| Nr 1, 1987 sida 24

I sin Bergspredikan undervisar Jesus sina lärjungar om bönens rätta bruk (Matt 6:1-15). Denna undervisning ger han mot bakgrund av missbruket. All bön är inte god. Fariseernas (skrymtarnas) och hedningarnas bön betecknas av Jesus som falsk. [0]

”Inte såsom hedningarna”

Jesus sade till sina lärjungar: »Men i era böner skall ni inte hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.» Bön är en allmänmänsklig företeelse och utövas också av hedningar. Syndafallet utplånade inte gudsföreställningen som sådan. Paulus skriver: »Ty det man kan veta om Gud är uppenbart hos dem hedningarna)… Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomliga egenskaper, är synliga och kan uppfattas alltifrån världens skapelse genom de ting som han har gjort» (Rom 1:l9f). I sin »Stora katekes» förklarar också Luther: »Det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det inte har inrättat och hållit gudstjänst av något slag.» Bönen är för hedningen ett medel att nå fram till gemenskap med Gud. När samvetet anklagar honom (Rom 2:15) går han med sin gåva till altaret för att där bära fram sin bön och gåva som försoningsoffer. Han handlar efter principen: Jag ger för att du skall ge (»do ut des – principen»). Han brukar bönen för att med hjälp av den omstämma Gud och få honom vänligt sinnad. Bönen får karaktär av besvärjelse. [2]

”Inte såsom skrymtarna”

Är det så att hedningarna är rädda för Gud och lever i en trälaktig fruktan för honom, så är det för juden och fariseen något självklart att han som en Abrahams son står i ett rätt förhållande till Gud och kan träda fram inför honom utan någon medlare. Mot en sådan bakgrund är det juden än i dag bär fram sitt böneoffer. För honom är det något givet att han står i ett rätt förhållande till Gud, detta i kraft av den köttsliga härstamningen från Abraham (jfr Joh 8:39) och i kraft av att judarna vid Sinai sagt sitt ja till den i lagen uppenbarade gudsviljan. [4]

Konsekvensen av en sådan åskådning blir, att människan med sin bön framför allt avser att lyfta och helga sin egen själ och så infoga sig i Guds vilja. Tonvikten är lagd på människans eget handlande och hennes lydnad. Odeberg skriver i sin utomordentligt lärorika bok »Fariseism och kristendom»: »Judendomen tillerkänner människan, såväl före som efter Adams syndafall, förmågan att av fritt val ta fatt på och utöva det goda.» Och i bönen bär hon fram sitt goda inför Gud. [5]

Judarna förrättade sina böner på vissa bestämda tider. Inföll bönetimmen när de befann sig på gatan ansåg de sig böra hålla sin bön där. Att de gärna stod i gathörnen och bad behövde inte bero på något medvetet hyckleri så att de skulle söka vinna omgivningens uppmärksamhet. Deras avsikt – att bli sedda av människorna – innebar, att de i sitt liv strävade efter att visa andra vad som är rätt och behagligt för Gud. Odeberg skriver: »Juden måste vara en god förebild för de andra och av denna strävan efter att vara en förebild blir just skrymteriet en given följd… Genom att han ständigt är vaken för människors omdöme och ser handlingen i dess yttre relation, så kommer han att undan för undan förlora varje möjlighet till ett spontant handlande av verkligt gott hjärta… Detta är fariseism.» Men demonstrerat gudsumgänge är inte bön, utan »skrymteri», dvs skådespeleri. [6]

Det är många som är förvånade över att Jesus ställer hedningens och skrymtarens bön (judens bön) under samma dom och säger: »Ni skall inte vara lika dem.» Gemensamt för båda är att de tänker sig kunna förhandla med Gud. De kommer för att ge. Otrons människa, hon må vara hedning eller skrymtare, utgår alltid från den föreställningen att det kan vara möjligt att påverka Gud i önskad riktning. I radio och massmedier kan vi höra sådana böner frambäras: »Gud, om du finns, om du hör bön, ber vi…» Jesus säger: »Var inte lika dem.» [7]

Kristen bön en verkan av nåden

Den som läser evangelierna får gång på gång läsa om hur Jesus tog sina lärjungar avsides för att bedja. Han lärde dem att bedja »Fader vår» förtröstansfullt, som »kära barn till sin käre Fader». Att kristen bön är bön »i Jesu namn» innebär, att Kristi lärjungar bär fram sin bön i tron på medlaren Jesus. Vi skall komma ihåg, att Jesus inte inbjöd fariseerna till någon bönestund. Han höll stridssamtal med dem. Bön var inte för honom något slags evangelisationsmedel. På samma sätt förhöll det sig också med apostlarna. [9]

När Paulus kom till Athen och såg hur staden »var uppfylld med avgudabilder», då heter det att »han upprördes i sin ande» (Apg 17:16). Han kunde inte ha någon som helst form av bönegemenskap med sådana, och där ett deltagande i deras offermåltider tänktes möjligt, där talar aposteln om den kristna frihetens gränser och manar korintierna att »fly avgudadyrkan». Han skriver: »Det vill jag säga, att vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna» (1 Kor 10:20). Så gick apostlarna ut för att predika evangelium för allt skapat. Sedan – när tron var tänd – gav de sin undervisning om bönens rätta bruk. [10]

Begärbönens plats i kristen bön

Den som läser NT uppmärksamt upptäcker snart vilken central plats den begärande bönen har i Jesu och apostlarnas undervisning. Den enskilde kristne inte bara får bära fram sina önskningar inför Gud, han uppmanas därtill. Jesus sade: »Bed och ni skall få» (Matt 7:7). Detta löfte om bönhörelse gäller utan inskränkning: »Vad ni (mina lärjungar) än ber om i mitt namn, det skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen» (Joh 14:13). [12]

Aposteln Paulus omnämner i 2 Kor 12 hur han tre gånger bett till Herren om att bli befriad från sin törntagg i köttet. Vari hans lidande bestod vet vi inte, det kan ha varit fråga om kroppslig svaghet eller om förföljelse och nöd. Men Herren har sagt skriver han: »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet» (v 9). Paulus fick som apostel pröva på allt slags nöd. Men i nödens tid hade han fått leva under en daglig nåd. Han förklarar: »Därför finner jag behag… i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag då är jag stark.» Aposteln bar fram sin bön och sin begäran och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. [13]

Från judisk synpunkt är det något helt ofattbart, att Jesus och apostlarna gav den begärande bönen en sådan plats. Enligt judisk åskådning kunde den knappast komma i fråga. På samma sätt uppfattas också nu begärbönen som självisk. Hur ofta möter man inte i våra dagar den tanken att bön skall bäras fram i tacksägelsens och lovets form, medan däremot den i egentlig mening begärande bönen, där man ber om något för egen räkning, betraktas som själviskt och kristligt mindervärdigt. I detta sammanhang citeras då gärna denna psalmvers: »Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!» Men här dömer Skriften på ett helt annat sätt. [14]

Alla troende uppmanas i Skriften att bestorma Gud med sina böner. Den det gör han ärar rätt Gud. Aposteln skriver i sitt brev till filipperna: »Gör er inget bekymmer utan låt i allting era önskningar bli kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse» (4:6). Den som därför skjuter den begärande bönen åt sidan, han skjuter Gud åt sidan. Han ställer sig som vore han givande part. Ur Luthers »Stora katekes» kan citeras: »Därför har vi också förkastat munkarnas och de påviska prästernas böner… Ty de har aldrig av hjärtat bedit om så mycket som en droppe vin… De har i bästa fall inte tänkt på annat än att göra goda gärningar… Man ville nämligen inte motta av Gud utan blott ge åt honom.» [15]

Skillnaden mellan gåva (sakrament) och böneoffer (sacrificum)

Skall vi förstå Bibelns undervisning om bönen är det viktigt att ha klart för sig skillnaden mellan sakrament och sacrificium, mellan gåva och offer. En undervisning härom ges i Augsburgska Bekännelsens Apologi (SKB s 268ff). Luther kommer också in på frågan härom i sin skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap». Han förklarar där att dessa båda saker inte får sammanblandas. »Sakramentet kommer till oss från Gud genom prästens tjänst och kräver tro», dvs att bli mottaget i tro. Det kräver »ej nödvändigtvis en värdig och from tjänare». Luther menar alltså att sakramentet är giltigt även om det handhas och förvaltas av en ovärdig tjänare. Men när Luther sedan kommer in på bönen säger han, att den utgår från vår tro till Gud och »kräver en värdig och from tjänare, eftersom Gud ej hör syndare, han, som väl kan göra gott genom onda människor men ej mottar en ond människas gärning.» Därvid hänvisar Luther till Kain. Felet med hans offer var att det inte var framburet i tro. I detta sammanhang citeras Ordspråksboken 15:8: »De ogudaktigas offer är en styggelse för Herren.» [17]

Förbönens plats

När Jesu lärjungar bad att få bli undervisade om bönen, gav Jesus dem i Fader vår de rätta orden och den rätta ordningen. De första bönerna är böner om att Guds gåvor och löften skall komma alla till del. Här påminns bedjaren om att Gud är den nådige Guden, av vilken han har att vänta allt gott. Sedan kommer i de fyra senare bönepunkterna bönerna för oss själva. [19]

Att Fader vår brukats som förbön är ingen tillfällighet. De tre första bönerna om Guds gåvor och löften, hans namn, hans rike och hans vilja innebär en uppmaning till förbön. I de följande bönerna ber Jesu lärjungar om »livets nödtorft», om »landets väl». Här är alla de jordiska rikena innefattade. Så uppmanar också profeten Jeremia till förbön: »Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort ifrån Jerusalem till Babel:… Sök den stads bästa, dit jag har fört er bort i fångenskap, och bed för den till Herren; ty då det går den väl, så går det också er väl» (Jer 29:7). Samma uppmaning ger aposteln Paulus: »Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen» (1 Tim 2:1ff). [20]

Så bär Jesu lärjungar fram sin bön i Jesu namn, i tron på att Gud är huld och nådig för Jesu skull. Jesu lärjungars bön har inte till syfte att göra Gud nådig mot dem. Evangelium har ju lärt dem, att »Fadern själv älskar er» (Joh 16:27). [21]