| Nr 4, 1984 sida 151

Det råder mycken strid och förvirring när det gäller Palestina. Vem har rätt till detta land? Vad säger Bibeln? Hur tolkade Jesus och den första kristna församlingen de löften och profetior som gavs till det gamla Israel under gamla förbundet? [0]

Dessa frågor tas upp i en bok som nyligen utkommit på EFS-förlaget. Den är författad av Colin Chapman, som arbetat bland universitetsstuderande i olika länder i mellanöstern sedan 1968. Boken heter Vems utlovade land? (1984, 230 sid) och är en översättning av boken Whose promised land?, Lion Publishing, Tring, England 1983. I anslutning till Chapmans innehållsrika bok skall vi först se vad Bibeln har att säga om det utlovade landet. [1]

Abraham fick av Gud Kanaans land som en gåva. »Åt din säd skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat» (1 Mos 15:18). »Jag skall ge dig och din säd efter dig det land där du nu bor som främling, hela Kanaans land, till evig besittning, och jag skall vara deras Gud» (1 Mos 17:8). Denna gåva var en förbundsgåva. Herren ingick ett förbund med Abraham och hans säd. Han lovade att vara deras Gud och skänka dem sin välsignelse. Men om Abraham och hans säd vände Gud ryggen, så skulle de förlora välsignelsen och förlora landet. »Du åter skall hålla mitt förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte» (1 Mos 17:9). Gång på gång varnade Gud sitt folk för följderna av olydnad och otro. Om folket visade olydnad, skulle han döma dem lika hårt och precis på samma sätt som han dömde folken före dem: »Gör inte sådant, för att landet inte må spy ut er, om ni så orenar det, liksom det spyr ut det fok som bott där före er» (3 Mos 18:28). Om Gud använde Israels barn som sitt redskap för att döma landets invånare, skulle den tid komma när de själva skulle undergå samma dom, om de visade olydnad för förbundet. [2]

Israels barn ägde alltså inte landet för alltid, oberoende av hur de levde, oberoende av vilken Gud de dyrkade, oberoende av tron. Det var fullt möjligt att förverka rätten att bo i landet. »Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och ni har blivit gamla i landet, att ni tar er till vad fördärvligt är, genom att göra er något beläte, något slags bild, så att ni gör vad som är ont i Herrens, din Guds, ögon och därmed förtörnar honom, då tar jag idag himmel och jord till vittnen mot er, att ni med hast skall förgås och utrotas ur det land dit ni nu går över Jordan, för att ta det i besittning. Ni skall då inte längre leva där utan skall förvisso förgöras. Och Herren skall förströ er bland folken, och bara en liten skara av er skall bli kvar bland de folk till vilka Herren skall föra er» (5 Mos 4:25-27). Samma varning upprepades vid invigningen av Salomos tempel: »Men om ni och era barn vänder om och överger mig och inte håller de bud och stadgar som jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall jag utrota Israel ur det land som jag har gett dem. Och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta från mitt ansikte» (1 Kon 9:6-7). [3]

Herrens varningar var inte tomma ord. Genom Israels stora avfall mot Gud måste den förutsagda domen komma. Israel fördes i omgångar bort från sitt land och förströddes bland folken och orsaken var deras synd: »Israels barn hade ju syndat mot Herren sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske kungens hand, och de hade fruktat andra gudar. De hade också vandrat enligt det folks stadgar som Herren hade fördrivit för Israels barn och enligt de stadgar som Israels kungar hade gjort upp. Därför blev också Herren mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte» (2 Kon 17:5ff). »Därför att de har övergett min lag, den som jag förelade dem, och inte har hört min röst och vandrat efter den, utan vandrat efter sina egna hjärtans hårdhet och efterföljt Baalerna, såsom deras fäder lärde dem, därför säger Herren Sebaot, Israels Gud, så: Se jag skall ge detta folk malört att äta och gift att dricka. Och jag skall förskingra dem bland folk som varken de eller deras fäder har känt. Jag skall sända svärdet efter dem, till dess att jag har gjort slut på dem» (Jer 9:13-16). »Jag har övergivit mitt hus, förskjutit min arvedel. Det som var kärast för min själ lämnade jag i fiendehand» (Jer 12:7). [4]

När sedan Herren lovar folket att få komma tillbaka till Kanaans land, är återvändandet alltid förbundet med tro och lydnad mot Herrens ord. Återvändande och omvändelse blir samma sak. Det folk som får leva i Herrens land, är det folk som tror på honom, som har fått liv genom hans ord, som »kommer i Herrens namn». »Så säger Herren, Israels Gud: Som man med välbehag ser på de goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av Juda, dem som jag från denna plats har sänt bort till kaldeernas land. Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem och inte slå ned dem, jag skall plantera dem och inte rycka upp dem. Och jag skall ge dem hjärtan till att känna att jag är Herren, och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Ty de skall omvända sig till mig av allt sitt hjärta» (Jer 24:5-7). Av Hesekiel 36 och 37 framgår att ett återvändande till landet hör samman med bland annat följande: [5]

  1. att Herren ger dem ett nytt hjärta, ett hjärta av kött (36:26). [6]
  2. att Herren låter sin Ande komma in i deras bröst och gör så att de vandrar efter Herrens stadgar och håller hans lagar och gör efter dem (36:27, 37:14, 24). [7]
  3. att de erfar att det är Gud som är Herren, då nu hans helgedom förblir ibland dem evinnerligen (37:28). [8]
  4. att de har en och samma kung, »min tjänare David skall vara kung över dem evinnerligen» (37:22, 24, 25). [9]
  5. att Herren sluter ett evigt fridsförbund med dem (37:26). [10]
  6. att Herren låter sin helgedom stå bland dem evinnerligen, ja Herrens boning skall vara hos dem (37:26, 27). [11]

De återvändande lever i en rätt gemenskap med Herren: »de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet» (Sak 8:8). De återvändande uppmanas inte att upprätta någon världslig stat, utan de har »David» som sin konung och regering. [12]

Löftet till David

I 2 Sam 7 läser vi om Herrens löfte till David: »Han skall bygga ett hus åt mitt namn och jag skall befästa hans kungatron för evig tid. Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför dig till evig tid. Ja, din tron skall vara befäst för evig tid.» Detta löfte går enligt ängelns uppenbarelse för Maria i uppfyllelse genom Jesus Kristus: »Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron och han skall härska över Jakobs hus för evigt» (Luk 1:32, 33). [14]

När det heter att Messias, Jesus Kristus skall regera över Jakobs hus, betyder det hela Israels hus. Hans kungadöme skall inte vara begränsat till Juda hus såsom Davids efterkommandes rike var. Han skall regera över hela landet. Också i Sakarias lovsång betonas att det utlovade riket och den utlovade frälsningen har kommit genom Jesus Kristus. »Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder» (Luk 1:77). En person som till fullo insåg betydelsen av Jesu födelse var den åldrige Simeon, som var närvarande när Josef och Maria bar fram barnet i templet på den fyrtionde dagen efter hans födelse. När han tar Jesus i sin famn, säger han: »Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel» (Luk 2:31-32). Simeon förstod att Jesus var Herrens Messias, den som skulle vara »Israels tröst». Han var också övertygad om att Israels tröst och upprättelse förverkligades i Jesu person. [15]

När Johannes Döparen satt i fängelse, sände han några av sina lärjungar att fråga Jesus: »Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?» I sitt svar begagnade Jesus sig av uttryck från Jesajas kapitel 35 och 61 för att beskriva vad han var kallad att uträtta för att därigenom förklara vem han var: »Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och för fattiga förkunnas glädjens budskap» (Luk 7:22). I Jesaja 35 säger profeten att öknen och ödemarken skall glädja sig och att Gud kommer med hämnd och med frälsning och då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas, då skall den lame hoppa som en hjort och den stummes tunga jubla, ty vatten skall bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. Och i Jesaja 61 säger Herrens Messias att »Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig till att läka dem som har ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och befrielse för de bundna.» Jesus brukar alltså profetiorna om landets befrielse och de fångnas återvändande och tillämpar dem på sin offentliga verksamhet. Och profetiorna om insamlandet av Herrens barn från öster och från väster, sönerna från fjärran land och döttrarna från jordens ända (Jes 43:5-7, Ps 107:2-3) tillämpar Jesus på insamlandet av de troende till Guds rike (Joh 10:16, 11:51-52). Insamlandet av landsflyktiga barn från öster, väster, norr och söder äger enligt Jesus Kristus rum där människor av alla raser kommer samman i Guds rike. Detta är profetians sanna och verkliga uppfyllelse. [16]

Uppståndelsen

Det är allmänt vedertaget att Jesus, när han talade om sin uppståndelse på tredje dagen, ser tillbaka på orden hos Hosea 6:1-2: »Kom låt oss vända om till Herren. Ty han har sårat oss, han skall också hela oss, han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss friska, ja på tredje dagen skall han låta oss stå upp så att vi får leva inför honom.» Här talas om Israels folks uppståndelse på tredje dagen. Jesus såg sig själv som uppfyllelsen av detta hopp. Kristi uppståndelse är den Israels uppståndelse som Hosea talar om. Jesus gör sålunda anspråk på att själv vara representant för hela Israels folk och att det utlovade återupprättandet av nationen skall äga rum genom honom. Han säger själv: »Vi går nu upp till Jerusalem och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse» (Luk 18:31). [18]

Jerusalems fall

När Jesus enligt Mark 13 profeterar om Jerusalems förstöring, brukar han ord från Jesajas profetia i Jes 13:10 som där handlar om Babels fall. Jesus ville få sina judiska åhörare att förstå att Gud ämnade straffa den heliga staden Jerusalem på samma sätt som han straffat den hedniska staden Babel. [20]

Vad hade Jesus att säga om landet och dess framtid? Jesus förutsäger att Jerusalem skall falla och templet förstöras. I övrigt säger han ingenting om landet och dess framtid. För folkets otros skull måste den dom som Gamla testamentets profeter ofta hotat med drabba det judiska folket. Om Jerusalems undergång heter det i Luk 21:22: »Detta är vedergällningens tid när allt i Skriften blir uppfyllt.» Jerusalems fall är enligt Jesus en helig dom över staden och dess folk. [21]

Israels befrielse

»Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel», säger Emmauslärjungarna om Jesus. Då går Jesus igenom Mose och alla profeterna och förklarar för dem vad som står om honom överallt i Skrifterna (Luk 24). Jesus ville att de skulle förstå att allt som profeterna sagt om Israel och dess befrielse, det hade blivit fullbordat i honom själv. Han menar att han själv redan hade åstadkommit Israels befrielse. Israels befrielse var redan ett faktum genom Kristi lidande, död och uppståndelse. [23]

Arvedelen eller arvet

I sitt första brev, skrivet cirka 30 år efter Jesu död, använder Petrus det invanda gammaltestamentliga ordet arvedel eller arv om Guds himmelska rike, inte om ett jordiskt land: »Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen» (1 Petr 1:3f). Landet kunde gå under och förstöras, men de troendes andliga arv kan aldrig gå under, förstöras, fläckas eller vissna, ty det är förvarat i himlen för var och en som tror. Också benämningar som ursprungligen användes om det gammaltestamentliga gudsfolket tillämpar Petrus på alla som tror på Kristus, vare sig de är judar eller hedningar: »Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som inte förut var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet» (1 Petr 2:9-10, jfr Hos 1:6, 9f, 2:23). [25]

Apostlagärningarna

Man kan nog påstå att Lukas med Apostlagärningarna bl.a. ville åstadkomma en motsvarighet till Josuas bok i Gamla testamentet. Medan Josua skildrade den stegvisa erövringen av landet med början i Jeriko, så beskriver Apg den kristna kyrkans gradvisa växande, med början i Jerusalem. [27]

Josuas bok börjar med Guds befallning att erövra landet: »Så stå nu upp och ta i besittning det land som Herren er Gud vill ge er till besittning» (Jos 1). Apg börjar med en befallning av den uppståndne Jesus till sina lärjungar att inleda ett annat slags erövring: »Och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns» (Apg 1:8). [28]

Josua och stammarna skulle komma i besittning av det dem tillkommande arvet genom att döda inbyggarna med svärdsegg. I Apg talar Paulus om Guds ord som det vapen med vilket de kristna skall tillkämpa sig sitt arv: »Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats» (Apg 20:32). [29]

Josuas bok beskriver de olika faserna av landets erövring, börjar med intagandet av Jeriko och Ai för att fortsätta med kampanjerna i norr och i söder. Apg beskriver hur evangeliet först predikades i Jerusalem och i Samarien och sedan i Cesarea för de första hedningarna. Från Antiokia fördes budskapet av Paulus till Mindre Asien, sedan till Grekland och slutligen till Rom. [30]

Både Josua och Apg skildrar de många svårigheter man måste övervinna. Och berättelsen i Apg om Ananias och Safira och deras bedrägliga handlande vid jordförsäljningen (Apg 5) är en exakt parallell till berättelsen hos Josua om Akan, vars stöld och lögner stoppade upp hela arméns framryckning (Jos 7). Hos Josua möter vi gång på gång en formel som skildrar tider av fred och konsolidering efter tider av krig: »Och landet hade nu ro från krig» (Jos 11:23, se också 14:15, 21:44, 23:1). I Apg finner vi något liknande: »Kyrkan fick nu vara i fred… den byggdes upp… och den växte» (Apg 9:31). »Guds ord vann spridning» (Apg 6:7, se också 2:47, 12:24, 13:49, 19:20). [31]

Om Lukas och den första kristna kyrkan tänkte på en erövring, så var det inte ett land utan hela världen som skulle erövras. Det enda svärd man fick använda för denna erövring var Guds ords svärd, vilket skulle förhjälpa dem som trodde därpå att komma i besittning av det utlovade arvet. Evangeliet om Jesus var till inte bara för människorna i landet utan för alla folk i världen. [32]

Paulus

Temat landet lyser med sin totala frånvaro i Paulus brev. Inte ens i det stycke i Romarbrevet (kap 9-11) där han annars räknar upp en hel rad av det judiska folkets privilegier så mycket som nämner han landet. I ett av de tidigaste breven beskriver han alla kristna, både judar och hedningar, som »Abrahams säd» och därför arvingar till löftet, givet till Abraham: »Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus, är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet» (Gal 3:26-29). [34]

Paulus gör också en distinktion mellan det verkliga Jerusalem och »det himmelska Jerusalem»: »Häri ligger en djupare innebörd: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slavar, det är Hagar. Sinai är ett berg i Arabien men svarar mot det nuvarande Jerusalem, som ju lever i slaveri tillsammans med sina barn. Men det Jerusalem som finns i himmelen är fritt; det är vår moder» (Gal 4:24-26). Paulus säger alltså att det nuvarande Jerusalem lever i slaveri tillsammans med sina barn. Ty den stora majoriteten av judar förkastade deras utlovade Messias och därmed rättfärdigheten från Gud. De försökte komma åstad en egen rättfärdighet. [35]

Om Paulus hade levat för att se Jerusalem återvinna sin frihet och komma under judiskt välde år 135 eller år 1967, skulle han säkerligen ha fortsatt att tänka på det Jerusalem som lever »i slaveri tillsammans med sina barn». Ty endast genom tron på Kristus tar man emot den rättfärdighet som gäller inför Gud. Politisk frihet har litet eller inget att göra med Guds rike i Paulus undervisning. [36]

I slutet av Galaterbrevet tar Paulus namnet Israel och applicerar det på människor av alla raser som erkänt Jesus som Guds Messias: »Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen. Omskärelsen har ingen betydelse och inte förhuden heller, det är fråga om en ny skapelse. Frid och förbarmande åt dem som vill leva efter denna ordning, åt Guds Israel» (Gal 6:14-16). [37]

Hebréerbrevet

Hebréerbrevets författare tar upp det ena ämnet efter det andra från Gamla testamentet och påvisar hur den hela och fulla meningen har avslöjats i och genom Jesus, i hans födelse, liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. I kap 4 berör han ämnet landet som han beskriver som vilan eller Guds vila. »Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro. Vi däremot som har kommit till tro får gå in i den vila om vilken han har sagt: Och jag svor i min vrede: aldrig skall de komma in i min vila, detta fast hans verk var färdigt med världens skapelse» (Hebr 4:1-3). [39]

I kap 11 talas om Abraham, som bor i det utlovade landet men som ser fram emot »ett bättre land – ett i himmelen». »Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt. De som så talar visar att de söker ett hemland… Nu längtade de till ett bättre land, ett i himmelen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.» [40]

I kap 12 klargör författaren skillnaden mellan det jordiska berget Sinai där Mose tog emot lagen och Sions berg, det himmelska Jerusalem: »Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem… Vi får ett rike som inte kan skakas. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan ty vår Gud är en förtärande eld» (Hebr 12:18ff). [41]

Templet

Templet och dess offer har fått sin fullbordan en gång för alla i Jesus Kristus. Men inte bara templet och dess offer utan också landet. När vi tror på Kristus, går vi in i den vila eller i det land som står åter för Guds folk. Och han inbjuder oss att komma in i detta land, i detta rike, i denna vila: »Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag giva eder vilan (det land som har ro för alla fiender, jfr 5 Mos 12:10). Angående templet heter det i Uppb 21: »Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet.» Av Johannes 1 framgår också att Jesus själv är det nya templet och att Guds härlighet är uppenbarad genom honom. [43]

Med apostlarnas ögon

Den kristne har inte frihet att tolka Gamla testamentet på vilket sätt han vill. Allt i Gamla testamentet måste läsas och ses med apostlarnas ögon. Apostlarna ger oss de glasögon vi behöver för att på ett rätt och kristet sätt kunna läsa Gamla testamentet. [45]

Vi kan alltså sammanfatta att Jesu födelse beskrivs som uppfyllelsen av löftet till Abraham och av de förhoppningar som profeterna gett uttryck åt. I Jesu undervisning tar temat Guds rike över temat landet och allt som är associerat därmed i Gamla testamentet. Jesus använder Gamla testamentets ord om insamlandet av de landsflyktiga och befrielsen eller återställandet av Israels nation för att beskriva sitt eget uppdrag. Jesus hävdade att han åstadkommit Israels befrielse genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. [46]

Israel

Att vara en verklig jude är inte bara en fråga om fysisk härkomst enligt Paulus: »Ty Israel är inte bara alla som kommer från Israel och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn» (Rom 9:6-7). [48]

Enligt Gamla testamentet är landet Guds land, »landet är mitt» (3 Mos 25:23). Gud valde att ge landet till Abrahams efterkommande som en ren gåva, inte som något de hade rätt till. Gåvan kunde förspillas genom avfall och otro. Landet avsågs bli scenen för Guds gradvisa uppenbarande av vem han var, något som så småningom skulle föra fram till Kristi ankomst och därigenom till en välsignelse för alla världens folk. När det Nya testamentet talar om alla Jesu efterföljare som »avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet» (Gal 3:29), måste därmed menas att alla fyra aspekterna av förbundet – landet, nationen, förbundsgemenskapen mellan Gud och hans folk samt välsignelsen för alla världens folk – har fått sin fullbordan i Jesus och hos dem som sätter sin tro och tillit till honom. Guds rike kan inte ses med ögonen (Luk 17:20). Guds rike är inte av denna världen (Joh 18:36). Det vittnar också Kristi himmelsfärd om. Kristus regerar nu från sin himmelska tron, inte från en jordisk tron i ett jordiskt Jerusalem. Löftet om den davidiske kung som för alltid skall regera över sitt folk (Hes 37:22, 24, 25) gick i uppfyllelse i och med Jesu person (Luk 1:31-33). Då den davidiske kungens regemente måste vara förbundet med själva landet (Hes 37:22, 25), måste också löftet om hans folk, som skulle leva i landet för alltid (37:25) vara förbundet med Jesus Kristus och hans rike. De troende från alla folkslag tillhör hans rike. De är som Petrus uttrycker det ett heligt folk, Guds egendomsfolk. [49]

 

II – DET UTLOVADE LANDET OCH UPPRÄTTANDET AV DEN JUDISKA STATEN

Av: S. E. | Nr 4, 1984 sida 161

I sin bok Vems utlovade land? refererar Colin Chapman en rad uttalanden från både judiskt och arabiskt håll i samband med den judiska bosättningen i Palestina och upprättandet av den judiska staten. Alltför ofta, menar Chapman, har kristna grupper på ett ensidigt sätt tagit parti för sionismen. Hänvisar man till GT som stöd för sionismen, kan man inte samtidigt försvara sådana gärningar som lagen och profeterna fördömer. Låt oss lyfta fram en del av det material som Chapman anför och som ofta lämnats obeaktat. [0]

David ben Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, summerar den sionistiska rörelsens mål i inledningen till boken »The History of the Haganah». Han skriver bl.a.: »I vårt land finns det bara plats för judar. Vi skall säga till araberna: Flytta på er! Om de inte samtycker, om de gör motstånd, skall vi tvinga bort dem med våld.» [1]

Joseph Weitz, den judiske regeringstjänsteman som var huvudansvarig för kolonisationen, skrev följande ord 1940: [2]

Någon annan utväg än att frakta bort araberna till våra grannländer finns inte. Vi måste bli av med dem alla med undantag, möjligen, för dem som bor i Betlehem, Nasaret och gamla delen av Jerusalem. Vi skall inte skona en enda by, en enda stam. Vi skall se till att de fraktas till Irak, Syrien och även Transjordanien. [3]

Asher Ginsberg var rysk jude som besökte Palestina många gånger efter 1891. Han slog sig till sist ned där 1922 och dog 1927. Efter ett besök 1891 beskrev han några av de problem som judarna mötte och som de själva skapade: [4]

Palestina är inte ett obebott land och kan bara erbjuda hemvist för en liten del av de judar som bor runt om i världen. De som slår sig ned i Palestina bör söka vinna palestiniernas vänskap genom att närma sig dem med respekt. Men vad gör nu våra bröder i Palestina? Precis motsatsen. Tidigare slavar i exilens länder finner de sig nu ha en obegränsad frihet, en otyglad frihet av det slag som man bara kan ha i Turkiet. Denna plötsliga förändring har skapat en tendens till despotism, något som ofta händer när slavar får makt. De behandlar araberna fientligt och grymt, berövar dem på ett oärligt sätt deras rättigheter, sårar dem utan anledning och känner sig stolta över vad de gjort. Och ingen angriper dessa otäcka och frientliga tendenser. [5]

Delning och krig 1948-49

David ben Gurion sammanfattar vad den judiska motståndsgruppen Haganah åstadkommit före delningen: [7]

Fram till dess att britterna gav sig av kunde ingen judisk bosättning intas, hur avlägset den än låg, emedan Haganah… erövrade många arabiska ställningar och befriade Tiberias och Haifa, Jaffa och Safed… Så på ödets dag (15 maj 1948) var den del av Palestina där Haganah kunde operera fritt nästan helt rensad från araber. [8]

Menachem Begin, ledare inom Irgun, den andra stora judiska underjordiska motståndsgruppen, har beskrivit i detalj de mål man satte upp för sig under tiden januari-mars 1948: [9]

Under månaderna före… fortsatte vi med våra attacker in på arabiska områden. Under de första dagarna 1948 förklarade vi för våra män att detta emellertid inte var nog… Det stod klart för oss att inte ens de djärvaste attacker av våra trupper skull kunna avgöra saken. Vårt hopp låg i att vinna kontroll över territorium. [10]

David Hirst beskriver den arabiska byn Deir Yassins öde natten till den 9 april 1948: [11]

1948 hade Deir Yassin namn om sig att vara en mycket fredlig by. Under lång tid hade man, när sammanstötningar mellan judar och araber annars tilltog över hela landet, levt i en slags fredsöverenskommelse med de angränsande judiska bosättningarna. Deir Yassin var den enda by i Jerusalemsområdet som inte ansåg sig behöva anmäla till de arabiska myndigheterna att den befann sig i fara… [12]

Klockan 4.30 på morgonen slog en kombinerad Irgun- och Sterntrupp, 132 man stark, till mot den sovande byn. Vid middagstiden hade man slaktat 2/3 av alla. I denna operation liksom tidigare vid sprängandet av hotell King David samarbetade Irgun med Haganah och det officiella judiska ledarskapet… Tolvåriga Fahmi Zidan överlevde morden på de första 35 byborna och mindes: »Judarna beordrade hela vår familj att ställa upp sig mot husväggen och började skjuta. Jag träffades i sidan men de flesta av oss barn undkom därför att vi gömde oss bakom våra föräldrar. Kulorna träffade min syster Kadri (4) i huvudet, min syster Sameh (8) i kinden och min bror Muhammed (7) i bröstet. Alla andra utmed väggen dödades, min far, min mor, min farfar och farmor, mina morbröder och fastrar och några av deras barn.» Halim Eid såg »hur en man sköt en kula igenom min syster Salhiyehs nacke, hon var havande i nionde månaden». Sedan skar han upp hennes mage med en slaktarkniv. Hon berättade vidare att en annan kvinna, Aisha Radwan, dödades när hon försökte ta fram ett ofött barn ur den döda moderns mage. I ett annat hus såg Naaneh Khalil (16) hur en man »med ett slags svärd klöv min granne Jamil Hish från topp till tå för att sedan utanför vårt hus göra samma sak med min kusin Fathi». Våldsmännen dödade, plundrade och våldtog kvinnorna. Sedan sprängde de husen, och när dynamiten tog slut gick de på de återstående husen med gevär och granater. Vid middagstiden hade de mördat 254 personer. Antalet av deras egna döda, offer för »en mördande» eld (från de gamla mausergevären), som Begin beskrev saken efteråt, uppgick till fyra. [13]

Jacques de Reyniér var en schweizisk rödakorstjänsteman som anlände till byn strax efter massakern. Så löd hans rapport: [14]

Irguns överste var inte särskilt villig att ta emot mig. Slutligen kom han ändå, ung, distingerad och fullständigt korrekt men med ett särskilt blänk i de kalla och grymma ögonen. Enligt honom hade Irgun kommit 24 timmar tidigare och i högtalare beordrat alla byborna att lämna sina hem och ge sig. De hade fått en kvart på sig att lyda ordern. Några av dessa stackare hade också kommit ut och blivit fångar. De skulle senare friges. De övriga, som inte åtlytt ordern, hade mött det öde de förtjänade. Men det nyttjade nu ingenting till att överdriva, menade han, det var ändå bara fråga om några få döda och de skulle begravas så snart »rensningsaktionen» i byn var avklarad. Om jag fann några lik, kunde jag ju ta hand om dem. Men några sårade fanns det förvisso inte. Hans sätt att skildra saken kom blodet att frysa till is i mina ådror… [15]

Efter ytterligare ett besök i Deir Yassin återvände jag till mitt kontor, där två välklädda gentlemän hade väntat pa mig under mer än en timme. Det var Irguns överste och hans adjutant. De hade förberett ett dokument som de ville ha mig att underteckna. Det var ett uttalande som lagts i min mun och enligt vilket jag hade blivit mycket vänligt bemött av dem. Jag hade fått alla de upplysningar jag efterfrågat och behövde för att utföra mitt uppdrag och till sist tackade jag dem för all hjälp jag fått. När jag visade tecken på tveksamhet och började diskutera med dem, framhöll herrarna att det var bäst att jag genast skrev under, om jag verkligen värderade mitt liv. Det enda jag kunde göra var att övertyga dem om att jag inte på minsta sätt värderade mitt liv… [16]

Varför lämnade så många araber sina hem?

I F Stone, en amerikansk journalist, som dekorerades av Irgun 1948 säger: [18]

Argumenteringen att flyktingarna gav sig av frivilligt eller därför att deras ledare mer eller mindre tvingade dem till det är irrelevant, vilar på en myt. Har flyktingar ingen rätt att återvända? Har tyska judar ingen rätt att reklamera sin egendom för att de en gång måst fly? [19]

Judisk terrorism, inte bara utövad av Irgun i sådana hemska massakrer som i Deir Yassin utan också i något mildare former av Haganah, »uppmuntrade» araberna att fly från de områden som judarna ville komma över av strategiska eller demografiska skäl. De försökte göra Israel så rent från araber som möjligt. [20]

Menachem Begin, som var ledare för den Irgunavdelning som överföll Deir Yassin, beskrev senare effekterna av det som hänt där: [21]

Araber i hela landet, lurade att tro på de vilda sagorna om »Irguns människoslakt», greps av en gränslös panik och började fly för sina liv. Denna massflykt utvecklades snart till en vansinnig och okontrollerbar panik. Av de ca 800 000 araber som då bodde inom staten Israels nuvarande gränser återstår bara ungefär 165 000. Den politiska och ekonomiska betydelsen av detta kan knappast övervärderas. [22]

I Jerusalem – liksom annorstädes – var vi de första som övergick från defensiven till offensiven… Araberna började fly i skräck… Haganah utförde lyckade attacker också på andra frontavsnitt, och de judiska styrkorna ryckte fram genom Haifa som en kniv genom smör. Araberna började fly i panik, skrikande »Deir Yassin». [23]

Yigal Allon, en av de stora krigshjältarna 1948, beskrev senare i »Book of Palmach» den taktik som han och andra judar använde sig av månaderna innan FN:s delningsplan trädde i kraft: [24]

Vi hade bara fem dagar på oss till det hotande datumet 15 maj. Vi insåg behovet av att rensa inre Galileen och att skapa en judisk territoriell ordning i övre Galileen. De många striderna hade försvagat våra styrkor, och vi stod inför jätteuppgiften att blockera vägen för en arabisk invasion. Vi såg oss därför om efter utvägar, som inte innebar att vi måste bruka våld men som ändå ledde till att de 10 000-tals tjuriga araber som blivit kvar i Galileen skulle känna sig nödgade att fly. I händelse av en arabisk invasion skulle dessa annars ha fallit oss i ryggen. Vi sökte använda en taktik som drog fördel av de intryck som Safeds fall gjort tillika med det arabiska nederlaget i denna trakt – en taktik som visat sig fungera mirakulöst väl. [25]

Jag samlade alla judiska mukhtars (borgmästare), som hade kontakt med de olika byarnas araber, och bad dem viska i öronen på några araber, att stora judiska truppförstärkningar just hade kommit till Galileen och att dessa skulle bränna alla arabiska byar. De skulle uppmana sina vänner araberna att fly, medan tid ännu var. Och ryktet spred sig snabbt i byarna, att nu är det tid att fly. Människor flydde i myriader. Taktiken blev en fullständig framgång. Stora arealer rensades, hotet mot våra förbindelseleder avlägsnades, och vi kunde organisera oss för att möta invasionen från gränsområdena utan att frukta för angrepp i vår rygg. [26]

Allon medgav att om de arabiska arméerna inte invaderat skulle judarna lagt beslag på ännu större områden än de gjorde, innan det slutliga eldupphör inträdde tidigt på året 1949: [27]

… det skulle inte ha blivit något slut på Haganahstyrkornas framryckning. De kunde i samma svep ha nått västra Israels naturliga gränser, eftersom de lokala fiendestyrkorna nu helt paralyserats. [28]

Andra judiska röster

Albert Einstein: [30]

Jag skulle föredra en förnuftig överenskommelse med araberna, som gick ut på att man kunde leva fredligt tillsammans, framför skapandet av en judisk stat. Bortsett från praktiska bedömningar reser sig hela min uppfattning om judendomens innersta väsen upp emot tanken pa en judisk stat med gränser, armé och världslig makt, hur blygsam den än må vara. [31]

Rabbi Benjamin, f.d. utgivare av tidskriften »Ner»: [32]

Till sist måste vi ändå öppet tillstå sanningen, att vi inte har någon som helst moralisk rätt att motsätta oss att de arabiska flyktingarna återvänder till sitt land… att vi inte har rätt att fortsätta återsamlandet av dem som lever i exil, förrän vi börjat gottgöra våra synder mot de arabiska flyktingarna. Vi har ingen rätt att begära att judar i Amerika skall lämna det land som de känner sig så fästa vid för att komma hit och bosätta sig i ett land som vi stulit från andra, medan de rättmätiga ägarna själva är hemlösa och miserabla. Vi har ingen rätt att lägga oss till med hus, som tillhör araber, om vi inte betalat vad de är värda. Detsamma gäller arabernas åkermark, trädgårdar, affärer, verkstäder. Vi har ingen rätt att etablera bosättningar och söka förverkliga sionismens ideal med hjälp av andra människors egendom. Detta är inget annat än stöld. Jag är förvånad över att Rabbi Herzog och alla andra, som talar i den judiska etikens namn och alltid citerar de tio budorden, kan samtycka till en sådan tingens ordning. Politisk erövring kan inte göra slut på rätten till privat ägande. [33]

Varför känner så många palestinier så stor bitterhet mot Israel?

Fawaz Turki, en ung palestinier i Frankrike uttrycker många unga och landsflyktiga palestiniers känslor. Han gör det i en bok, som publicerades 1974: [35]

Deportationerna, sprängningen av många hem, exproprieringen av egendom, arrogansen i de israeliska soldaternas ögon, när de marscherar in i de arabiska kaféerna i Jerusalem, slår ägarna i ansiktet och begär att få se identitetskort, och den primitiva tortyren mot dem som gör motstånd – allt detta bara fortsätter, men i omvärldens ögon har »araberna aldrig haft det så bra». Se bara hur deras levnadsstandard har stigit! De har strålande löner under ockupationen, de har bilar. De kan se på TV… Stunder av dysterhet och raseri kommer ofta över mig, medan jag tillbringar rastlösa dagar här i Paris och ser bilder av stöddiga israeler, som plöjer vår jord, odlar våra apelsinlundar, bebor våra städer och samhällen, övertar vår kultur, och som grymt och envist fortsätter att hävda att »vi inte existerar» och hur vårt land var en »öken», innan de kom hit. Och jag vill kräkas av vrede och harm. [36]

Passion för sanningen

General Carl von Horn den svenske överbefälhavaren för Förenta Nationernas vapenstilleståndskommission i Palestina från 1951 till 1963, var synnerligen kritisk gentemot israelernas sätt att rapportera händelser under denna tid: [38]

Den mycket effektiva israeliska informationstjänsten och hela den israeliska pressen tillverkade i samarbete med varandra ofta en vanställd och förvrängd version av vad som hände. Denna spriddes med hjälp av professionell expertis genom alla tänkbara kanaler både till det egna folket och till dess sympatisörer och understödjare i Amerika och resten av världen. Aldrig i mitt liv har jag kunnat tro, att sanningen skulle kunna förvrängas på detta cyniska och högst professionella sätt. [39]

Passion för sanningen borde innebära en villighet att seriöst lyssna också till andra. Graham Hoskins har i en artikel »Christian Attitudes to the Middle East Problem» kommenterat några evangelikalt kyrkliga reaktioner på boken »Furnace of the Lord» av Elizabeth Elliot: [40]

Elizabeth Elliot, änka efter missionären Jim Elliot och författare till välkända böcker om Aucaindianernas mord på hennes man och deras därpå följande omvändelse, har redan bevisat sig vara en av det tjugonde århundradets stora kristna gestalter. 1967 besökte hon, strax efter sexdagarskriget, Jerusalem. Hon hade ingen bakgrundskunskap om Mellanöstern men sökte sätta sig in i hela situationen med ett öppet sinne. Hennes bok har sagts vara opartisk och mycket rättvis mot judarna, samtidigt som den har en lätt men ända definitiv böjelse för den arabiska ståndpunkten. Det är uppenbart att man nu försökt undertrycka boken. Jag fick höra förra året av människor på St Georges Hostel i Jerusalem, att fru Elliot hade stora svårigheter att få boken publicerad. Den ansågs vara alltför proarabisk. Ingen kristen förläggare vågade ge ut den, så hon måste gå till en profan sådan. Hodder & Stoughton gav ut boken i England, men de kristna boklådorna undvek den. Den brittiska upplagan var utgången efter bara tre år. Jag informerades om att kristna bokhandlare i Australien inte hade boken, som nu måste beställas direkt från Amerika. [41]

Fru Elliot skildrar också något, som man kan förstå väckte missnöje hos Israels vänner: »Jag råkade bland annat se sådant som turistdepartementet hellre velat att jag inte sett: bergssidor som under århundraden terrasserats av araberna men som sedan 1948 låg öde. Israelerna har varken den kunskap som behövs eller någon önskan att bevara olivträden och jag såg nu stora områden med förfallna terrasser, förtorkade vinstockar och döende träd. Det skulle vara omöjligt att bruka dessa terrasser med maskiner, och i det moderna Israel vore det ekonomiskt oförsvarligt att försöka bruka den på det gamla sättet…» [42]

Fru Elliot blev också medveten om det palestinska problemet, och denna upptäckt bidrog till att göra henne sympatiskt inställd till den arabiska saken… Det är beklagligt att hennes bok inte blev rättvist bedömd. [43]

Lyfta det profetiska fingret

De flesta som skriftligt yttrat sig om Bibelns profetior menar, att eftersom judarnas återvändande till Palestina och tillkomsten av staten Israel uppenbart innebär en profetiornas uppfyllelse, behöver man inte vara så noga med att fråga vad som är rätt eller fel i det som skett. Gud förutsade alltsammans för länge sedan och nu har det hänt – då måste det väl vara Guds vilja! Och då detta är det sätt som Gud planerat allt på och ville att det skulle ske på, behöver man inte fråga hur det hände. [45]

Ett annat problem som vi möter i all diskussion om staten Israel är det faktum att vem som än vågar kritisera statens åtgärder eller ifrågasätta själva staten lätt blir anklagad för antisemitism. [46]

Kung Ahab hade många goda skäl för att söka komma över den vingård som tillhörde Nabot och som gränsade till hans egen. Hans första besök var ärligt och helt i sin ordning (1 Kon 21:2). Vingården var emellertid värd mer än pengar för Nabot, och han vägrade sälja den (1 Kon 21:3). Förledd av hustrun Isebel förföll Ahab först till bedrägeri, sedan till våld (1 Kon 21:11-16). Resten av historien visar hur allvarligt Ahabs brott var i Guds ögon: [47]

Men Herrens ord kom till tisbiten Elia, han sade: »Res dig, gå iväg och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ner för att ta den i besittning. Och du skall tala till honom och säga: Så säger Herren: Har du redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet? Därefter skall du tala till honom och säga: Så säger Herren: På samma ställe där hundarna har slickat Nabots blod skall hundarna slicka också ditt blod (1 Kon 21:17-19). [48]

När profeten Amos började gå tillrätta med den ena nationen efter den andra för deras brott, måste Juda och Israel ha känt sig trygga, ja rent av nöjda, därför att de var oskyldiga till de brott för vilka deras grannar skulle bestraffas (Amos 1:1-2:3). Men snart upptäckte de, att den hårdaste domen var sparad för just dem på grund av deras särskilda förhållande till Gud: »Er ensamma har jag utvalt bland alla släkter på jorden. Därför skall jag ocksa straffa er för alla era missgärningar» (Amos 3:2). [49]

Åtskilliga judar har i skrift medgett att det finns många »Nabots vingårdar» i Palestina sedan 1880. Max Nordau, en prominent sionistledare, sprang gråtande till Herzl, den gången han allra först hörde att det fanns en arabisk befolkning i Palestina: »Jag visste inte detta. Nu begår vi ju en orättfärdighet.» [50]

Nathan Chofsi, en rysk jude och samtida med David ben Gurion: [51]

Om rabbi Kaplan (en amerikansk sionistisk rabbi) verkligen ville veta vad som hände, kunde vi äldre »bosättare» i Palestina, som bevittnade arabernas flykt, berätta för honom hur och på vad sätt vi judar tvingade araberna att lämna sina städer och byar. Vid en slutlig analys skall vi kunna fastställa några nakna fakta: här fanns ett folk, som bott i sitt eget land under 1300 år. Vi kom och gjorde de infödda araberna till tragiska flyktingar. Och fortfarande vågar vi ondgöra oss över dem och förtala dem, besudla deras namn. Istället för att verkligen skämmas över vad vi gjort och försöka göra de onda gärningarna vi begått ogjorda genom att hjälpa dessa stackars flyktingar, rättfärdigar vi dessa fruktansvärda handligar och försöker t.o.m. förhärliga dem. [52]

Ropet på rättvisa

Enligt israelisk statistik fanns det 1977/78 314 arabiskägda artesiska källor på Västbanken, varifrån hämtades 33 milj kubikmeter vatten. Samtidigt fanns det sjutton sådana brunnar, grävda av det israeliska vattenbolaget för att betjäna de israeliska bosättningarna. Dessa gav 14,1 milj kubikmeter vatten. Med andra ord togs 30 % av allt vattnet från de sjutton moderna källorna, anlagda för att betjäna »bosättarna», medan de araber för vilka Västbanken var och är deras hem förvägras tillstånd att anlägga liknande källor. [54]

Denna politik att förvägra tillstånd för vattenborrning har inneburit att en stor sektor av befolkningen, som annars skulle ha levt av jordbruk, måste söka sig till Israel som okvalificerad arbetskraft – med bl.a. det resultatet att Västbanken blivit beroende av Israel för vad det behöver av jordbruksprodukter. (Publicerat 1980 av Internationella juristkommissionen i Geneve.) [55]

Det finns ortodoxa judar som motsätter sig staten Israel och menar att idén med en judisk stat går rakt emot judendomens principer. Rabbi Yosef Becher säger så här: [56]

Enligt vår troslära är vi inte tillåtna att ha en stat. Hela stats-idén är främmande för judendomen, som till sitt väsen är tro och religion. Genom den Allsmäktiges vilja hade judarna en gång en stat, men när de syndade, förklarade den Allsmäktige genom profeterna, att denna skulle upplösas, och alltifrån den tiden har judarna inte varit tillåtna att ha en egen stat. [57]

Så här sammanfattar han sina förhoppningar för staten Israel: [58]

Vi tror att staten Israel är en övergående händelse, en temporär sak. Staten Israel är ett sätt av Satan att lura bort judarna från trons väg. Vi önskar att staten skall gå under – men på ett fredligt sätt. Vi önskar att staten Israel skall försvinna på fredlig väg. Men vi har inga andra medel att åstadkomma detta än bönen, vi ber tre gånger dagligen om Israels undergång. [59]

Avslutning

Colin Chapman är klar över att den stora citatsamling han presenterar i sin bok kan väcka ont blod på många håll. Det är ett känsligt område han har beträtt. Många uppfattar det närmast som brottsligt att vara kritisk mot sionismens filosofi. I sitt slutkapitel frågar Chapman: [61]

Är det möjligt för mig att förklara min känsla av obehag inför sionismen utan att bli anklagad för antisemitism? Jag vill inte hävda, att den judiska invandringen till Palestina var fel i sig. Jag har bara beundran för vad judarna åstadkommit – så många överallt ifrån kommande judars bosättning i landet, återvinnandet av så mycket jord, det hebreiska språkets återupplivande, nationens otroliga sociala, kulturella och teknologiska bedrifter. Men jag har svårt att acceptera den ursprungliga visionen hos så många sionister, den att grunda ett judiskt hemland eller en stat i Palestina, som skulle vara en exklusivt (eller näst intill) judisk stat. [62]

Med tanke på situationen vid slutet av 1800-talet – med 5 % judar och 95 % araber i det ottomanska Palestina – måste det med nödvändighet bli problem med den sionistiska drömmens förverkligande… [63]

Detta betyder inte att jag skulle förklara araberna helt oskyldiga. Närvaron av ett ökande antal främlingar i deras mitt exponerade skoningslöst deras svagheter. De var ofta oeniga, grupper och enskilda var ibland angelägnare om sina egna intressen än om samhällets. Om de inte konstant haft en allt-eller-ingenting-attityd och om de bara haft hälften av den tekniska förmåga och flexibilitet som en man som Weizmann visade prov på, kunde det kanske varit möjligt att etablera någon form av fredlig samexistens med judarna. De gjorde många misstag, de begick många brott och bidrog på olika sätt till att tragedin fördjupades. Men deras reaktion på hotet att komma under en judisk minoritets dominans var ytterligt naturlig. Vilket annat folk som helst skulle ha reagerat precis på samma sätt – om inte med ännu mer våld. [64]

De första sionistiska ledarna som Theodor Herzl och Chaim Weizmann arbetade för att skapa ett judiskt hemland i Palestina som en lösning på det antisemitiska problemet i Europa. [65]

När de första judiska invandrarna kom till Palestina på 1800-talet, uppgick judarnas antal till endast 5 % av befolkningen. Det var ofrånkomligt, att den fortsatta och ökade invandringen förr eller senare skulle leda till konflikter. När araberna förstod att judarna en dag skulle kunna överträffa dem i antal och få kontroll över landet, gjorde de självfallet allt de kunde för att förhindra detta. [66]

Den sionistiska drömmen om en judisk stat kunde aldrig bli verklighet med hjälp av fredliga medel. Då de judiska ledarnas avsikter var så totalt oförenliga med arabernas krav på självbestämmanderätt, måste dragkampen mellan de två folken med nödvändighet leda till våld. När araberna grep till våld, var det i syfte att försvara sina intressen och undgå att bli dränkta av invandrarvågen. När judarna grep till våld, var det för att befästa sig själva som ett oberoende folk i en fientlig omgivning. [67]