Församlingen i Korint bestod till övervägande del av nyomvända hedningar (1 Kor 12:2), även om där också fanns judar (1 Kor 4:15). Aposteln betecknar korintierna som omogna barn. Han förklarar i sitt brev att han måste tala till dem som till »spädbarn i Kristus» (1 Kor 3:1). Och visst var problemen många i församlingen. Där fanns en man som levde i uppenbar synd utan att församlingen »bedrövades» över detta förhållande (1 Kor 15:1-11), där fanns de som ifrågasatte tron på de dödas uppståndelse (1 Kor 15:12), »några» var arroganta och förmätna (1 Kor 4:18f). De kristna i Korint bestod alltså huvudsakligen av f.d. hedningar, som visserligen var entusiastiska och hänförda kristna, men ännu svaga och omogna. Som »ännu köttsliga» benämner aposteln dem och hänvisar därvid till hur »avund och strid förekommer bland er» (1 Kor 3:3). Men aposteln älskade korintierna (2 Kor 2:2-4). Han gladde sig över dem som en far över sina barn (1 Kor 4:15). Den kärlek han har till dem bevisar han i handling genom att ge dem fortsatt undervisning. I brev till aposteln hade de också ställt sina frågor och framlagt sina problem och bett om vägledning. [0]
Aposteln förkunnar Kristus som frälsningsgrunden
Aposteln börjar inte sitt brev med att omedelbart behandla de där framställda frågorna hur de skulle handla i sitt nya liv som kristna. Han börjar inte med att i detalj redovisa vad som är ett rätt handlande i varje situation. Vi får inte en apostolisk ceremoniallag i stil med »de äldstes stadgar». När det gäller frågan om lärarna i församlingen, frågan om Apollos påstådda företräde framför aposteln själv, frågan om splittring och partibildning, så ger aposteln inte korintierna en församlingsordning. Han söker i stället lösa problemen genom att föra ner dem på en rätt nivå. Den splittring och partibildning som förekom ser han som ett symptom på något långt farligare, nämligen på att de kan väntas motsäga själva evangeliet om de fortsätter på den inslagna vägen. Hugo Odeberg skriver: »För Paulus som kristen var det meningslöst att tala om liv utan lära och lära utan liv. Följden är, att Paulus i samband med de mest praktiska frågor behandlar de största och mest grundläggande lärofrågor, att han ständigt till ledning för bedömandet av praktiska problem hänvisar till grundläggande tros- och lärosatser.» [2]
Efter att inledningsvis ha förmanat dem »som har blivit kallade till gemenskap med Guds Son Jesus Kristus, vår Herre… att vara fullkomligt förenade i samma mening» (d.v.s. trons endräkt), övergår han sedan omedelbart till att förkunna evangelium, evangelium om Kristi kors (1 Kor 1:17f). Han inleder och avslutar sitt brev med att »påminna om det evangelium jag förkunnade för er… om det ord varmed jag förkunnade det» (1 Kor 15:1f). [3]
Trons elementa – ”med apostelns ord”
De lärdomar aposteln hade gett i sin muntliga undervisning påminner han nu om i sitt brev (se också 2 Tess 2:15). Trons elementa, dess huvudstycken, formulerar han i dessa ord: »Jag meddelade er i första hand, vad jag själv hade mottagit, att Kristus dog för våra synder, enligt Skrifterna, och att han blev begraven och att han har uppstått på tredje dagen, enligt Skrifterna…» (1 Kor 15:3f). [5]
Om de uppgifter som aposteln ger säger han att de kan styrkas av många vittnen, som »ännu lever» (1 Kor 15:6). När aposteln i detta sammanhang talar om uppståndelsens vittnen, betyder det att dessa vittnen stod till korintiernas förfogande och att dessa kunde fråga dem. I dessa ord, formulerade av aposteln, får vi en inblick i urkyrkans katekesundervisning. Till denna hemlighet, att »härlighetens Herre verkligen korsfästes» (1 Kor 2:8), ger aposteln också tolkningen: detta skedde »för våra synder». Han förklarar även att han vid sin ankomst till Korint »hade beslutat sig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst.» Kristi ställföreträdande gottgörelse och hans segerrika uppståndelse ur graven är centrum i Paulus teologi. Till dessa frälsningsfakta knyts förkunnelsen om syndares rättfärdiggörelse och förlåtelse. Hoppet om de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv är knutet till Jesus Kristus, som uppstod som »Förstlingen av de avsomnade» (1 Kor 15:20ff). [6]
Samma trosinnehåll återger också aposteln Petrus när han sammanfattar trons elementa. Han anger också – liksom Paulus, med orden »ni vet ju» – att han förmedlar trons elementa, ger apostolisk katekesundervisning. »Ni vet ju», förklarar han, »att det inte är med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni har blivit lösköpta… utan med Kristi dyra blod… ni som genom Kristus tror på Gud, vilken uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet, så att er tro nu också kan vara ett hopp till Gud» (1 Petr 1:18ff). [7]
Denna kristologi och rättfärdiggörelselära
a) ”För juden en stötesten”
Apostlarnas förkunnelse att Jesus, den korsfäste, var Messias, den som i GT utlovades skulle komma, var redan från början en stötesten för judarna. Just det förhållandet att han led korsdöden, förbannelsedöden, var för juden ett bevis för att han inte var Messias. Därvid hänvisade de till 5 Mos 21:23: »En Guds förbannelse är den som blivit upphängd på trä.» Fast deras egna heliga skrifter förkunnade att Guds Son skulle träda fram som Herrens lidande tjänare och borttaga folkets synd genom att själv bära den i syndares ställe (Jes 53), såg de inte i denne Ställföreträdare den av Gud smorde konungen. »Din konung kommer fattig… han skall ge er dubbelt igen» (Sak 9:9ff), d.v.s. ge er dubbel nåd för era synder, hade Sakarja profeterat. Profeten Daniel förkunnar att en som är »smord», Messias, och som skulle »förgöras, avskäras från livet», skulle sluta »ett starkt förbund» (Dan 9:26f). [10]
Messias kom i tidens fullbordan. Men hans eget folk kände inte igen honom. »De förstår inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta en egen rättfärdighet. De saknar den rätta insikten», säger Paulus. »Ty lagens slut är Kristus till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:2ff). Skillnaden mellan kristendom och judendom är idag lika stor som på Jesu och apostlarnas tid. Än idag väntar judarna att hjälpen skall komma från en som är »smord». Men det är nu liksom i apostlarnas dagar fråga om en hjälpare mot yttre fiender, inte om en som är smord att sona världens synd. För något år sedan kunde vi i svensk TV se hur judar stod samlade utanför den sjuke Menahem Begins bostad och ropade: »Du är vår Messias» (jfr Joh 6:15). [11]
Skillnaden mellan kristendom och judendom träder fram särskilt klart vid behandlingen av frågan om synd och nåd. Judarna avvisar arvsyndsläran. De lär i stället att människan är utrustad med två böjelser: den goda böjelsen (»jezer ha-tov») och den onda böjelsen (»jezer ha-ra»). Vad nåden beträffar, så berömde de sig inte av sitt stora företräde, att de hade blivit betrodda med Guds löftesord (Rom 3:2). De berömde sig i stället av att äga kännedom om den uppenbarade gudsviljan. De förklarade, inte utan stolthet: »Vi är Mose lärjungar» (Joh 9:28). Trohet mot budordet skulle ge rättfärdighet, menade de. När summan av den goda böjelsens handlingar var större än den onda böjelsens, då stod människan som rättfärdig inför Gud. Men mot en sådan förlitan på vunnen rättfärdighet genom gjorda laggärningar (egenrättfärdighet) vänder sig Herren själv och säger genom sin tjänare profeten Jeremia: »Förbannad är den man som förtröstar på människor och sätter kött till arm» (d.v.s. förlitar sig på sin egen styrka) (Jer 17:5). [12]
b) ”För greken en dårskap” (1 Kor 1:23)
När aposteln Paulus helt kort karakteriserar grekisk religion säger han: »Grekerna söker vishet» (1 Kor 1:22). De grekiska filosoferna eller vishetslärarna arbetade därvid inte bara på ett sökande som sådant utan på att människor verkligen också skulle finna »visheten». De utvecklade ett slags »förlossningsteknik», som avsåg att göra människor »medvetna». Var skulle då visheten sökas? Svaret på den frågan gavs mycket klart och bestämt. Eftersom människan av dessa filosofer betraktades som gudomlig i kärnan av sitt väsen, så gällde det för henne att gå in i sig själv och där, i sitt eget inre, söka och finna insikten om det sant varande, om det sanna, goda och sköna. Så talade t.ex. Sokrates om sin goda »demon», den goda rösten i sitt inre. Grekernas sentens och valspråk var: »Känn dig själv!» Det betydde: »Var medveten om det gudomliga i dig.» [14]
Det är även belysande att ordet »ödmjuk» (»tapeinos»), som i NT är ett positivt ord, hos de icke-kristna grekerna genomgående hade en ogynnsam betydelse av »klenmodig», »utan självkänsla». Den som omfattade en grekisk filosofisk åskådning (påpekas skall att »filosofin» på den tiden stod religion och livsåskådning nära) och som blivit medveten om att det gudomliga i honom kunde »förlösas», »medvetandegöras», ålag det sedan att göra framsteg i dygd och vishet, att söka de eviga värdena. Den som ägnade sig åt denna målsättning var då hela tiden medvetan om att hans själ var »gudomlig» men fjättrad i materiens bojor, d.v.s. kroppen. Själen, den gudomliga gnistan i människan, kunde därför i kraft av sin renhet, sin höga andliga natur, i döden lämna kroppen och förenas med det gudomliga varat. Den självkänsla som de grekiska filosoferna hade fick dock inte gå utöver »det passande och det tillbörliga» och ge anledning till en övermodig självkänsla, »hybris». [15]
Den andliga självfostran, som var grekernas väg, var något helt annat än den bibliska vägen. För greken är det människan som förlöser och frälsar sig själv. Syndens realitet förnekades. Synden uppfattades närmast som icke-existerande, som något »icke-varande». Den religiösa idealism som karakteriserade denna filosofi lever i vår tid vidare i form av en »kristen» idealism, som brukar benämnas »kristen humanism» och som bygger på arvet från Hellas (Grekland). Den »kristna humanismen» betraktar apostelns ord om att »alla människor står med skuld inför Gud» (Rom 3:19) som djupt inhumana. Denna s.k. kristna humanism förklarar mycket bestämt att man inte får religiöst skuldbelägga människor. Kristendomen, sådan de »kristna humanisterna» fattar den, har till uppgift att rena och förädla människans lägre drifter och begär. Det är ingen tillfällighet att Sokrates staty finns i lutherska kyrkor i våra nordiska länder. Men den strid som apostlarna förde mot grekernas »vishet» har Kristi kyrka och församling att föra också idag. [16]
”Guds dårskap är visare än människor” (1 Kor 1:25) (Bibelns människosyn)
Förklarar grekisk vishet att människans ande – hennes själ – är ett utflöde av Gud (människans »gudagnista»), så förkunnar Bibeln att människans själ är skapad av Gud (Jes 42:5 och Jer 38:16). Indirekt utsäger den därmed att denna människosjäl är fördärvad och befläckad (Ef 4:22-24, 2 Kor 7:1). I sitt brev till korintierna visar aposteln mycket klart att han går rakt emot grekernas »vishet». Han förklarar: »En ’själisk’ männniska tar inte emot det som hör Guds Ande till» (1 Kor 2:14). Människans själ behöver alltså frälsas. När aposteln här skriver negativt om »den ’själiska’ människan» kan vi säga att det är första gången som detta sker på grekisk mark. [18]
Att så sker beror på apostelns syndbegrepp. Syndafallet har drabbat också människans högre funktioner. Den människa, som enligt grekisk »vishet» tänktes i sin själ äga ett gudomligt utflöde av Gud, ställs av aposteln fram som en »själisk», d.v.s. syndig och oandlig människa, till skillnad från den genom tron frälsta människan, den »andliga» människan, som »fått den Ande som är av Gud» (1 Kor 2:14). Aposteln skriver i 2 Kor 7:1 att vi själva har blivit »nersmutsade» genom den skadliga verkan som själviskheten (»kött och ande» här närmast = kropp och själ) utövar. Synden manifesteras inte endast genom de grova synder som köttet eggar till. Också de »finare» synderna, själens rörelser i tankar och föreställningar, befläckar människan. [19]
Kropp och själ
Den grekiska, platonska själsföreställningen – enligt vilken själen är en finare, gudomlig del av människan, som är fången i den onda materien, fången i kroppens fängelse – är en annan än den bibliska. Enligt Bibeln består människan av kropp och själ. Jesu ord kan här anföras: »Frukta inte för dem som väl kan dräpa kroppen, men inte har makt att dräpa själen, utan frukta fastmer honom som har makt att förgöra både kropp och själ i Gehenna» (Matt 10:28). Här beskrivs människan i sin helhet och förklaras bestå av kropp och själ. Mot denna tvådelning (»dikotomi») har ibland en tredelning (»trikotomi») i ande, själ och kropp angetts som den bibliska indelningen framför andra. [21]
Det skall dock sägas att »själ» och »ande» i de ställen som därviv åberopas är synonyma (likbetydande) ord. Så är t.ex. fallet i Marias lovsång: »Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. »Den apostoliska välönskan, som Paulus bär fram i sitt brev till tessalonikerna, kan heller inte uppfattas som belägg för i vilka beståndsdelar vi skall indela den naturliga människan. Det är ju den pånyttfödda människans väsen han här tilltalar: »Fridens Gud själv helge er till hela er varelse, så att hela er ande och er själ och er kropp finns bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse» (1 Tess 5:23). [22]
Den bibliska synen på människan kan sammanfattas så: Människan består av kropp och själ. Den frälsning som Kristus ger är frälsning av hela människan, som genom tron på Frälsaren är renad till kropp och själ. I dödsstunden förs den troendes själ till paradiset (Luk 23:43). Kroppen läggs i jorden. Vid uppståndelsen på den yttersta dagen skall de troendes kropp och själ förenas. Med förhärligade kroppar skall då den oräkneliga skaran bära fram lovets offer i den himmelska gudstjänsten (Upp 7:9). [23]
”Jag håller mig till Kristus” – ett av aposteln kritiserat lösenord (Bibelns lära om Kristus hotad)
Det förhållandet att en del i Korint förklarade: »Jag håller mig till Kristus» har lett till det antagandet att det skulle ha funnits ett särskilt Kristus-parti i Korint. Deras bekännelse har därvid ofta uppfattats så att de önskade frigöra sig från aposteln Paulus och hans undervisning, som då av dessa måste ha framstått som klandervärd. Det skall emellertid sägas att det över huvud är rätt tveksamt om det är riktigt att här tala om olika partier i församlingen. I brevet i övrigt spelar i varje fall dessa »partier» ingen större roll. [25]
Vad som däremot är uppenbart är att aposteln i detta brev ställer »mänsklig vishet» och »Guds vishet» mot varandra. Guds vishet är för aposteln identisk med talet om korset (1 Kor 2:6). Att korsets evangelium bärs fram av aposteln, och detta mycket medvetet, framgår av hans ord: »Jag hade beslutat mig för, när jag var bland er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst» (1 Kor 2:2). Aposteln förkunnar Kristus (»Kristus såsom korsfäst») och »Kristus-partiet» (om vi skall använda denna term) förkunnar Kristus. Aposteln säger på tal om detta förhållande att »om någon är viss i sitt sinne att höra Kristus till, så skall han ytterligare besinna sig, att lika visst som han själv (= de) hör Kristus till, så gör också vi (= Paulus) det» (2 Kor 10:7). [26]
Det är uppenbart att aposteln har direkta motståndare i församlingen i Korint. Och dessa bekämpar han med Andens vapen, som är Guds ord. Aposteln talar om sig såsom den som »bryter ner tankebyggnader… som uppreses mot kunskapen om Gud» (2 Kor 10:5). Vad aposteln här skriver syns ge vid handen att församlingen i Korint är hotad av en falsk kristologi. Att korsets dårskap så bestämt ställs som motsats till världens vishet är ingen tillfällighet. Det fanns i församlingen en farlig tendens att vilja anpassa kristendomen till en överandlig religiositet, som förkunnade en himmelsk Kristus men tenderade att vilja bortse från Jesus, den korsfäste. Aposteln säger också helt öppet att han »fruktar att… era sinnen skall dragas från den uppriktiga troheten mot Kristus» (2 Kor 11:3). [27]
I grekiskt religiöst tänkande var målet att från de tillfälliga jordiska tingen söka sig upp till de eviga. Kristus tronande i himmelen var för en grek inte något anstötligt. Men att denne himmelske Kristus var identisk med den på korsets trä upphöjde Jesus, det var för greken en dårskap. Det kunde tydligen hända att någon i församlingen kallade Jesus »förbannad». Paulus ord om att liksom »ingen som talar i Guds Ande säger ’förbannad är Jesus’, så kan inte heller någon säga ’Jesus är Herren’ annat än i den helige Ande» (1 Kor 12:3), är närmast obegripliga, det måste medges, om inte ett »anathema Iesous» (= »förbannad är Jesus») hade hörts i församlingen. Vi skulle då på grekisk mark finna sådana kristna som hävdade sin samhörighet med den upphöjde Kristus och samtidigt bortsåg från Jesus, den förnedrade och korsfäste. Vi skulle här ha en ansats till en »doketisk» kristologi (som menade att Kristus endast till skenet antagit mänsklig natur), en kristologi som gnosticismen sedan öppet förkunnar och som aposteln Johannes så energiskt bekämpar i sitt första brev. [28]
Säkert är i varje fall att aposteln i sitt brev till korintierna mycket starkt betonar att Jesus Kristus inte är en variant av grekiska myter (gudasagor). Han hör historien till. Därför försäkrar han sina läsare att han har »sett Jesus, vår Herre» (1 Kor 9:1). Han avslutar sitt brev med hälsningen »Herren Jesu nåd är med er» (1 Kor 16:22). Den stora hemligheten, trons hemlighet, är inte så mycket Kristi upphöjelses dagar. Trons mysterium var för honom att »härlighetens Herre korsfästes». När korsets och uppståndelsens evangelium predikas av aposteln i andra brev visar det sig också hur han eftertänksamt mediterande stannar inför Kristi förnedring. Så säger han i sitt brev till efesierna: »Men detta ord ’han (Kristus) for upp’, vad betyder det, om inte att han också farit ner till jordens djup?» (Ef 4:9). [29]