»Hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns inte rum för dem i härbärget» (Luk 2:7). [0]
Allt detta låter så modernt, eller hur? Hela julberättelsen kunde ha hänt idag, fastän många år gått och många mil skiljer oss åt. Vi läser om att folket skulle inregistrera sig för beskattning, alldeles som det hos oss utfärdas nya skattelagar och vi undrar vad de kommer att innebära för oss. Vi finner Maria och Josef på väg från Nasaret till Betlehem, precis som vi ser hur livligt trafikerade våra landsvägar är denna tid på året. Vi konstaterar att alla rum är uthyrda och att inget utrymme finns för en väntande mor. Sådant kunde ha hänt idag. Mellan den första julen och vår jul idag finns en hel rad av likheter. [1]
Inget rum?
En av de mest slående och oroande likheterna är att så många människor också idag har så lite rum för Kristus. Naturligtvis vet de något om varför han kom. Säkert firar de hans födelsedag och upprepar hans namn ideligen i sina julhälsningar. Men de har så lite rum för honom i sina självupptagna hjärtan, överhopade av bekymmer och oro. [3]
Det kan hända oss kristna också. Vi kan så helt gå upp i skatter och pengar, bli så involverade i det dagliga livets gång, så upptagna av att försörja oss och lägga undan något för framtiden att dörren till vårt hjärta stängs bit för bit. Nästan utan att vi fattar det kan detta ske. [4]
Denna högtid manar oss att lyssna igen. Det är tid att lyssna till vad som förkunnas vid våra julgudstjänster: »Gud har sänt Jesus, den sanne Återlösaren, han har sänt Jesus för att göra mig fri.» Ja, det är tid att bedja: »Öppna mitt hjärta, Herre Jesus, vänd dig inte bort från mig, och låt mig få taga emot dig denna välsignade adventstid.» [5]
Alltid rum!
En av de mest slående och tröstande likheterna är att Kristus ännu har rum för oss i sitt hjärta. Alltid finns det rum i hans kärleksfyllda hjärta, i hans kungarike, fyllt av nåd, i hans Faders hus. Det var just därför han kom till krubban i Betlehem och till korset på Golgata. Inte heller skall denna välsignade sanning förändras. Bör vi inte vara glada över att det alltid finns rum för syndare att knäböja vid hans krubba? Bör vi inte alltid vara glada över att han alltid, utan hänsyn till hur ofta vi kommer och med vad vi kommer, finns där för att försäkra den botfärdige syndaren: »Var vid gott mod, dina synder förlåtas dig»? (Matt 9:2). Alltid har han rum för mig syndare. Bör vi inte också vara glada över att han har rum för alla? Han föddes inte av en drottning i ett palats, omgiven av tjänare, utan av jungfrun Maria, hustru till en fattig timmerman, i ett stall. Vi ser så tydligt att han är till för alla. I en värld som bara erkänner vad som är högt och endast uppskattar den rike och berömde behöver vi veta att Kristus är till för alla. Jag må vara obemärkt och inte uppskattad i världen, människor må gå förbi mig utan att se mig, men Frälsaren har alltid rum för mig. [7]
Och får vi inte alltid vara glada över att han alltid har rum för den bekymrade? För någon av oss kan glädjen över julen vara dämpad. Kanske får vi fira jul utan en älskad anförvant. Kanske vår framtid oroar oss. Men Han vet allt. Och han har alltid rum för den bekymrade. [8]
Nu är det tid att glädjas igen. Det är tid att knäböja vid krubban för att förena oss med aposteln Paulus i hans glada utrop: »Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva» (2 Kor 9:15). Ja, det är tid att bedja: [9]
Kom in mitt väntande hjärta,
ärorike konung, helige Herre.
Bo i mig och lämna mig inte.
Fast jag är fattig och ringa
väntar mig stor rikedom.
När Du är min gudomlig gäst. [10]
Då blir det jul också idag, en God Jul i vår Herres och Frälsares [11]