Hur skall 1 Kor 7:36ff förstås?

Av: I. F. | Nr 2, 1989 sida 82

Fråga:

Hur skall man egentligen förstå 1 Kor 7:36ff? Nu har senast Norska bibelöversättningen 1978 och Norsk bibel 1988 gett olika översättningar. [0]

Svar:

Det är förvånansvärt hur ofta bibelläsare ställer frågor kring denna text. Kanske beror det på de många hypoteser som framställts i samband med översättningen av denna. Så kommenterar t.ex. NT 81 v 36 på följande sätt: »Det följande stycket gäller sannolikt en man som bundit sig vid en kvinna men valt att avstå från fullbordat äktenskap, t.ex. av det skäl som Paulus anför i v 28.» Om denna hypotes säger professor Niels Hyldahl i Svensk Exegetisk Årsbok 1982, s 106, att texten då skulle handla »om förhållandet mellan en man och en kvinna, som låter sin förlovning eller äktenskap förbli ’andligt’ – en föreställning, vi känner från senantiken, Hieronymus och andra.» Denna hypotes avvisas av Hyldahl, som i stället tänker sig att det här skulle vara fråga om allmänna förlovningar. [1]

Det skall dock sägas att den som för fram sådana hypoteser också påtar sig uppgiften att bevisa deras riktighet. Den som enligt äldre översättning låter texten handla om en far och hans ännu ogifta dotter behöver verkligen inte skämmas för sin översättning. Så är texten förstådd av de grekiska fäderna, och de var ju inte helt okunniga i grekiska språket. Att det här verkligen är fråga om förhållandet mellan en far och hans dotter framgår av sammanfattningen i v 38. Aposteln brukar där ordet »gamidsoo», som har kausativ innebörd och betyder »gifta bort», »låta gifta bort» (se härtill The Bible Translator 4 (1951) s 157). Tidigare i texten har verbet »gameoo» = »gifta sig» brukats. Texten handlar om förhållandet mellan en far och hans ännu ogifta dotter. I övrigt hänvisas till denna tidskrifts tidigare behandling av detta ställe i nr 1-2/1982, s 15-19 och nr 2/1984, s 64-68. Här kan också hänvisas till Hugo Odebergs utläggning av Korintierbreven i serien Tolkning av Nya testamentet. [2]

Hur skall Rom 10:4 översättas?

Av: I. F. | Nr 2, 1989 sida 83

Fråga:

Hur skall Rom 10:4 översättas? Talas här om Kristus som lagens slut eller lagens ändamål? [0]

Svar:

Det grekiska ordet »telos» betyder slut och ändamål. Ett studium av lexikon kan inte i varje enskilt fall hjälpa oss fram till att finna ordets innebörd. Sammanhanget hjälper oss därtill. När aposteln Paulus i 1 Tim 1:5 talar om »förmaningens ’telos’», då visar sammanhanget att ordet här betyder förmaningens ändamål. I Rom 10:4 däremot visar ett omsorgsfullt studium av sammanhanget (9:30-10:13) att ordet har en innebörd av »slut» eller »ände». Vad Paulus här behandlar är förhållandet mellan lagrättfärdigheten och trosrättfärdigheten. »Lagens slut är Kristus till rättfärdighet (= som rättfärdiggör) var och en som tror.» Därmed har aposteln utsagt att rättfärdigheten inte kommer av lagen utan av tron. Utan lagens hjälp har rättfärdigheten från Gud uppenbarats, rättfärdigheten från Gud genom tro på Jesus Kristus. I Kristus är det slut med lagens välde. Denna tolkning är också i harmoni med Paulus framställning i övrigt (se t.ex. Gal 3:23-24). [1]

Skall vi inte undervisas i lagen längre?

Av: I. F. | Nr 2, 1989 sida 83

Fråga:

Om Kristus benämns »lagens slut» (Rom 10:4) och lagen »har blivit vår övervakare till dess Kristus kom» (Gal 3:24), innebär det att vi kristna inte skall undervisas i lagen längre? [0]

Svar:

I sitt brev till Timoteus varnar Paulus för sådana som »gärna vill vara lärare i lagen fast de inte vet vare sig vad de säger eller om vilka de så säkert uttalar sig» (1 Tim 1:7). Av den fortsatta framställningen framgår att dessa laglärare tillämpade och applicerade lagen på fel personer. Området för lagen kom att av dem vidgas på ett felaktigt sätt. Aposteln fortsätter: »Men vi vet att lagen är god om man brukar den rätt», eller som det ordagrant står: »om man brukar den ’lagligt’», d.v.s. inom lagens område. [1]

Därefter konkretiserar han sin framställning och säger att »lagen inte är till för rättfärdiga». Dessa ord, som i Karl XII:s översättning »den rättfärdige är ingen lag satt» har blivit något av ett bevingat ord, har ofta blivit missförstådda. Man har sagt att den kristne väl också som kristen är ställd under den moraliska lagen. Härtill skall sägas att så långt den kristne ännu har den gamla människan i sig, står han under lagen och det absolut. Men detta gäller bara i den mån han ännu är gammal människa. Såtillvida han är Andens nya människa är han fri från lagen. »Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning», säger aposteln Paulus, varvid han tillfogar: »Mot sådant är inte lagen» (Gal 5:22f). Därmed utsäger aposteln att Andens frukt står helt i överensstämmelse med Guds lag. Det är alltså falskt att säga att en kristen som troende ännu står under lagen. Nej, säger aposteln, »ni står inte under lagen utan under nåden», och just därför »skall ni ställa era lemmar i rättfärdighetens tjänst som vapen åt rättfärdigheten» (Rom 6:14). Den kristne är, för så vitt han är en ny människa, inte mer i behov av lagen. [2]

När lagen brukas »lagligt», d.v.s. inom lagens område, är den god. Den förmår inte frälsa någon människa. Dess nytta består i 1) att den sätter en spärr för ondskan (1 Tim 1:9), 2) att den är en spegel som visar oss vår synd (Rom 3:20), 3) att den visar de pånyttfödda hur de skall leva. De har fått en regel och ett rättesnöre. Den lutherska kyrkan lär alla dessa tre bruk och detta på grund av »den vidlådande syndigheten». Lagen skall predikas för alla, liksom evangeliet. Men lagen skall hållas inom lagens sfär. Luther har uttryckt detta förhållande så, att lagen inte får tränga upp i hjärta och samvete. Där skall Kristus regera. »Utanför samvetet bör vi göra lagen till Gud, men i samvetet är den i sanning en djävul, ty den kan inte upprätta eller trösta samvetet i den minsta anfäktelse. Den gudfruktige bör alltså lära sig att lagen och Kristus är två motsatser, som absolut inte kan förenas. Då Kristus är närvarande får lagen inte på något sätt härska utan den skall vika ur samvetet» [3] (Luther i Stora Galaterbrevskommentaren). Samtidigt skall sägas att apostlarna ofta uppmanar de kristna att handla i enlighet med de tio orden, tio Guds bud. Det kan också här nämnas att Luther varje dag i sin andakt läste tio Guds bud, som kom att bli ett av huvudstyckena i hans Lilla katekesen. [4]