextio år, innan Augsburgska bekännelsen officiellt blev antagen i Sverige, och när det gäller hela Konkordieboken var det först efter segt motstånd från statens sida, som den blev förklarad som bekännelseskrift. I Danmark-Norge antogs den aldrig. I de s k lutherska länderna blev den lutherska läran mycket tidigt anfrätt inifrån. Detta går tillbaka på Melanchthon, som i en senare upplaga av sin Loci anger tre orsaker till omvändelsen, nämligen Ordet, den Helige Ande och, som tredje orsak, den mänskliga viljan. Därifrån härledes den inom senortodoxin uppträdande synergismen, vilken i sin tur öppnade portarna för pietismen. [14]
Den rena nådeläran har därför alltid kommit att sitta mycket trångt också inom lutherdomen. Detta följer av att den strider mot det mänskliga förnuftet. Lutherdomen stod högt i kurs bland denna världens makthavare, så länge de hade direkt nytta av den, så länge den kunde brukas som förevändning för dem att stärka sin egen politiska och ekonomiska makt. Men sedan detta väl var genomfört, ville man helst ha en religion, som kunde fostra undersåtarna till en inomvärldsligt god moral, dvs en sådan moral som tjänade de makthavandes syften. Vad man förväntade sig av undersåtarna var att de utan att bråka arbetade och betalade sina skatter. Därvid visade sig efterhand en modifierad, moraliserande lutherdom vara att föredraga framför den rena nådeläran. Den melanchthonska versionen var mera användbar. Den tilltror ju människan själv viss förmåga, och den kommer därför mer och mer att lägga tonvikten vid fostran av människor för inomvärldsliga syften. [15]
Därför finns det en rad exempel på hur de sanna lutheranerna blev motarbetade eller förföljda av överheten. Här kan nämnas Tilemann Hesshusius i Bremen och Paul Gerhardt i Brandenburg, som bekämpade avfallet till kalvinismen. När sedan pietismen uppträder som en konsekvens av den melanchthonska synergismen, förbjöds teologiska fakulteten i Wittenberg att kritisera pietismens läror, och Valentin Ernst Köscher förbjöds att utge den tidskrift, där han angrep pietisterna. [16]
När vi här i Skandinavien under mer än 100 år hade ett konventikelplakat, riktade sig det inte primärt mot pietismens läror utan mot sådana sammankomster, som kunde utgöra ett hot mot statskyrkans enhet, vilken överheten såg som ett statsintresse att bevara. Själva statskyrkosystemet som sådant innebär en förvrängning av lutherdomen och är i uppenbar strid med läran om de två rikena. Också statskyrkosystemet kan föras tillbaka på Melanchthon. I en skrift från 1525 frånkänner Melanchthon församlingen rätten att avsätta en kyrkoherde, som är insatt av överheten. Om församlingen själv tillsätter en kyrkoherde, har den inte rätt att undanhålla den, som är tillsatt av överheten, hans lön. »Om överheten har tilldelat en kyrkoherde sådan lön, så är det stöld, om du mot överhetens vilja vill avsätta honom.» [17]
Om nu inte heller överheten tillåter, att man på egen bekostnad håller en präst, så skall man enligt Melanchthon »bege sig till en ort, där man kan höra den rätta läran» (W 2 utg. XVI:34). [18]
Redan här finner vi alltså inom lutherdomen en avvikelse från Skriftens lära om församlingens rätt och plikt att kalla präster och att, i förekommande fall, också avsätta dem. Det är då inte att undra på att religionsfreden i Augsburg 1555 utgår från principen »cuius regio, eius religio», vilket fritt kan översättas: Regeringen bestämmer undersåtarnas religion. Därmed var de båda regementena sammanblandade, ja det världsliga svärdet var överordnat det andliga. Reformationens formalprincip, Skriften allena som är det högsta rättesnöret för tron, läran och bekännelsen, var ersatt av en helt annan princip: Överheten är det högsta rättesnöret. Nyss hade man lämnat påvens traditioner, nu intar överheten Skriftens plats. [19]
Det är då inte att undra över, att man inom de lutherska kyrkorna under kommande århundraden predikar en devot lydnad för »kungadömet av Guds nåde». [20]
Den fria andliga rörelse, som började i svarta tornet i Wittenbergs augustinerkloster, som ledde fram till Luthers hjältemodiga framträdande på riksdagen i Augsburg och hans konsekventa avståndstagande från påven som antikrist, förvandlades alltså till ett överhetens propaganda- och kontrollredskap. Visst fanns det många modiga bekännare i Luthers efterföljd, t ex Konkordieformelns fäder, men de lutherska kyrkorna hölls genom statskyrkosystemet i en babylonisk fångenskap. Statskyrkosystemet var mer ett uttryck för överhetens intresse att hålla kontroll över sina undersåtar för att kunna få ut sina skatter eller utskriva krigsfolk mer än för ivern att rädda själar för himmelen. [21]
Detta blev särskilt tydligt under förra århundradet. På många håll ersattes de lutherska psalmböckerna och katekeserna av mer eller mindre rationalistiska psalmböcker och katekeser. I Sverige kan nämnas 1819 års psalmbok och Lindblomska katekesen liksom den nya handboken. Den evangeliska sältan vattnades ur och ersattes av en mera moraliserande kristendom. Mot de grupper, som vägrade att godta de nya böckerna, använde samhället sina repressiva maktmedel. [22]
Samtidigt visade det sig att staten inte längre hade samma behov av kyrkan som kontroll- och propagandaorgan som tidigare. Trots att folkmängden i Sverige (landskapen öster om Bottniska viken, vilka avträddes 1809 ej inräknade) fördubblades under perioden 1750-1850, ökades antalet prästtjänster endast obetydligt, vilket väl får sägas vara en följd av att staten inte tillmätte kyrkan samma betydelse längre. Den nya folkskolan fick efterhand överta kyrkans roll som statligt propagandaorgan. Kyrkans mera religiösa uppgifter övertas under 1800-talet i stor utsträckning av fri- och lågkyrkliga rörelser, och detta var helt i överensstämmelse med tidsandan. Liksom inom handel och näringar skulle det också på religionens område råda fri konkurrens. De nya samfunden, inte minst Svenska Missionsförbundet, kom också att domineras av folk, som lyckats med den fria företagsamheten. [23]
Trots denna utveckling bevarades statskyrkan. Den hade och har alltjämt en viktig uppgift, när det gäller folkbokföringen. Men den har dock inte helt spelat ut sin roll som propagandaorgan. Lika följsam som den var på 1800-talet, när det gällde att försvara en konservativ samhällssyn och ta parti för de grupper, som den gången ägde den politiska och ekonomiska makten, lika följsam har den förblivit intill i dag att hänga med på den ideologi, som för tillfället har vind i seglen. Efter det att arbetarnas organisationer blivit en makt att räkna med, närmade man sig genom ungkyrkorörelsen och inte minst genom Nathan Söderblom arbetarrörelsen. Under kriget predikades i de svenska kyrkorna att »den svenska linjen var den kristna linjen». Så fort en rörelse har vind i seglen, det må vara feministrörelsen eller fredsrörelsen, så nog är man från statskyrkligt håll beredd att hänga med. Man har ingen egen linje men är alltid beredd att ställa upp för dem, som för tillfället har framgång här i världen. [24]
Den andliga reformationen är inte och har aldrig varit någon framgång i världens ögon. Men den har heller aldrig gått att helt besegra. Också under de mörkaste statskyrkotider har Guds ord och sakrament haft sin verkan till pånyttfödelse och bevarande i tron. Statskyrkosystemet medförde dock i gången tid många goda ting. Barnen blev genom dopet födda på nytt, ungdomen fick lära sig Luthers lilla katekes, där salighetsläran finns med som i ett nötskal. Men först i vår sena tid har den rätta, den andliga, reformationen blivit genomförd. Först under de senaste århundradena har vi fått rätta, från staten och överheten fria evangeliska församlingar, som själva utan att behöva fråga mänskliga myndigheter om lov ibland sig upprättar det nytestamentliga ämbetet, evangeliiförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete. [25]
Men den andliga reformationen är aldrig något, som har framgång här i världen, och som verkar omskapande på hela nationer. Luther räknade inte med att hela folk skulle ta emot evangeliet. Han visste, att den sanna kyrkan utgjordes av den lilla hopen. [26]
Vad var orsaken till att reformationen så snabbt kunde genomföras i flera europeiska länder och blev en framgång, försåvitt det rörde sig om en omdaning av samhället? Det finns kyrkohistoriker, som velat ge en religiös förklaring till reformationens snabba framgång. Den danske kyrkohistorikern J Oskar Andersen ser en förklaring i, som han uttrycker det, »senmiddelalderens alvorlige Laengsel efter et sikkert og tydeligt Svar paa Spörgsmaalet: Hvorledes kan jeg blive et frelst Menneske vis paa Guds naade og Syndernes Forladelse? Hvorledes kan min Samvittighed finde virkelig Fred?» (Reformationens begyndelse og Hans Tausen, 1926, sid 19). Problemet med ett sådant förklaringsförsök är att källorna i så stor utsträckning tiger, när det gäller enskilda personers religiösa erfarenheter. Utöver berättelsen om Luthers tornupplevelse lär det inte finnas så många fler vittnesbörd från reformationstiden. Den nämnde danske kyrkohistorikern måste själv medge att vi inte ens vet, huruvida den danske reformatorn Hans Tausen genomgått en liknande upplevelse som Luther (sid 36). Och även om vi kunde leta fram sådana vittnesbörd, så säger de ändå ingenting om den stora massan av människor. Kände de sig undertryckta under kyrkans alla bud och förbud, eller var de i stället rätt så nöjda med kyrkans själamässor och avlatshandel? Kände de rentav frid i hjärtat, när de sörjt för att mässor lästes för deras själar efter döden, eller när de köpt sitt avlatsbrev? Det senare är troligt, ty varför skulle avlatshandeln eljest ha kunnat bli en så lysande affär? Vi får akta oss för att generalisera utifrån ett fåtal kända exempel. [27]
Reformationens yttre framgång låg säkert på ett helt annat plan. Den erbjöd furstar, adel och storköpmän en etik, som möjliggjorde konfiskation av kyrkans gods, utan att detta av den stora allmänheten längre behövde betraktas som stöld från Gud själv. [28]
Man kan ibland få höra kristna människor, i synnerhet dem som har en konservativ inställning, hävda, att vi i vår tid skulle behöva en ny Martin Luther. Med det menas en ny ledare och lärare av hans format. Gentemot det kan invändas att en Martin Luther i dag knappast hade väckt särskilt stor uppmärksamhet. [29]
Hans spikande av teserna hade på sin höjd väckt sensation ett par dagar, men sen skulle det vara glömt. Ingenting skulle förändras vare sig i kyrkan eller i samhället. Att reformationen blev en framgång som social företeelse berodde väl huvudsakligen på att Luther uppträdde i en tid, som i sig innebar stora omvälvningar. Att reformationen också blev en framgång inför Gud och innebar ett återvändande till Guds ord berodde ännu mindre på Luthers personlighet utan helt och hållet på kraften i det evangelium som han förkunnade. Av detta förstår vi att det inte bara är dåraktigt utan rentav hädiskt att i vår tid vänta en ny Luther. Den kraft, som stod till Luthers förfogande, har vi också i dag lika stor tillgång till. Guds ord är i dag lika levande och kraftigt som det var då. [30]
När Lutherska Bekännelsekyrkan bildades i Sverige 1974, var detta under evighetens synvinkel en lika stor händelse som någonsin reformationen. Att sedan den händelsen inte fått några revolutionerande följder i samhället, beror på att den uteslutande hörde hemma i det andliga riket. [31]
Ytterst är det varken stora personligheter eller produktivkrafter och produktionsförhållanden som bestämmer historiens gång utan Gud. »Jorden är Herrens och allt vad därpå är». De största personligheter är bara som små myror inför Herren Gud. När han petar på dem, går de åt ett annat håll, och så tror myrorna kanhända, att det är de själva, som ändrat färdriktningen. Därför har vi varken en idealistisk eller en materialistisk historiesyn. Vår historiesyn är teologisk. [32]