| Nr 2, 1987 sida 63

Galaterbrevet och Kolosserbrevet har nu kommit i arbetsöversättning. Den intresserade bibelläsaren upptäcker snart, att det här är fråga om en nyöversättning, inte om något slags revision av tidigare översättningar. Vi vet att det är många läsare som ställer frågor till oss. Det är svårt att i personliga brev besvara alla frågor. När det gäller viktiga bibelställen, vill vi därför gärna kommentera dem och anföra skäl för den översättning som givits. [0]

I ”Yttre människostadgar”

Gal 4:3: »På samma sätt var även vi, så länge vi var omyndiga, förslavade under yttre människostadgar.» Gal 4:9: »Men nu, då ni känner Gud eller snarare har blivit kända av Gud, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga människostadgar och vilja bli slavar under dem igen?» [2]

Uttrycket »yttre människostadgar» representerar här tydligen krafter som förslavat hedningarna på ett sätt som motsvarade judarnas slaveri under lagen. När dessa rader av stadgar benämns »människostadgar» (»världens stadgar») har Paulus människans förvända uppfattning av lagen i tankarna, där lagen uppfattas »bokstavligt» som en yttre rad av bokstäver i alfabetisk ordning och som föreskrifter som skänker rättfärdighet. En sådan falsk uppfattning av lagen kommer i konflikt såväl med tron på nåden (Gal 2:21) som med tron på löftet (Gal 3:21). Sammanhanget visar att ordet »stoicheion», som egentligen betyder bokstav i en rad (ett alfabet) eller grundbeståndsdel, här står i relation till judarnas lag (jfr apostelns ord om lagens bokstav i Rom 2:27). 1)NT 8 J översätter Gal 4:3 med att »vi var slavar under de kosmiska makterna» och förklarar därvid i »Uppslagsdelen» att dessa makter skall sättas i förbindelse med himlakroppar och förstås mot bakgrund av »samtida judiska läror om änglarna». Denna tolkning bortser helt från det sammanhang i vilket ordet står. [3]

När aposteln nu frågar de hednakristna hur de »kan vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga stadgar och vilja bli slavar under dem igen», då framgår det av följande vers, att aposteln brukar detta nedsättande uttryck när han talar om deras iakttagande av den judiska festkalendern, av »stadgarna om dagar, månader, högtider och år» (Gal 4:10). De hednakristna varnas att ge sig in under den judiska lagen. Det skulle vara detsamma som att falla ur nåden (Gal 5:4). [4]

Aposteln binder här samman de elementära kunskaper, de uppfostringsmoment, som ingick i de hedniska religionerna (jfr Rom 1:20f; 2:14), med de ceremonialbud och stadgar, som hade sitt ursprung från Gud. När aposteln skriver, att »vi (judar) var förslavade på samma sätt», då avser han de troende i GT. De var Guds barn och arvingar och genom löftena i besittning av alla himmelska gåvor, men de var ännu omyndiga. Dessa rader av föreskrifter var svaga, d.v.s. de kunde inte skänka frälsning. Både judiska och hedniska lagar håller människan under förmynderskap, det må vara den omyndige arvingens »slaveri», judens slaveri eller den träldom i vilken hedningen lever. [5]

Bland dessa hedniska galater, som blev omvända och kristnade genom apostelns undervisning, fanns det helt visst många som tidigare hade haft kontakt med den judiska synagogan. Sådana hedningar, som till en viss grad hade anslutit sig till judisk tro och sed (tron på Israels Gud, iakttagande av den judiska sabbaten, undvikande av visst slag av mat), men som inte hade tagit det avgörande steget och låtit omskära sig, omnämns ofta i NT och kallas där för »de gudfruktiga» (Apg 13:43). Sedan de hade blivit kristna hade de helt visst brutit med synagogan. Men när Paulus lämnade Galatiens församlingar, började de på nytt »strikt iakttaga dessa stadgar om dagar, månader, högtider och år» (Gal 4:10) enligt judisk lag. Med andra ord: Dessa nyomvända galater hade redan gått tillbaka till det liv de förut levt, när de i vissa avseenden anpassade sig till judisk religiös tro. Det såg också ut som om de nu skulle gå längre än förut i sin anpassning till judisk tradition och låta omskära sig (Gal 5:1f). [6]

Vem försökte tvinga hedningarna att låta omskära sig?

Paulus lämnar redan i brevets första kapitel uppgiften om att »det (i församlingarna i Galatien) finns några som förvirrar er och vill förvränga Kristi evangelium» (Gal 1:7). I det sista kapitlet talar han om dessa agitatorer som sådana »som låter omskära sig» (Gal 6:13), vilket tyder på att de judaiserande motståndarna är Paulus egna nyomvända hednakristna. Att så är fallet kan man också sluta sig till av apostelns upprörda utrop: »Må de stympa (kastrera) sig, dessa som uppviglar er» (Gal 5:12). [8]

Denna lidelsefulla uppmaning kan inte avse judekristna som redan omskurits som barn »åtta dagar gamla». Den måste vara riktad mot hednakristna, som agiterar för den judiska omskärelsen. Det tycks alltså ha varit vissa hednakristna galater som försökte tvinga andra hednakristna att ta samma steg som de och undergå omskärelsens rit. Varför de utövade denna press på andra förklarar aposteln med att de därigenom tänkte sig kunna undgå att »bli förföljda för Kristi kors skull» (Gal 6:12). [9]

Förföljda av vem? Det kan knappast råda något tvivel om att det är fråga om en befarad förföljelse från den judiska synagogans sida. Om det är sant att dessa kristna församlingar till stor del bestod av sådana, som nyss hade hört till de s.k. »gudfruktiga», då var en sådan förföljelse helt säkert att vänta. Redan inför tanken på ett sådant hot föll somliga till föga. De gick nu längre i sin judendom än tidigare och förklarade omskärelsen som en för de hednakristna nödvändig rit, detta för att sedan kunna skryta över hur många som hade följt dem och låtit omskära sig (Gal 6:13). Dessa hednakristna judaister, som »inte ens själva håller lagen» (Gal 6:13), får nu höra hur aposteln varnar för dem: »Jag, Paulus, säger er att om ni låter omskära er, kommer ni inte att ha någon nytta alls av Kristus» (Gal 5:2). Om det är Paulus egna nyomvända försmlingsmedlemmar, som förvirrar och förför andra nyomvända hednakristna, då kommer apostelns stränga dom i brevets början i ett nytt ljus (Gal 1:8ff). [10]

II Paulus och Jakob

Gal 2:12: »Ty innan det kom några från Jakob, åt han (Petrus) tillsammans med hedningarna.» Den enda uppgift, som skulle kunna anföras som stöd för att apostlarna Paulus och Jakob skulle stå i motsatsförhållande till varandra, vore i så fall ovan citerade ord där det sägs om Petrus, att han, innan det kom några från Jakob (i Jerusalem), brukade äta tillsammans med hedningarna i Antiokia, men därefter allt mer drog sig undan och höll sig borta från dem av fruktan för de omskurna (judarna). Nu har emellertid Paulus i det föregående (Gal 2:1-10) redogjort för sitt besök i Jerusalem fjorton år efter sitt föregående besök där. Om detta senare möte med Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes säger Paulus, att de »fick klart för sig vilken nåd Paulus hade fått och räckte honom och Barnabas handen till gemenskap» (Gal 2:9). [12]

Paulus uppgifter i Galaterbrevet ger oss inte anledning att hävda att det skulle föreligga något slags motsättning mellan honom och apostlakretsen i Jerusalem. Hans framställning i Romarbrevet ger samma intryck. När Paulus där behandlar frågan om insamligen till de fattiga i församlingen i Jerusalem, talar han mycket positivt om denna församling och skriver: »Ty Makedonien och Akaja har beslutat att företa en insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så har de beslutat och de står också i skuld till dem. Ty om hedningarna har fått del i deras andliga goda, så är de också pliktiga att tjäna dem med sitt jordiska goda» (Rom 15:26f). En sådan framställning uttrycker inte på något sätt ett motsatsförhållande. Gemenskapen mellan urförsamlingen i Jerusalem och de hednakristna församlingarna kommer i stället klart i dagen. [13]

Apostlagärningarna omvittnar också att apostlarna i Jerusalem vid kyrkomötet där ställde sig på Paulus sida (Apg 15:4). En grupp judaistiska kristna gjorde emellertid motstånd mot Paulus Apg 15:5). Dessa benämns »några av de våra» (Apg 15:24), ett uttryck som påminner om Paulus uttryck »några från Jakob» (Gal 2:12). Om dessa som förvirrar församlingen heter det dock att detta har skett »utan att de haft något uppdrag från oss.» Jakob är inte av någon annan mening än Paulus. [14]

Uttrycket ”några från Jakob” (Gal 2:12) feltolkas

Aposteln Paulus ord om att Petrus och Barnabas bröt bordsgemenskapen med de hednakristna i Antiokia »när några från Jakob» kom dit behöver inte utsäga mer än att detta skedde i samband med att några judekristna från Jerusalem kom på besök. Det står inte utsagt att dessa kom till Antiokia som sändebud från Jakob. Detta framförs emellertid vanligtvis med stor bestämdhet i modern exeges. »Det finns inget skäl att tänka sig att Paulus på något sätt missuppfattade den attityd som Jakob intog», säger man. »Vi har inget annat alternativ än att sluta oss till att dessa sändebud handlade utifrån de instruktioner de fått från Jakob, Herrens broder, ledare av urförsamlingen i Jerusalem» (Studia Evangelica 2/64, s 478). När detta uttryck »några från Jakob» här anförs som stöd för ett motsatsförhållande mellan Paulus och Jakob, är detta ett tecken på att det föreligger en tolkningstradition, som är så fast, att textmaterialet inte längre behöver analyseras. Jakob, Herrens broder, måste då enligt Gal 2:12 ha varit representant för en sträng judekristendom. [16]

Hypotesen om en motsats mellan Paulus och Jakob  (urförsamlingen i Jerusalem) – dess filosofiska motivering

Den i vår tid allmänt omfattade föreställningen om en motsats mellan aposteln Paulus och apostlakretsen i Jerusalem är inte så mycket byggd på ett studium av det nytestamentliga textmaterialet som på en filosofisk »skolas» uppfattning av det historiska skeendet. Friedrich Hegel, 1800-talets modefilosof framför andra, menade att all historisk utveckling drevs av motsägelsens princip. Denna princip innebar, att varje tanke går över i sin motsats och att motsatserna sedan förenas i en högre helhet enligt mönstret tes-antites-syntes. [18]

Denna historiesyn kom också att tillämpas på den nytestamentliga församlingens historia. Så förelåg t.ex. enligt F Chr Baur, Tübingenskolans ledande gestalt, en klar motsättning mellan aposteln Paulus och apostlakretsen i Jerusalem, en motsättning som utjämnades först i en senare fas, som han benämnde »den gammalkatolska syntesen» och som han fann föreligga i pastoralbreven. Dessa hade enligt honom helt felaktigt kommit att tillskrivas aposteln Paulus. Judekristendomens tes frambringar alltså som sin antites hednakristendomen, och båda går sedan upp i den gammalkatolska kyrkans syntes. [19]

Hegels syn på all historisk utveckling har alltså haft ett stort inflytande också på den nytestamentliga forskningen. Så talar t.ex. E Stauffer om hur »den trettioåriga duellen» mellan Paulus och Jakob fullständigt behärskar den första kristna historien. Även om bibelforskare idag inte bekänner sig till en sådan i förväg given princip om den historiska utvecklingens gång, har dock tanken på en motsättning mellan Paulus och urförsamlingen kommit att traderas. Detta motsatsförhållande har blivit något av en självklar förutsättning, som utövar ett starkt inflytande på studiet av urkyrkans historia. »Den som förvirrar er (i Galatien), vem han än må vara» (Gal 5:10) – Paulus namnger inte någon. Men exegeter tvekar inte att hävda, att den egentlige »förvirraren» i sista hand måste vara aposteln Jakob. Hans utsända ombud till Antiokia förklaras föra Jakobs talan. Den som är skyldig till schismen i församlingen där blir då ytterst Jakob själv, ledaren för urförsamlingen i Jerusalem. [20]

Galaterbrevet och Jakobs brev – om rättfärdiggörelsen

I detta sammanhang bör den frågan tas upp till behandling, om aposteln Jakob och Paulus motsäger varandra i läran om syndares rättfärdiggörelse genom tron. Hur vanligt är det inte att bibelkritiker framhåller, att apostlarna kunde vara oense i de mest centrala frågor. Som belägg härför anför man då att Paulus och Jakob är oense i sin behandling av rättfärdiggörelsens artikel. Detta är dock inte sant. Paulus och Jakob behandlar båda frågan om rättfärdiggörelsen men aposteln Jakob anlägger en särskild aspekt på ämnet. Han talar om rättfärdiggörelsen »inför människor». [22]

Hur bevisa sig som kristen ”inför människor”

Jakobs brev får alltså inte förstås så, att han skulle förkunna att en människa kommer till himmelen genom sina gärningar. Vi måste läsa texten i dess omedelbara sammanhang. Den som säger att han tror men sedan inte visar det i gärning, han har inte gått från död till liv. Aposteln Jakob skriver: »Så är ock tron i sig själv död, om den inte har med sig gärningar» (Jak 2:17). Att en sann tro visar sig vara verksam i goda gärningar är ju lika klart utsagt hos aposteln Paulus (Gal 5:6). Men tron som sådan är osynlig. Den kan inte bli föremål för iakttagelse. När det därför gäller att bevisa sig som kristen inför världen, då gäller inte som vid rättfärdiggörelsen inför Gud »tron allena». »Ni ser alltså», säger Jakob, »att det är av gärningar som en människa blir förklarad rättfärdig», d.v.s. erkänd som kristen »inför människor» och han hänvisar därvid till berättelsen om skökan Rahab (Jos 2:1, 21; 6:17, 23f). Hon bekände sin tro på lsraels Gud, när hon hängde ut den röda tråden utanför sitt fönster. Hon hade genom att ta emot spejarna under sitt tak bevisat sin tro i handling. [24]

Jesu undervisning om rättfärdiggörelsen ”inför människor”

»Simon, jag har något att säga dig.» Jesus, inbjuden till måltid hos fariseen Simon, har något viktigt att säga. Vad Jesus då gör är att han visar Simon, att denne måste hålla för kristen den synderska, som kommit in i hans hus och smort Jesu fötter. Simon var nämligen helt övertygad om att hon inte var en kristen och att Jesus borde ha begripit det. »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska» (Luk 7:39). Sa tänkte fariseen Simon. [26]

När Jesus nu visar fariseen Simon, att det här är fråga om en kristen kvinna, en trons människa, då uppmanar han inte Simon att försöka se tron i hennes hjärta. Han frågar i stället: »Ser du denna kvinna?», och visar på något som Simon kunde se med egna ögon. Han kunde se, hur kvinnan kommer till Jesus med den övertygelsen att hos honom få syndernas förlåtelse. Jesus pekar på den kärlek hon visat. När han här talar om för Simon att hon visat kärlek, då vill Jesus därmed inte ha sagt att hennes kärlek skall tänkas som lösepenning »inför Gud». Det är katolska kyrkans lära att det är den av kärleken formade tron som rättfärdiggör. Tron är då i sig själv formlös. För att den skall bli något bestämt måste den »formas» av den av Gud ingjutna kärleken. Kärleken blir då det väsentliga i tron. Tron måste först värmas av människans kärlek för att få något värde. Men därmed har man vänt upp och ned på hela kristendomen, som definierar »tron» som förtröstan på Kristi nåd och »kärleken» som trons frukt. [27]

Jesu ord »att hon har visat mycken kärlek» innebar alltså inte att det var genom denna sin kärleksgärning som kvinnan hade förtjänat syndernas förlåtelse. Men denna trons kärleksgärning kunde fariseen se med egna ögon. Inför mänskligt forum, inför fariseen Simon, hade kvinnan legitimerat sig som kristen. Men när Jesus talar till kvinnan och undervisar om syndares rättfärdiggörelse »inför Gud», då förkunnar han »tron allena». Han säger till henne: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.» [28]

III Ängladyrkan i Kolosse?

Kol 2:18: »Låt er inte berövas segerkransen av någon som hänger sig åt ’ödmjukhet’ och går upp i sina syner av änglarnas tillbedjan och som utan anledning är uppblåst i sitt köttsliga sinne»… [30]

Vid läsningen av Galaterbrevet och Kolosserbrevet är det många bibelläsare som har ställt den frågan: Hur kommer det sig, att aposteln i Galaterbrevet är så upprörd och strängt upprepar sitt »han skall vara fördömd» (Gal 1:8f), under det att han i brevet till Kolosse, där samma problem tycks föreligga, förmanar dem så försynt att hålla fast vid Kristus? Hur kan ängladyrkare, avgudadyrkare i Kolosse – om det är frågan om sådana – få en så mild förmaning? [31]

Förekom ängladyrkan i Kolosse?

Skulle det här vara fråga om änglakult, då var en så svår förvillelse för handen, att den omöjligt hade kunnat omnämnas av aposteln endast i förbigående. Hur skulle aposteln kunna glädja sig över deras »fasthet i tron på Kristus» (Kol 2:5) och tacka Gud för deras tro, hopp och kärlek (Kol 1:3ff) och tala om hur tron där »bär frukt och utbreder sig» (Kol 1:6), om denna tro var förenad med dyrkan av det skapade, av de skapade änglarna (Rom 1:25, I Kor 8:4-6)? [33]

Man har sökt förklara förekomsten av änglakult i Kolosse med att Gud i judisk tro är så avlägsen, gudsbilden så transcendent (översinnlig), att man inte vågade gå till Gud utan änglars förmedling. Man har också tänkt sig att det här skulle bero på en påverkan utifrån, från den hedniska omgivningen. Men någon direkt uppgift om en sådan påverkan ges inte i brevet. Aposteln förmanar visserligen: »Se till att ingen rövar bort er med hjälp av sin tomma och bedrägliga religiositet» (Kol 2:8), men är det då så säkert att aposteln avser angrepp från hedendomens sida? [34]

Luther uppfattade genitiven som subjektiv (änglars tillbedjan). Paulus anspelar enligt Luther på dem som »skrider fram i änglars ödmjukhet och andlighet» och som strävar att ge gudstjänsten en prägel som tillkommer änglars gudstjänst. Denna tolkning blir också nu alltmer vanlig. I en nyss utkommen bok av Wesley Carr, »Angels and Principalities», Cambridge 1981, heter det: »Det är här inte fråga om en tillbedjan som man ger änglarna, utan om en sådan som änglarna ger åt Gud… en tolkning som omfattas av allt fler» (se också Studia Theologica 16/1962, s 126ff). 2)Liksom prepositionen en (= »i») styr både ordet »ödmjukhet» och »tillbedjan», så hör genitiven tån ag­gelån (»änglarnas») till båda orden. Ordet »ödmjukhet» får här en förklenande innebörd. Aposteln var­nar här för en »änglalik» ödmjukhet och en »änglalik » gudstjänst. Den hos oss gängse översättningen »ängladyrkan» (objektiv genitiv) kan visserligen stödja sig på vissa kyrkofäder, som såg »ängladyrkan» i Kolosse i ljuset av en i efterapostolisk tid i dessa trakter (i Frygien) praktiserad änglakult. [35]

Apostolisk själavård i Kolosserbrevet

Det är uppenbart att några svärmare i Kolosse har intresserat sig för den dyrkan som de himmelska änglahärarna frambär och velat få bevittna deras tillbedjan. Det torde ha förhållit sig så, att de ägnade sig åt vad de själva kallade en »frivillig, fritt vald» gudstjänst, – som de inte ville påtvinga andra och därvid förband den med »ödmjukhet» och »kroppsspäkning». Deras önskan var att få bevittna änglarnas tillbedjan och bli förenade med dem i den himmelska gudstjänsten. Paulus anknyter här tydligen till deras egna termer och begrepp. Men han ger då deras egna ord en nedsättande innebörd. Apostelns omdöme är klart. Deras »självvalda gudstjänst», deras »ödmjukhet» och deras »kroppsspäkning» har ingenting med ära och heder att skaffa. Allt sådant är uttryck för »ett köttsligt sinne» (Kol 2:18) och »bara ägnat att tillfredsställa detta» (Kol 2:23). De i församlingen, som ivrade för en sådan gudstjänst, praktiserade kroppsspäkning och askes som medel och förberedelse för sitt himmelska uppstigande. Det verkar som om kolosserna var helt omedvetna om de faror som var förbundna med ett sådant gudstjänstideal. [37]

Trons centrum hotat

Dessa kolosser ville helt visst bekänna den kristna tron. Bara den som bekänner Kristus som församlingens huvud (Kol 1:18) kan förebrås för att han inte håller fast vid huvudet Kristus. De kristna i Kolosse var inga ängladyrkare, men några fanns som sökte skåda änglasyner. De som hade erfarenhet av sådana betraktade sig då höra till församlingens elit. Men Paulus talar om dem som »uppblåsta» och högfärdiga »utan all anledning» (Kol 2:18). [39]

Aposteln söker leda dem som sade sig ha blivit välsignade med änglasyner in på rätt väg. Den »andlighet» de eftersträvat benämner han köttslighet. Aposteln talar helt öppet om för dem vad som är hans målsättning i arbetet, nämligen att »de, undervisade i kärlek, skall styrkas i sina hjärtan och nå fram till hela rikedomen i en fast övertygelse och tro, till full insikt i Guds hemlighet, som är Kristus» (Kol 2:2). Dessa som sökte fullkomningen genom andliga övningar, fick veta att de genom tron redan hade del i Kristi fullhet (Kol 2:10). Ty Kristus är upphöjd över alla änglar (Kol 1:16). [40]

Det är en viktig undervisning som aposteln här ger. I vår tid finns det också i församlingarna sådana som vill föra Kristi lärjungar bort från trons centrum. Vi kan här tänka på hur ett sidointresse av tämligen oskyldigt slag kan bli ett hot mot evangelium. Paulus föregriper här, skulle vi kunna säga, kritiken av »ideologien». En delaspekt av tillvaron absolutifieras. Vad som är trons centrum »centrum paulinae» om nåden och förlåtelsen i Kristi person och verk – blir inte längre lika väsentligt. Men där detta sker och kristna människor väljer att syssla med »något annat», där är det nyttigt att erinra sig aposteln Paulus ord till korintierna: »Jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland er inte veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst» (1 Kor 2:2). [41]

Svärmarna i Kolosse ville självklart hålla fast vid Kristus samtidigt som de fortsatte att odla sina specialintressen. Men aposteln ser den fara som här hotar. Han förklarar därför uttryckligen: »Jag vill att ni skall veta vilken kamp jag har att utstå för er» (Kol 2:1). Han skriver sitt brev, säger han, »för att ingen med sin övertalning skall bedra er» (Kol 2:4). Och när han predikar, predikar han Kristus: »Också er, som förut var främmande för Gud och genom ert sinnelag hans fiender på grund av era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom den död hans Son led i sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, så visst som ni står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från det hopp ni hört om i evangeliet, vilket förkunnats för allt skapat under himmelen och som jag, Paulus, blivit satt att tjäna» (Kol 1:22ff). Denna undervisning ger oss trons hemlighet, som är Kristus själv och som förkunnar »de lidanden som Kristus utstod och den härlighet som sedan följde… Och i de tingen önskar också änglar få skada in» (1 Petr 1:11f). [42]

Noter   [ + ]

1. NT 8 J översätter Gal 4:3 med att »vi var slavar under de kosmiska makterna» och förklarar därvid i »Uppslagsdelen» att dessa makter skall sättas i förbindelse med himlakroppar och förstås mot bakgrund av »samtida judiska läror om änglarna». Denna tolkning bortser helt från det sammanhang i vilket ordet står.
2. Liksom prepositionen en (= »i») styr både ordet »ödmjukhet» och »tillbedjan», så hör genitiven tån ag­gelån (»änglarnas») till båda orden. Ordet »ödmjukhet» får här en förklenande innebörd. Aposteln var­nar här för en »änglalik» ödmjukhet och en »änglalik » gudstjänst.