Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1989 sida 8

 

Det finns en viktig skillnad mellan människors domstol och Guds domstol

Aposteln Paulus skriver i sitt brev till korintierna: »Mig rör det inte det minsta att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv. Mitt samvete anklagar mig inte för något, men därmed är jag inte frikänd. Det är Herren som dömer mig» (1 Kor 4:3f). I det föregående kapitlet har aposteln tagit upp frågan om förhållandet mellan sig och Apollos. Det är i detta sammanhang han skriver att han för sin del inte är medveten om »något», d.v.s. om någon försummelse, men att han därmed inte är frikänd inför Gud. Vad aposteln här skriver om sitt förhållande till sin medarbetare Apollos kan han i andra sammanhang utvidga till att gälla alla människor. Så skriver han t.ex. i 2 Kor 4:2: »Nej, vi har avsagt oss alla hemliga, skamliga metoder och brukar inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och rekommenderar oss själva inför Gud hos var människas samvete » [1]

Aposteln Paulus var en man med ett vaket samvete. Gud hade uppenbarat sig för honom och gett honom det han med sådan iver hade sökt, Guds rättfärdighet, frisägelsens dom, som Gud ensam kan uttala över syndare. Rättfärdigheten blev honom given som en annans gärning. Denna »främmande, tillräknade» rättfärdighet var alltså inte produkt av hans eget tänkande eller arbete. Apostelns budskap hade som centrum och medelpunkt rättfärdiggörelsen genom tron. Han förkunnade evangeliets frikännande dom mot bakgrund av lagens fördömelsedom. När aposteln därför predikade Kristus, predikade han »den ogudaktiges rättfärdiggörelse och förlåtelse» (Rom 4:5ff) i Kristi namn och för Kristi skull. Genom tron stod syndaren som rättfärdig inför Gud. Aposteln hade själv ett av evangeliet tröstat samvete. [2]

När han blev kritiserad av människor och bedömd som »otillförlitlig» betygar han mycket klart att han utövar sin tjänst med ett också inför människor gott samvete. Inför Stora rådet bekänner han: »Mina bröder, allt intill denna dag har jag tjänat Gud med ett i allo gott samvete» (Apg 23:1). Skall vi förstå hur samvetsprocessen utvecklas hos aposteln bör vi gå tillbaka till ovan från början citerade apostlaord i 1 Kor 4:3f. Där gör aposteln en viktig distinktion. Han talar om skillnaden mellan att dömas och bedömas av människor, mellan att ställas inför mänsklig domstol och inför Guds domstol. Denna skillnad mellan vad som gäller »inför människor» och vad som gäller »inför Gud» är inte bara fundamental för att förstå samvetsprocessens förlopp hos en Jesu Kristi apostel. Denna skillnad är viktig för att överhuvud taget förstå Bibelns budskap och dess åtskillnad av lag och evangelium. [3]

Aposteln Paulus rättfärdiggörelse inför korintiernas domstol

Paulus ställning som apostel ifrågasatt

Aposteln hade redan tidigare blivit beskylld för att vara »opålitlig» (se härom föregående artikel i detta nr). Men hans motståndare nöjde sig inte med detta. De ifrågasatte också hans ställning som apostel (2 Kor 12:11ff). När apostelns motståndare ifrågasatte hans trovärdighet som Guds tjänare ser han sig tvingad att gå i svaromål. Han säger uttryckligen att »det är ni som har tvingat mig därtill», varvid han tillfogar: »Jag borde egentligen ha fått ett gott ord av er (korintier), även om jag ingenting är». Med dessa ord om att ingenting vara anspelar aposteln troligen på sina motståndares omdöme, att han med orätt kallade sig apostel. [5]

Det ämne som aposteln då behandlar – när han lämnar förkunnelsens centrum, rättfärdiggörelsen inför Gud – är rättfärdiggörelsen inför människor. Själv hade alltså aposteln av sina motståndare blivit förklarad som icke legitimerad apostel. Vad gör han då, när hans motståndare påstår detta och dessa deras anklagelser vinner en viss tilltro i församlingen? I denna belägenhet vänder sig Paulus till församlingens medlemmar och förklarar att han »på inget sätt ger dem anledning till anstöt, för att vår (= min) tjänst inte skall smädas. På allt sätt», säger han, »bevisar vi oss som Guds tjänare» (2 Kor 6:3). [6]

I samband med att aposteln själv rättfärdiggör sig inför den församling som han själv har grundat och förklarar att han med rätta är en av Kristus kallad apostel, kommer han att jämföra sig med »de falska apostlarna i församlingen», vilka han kallar »superapostlar». Om den jämförelsen säger han att då »inte talar på det sätt Herren talar utan som en dåre» (2 Kor 11:16). När hans motståndare hävdar att han inte rätt och legitimt utövar sin apostoliska auktoritet, då svarar han: »Är de Kristi tjänare – jag är det mer än de» (2 Kor 11:22). Aposteln säger mycket klart att han »verkligen menar att han inte på något sätt är underlägsen dessa ’falska apostlar’» Hans framställning här uppfattas vanligtvis som »en dåres tal i egen sak» (NT 81). [7]

Ingenting är emellertid mer felaktigt. Paulus själv säger också: »Ingen får anse mig för en dåre» (2 Kor 11:16). När man vanligtvis talar om hur indignerad aposteln är för egen del och hur han rättfärdiggör sig själv, då har man bortsett från den situation som förelåg och från det fördärvliga inflytande som dessa motståndare utovade. De är verkligen »lögnapostlar», och mot dessa far Paulus ut i lågande harm och brukar därvid ironin. Men dem som är på väg att vilseledas av dessa bemöter han med själavårdande omsorg. Han förklarar att han är orolig och rädd att »de skall ryckas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus allena» (2 Kor 11:3) och att ett verkligt syndafall skall äga rum – likt det som hände i Eden. Samtidigt varnar han församlingen i Korint för att visa tolerans mot dem som »förslavar, utsuger och fångar er» (2 Kor 11:20). [8]

Paulus ställning som kristen ifrågasatt

Det var inte bara Paulus ställning som apostel som var ifrågasatt utan också hans ställning som kristen. I varje fall såg Paulus sig tvingad att i sitt brev till korintierna förklara, att var och en måste förstå att lika viss och säker som någon är när han håller sig för att vara en kristen, lika viss och säker är han därom (2 Kor 10:7). Men hur skulle korintierna kunna hålla honom för en kristen? Hans fiender hade helt öppet beskyllt honom för oredlighet (2 Kor 8:20; 12:16). Paulus är inte på något sätt angelägen om att bli upphöjd. Han säger: »Ingen skall tänka högre om mig än vad han ser hos mig ch hör av mig» (2 Kor 12:7). Därmed har han gett en regel för hur rättfärdiggörelsen inför människor sker. Utifrån vad en kristen bekänner och ses göra och handla skall han rättfärdiggöras som kristen, förklaras som kristen eller hållas som hedning. Syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron allena kan inte bli föremål för iakttagelse, eftersom hjärtats tro inte kan ses med ögonen (Luk 17:20f). En kristens rättfärdiggörelse inför människor däremot sker genom uppvisade gärningar. Så bevisade sig skökan Rahab som troende, när hon med sin mun bekände sig till Israels Gud och till vad hon hade hört om honom (Jos 2:9ff) och med sin gärning, som kunde ses, när hon hängde ut en röd tråd på sitt hus (Jos 2:18ff). När apostelns ställning som kristen ifrågasätts av hans motståndare, då argumenterar han inför församlingen på ett rent mänskligt plan (»efter köttet») och hänvisar därvid till vad som »ligger i öppen dag», d.v.s. vad de »hör av honom och ser hos honom». Av dessa intryck skulle de då inse att det var han som hade kommit till dem med evangeliet (2 Kor 10:14) och att han verkligen var en kristen människa (2 Kor 12:2). [10]

Genom sin gärning framstod Job som rättfärdig inför människors domstol

På samma sätt som aposteln Paulus hade att rättfärdiggöra sig inför människor, och då inför den församling som han grundat i Korint, hade också Job att rättfärdiggöra sig inför sina tre vänner Elifas, Bildad och Sofar, som ifrågasätter att Job är en trons människa. Olycka, lidande och framför allt ond bråd död är enligt dem tydliga tecken på Guds misshag över en människas liv (Job 24:19). Så förklarar Elifas Jobs lidanden och motgångar med att denne har levt i uppenbar synd: »Du plundrade, du utblottade dem på deras kläder, du nekade den hungrige bröd. Har då inte din ondska varit stor?» (Job 22:5f). Skillnaden mellan den rättfärdige och den orättfärdige kunde enligt dessa Jobs vänner avläsas av människors framgång respektive motgång i livet. [12]

Att Job har blivit så svårt slagen av olyckan kan då endast förklaras med att han inte längre är en troende, att han inte längre tillhör Gud, menar de. Men Job förklarar fast och bestämt att han är »ostrafflig» (Job 9:21), d.v.s. att han inte har begått någon yttre svår förbrytelse och inte lever ett liv i synd utan lever som en trons människa. Han förklarar för sina vänner: »Har jag ätit mitt brödstycke ensam, utan att den faderlöse också fått äta därav?» (Job 31:17). »Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder?» (Job 31:19). Job betygar alltså att han har utfört kärlekens verk att kläda de nakna och bespisa de hungriga. [13]

Denna visshet om att vara ostrafflig inför människor, d.v.s. att inte leva i uppenbar synd, uppfattade hans vänner så, som skulle han visa prov på köttslig säkerhet och förtrösta på sig själv och mena sig vara rättfärdig inför Gud i kraft av sina gärningar. Men Job är ingen farisé. Han säger att han har »svårt att styra sin tunga» (Job 6:3) inför sina vänners anklagelser, samma svårighet som Paulus hade inför sina motståndares anklagelser och därför såg sig tvingad att tala till församlingen i Korint »som en dåre». Job talar också till sina vänner så som Paulus till sina församlingsmedlemmar: »Vad ni vet, det vet också jag; inte står jag tillbaka för er» (Job 13:2; 2 Kor 11:5). När Job ser sig tvingad att rättfärdiga sig inför människor argumenterar han liksom Paulus på ett rent rationellt sätt (på rent världsligt vis) och hänvisar till vad de bör kunna se och höra hos honom. [14]

Att Job blev svårt anfäktad av sina vänners själavård, det är utsagt i Jobs bok (kap 4). Vännernas själavård står också dömd av Gud, som säger: »Min vrede är upptänd mot dig (Elifas) och dina båda vänner, därför att ni inte har talat om mig vad rätt är såsom min tjänare Job har gjort» (Job 42:7). [15]

Tack vare Återlösaren stod Job som rättfärdig inför Guds domstol

Hänvisar alltså Job, när det gäller rättfärdiggörelsen inför människor, till de gärningar som han hade gjort och som kunde ses av dem som hörde och såg honom, så gör han inget som helst försök att rättfärdiga sig inför Gud på ett sådant sätt. Nej, inför Gud ödmjukar han sig. Han säger: »Hur skulle en människa kunna ha rätt mot Gud? Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen» (Job 9:2f). Inför Gud och hans heliga lag står Job med tillstoppad mun (jfr Rom 3:20). Job är väl medveten om sin och alla människors syndighet inför Gud. Om »människan, av kvinna född» säger han: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren. Sådant kan ju aldrig ske» (Job 14:1ff). Job vet att arvsynden belastar människan. En människa, fastän ostrafflig i människors ögon, kan inte i sig själv vara ren inför Gud (Job 9:20-23, 30-33). [17]

Visst försökte Jobs vänner få honom att förstå att han var dömd och fördömd av Gud. De ifrågasatte rent av om människan över huvud kan stå som rättfärdig inför Gud (Job 4:17). De brukade lagens predikan mot en redan anfäktad människa. Så säger t.ex. Bildad: »Vet, om du själv söker Gud och beder om misskund, då, om du är ren och rättfärdig, skall du vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet» (Job 8:15). Sofars råd till Job är detta: »Om du nu rätt bereder ditt hjärta, ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam» (Job 11:13). I stället för att överräcka evangeliets tröst till en anfäktad människa, överräcks ett »paket» av andliga övningar. En sådan själavård till döds är inte ovanlig i kyrkans historia. [18]

Men ju mer hans vänner anklagar honom, desto starkare och frimodigare bekänner sig Job som rättfärdig inför Gud. Han bars nämligen av en visshet om att äga en himmelsk sakförare. »Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig» (Job 16:19). Job visste att han stod som rättsligt erkänd och frikänd inför Gud och detta tack vare den himmelske sakföraren. Och till denne försvarare håller han sig: »Dock, jag vet att min Återlösare lever, och han skall till slut stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött få skåda Gud» (Job 19:25-27). För Job, som anfäktad ser sig förföljd av den dolde Guden, träder den gudomlige Återlösaren fram och utför Jobs sak. Beviset på att tillhöra Gud finner Job i tron på Återlösaren. Genom tron står han rättfärdig inför Gud. Han omnämns också hos profeten Hesekiel tillsammans med Noa och Daniel som en av den gamla tidens rättfärdiga (Hes 14:14). Guds rättfärdiggörelse av Job var av nåd. Det var en rättfärdiggörelse av Job sådan han var, full av motsägelser, en syndare. En sådan rättfärdiggörelse var vad han behövde. [19]

Enligt Stendahl hade Paulus ett okänsligt samvete

Som ung teolog väckte Krister Stendahl stor uppmärksamhet med sin artikel »Paulus och samvetet». Han säger där bl.a.:»Man torde leta förgäves efter vittnesbörd om att den kristne Paulus hade lidit samvetskval på grund av personliga tillkortakommanden. Därför är ordet förlåtelse den ovanligaste av alla termer i de paulinska breven» (Svensk Exegetisk Årsbok 25/1960, s 62ff). Stendahl sammanfattar: »Vi söker alltså förgäves efter en utsaga, där Paulus skulle säga om sig själv, att han också är en syndare. I den mån han talar om sitt samvete är det inte belastat, tvärtom ger det honom den största frimodighet inför Gud och människor» (s 71). Detta förhållande ger Stendahl anledning att tala om Paulus som en okänslig människa och som utrustad med »ett robust samvete». Aposteln skulle alltså enligt honom vara omedveten om egen synd. Han skulle för egen del endast vara medveten om tidigare begångna synder och då framför allt den att han hade förföljt Guds församling. Hos Luther däremot, säger Stendahl, »skärptes det introspektiva elementet i västerns samvetsliv». Hos honom odlas »det subjektiva syndmedvetandet», menar Stendahl. Det är samme man som långt senare som åldrig biskop har förklarat att Bibeln inte förkunnar hoppet om den tillkommande världens liv. [21]

Stendahls uppfattning motsägs av många bibelord

Ovanstående citat ur Stendahls artikel från år 1960 visar att hans misstag var många. Det skall dock påpekas att han genom åren har hållit fast vid dem alla. Så har han t.ex. gång på gång framfört den uppfattningen Paulus framställning av rättfärdiggörelsen genom tron inte är centrum i hans teologi. Naturligtvis har exegeter inte kunnat följa honom på denna punkt. Går vi till deras framställning av rättfärdiggörelsen kan vi tvärtom läsa: »Att förståelsen av Kristi soningsdöd som syndarens rättfärdiggörelse var förpaulinsk-traditionell visar ställen som 1 Kor 1:30 och särskilt 2 Kor 5 21» (Th Lit Zeit 8/1978, s 588). Rättfärdiggörelse och syndaförlåtelse är hos Paulus identiska begrepp. Hans förkunnelse av »icke-tillräknande av synd» (2 Kor 5:19) är en förkunnelse av syndaförlåtelse, liksom hans förkunnelse av nåden som Guds fria gåva (Ef 2:8). [23]

När aposteln Paulus mitt under sin utläggning av artikeln om rättfärdiggörelsen (Rom 3:21ff) parentetiskt inflikar att »alla har syndat och saknar härligheten från Gud», då lägger han huvudvikten på »alla». Poängen är avsaknaden av olikhet mellan de troende. Att aposteln då skulle bortse från egen synd och ställa sig utanför den allmänna syndigheten måste väl ändå förefalla underligt. [24]

Men Stendahl judaiserar aposteln. I samma riktning går också NT 81, när den i Rom 7:21 låter Paulus säga att han har upptäckt att »eftersom det onda finns hos mig, så är lagen något gott för mig som vill vinna det goda». Inför det ondas verklighet skulle då aposteln finna sin vila i lagen, en hållning som han har funnit hos juden och som han i samma brev skarpt kritiserar: »Du som kallar dig jude och förlitar dig på (ordagrant: vilar ut vid) lagen… du vanärar Gud genom att bryta mot lagen» (Rom 2:17). [25]

Hur har då NT 81 kunnat få Paulus att i Rom 7:21 tala som farisén Saulus? Svaret är givet i dess notapparat. Där står: »Orden ’något gott’ saknas i de bevarade handskrifterna och är ett försök att återställa den ursprungliga meningen.» Utan detta tillägg skall denna vers översättas så: »Jag finner alltså den lagen hos mig: jag vill göra det goda, men det onda (= synden) finns hos mig.» Det är något oerhört att en bibelkommission helt självsvåldigt och utan stöd i någon som helst handskrift gör en sådan ändring av texten. Förvånande är det också att ingen svensk exeget har ropat ut sin protest mot ett sådant godtycke. Ändringen, tillägget av de båda orden, bryter sönder sammanhanget och är ett gott exempel på hur vetenskaplig forskning lägger fram forskningsresultat som inte har stöd i »vetenskap och beprövad erfarenhet», som det brukar heta. Bibelkommissionen förklarar också mycket uppriktigt att det inte finns en enda handskrift som har dessa båda ord. Vad ingen svensk exeget vågar – gå emot en statlig bibelkommission – det vågar den katolska tidskriften Revue Biblique 3/1982 (s 427f, not 6), där det heter om denna föreslagna ändring (konjektur) att den är »ny och föga övertygande» (»est neuve, et peu convaincante»). [26]

Stendahl skiljer inte mellan Paulus samvete inför Guds domstol och inför människors

Aposteln Paulus är medveten om synd i sitt liv som kristen. Men han har ett av evangeliet tröstat samvete, och därför kan han säga att han tjänar Gud med ett »rent samvete» (2 Tim 1:3). Han har också ett gott samvete i sitt förhållande till människor, ty han vet att han inte förenar ett liv som kristen och apostel med brottslig verksamhet. När Stendahl sedan ger en idéhistorisk utblick och låter Luther stå som representant för »det subjektiva elementet i västerns samvetsliv», där »det subjektiva syndmedvetandet odlas», då blottar Stendahl också här sin okunnighet. Det är 1300-talet framför allt som är »det subjektiva elementets århundrade». Vi finner då i konst och litteratur »en gråtande kristenhet». 1)Se härom framställningen i Ulf Björkmans bok ”Stilla veckan i gudstjänst och fromhetsliv”, Lund 1957. Luther däremot har fått ett av evangeliet tröstat samvete, och »där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet» (Luthers Lilla katekes). I sina psalmer sjunger han också ut sin glädje: »Var man må nu väl glädja sig, /här är stor fröjd å färde, /ty nu är Gud oss nådelig, /som voro döden värde.» [28]

Stendahls framställning av »Paulus och samvetet» är felaktig. Detta beror på att han inte skiljer mellan lag och evangelium eller vad som gäller »inför Guds domstol och inför människors.» [29]

Noter   [ + ]

1. Se härom framställningen i Ulf Björkmans bok ”Stilla veckan i gudstjänst och fromhetsliv”, Lund 1957.