Av: Alvar Svenson | Nr 3, 1988 sida 87

Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig. Ps 50:15. [0]

Ibland möter vi människor som klagar över att de inte har någon att tala med, ingen som lyssnar på dem. Ensamhet och tystnad är ofta välbekant för människor, särskilt i stora befolkningskoncentrationer, i städernas bostadsområden etc. »Mig är det ingen som lyssnar på, jag har ingen att tala med», så berättade en kvinna i pressen för en tid sedan. Den enda hon talade med var den s k samarit som besökte henne några gånger per vecka. [1]

Om vi lyssnar till vår text ger vi akt på hur Herren uppmanar oss att vända oss till Honom. Till Honom får vi vända oss, särskilt när nöden driver oss. Han vet redan om vår nöd, Han känner oss bättre än vi själva, och Han vet att vi ofta är i nöd. Varje Guds barn vet också att vi ofta behöver vända oss till Honom med bön om förlåtelse och upprättelse. [2]

Denna text lär oss att vi med stort förtroende kan vända oss till Honom. Herren är ingen sladdrare, som ropar ut det vi talar med Honom om. Han lovar att höra oss och att hjälpa oss. Det finns många ställen i Skriften som uppmanar oss till bön. Vi som tror på Guds löften om bönhörelse behöver inte klaga, ja, vi kan egentligen inte säga: »Det finns ingen som Iyssnar på mig.» Vi har alltid Gud att vända oss till. Herren har befallt oss att bedja: »Bed och ni ska få, sök och ni ska finna. Klappa på och man ska öppna för er», Matt 7:7. Herren har lovat höra oss: »Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så kan ni be om vad ni vill och ni ska få det», Joh 15:7. Och för det tredje: Vi behöver bedja till Honom i vår nöd. Det finns alltid något att bedja om. Framförallt finns det ju alltid nöd både i oss och omkring oss, som vi behöver hjälp emot. [3]

Vi är alltså inbjudna att bedja. Vi kommer inte objudna eller ovälkomna. Hos profeten Jesaja i det 8:e kapitlet visas folket bort från andebesvärjare och spåmän till Gud med orden: »Ska inte ett folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda för de levande?» [4]

Den kristna bönen är inte en bön ut i det ovissa. Det är bön till en Gud som känner de sina och som vet om deras innersta behov. Han blir aldrig överraskad eller förvånad utan lovar t o m att »förrän de ropar ska jag svara dem», Jes 65:24. [5]

»Jag ska hjälpa dig, och du ska prisa mig». Vilket väldigt löfte! Det borde göra oss förlägna. Tror vi verkligen på Herren Gud och Hans löften? Borde inte dessa löften göra oss ivriga att ständigt ropa till Honom? Jakob talar i sitt brev om hur mycket en rättfärdig mans bön förmår; då talar han om hur Elias bad en bön och det regnade inte på tre år och sex månader. Sedan bad han igen, och då kom regnet. Elias var en människa som vi, säger Jakob. Han menar alltså att det inte var p g a sin egen förmåga eller makt som Elias åstadkom detta under. Det var genom trons bön. Trons bön innebär att den helt och hållet är grundad på Jesu Kristi förtjänst. Därför säger Jesus i Matt 21:22: »Och allt vad ni ber om med tro i era böner, det ska ni få». Otrons bön har inga löften. Otrons bön är ett rop ut i tomma luften. Däremot vet trons människa vem hon ber till. Jesus säger till den samaritiska kvinnan i Joh 4 att de tillbad vad de inte kände, men vi tillber det som vi känner. [6]

»…Och du ska prisa mig». Ja, så kommer den sanna lovprisningen ur det hjärta som känner Herren genom nåden. Hela Guds församling är en lovsjungande församling och den enskilda människan en själ som vet att vända sig till Herren, som hör och kan hjälpa den nödställde. »Min hjälp kommer från Herren som har gjort himmel och jord». Amen. [7]