Tröst i fångenskapen

| Nr 3, 1988 sida 131

Nyhetsbladet The Church around the World (juli 1988) berättar om fransmannen Roger Augue, som hölls som gisslan i Libanon. Han fick en bibel på engelska av en av dem som tagit honom tillfånga, och ur denna bibel hämtade han tröst för att kunna stå ut med de mycket svåra förhållanden han tvingades leva under; han hölls t ex fastkedjad under 23 av dygnets timmar och förvägrades även vatten under långa tidsperioder. Roger Augue var inte troende innan han togs som gisslan men säger att personen som gav honom bibeln gjorde honom en välsignad tjänst. Den räddade hans förstånd. [0]

Bibelförbud i Sovjet hävt

| Nr 3, 1988 sida 131

I The Church around the World (juli 1988) rapporteras vidare att de sovjetiska myndigheterna nu tillåter att biblar och bibeldelar sänds från utlandet till Sovjetunionen för personligt bruk. Åtgärden ingår som en del av en allmän översyn av den officiella censuren. [0]

Masskanonisering i Rom

| Nr 3, 1988 sida 131

I somras samlades omkring 20 000 personer på Petersplatsen i Rom för att vara med om en ceremoni varvid påven på en gång helgonförklarade (kanoniserade) 117 personer. Det var första gången som den romersk-katolska kyrkan förklarade så många till helgon vid ett och samma tillfälle. De 117 som kanoniserades dödades i Vietnam under 1700- och 1800-talen för sin tros skull; 96 av dem var vietnameser medan de övriga var franska och spanska missionärer. Den kommunistiska regeringen i Vietnam protesterade mot ceremonin i Rom, som den menar kommer att försvåra kontakter mellan Hanoi och Vatikanen. Allt enligt nyhetsbyråerna TT och DPA. [0]

Det finns skäl att i detta sammanhang peka på den romerska helgonlärans bibelstridighet. I modern romersk-katolsk läroframställning sägs bl a: »Två romerska påvar framlade Kyrkans lära om extraordinär helighet. S:t Leo I fastställde att helgonen är speciella förespråkare/medlare, som skaffar oss Guds nåd genom sina böner; S:t Gregorius den Store manade de trogna att placera sig under helgonens beskydd för att övervinna djävulen och världens förförelser.» (John A Hardon, S.J., The Catholic Catechism. Doubleday & Company, Inc., Garden City, New York 1975, s 215-216). Den heliga Skrift, däremot, lär oss att det finns en enda Medlare mellan Gud och oss människor. Det är den Medlare som Gud själv har utsett: Jesus Kristus (1 Tim 2:5). Han är inte endast vår Medlare när det gäller återlösningen, utan Han är också vår Förebedjare, vår Försvarare inför Fadern (1 Joh 2: 1). Jesus ber för oss (Rom 8:34). Och Han kan för evigt frälsa dem som kommer till Gud genom Honom (Hebr 7:25). Men att bedja till någon annan än den ende sanne Guden är att bryta mot dekalogens första bud (jfr Matt 4:10). Gud säger: »Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan», Jes 42:8. [1]

Svenska kyrkan får en ny katekes?

| Nr 3, 1988 sida 132

Svenska kyrkan höll i augusti sitt årliga kyrkomöte i Stockholm. I ett anförande vid kyrkomötets inledning berörde ärkebiskop Bertil Werkström det arbete som utförs i den av Svenska kyrkan tillsatta bekännelsekommitten – ett arbete som skall vara färdigt 1993, lagom till 400-årsjubilet av Uppsala mötes beslut. Werkström sade bl a (enl Göteborgs-Posten 18 aug): [0]

Arbetet kan möjligen utmynna i en katekes för Svenska kyrkan. Syftet är att förankra tron i människors faktiska vardag. [1]

Med ett sådant syfte undrar man vad denna nya katekes kommer att innehålla. Syftet med en katekes, som skall lägga fram den kristna läran, måste ju vara att förankra människor ännu mer i Skriftens sanning – för vardagen och för evigheten. Men det ändamålet är tydligen inte aktuellt för Svenska kyrkans bekännelsekommitte. [2]

Kyrkokommentarer på kultursida

Av: Christer Hugo | Nr 3, 1988 sida 133

Under vinjetten »Insyn» skrev Göteborgs-Postens kulturchef Sune Örnberg en intressant krönika den 27 aug. Sune Örnberg gjorde bl a en del kommentarer när det gäller införandet av kvinnliga präster i Svenska kyrkan och huruvida denna »reform» kan sägas vara förenlig med Luthers bibelsyn och den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Av liberalteologer i Svenska kyrkan (Ruben Josefson, Gustaf Wingren o a) har detta som bekant hävdats och hävdas alltjämt. I samband härmed gör Örnberg denna reflektion: [0]

Om kvinnliga präster överensstämmer med Luthers bibelsyn och lärotradition, varför hade protestanterna då ingen enda kvinnlig präst på 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och halva 1900 talet? [1]

Visst, kvinnorna hölls undan i alla ämbeten, men att inte någon aristokratisk dam med inflytelserik familj och stark kallelse prästvigdes i så många länder under alla dessa år, tyder på att prästeriet låg utom räckhåll för kvinnor, inte bara av sociala skäl utan också av trosskäl. [2]

Inte förrän den socialdemokratiska regeringen tog initiativet, gav kyrkan med sig. Om kvinnliga präster vore förenliga med luthersk tro och tradition, varför tog då inte kyrkan själv initiativet? Varför dröjde hon så länge att en hednisk regering och riksdag måste tvinga henne att följa den lutherska bibelsynen och lärotraditionen? Ar det bara prästerna som inte ser att kyrkan därigenom förnedrades? [3]

Nog är det många som har sett hur Svenska kyrkan mer och mer har förnedrats, hur man steg för steg har avlägsnat sig från Bibeln. Men det måste sägas att statsmakterna inte bär den största skulden för detta. Det gör givetvis Svenska kyrkan och dess ledare (biskopar, präster) själva, som mer eller mindre villigt låtit sig styras och ledas och fortfarande gör det – och som själva infört och befordrat den verkligt undergrävande och nedbrytande kraften, nämligen bibelkritiken och den liberala teologin. [4]

För övrigt är det inte kyrkohistoriskt riktigt att »protestanterna» inte hade en enda kvinnlig präst förrän denna innovation infördes i Svenska kyrkan 1958. I flera liberaliserande samfund fanns kvinnliga präster och predikanter betydligt tidigare. Och i både Norska kyrkan och i den danska Folkekirken öppnades prästämbetet för kvinnor före 1958 (i Norge officiellt 1938, i Danmark 1947). Detta faktum hindrar dock inte att också den kristna kyrkans historia genom århundradena i detta fall pekar på – som Sune Örnberg noterat – att det bakom ett avvisande av ett kvinnligt predikoämbete ligger mera än sociala skäl. Det helt avgörande är självfallet vad Bibeln säger. Och den säger nej. Låt oss här få hänvisa till artikeln »Man och kvinna i Guds värld», som fanns införd i Biblicum nr 4/1986. [5]

Präst gör avbön

| Nr 3, 1988 sida 134

I tidskriften Nya Väktaren gör Sten Rydh från Lutherska Konkordiekyrkan avbön för en skrift han gav ut för 14 år sedan. Den hette »Biblicums kamp för biblisk tro» och redovisade protokoll och uttalanden som gjorts i kyrkofrågan. Denna bok är en redovisning av historiska fakta och besvarar frågor kring domprosten G A Danells sorti från Biblicum 1973. [0]

Den bild Rydh nu tecknar i sin avbön ger starkt intryck av beställningsverk och efterrationalisering. Flera direkta felaktigheter finns med i Rydhs avbön. [1]

Biblicum har aldrig varit något kyrkosamfund och har därför inte behövt »tillämpa någon rådande… syn på kyrkogemenskapen». Biblicum har heller aldrig fungerat som någon »konfessionell proteströrelse inom folkkyrkans ram», utan lämnat åt sina medlemmar att avgöra vilket samfund de vill tillhöra. Ända från början har det kraftigt betonats att Biblicum inte får underordnas någon särskild kyrka och inte heller staten. [2]

När en av ledamöterna 1973 meddelade sin avsikt att lämna Svenska kyrkan krävde domprosten Danell att denne skulle uteslutas ur Stiftelsen Biblicum. En minoritet i styrelsen motsatte sig uteslutningen, eftersom stadgarna ej tvingade till medlemskap i ett visst samfund. Då avgick Danell och förklarade att de som arbetat för Biblicums uppbyggnad ensamma fick överta ansvaret för det fortsatta arbetet. [3]

Det är förvrängd historieskrivning när Rydh nu hävdar att de som måste överta ansvaret för Biblicum »inte längre höll fast vid det man tidigare varit överens om». Rydh talar mot bättre vetande. Rydh vet att kravet att ledamöterna måste tillhöra ett visst samfund eller avgå var det helt nya. [4]

Det var hedervärt av Danell att ta konsekvenserna av sitt nytänkande och lämna Biblicums styrelse. Men det är svårt att förstå Rydhs »helhjärtade» avbön, när den innehåller så grava sakfel. Rydh har dock ändrat sig på väsentliga punkter förr. Kanske kommer det ännu en avbön från Rydh, som lämnat så missvisande upplysningar till Nya Väktarens läsare. [5]

Vad lär WELS och ELS?

Av: Lars Engquist | Nr 3, 1988 sida 135| Ansvarig utgivare: —

I nr 6/88 av Lutherskt Sändebrev kommenterar red Jonsson sin brytning med WELS och ELS 1)WELS = Wisconsin Evangelical Lutheran Synod. ELS = Evangelical Lutheran Synod.. Jonsson tillskriver de båda bibeltrogna amerikanska synoderna läror de inte har. I mer än hundra år har de kämpat för läran om Bibelns of elbarhet och t ex för läran att instiftelseorden verkar Kristi närvaro i nattvarden. Dessa läror har de upprepat många gånger också de senaste åren därför att enskilda teologer – bland dem redaktör Jonsson – har hävdat att det skulle vara luthersk lära att fastställa ögonblicket för realpresensens inträdande. [0]

Red Jonsson anklagar WELS för att styras av »hänsyn till mäktiga inomvärldsliga intressen» och för »utveckling mot en reformert kristendom». Men inget kan vara felaktigare. WELS och ELS håller obrottsligt fast vid läran om Skriftens ofelbarhet och auktoritet och vid de lutherska bekännelseskrifterna. [1]

Noter   [ + ]

1. WELS = Wisconsin Evangelical Lutheran Synod. ELS = Evangelical Lutheran Synod.