Redan i ett tidigare brev hade aposteln Paulus klandrat den slapphet som församlingen i Korint visade mot sexuella försyndelser. I 1 Kor 5 kommer han också in på detta ämne. Han hade nämligen blivit underrättad om att en medlem av församlingen stod i ett brottsligt förhållande till sin styvmor. Om denne medlem sammanlevde med sin styvmor medan fadern ännu levde eller hade ingått äktenskap med henne efter faderns död kan inte fastslås. Texten talar endast om att det är »någon som har sin fars hustru». [0]
Aposteln kan inte lämna detta förhållande opåtalt. Han är otålig över att församlingen varit så passiv. Korintierna borde ha uteslutit en sådan ur församlingens gemenskap. Paulus utsäger mycket klart att församlingen skulle ha ingripit och fällt domen över brottslingen. När så inte skett görs församlingen som sådan medskyldig till församlingsmedlemmens synd. [1]
Vi bör emellertid lägga märke till att aposteln inte heller i denna situation ensam utövar makten att binda en offentlig syndare i hans synd. Han säger inte att då ni har varit så passiva, så fäller jag i stället domen. När det är fråga om offentlig synd, om synd som är allmänt känd och som väcker allas anstöt, skall en sådan synd bestraffas offentligt. I sitt brev till Timoteus skriver aposteln: »Dem som lever i synd skall du bestraffa inför alla, så att också de andra tar varning» (1 Tim 5:20). Det är uppenbart att aposteln menar att själavard och nådemedelsförvaltning, med andra ord bruket av nyckelmakten, är något som är anförtrott församlingen som helhet. Aposteln har också tidigare i brevet sagt att »allting är ert» (1 Kor 3:21). Den som lever i synd »inför alla», öppet och offentligt, skall bestraffas »inför alla». Men detta hade inte skett i Korint. En församlingsmedlem levde i blodskam, utan att församlingens medlemmar oroades eller bedrövades över detta förhållande. Vad gör då aposteln? [2]
Apostel och församling förda samman av Gud till församlingsmöte
När aposteln sedan talar om hur »han redan har fällt domen över brottslingen» är det viktigt att se hur detta har gått till. Det är inte Paulus som ensam har fällt den domen. Han tar inte heller initiativ till att församlingsmöte hålls. När han talar om hur han »redan fällt domen», då har detta skett »när ni och min ande fördes samman» (dvs av Gud – det är här fråga om »ett gudomligt passivum»). Aposteln säger sig alltså redan ha fällt domen över syndaren och att detta har skett tillsammans med församlingen. Själv var han andligen närvarande med församlingsmedlemmarna. Aposteln förklarar i sitt brev att han var förenad med dem i den formulerade domen »att överlämna en sådan åt Satan till köttets fördärv för att hans ande (=själ) skall vara frälst på Herrens dag.» Församlingen bär alltså enligt aposteln ansvaret för förvaltningen av löse- och bindenyckeln. Apostelns bekymmer för framtiden kommer i dagen när han i vers 5 talar om »en sådan» i stället för om »denne». Korintierna skulle i sin själavård ha med liknande fall att göra. [4]
Domens innebörd
Om innebörden i det av aposteln och församlingen gemensamt förkunnade domslutet »att överlämna en sådan åt Satan till köttets fördärv» skriver Peter Fjellstedt i sin bibelförklaring: »Beslutet att utesluta mannen ur den kristna församlingen var således ett beslut att ’överlämna honom åt Satan’, varigenom han hemföll åt Satans rike. Med sitt kött hade mannen syndat på ett grovt sätt. I köttet drabbar honom alltså, såsom det vill synas, ett utomordentligt straff. Vari det bestod nämns inte. Vari nu köttets fördärv än bestod, så åsyftade det den köttsliga naturens dödande; och den djupa ånger och själanöd, vari han kom, kunde visserligen rent av också föra honom in i ett kroppsligt lidande. I alla fall är det blott ett medel. Ändamålet med det stränga bannet är att anden skall vara frälst på Herrens dag. » [6]
Fjellstedt är mycket noggrann i sin exeges. Han är angelägen om att säga vad texten säger och inte något därutöver. Om i uttrycket »till köttets fördärv» också kunde vara inbegripet ett kroppsligt lidande, så lämnar han den frågan öppen, eftersom texten inte klart utsäger något sådant. Om emellertid så skulle vara fallet, så är detta i varje fall endast ett medel, tillfogar han. [7]
Fjellstedt skiljer mycket noga mellan vad som är belagt i texten och vad som »vill synas» av den, mellan de omdömen som finns belagda och de hypoteser som eventuellt kan framställas med anledning av texten. Häri skiljer han sig från många moderna bibeltolkare. Så är det mycket vanligt i modern exeges att man där uppfattar uttrycket »till köttets fördärv» som ett nedkallande av döden över den brottslige. När NT 81 översätter orden »till köttets fördärv» med att »hans kropp skall gå under», då måste man fråga sig hur dennes kroppsliga död skall kunna leda till att »hans ande blir räddad på Herrens dag». Att människor frälses genom sin död har Paulus aldrig lärt. Vad detta domsförfarande eller bann avsåg att döda, det var inte syndarens kropp utan hans kött, dvs hans syndiga natur, så att han före döden ångrar sin synd och tror evangelium och står genom tron rättfärdig på Herrens dag. [8]
Domens verkan
I 2 Kor 2:5-11 talar aposteln om hur »en viss man har vållat bedrövelse… inte särskilt mig utan er alla…» Han tillfogar: »Nu är det likväl nog med den bestraffning som han har fått mottaga från de flesta bland er. Ni må tvärtom snarare förlåta honom, så att han inte går under genom sin alltför stora bedrövelse.» Att det här är fråga om den man som är omnämnd i 1 Kor 5 är troligt. Aposteln skriver också att han avser någon, om vilken han hade skrivit tidigare. Det skall dock påpekas att det egentligen är mindre intressant att försöka identifiera denne »någon». Vad aposteln här undervisar om, det är hur församlingen skall förfara med en syndare som ångrar sig. [10]
När aposteln hade hört att denne »någon» hade ångrat sig, är han angelägen om att denne skulle tas emot på ett rätt sätt av församlingen. En ångrande syndare, som är avlöst och förlåten och förklarad »rättfärdig i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande» (1 Kor 6:11), skall sedan bemötas med kärlek (2 Kor 2:9). Aposteln tillägger: »Det var ju också därför jag skrev, för att få se om ni skulle hålla provet och visa er lydiga i allt» (2 Kor 2:9). [11]
Domen ”redan fälld” – utan föregående enskilda samtal och förmaningar
Aposteln talar om församlingens dom som »redan fälld» och kan därmed också tänkas anspela på att detta har skett utan att de två första leden i Matt 18:15f har följts. Där citeras Jesu ord: »Om din broder försyndar sig mot dig, så gå åstad och ställ honom till svars inför fyra ögon… Lyssnar han inte, så tag med dig ännu en eller två, för att var sak skall avgöras efter två eller tre vittnens utsago.» Att denna dom i Korint förkunnades utan föregående samtal beror på att denna synd, som var känd och omtalad av alla, var öppet försvarad av syndaren själv. I en sådan situation kunde »broderliga» samtal omöjligt föras. Det var ju inte längre fråga om en kristen broder (Matt 7:6). Det var något förfärligt som hade hänt i denna församling, först och främst församlingsmedlemmens öppet lastbara liv. Men förfärligt var det också för aposteln att se att något sådant kunde få fortsätta med församlingens goda minne. [13]
För många nutida kristna, som lever i en tid då kyrkan och församlingen på många håll frånsagt sig allt bruk av löse- och bindenyckeln, uppfattas bannet som något hemskt och kärlekslöst. Men det offentliga bannet, domen i Korint, fälldes i frälsningsavsikt, för att den dömdes själ skulle vara frälst på domens dag. Denna offentliga dom var det som fick en förhärdad syndare att ångra sitt lastbara liv och ta emot avlösning och förlåtelse. Den brottslige hade genom en rätt själavård fått en frälsad själ. [14]