Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1989 sida 68

 

A. Förhållandet mellan den samaritiska kvinnans ord och Jesu ord (Joh 4:34-42)

När den samaritiska kvinnan fick veta att Jesus kände henne helt och visste allt om henne, skyndar hon till Sykar och säger till folket där: »Kom och se en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort» (Joh 4:29). Hon ser i honom en profet (v 19) och frågar sig om inte han är Messias (v 29). Folket i staden tror hennes vittnesbörd och kommer till Jesus och ber honom stanna hos sig. Han stannar där i två dagar. Det heter att »många fler kom till tro på grund av hans ord och de sade till kvinnan: ’Nu är det inte längre på grund av det du har sagt som vi tror, eftersom vi själva har hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare’» (v 42). [1]

Denna berättelse uppfattas vanligtvis såsom frågeställningen här skulle gälla förhållandet mellan en lärjunges ord och Jesu ord. Den samaritiska kvinnans ord och bekännelse skulle då ha varit av mindre värde, menar man. Men den som läser v 39 kan inte undgå att höra den positiva klangen: »Många samariter kom till tro på Jesus på grund av kvinnans ord, när hon vittnade att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort.» Texten ger oss ingen anledning att draga den slutsatsen att det skulle vara något mindervärdigt i hennes ord och bekännelse. Det sägs om henne att hon »vittnar» och att hennes vittnesbörd väcker tro. Om det hon säger använder evangelisten ordet »tal» (»lalia»), men det ligger inte något nedsättande i detta ord. Samma ord brukar Jesus om sin egen undervisning, när han frågar judarna: »Varför förstår ni inte mitt tal (vad jag säger)?» (Joh 8:43). [2]

Vi får alltså inte utifrån denna text nedvärdera kvinnans vittnesbörd. Kvinnan står i denna berättelse som »vittne» i likhet med Johannes Döparen (Joh 1:7). Sammanhanget är helt klart. I dessa ord av samariterna: »Nu är det inte på grund av det du säger (dina ord) som vi tror, eftersom vi själva har hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare» skall vi inte läsa in en främmande frågeställning angående förhållandet mellan lärjungaord och ord ur Jesu mun (Jesusord). 1)I liberalteologiska kretsar kan man väl förneka äktheten i många Jesusord. Samtidigt driver man ofta den tesen att Jesusord är högre gudsord än profeters och apostlars. Men vi tror att »hela Skriften är utandad av Gud, inspirerad av Gud» (2 Tim 3: 16). Skillnaden mellan Jesu ord och profeters och apostlars är den att Jesus talar i kraft av sin gudom (”Jag säger er”), under det att profeter och apostlar talar i kraft av gudomlig inspiration. Samariterna uttrycker här snarare det förhållandet att de tidigare fått sin tro på Jesus Messias tänd indirekt (medelbart) genom kvinnans vittnesbörd, men sedan »själva» omedelbart och personligt »hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.» Sammanfattning: Ett vittnes ord kan likaväl som Jesu egna ord upptända tro. [3]

B. Förhållandet mellan evangelistens ord och Jesu ord (Joh 6)

I Joh 6 aktualiseras frågan om förhållandet mellan evangelistens ord och Jesu ord. Evangelisten skriver: »Mycket folk följde Jesus, därför att de såg de tecken som han gjorde med de sjuka» (v 2). I v 14f ger han denna sammanfattning: »När människorna såg de tecken som han hade gjort, sade de: ’Han måste vara profeten, som skulle komma till världen.’ Då Jesus förstod att de tänkte komma och med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam.» Av den översättning som ges av v 26 kan det se ut som om Jesus skulle uttrycka sig helt annorlunda än evangelisten. Han säger till dem som söker honom: »Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken (seemeia = tecken), utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta» (v 26). [5]

Om denna översättning av versen säger A.-J. Festugiere i »Observations stylistiques sur l’Evangile de S. Jean» att Jesus inte kan säga: »’Ni söker mig, inte därför att ni har sett underverk’, eftersom det är just därför att de hade sett underverk som folkskarorna följer honom överallt.» Festugiere löser därför »motsättningen» genom att översätta Jesu ord så: »Ni söker mig inte endast därför att ni sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta» och förklarar att Jesus därvid tilltalar dem »älskvärt» och att det inte »ligger någon förebråelse i hans ord. » Men Festugieres förståelse av texten är felaktig. [6]

Ty vad Jesus här uttalar är just en förebråelse. Detta innebär inte att evangelistens uppgift är felaktig, när han säger att det var just därför som de hade sett tecknet, Jesu bespisning av folkskarorna i öknen, som de följde honom. Men detta tecken kom inte att hos dessa tända tron på Jesus som Messias. Judarna tänkte sig att mannaundret skulle upprepas i den messianska tiden, och nu hade de sett detta gudomliga tecken. De var mätta. Som ögonvittnen hade de sett bespisningsundret. Vad Jesus förebrår dem är att de ändå inte hade insett och förstått. Ögonvittnen måste se, men till seendet måste också för dem något komma till, nämligen tron. Seendet ensamt är otillräckligt och är inte till något gagn, när det inte följs av tron. Detta förhållande kommer också fram på andra ställen i evangeliet. Där tron inte tänds av tecknet, där ser människor ändå inte det frälsande tecknet, så att de förstår dess innebörd. I berättelsen om Lasarus uppväckande får vi veta att somliga av dem som var med och »såg tecknet» gick till fariseerna och berättade om det som hade skett. Deras seende ledde dem inte fram till tro på Messias. [7]

I Johannesevangeliets prolog säger Johannes: »Vi såg hans härlighet, en sådan härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning» (Joh 1:14). Och sin framställning av hur han själv gick in i Jesu grav avslutar han med orden (han talar om sig själv i tredje person): »Han såg och trodde» (Joh 20:8). I slutet av sitt evangelium säger Johannes att han hade kunnat meddela läsarna många fler »tecken», men att »dessa har blivit nedskrivna för att ni skall tro att Jesus är Messias» (Joh 20:31). [8]

Sammanfattningsvis skall sägas att det inte är något som helst motsatsförhållande mellan evangelistens ord om att de sökte efter Jesus därför att de hade sett tecken och Jesu ord om att de sökte honom inte därför att de hade sett tecken. Visst kan det synas motsägelsefullt när å ena sidan det yttre seendet betonas och när å andra sidan ett yttre seende förklaras inte vara till någon nytta. Vad Jesus därmed med stor klarhet har utsagt, är att de tecken som han gör är avsedda för att föda tron på honom som »världens Frälsare» (Joh 6:69). När tron inte tänds hos åskådarna, hos folkmassorna, då bestraffar Jesus deras otro. [9]

Sammanfattning: Evangelisten Johannes säger att folket såg »tecknen» med egna ögon. Jesus utsäger att det gäller att inte bara (ytligt) »se» tecknet. Ett tecken är alltid något som pekar ut över sig självt. Det gäller att se, inse och förstå tecknets andliga innebörd. [10]

Noter   [ + ]

1. I liberalteologiska kretsar kan man väl förneka äktheten i många Jesusord. Samtidigt driver man ofta den tesen att Jesusord är högre gudsord än profeters och apostlars. Men vi tror att »hela Skriften är utandad av Gud, inspirerad av Gud» (2 Tim 3: 16). Skillnaden mellan Jesu ord och profeters och apostlars är den att Jesus talar i kraft av sin gudom (”Jag säger er”), under det att profeter och apostlar talar i kraft av gudomlig inspiration.