Total religionsblandning

Med förnyade ansträngningar håller världens näst största kyrkobyggnad på att fullbordas. Det är St Johnskatedralen i New York. Den tillhör episkopalkyrkan. Katedralen, som är två fotbollsplaner lång, har getts utrymme för många sociala projekt men också för skilda religioner, skådespel, musikfester, konstutövning, gymnastik mm. Kyrkans ledande präst James P Morton lånar ut katedralen till japanska shintopräster, sufimuslimer, ekologiska förkunnare och minnesgudstjänster efter offren för bl a Hitlers gaskammare och AIDS. Rabbiner, imamer, buddhistmunkar, ateistiska vetenskapsmän, politiker m fl använder samma talarstol som den svarte predikanten Jesse Jackson. Vid altaret, intill korset med »Christa», en kvinnlig Kristus, står den judiska ljusstaken och en shintovas. I övrigt finns symboler för skilda religioner. [0]

 

Lidelsen för kristen enhet

Ekumeniska nämnden har anordnat en konferens på Graninge stiftsgård utanför Stockholm med temat »Alla på samma ort». De flesta samfund deltog i dessa samtal och man gav uttryck åt otålighet över att takten i det ekumeniska arbetet var så låg. Ärkebiskop Bertil Werkström framhöll att takten måste ökas. Man gladde sig åt de olika former av församlingsarbete över samfundsgränserna som man kunde redovisa: förenade församlingar, samarbetskyrkor, ekumeniska församlingar och allt vad de kallas. Valsätrakyrkans församling med ursprung i Uppsala baptistförsamling stod under konferensen i blickfånget. Ingen annan församling är ansluten till så många samfund som den. Nu ser man fram emot Ö-89, det kristna riksmötet i Örebro 1989, då man hoppas på en ännu större förening av kyrkor och samfund. [0]

Det tragiska är dock att denna lidelse för kristen enhet inte är styrd av Bibelns undervisning om de kristnas enhet. Att slå samman olika samfund som inte lär enigt vad Bibeln lär eller samverka i kyrkligt församlingsarbete utan att enigt företäda Guds ords undervisning vittnar inte om någon rätt lidelse för kristen enhet. Det kan nämnas att i samtalen på Graninge stiftsgård deltog deltagare från alla samfund med undantag för pingstvänner och bekännelsetrogna lutheraner. När det gäller Lutherska bekännelsekyrkan så ignoreras den av Svenska ekumeniska nämnden. Däremot är man irriterad över att pingströrelsen inte vill vara med i den form av ekumenik som denna nämnd driver. Svenska ekumeniska nämnden har därför tagit kontakt med den internationella gemenskapen av evangelikala kyrkor och Lausanne-rörelsen. Därmed hoppas svenska kyrkan, svenska missionsförbundet och andra samfund i nämnden att fler svenska samfund och rörelser, framför allt pingströrelsen, ska komma med i ekumeniska nämnden. [1]

 

Ny dansk och grönländsk Bibel

Två nya Biblar väntas utkomma samtidigt i augusti 1990. Om allt går som planerats, föreligger då en helt ny Bibel på danska och på grönländska. Det blir första gången på 250 år som en samlad nyöversättning av hela Bibeln kommer ut på danska. Och det blir första gången överhuvudtaget som hela Bibeln i en enda bok utkommer på grönländska. [0]

 

Vatikanen godtar befrielsekamp

Väpnad kamp kan tillåtas som en sista utväg för att bekämpa en långvarig tyranni. Det förklarar nu Vatikanen när man ger ut ett nytt dokument om befrielseteologin. Det nya dokumentet kommer efter en lång tids motsättningar inom katolska kyrkan kring befrielseteologin. Bara några dagar innan dokumentet publicerades hävdes också det elva månader gamla predikoförbudet för den brasilianske befrielseteologen Leonardo Boff. Vatikanen hävdar att det inte är fråga om någon ny hållning från den katolska kyrkans ledning. Det är bara ett klargörande i en fråga som vållat stor splittring. [0]

 

Svenska kyrkan har fått en ny psalmbok

Svenska kyrkan har antagit förslaget till ny psalmbok. Beslutet fattades på kyrkomötet den 29 augusti. Den nya psalmboken tas i bruk den första söndagen i advent 1986. Den antogs utan större konflikter. Mest omdebatterad var psalmen »Fädernas kyrka», som hör till de psalmer som utgår ur den nya psalmboken. På kyrkomötet antogs också förslaget till ny kyrkohandbok. [0]

 

Information om Missouri-synoden

I Svensk Kyrkotidning 22/8 1986 skriver pastor Carl Heinrich Schmutzler om lutheranerna i USA. I sin artikel lämnar han bl a följande information om Missouri-synoden: »Missouri-synoden har sedan mitten av 1940-talet plågats av starka interna spänningar, där en liberal flygel först diskret, sedan alltmera öppet, sökte leda in kyrkan i de moderna teologiska och ekumeniska strömningarna. Den medvetet konfessionella majoriteten förmådde slutligen samla sig till motangrepp. En hård uppgörelse slutade med att den liberala teologiska fakulteten i St Louis, Missouri, tvingades att avgå. En omfattande flykt ur synoden förutspåddes, men i realiteten stannade utbrytningen vid 100 000 medlemmar (av 2,7 milj), och kyrkan hämtade sig mycket snabbt från åderlåtningen. Det förefaller dock ha varit en Pyrrhusseger. Friden återvände nämligen icke i synodens hus, helt enkelt eftersom allt för många liberala sympatisörer valt att stanna kvar. Idag förefaller LC-MS svårt splittrad i en missnöjd ortodox höger och en lika missnöjd liberal vänster (hemma framför allt i den amerikanska östkustens församlingar). ’Vänstern’ kämpar för att överleva, medan ’högern’ energiskt kräver åtgärder för att återställa ordningen på torpet.» [0]

Inför Missouri-synodens synodkonferens i Indianapolis i juli hade den konfessionellt lutherska falangen ställt upp doktor Robert Sauer som motkandidat till den sittande presidenten doktor Ralph Bohlman. Ett omval av Bohlman skulle enligt de konservativa innebära fortsatt tolerans för den liberala flygeln. Nu blev Bohlman för tredje gången omvald som president för Missourisynoden. I första valomgången fick han 576 röster av 1 131. Därnäst kom Sauer som fick 447 röster. [1]

 

Relationsförändring till svenska kyrkan

Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners årsmöte har i juni 1986 fattat beslut om »att en relationsförändring till svenska kyrkan måste växa fram…att evangeliskt lutherska församlingar kan växa fram inom BV. En sådan utveckling bör ej hindras eller motarbetas utan fastmer uppmuntras.» [0]

I tidningen Ungdomsbladet, organ för Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige (KUS), läser vi följande i nr 8/1986: [1]

»KUS:s årskonferens hänvisar till det uttalande som våra fyra organisationer var eniga om 1973 och påpekar faran av de splittringar som blir följden, om man inom missions- och ungdomsföreningarna börjar planera för församlingsbildningar. Kyrkofrågan har hittills inte fått vara åtskiljande inom våra organisationer och bör inte vara det i framtiden heller.» [2]

Uppenbarligen har missionssällskapet Bibeltrogna Vänner och Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige kommit helt på kollisionskurs med varann. Det verkar som om KUS inte förstår vilken nöd som uppstår hos människor, som vill rätta sig efter Bibelns undervisning om kyrkan och församlingen och som tillhör en kyrka eller församling som inte är bibeltrogen. [3]

 

Flykten från kyrkan

Ledaren i Uppsala Nya Tidning 21/8 1986 handlar om »Flykten från kyrkan». Ur denna läsvärda ledare citerar vi följande: [0]

»Årets kyrkomöte fick redan på sin första dag lyssna till en maning till allvarlig självbesinning från ärkebiskop Bertil Werkström. Sedan 1985 har antalet kyrkobesök minskat med 500 000 och kollekterna minskat med mer än fem miljoner kronor. De flesta andra siffror som används för att mäta kyrksamheten i landet har utvecklats på samma sätt. [1]

De flesta av oss har inte haft någon bestämd aning om detta, menade Werkström med adress till kyrkomötets deltagare. Det är säkert ett riktigt antagande. Men den fråga som då inställer sig är givetvis vad kyrkans ledare ägnat sig åt som inte givit dem möjlighet att upptäcka vad som pågått… [2]

En god regel från politikens värld är att den inte får många vänner som inte vågar ta risken att också skaffa sig fiender. För kyrkans del betyder den regeln givetvis att man aktivt måste ta strid för sina egna grundvärderingar . [3]

Det är möjligt att många kyrkligt aktiva anser att man redan för en sådan kamp för kristna grundvärden. De pekar på att kyrkan är för fred, för en bra miljö, mot rasism etc. Men för den allmänhet som dagligen matas med ställningstaganden i de mest skiftande frågor och från de mest skiftande grupper blir bilden en annan. [4]

Snarare skapas gång på gång intrycket att kyrkan hakar på alla gångbara politiska trender, men inte förrän alla andra opinionsbildande grupper redan har hunnit säga sitt. I stället för djärvhet och kampanda förmedlar man en anda av opportunism. Detta blir än mer påtagligt genom att de ställningstaganden som till sist kommer ofta är så allmänna att de inte ger någon vägledning i de svåra avvägningsfrågor där tydliga värderingar verkligen behövs. [5]

Det är, bortsett från att utslätningen i sig ofta i praktiken får moraliskt oacceptabla konsekvenser, svårt att i dag hitta någon sakfråga där ställningstaganden från kyrkan kan väntas orsaka irritation eller debatt. Utslätningen tycks för övrigt gå igen också i en del organisatoriska frågor, t ex i strävan att göra den nya psalmboken till en allmänt ekumenisk sångbok…» [6]

 

Den oomvända människans syndabekännelse

I Svensk Kyrkotidnig 40/86 rapporteras i ledaren från de temagudstjänster, som hölls i Uppsala i våras i samband med ide- och handelsmässan »Kvinnor visar vägen». Ledarskribenten Lena Malmgren skriver om de erfarenheter som gjorts i arbetet med dessa gudstjänster: [0]

När vi lanserade iden utanför den lilla initiativtagande gruppen visade det sig vara mycket farligt/tveksamt/löjligt att försöka med stridbart feministiska teman. Alltså valde vi en medelväg och gjorde gudstjänster kring sådant som traditionellt varit kvinnors ansvarsområden… Jag och andra med mig har fått mycken respons av olika slag på de här gudstjänsterna. Störst var tacksamheten över en ’omvänd’ syndabekännelse som jag skrev och som vi hade med alla kvällarna. [1]

Sedan presenteras »syndabekännelsen»: [2]

Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina möjligheter. Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga. Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra. Inte min kropp, inte mitt utseende, inte mina talanger, inte mitt eget sätt att vara. Jag har låtit andra styra mitt liv, jag har låtit mig föraktas och misshandlas. Jag har trott mer på andras värderingar än mina egna och låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga stopp. [3]

Jag bekänner att jag inte sträckt på mig i min fulla förmåga, att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak, att jag vikit mig för att slippa bråk. Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är, inte vågat vara så duktig jag kan. [4]

Gud, vår far och skapare, Jesus, vår bror och frälsare, Ande, vår mor och tröstare förlåt mig mitt självförakt. Upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv. [5]

Det är således sig själv man skall tro på, sig själv man skall älska. Så lyder »den myndiga människans» s.k. bekännelse, som är helt främmande för biblisk kristen tro och närmast hädisk. Denna nyskrivna bekännelse är emellertid inte ny. I våra evangelier berättas om hur Jesus framställde liknelsen om fariseen och publikanen i helgedomen just med tanke på »somliga som trodde (förtröstade) på sig själva och menade sig vara rättfärdiga under det att de föraktade andra» (Luk 18:9-14). [6]

 

»Synden irrelevant i förkunnelsen»

I mitten av oktober månad var representanter för frikyrkor och för Svenska kyrkan samlade till konferens i Västerås. Syftet med konferensen var att hitta nya vägar att nå människor. En av deltagarna var Harry Månsus, lärare vid Betelseminariet (Baptistsamfundet). I ett reportage från konferensen citerar Svenska Dagbladet för den 18 oktober Månus: [0]

Kyrkan kan inte längre få använda syndakatalogen för att knäcka, bara för att sedan med hjälp av Gud bygga upp den knäckte. Den enskilda människan dignar redan under en livssituation där det finns andra väsentligare hotbilder – som miljöförstöring, kärnvapen, ulandsproblem m.m. [1]

Kyrkans privatmoral är en spärr för den vanliga engagerade människan som känner skuld mot den bistra verkligheten utanför kyrkan. Det känns irrelevant att kyrkan betonar frågor som at man inte skall svära eller ha utomäktenskapliga samlag. [2]

I försöken att nå människor gäller det uppenbarligen att ta upp det som känns »relevant». Att den kristna kyrkan har att föra ut ett för alla tider och alla människor oförändrat budskap – Guds Ord i lag och evangelium – det blir självfallet inte så intressant då. Guds Ord kan aldrig kännas »relevant» för den naturliga människan. I Hebr 4:12 läser vi: »Guds ord är levande och kraftfullt och skarpare än något tveeggat svärd. Det tränger så djupt, att det skiljer på själ och ande, på märg och ben. Det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar» (Giertz övers.). [3]

 

»Se välsignelsen i original!»

Under ovanstående rubrik i nyhetsbladet »Israel Nu», utgivet av Israels ambassad i Stockholm, läser vi om en arkeologisk upptäckt av stort intresse: [0]

Fram till den 1 december visar Israels Museum i Jerusalem den äldsta bibeltext som skådats i vår tid, ett nästan ofattbart fynd från en familjegrav i Jerusalem. Texten är 2 600 år gammal, präntad på små silverrullar och lika betydelsefull för kristna som för judar. [1]

»Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte Iysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.» [2]

I synagogor och kyrkor har den tröstat mänskligheten genom årtusenden, den prästerliga välsignelsen – Birkat Cohanim – ur 4 Mos 6:24-26. En gåva till det judiska folket från det första templets tid. [3]

 

Förnekelse i kyrkomötesmotion

Svenska kyrkans kyrkomöte, som hölls i början av hösten, antog såväl ny psalmbok som ny kyrkohandbok. Dessförinnan hade debattens vågor beträffande psalmboksförslaget gått höga i det svenska samhället, och många kritiska röster har höjts även efter kyrkomötesbeslutet. Kyrkomötesledamoten Margareta Svensson skriver om uttalanden och beslut vid nämnda möte: [0]

Visst kan vi beklaga uteslutning av en eller annan älsklingspsalm eller sörja över dåliga formuleringar eller hänge oss åt allmän kverulans. Men det viktiga är att vi ser att kyrkans lära förnekas eller ifrågasätts på väsentliga punkter. Kyrkan bekänner »Vi tro på Gud Fader allsmäktig…» I en mycket omtalad motion önskas en annan trosbekännelse därför att »de nuvarande trosbekännlserna utestänger många människor från kyrkans trosgemenskap. – Genom att skapa en ny och annorlunda trosbekännelse som alternativ skulle kyrkan markera att det finns utrymme för olika tolkningar» (KMot 1986:5). [1]

Som ytterligare motivering följer sedan ett ganska långt och mycket personligt vittnesbörd som ifrågasätter bl a Guds allmakt och Jesu uppståndelse. Lyckligtvis avslogs motionen, men det skedde med en mycket svag motivering. Utskottet talar om vikten av att skilja mellan kyrkans trosbekännelse och enskilda människors trosvittnesbörd. Utskottet har alltså inte ett ord att säga om nödvändigheten av att de trosvittnesbörd som skall uppmuntras och spridas måste vara bibliskt förankrade. [2]

I slutet av sin artikel frågar Margareta Svensson: »Hur har det kunnat bli så här?» Hon svarar själv genom att citera motiveringen till en annan av kyrkomötets motioner (KMot 1986:155): [3]

Tanken på en »livets bok» har visserligen bibelstöd, framför allt i Uppenbarelseboken, men tillhör knappast de bibliska bilder som bör lyftas fram idag. – Dessutom är »livets bok» i bibeln sammankopplad med ett teologiskt synsätt som många av oss ställer sig främmande för. [4]

Margareta Svensson kommenterar: [5]

Kan man skriva på det sättet om Bibeln så flyter naturligtvis allting. [6]

 

Vad händer i Svenska kyrkan?

Så frågade Svenska Dagbladet i ingressen till sin artikelserie i oktober med titeln »Kyrkans kallelse». Med anledning av aktuell kritik av Svenska kyrkan och dess förkunnelse hade man intervjuat flera personer, bl a prof Harald Riesenfeld. Han säger: [0]

Under de senaste årtiondena har sådana förändringar inträffat av Svenska kyrkans struktur, funktion och trosinnehåll, att det kan ifrågasättas, huruvida Augsburgska bekännelsens bestämning av kyrkans väsen är tillämplig. (Riesenfeld hänvisar till bekännelsens sjunde artikel: »Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas»). [1]

När teologier saknas, då kommer ideologier (med fredsfrågor, frågor om miljön etc) i stället… De teologiska fakulteterna får inte vara kristna och biskoparna hinner och orkar inte med teologien. [2]

I en av de sista artiklarna i denna serie uttalar sig biskop Bertil Gärtner om hur massmedia påverkar Svenska kyrkan: [3]

Massmedia har stor betydelse för att forma opinionerna även i kyrkan… Massmedia styr. Tycker de att det är mest inne med liberal teologi, då går detta in i svenska folket. Klankar massmedia på den som vill bära fram ett fullödigt budskap, ja, då faller många in i det klanket. [4]

Massmedia indoktrinerar med sin stora genomslagskraft. Det finns risk för att kyrkans budskap utarmas när massmedia framhåller det som är populärt och publikfriande och säger: »Detta är riktig kristendom!» Ett stort fel, som förvirrar människor, är att kyrkans budskap ofta är så »flummigt». Det kan, hävdar Gärtner, ibland vara nästan vad som helst. [5]

Hur vagt och obestämt kyrkans budskap kan bli illustreras i SvD den 20 okt, där den nye biskopen i Luleå, Gunnar Weman, intervjuas. Denne förklarar kyrkans uppdrag vara [6]

att i en ny situation höra frågorna och arbeta med det som pekar mot ett svar. [7]

Att det skall bli något annat än en urvattnad förkunnelse av sådana direktiv kan vi svårligen föreställa oss. Biskopens uttalande om sann och falsk lära är också signifikativ: [8]

Rätt lära i en viss given historisk situation kan bli fel lära i en annan historisk situation, då frågorna ställs på ett annat sätt. [9]

Här måste framhållas, att rätt lära i Kristi kyrka inte plötsligt kan bli falsk. Inte heller kan något felaktigt bli rätt. Ty den rätta läran består inte av människors skiftande tankar och ideer, utan den är oss given av Gud i hans Ord. Det tillkommer alltså inte oss att vrida och vända på det,som aposteln kallar »den sunda läran». Vad den kristna kyrkan i stället skall göra är att föra fram denna lära hel och oförfalskad . [10]

 

Jehovas vittnen ökar

Jehovas vittnen har sedan år 1960 ökat sitt medlemsantal i Sverige från 8 214 till 20 155 personer. Det betyder en växt för rörelsen med 145 procent, något som Religionssociologiska institutet betecknar som »exempellöst». Detta framgår av en artikel i Dagens Nyheter den 19 oktober. Föreståndaren för institutet i fråga, prof Göran Gustafsson, framhåller för DN »vittnenas» aktiva och långsiktiga värvningsarbete som viktigaste orsak till deras medlemsökning. Han hävdar också, att rörelsen de senaste 25 åren förändrat sitt budskap. Vi citerar: [0]

Förr betonade man mycket starkt Harmageddon: man skulle vara beredd på att det himmelska kriget var väldigt nära. Nu pratar man mer om den lyckliga familjen, man vädjar till ideal som många tycker de inte kan leva upp till men gärna vill försöka nå. [1]

Det är också särskilt i inflyttningsområden, där man kan finna många svaga familjer, som de nått stora framgångar. Man har också lyckats bra i traditionellt kristna områden och då framför allt hos personer som växt upp i en kristen miljö men sedan avlägsnat sig från den. [2]