Sabbaten och söndagen

Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1989 sida 86

I tidningen Pietisten (nr 4/88) har Tore Nilsson skrivit en artikel om vilodagen, där han framför en uppfattning som med rätta har blivit kritiserad. Han skriver där om förhållandet mellan den gammaltestamentliga sabbaten och Nya testamentets söndag på följande sätt: [0]

Med Jesu Kristi uppståndelse kom söndagen som vilodag för Nya testamentets folk. Han som arbetat allena, trampat vinpressen och burit hela syndabördan ensam sedan han i allt hållit alla Guds bud och svarat för allas vår räkning, uppstod på söndagen. De som tror på Honom har kommit in i vilan, i hans vila. Hela deras tid på jorden är i den välsignelsen. Men därmed är för dem söndagen befalld som vilodag, bestämd till sabbat. [1]

I nr 1/89 skriver Tore Nilsson vidare: [2]

Söndagen är sabbatens motsvarighet i nya förbundet. Skillnad på dag och dag avser judiska helger och dagar, inte söndagen. Det är ingen fri kristen ordning att fira söndag. Det är Herrens egen förordning genom apostlarna… Söndagen är sabbatens motsvarighet i nya förbundet, en ordning av Kristus och hans apostlar. Därför är den till välsignelse. En ordning som är fritt vald av människor kan inte vara välsignelsebringande i biblisk mening. [3]

Denna framställning förklarar Tore Nilsson bygga på Skriften och vår lutherska bekännelse. Men går vi till Lutherska kyrkans Bekännelseskrifter finner vi snart att framställningen där är en annan. I Augsburgska Bekännelsen (art 28) sägs det »om iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk»: [4]

Ty de som anser, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, har orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, inte kyrkan. Ty alla från Mose härstammande former för gudsdyrkan kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, syns likväl kyrkan för detta ändamål ha avsatt söndagen, som tycks ha blivit föredragen just av den anledningen, att männniskorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändigt. [5]

När Tore Nilsson påstår att »söndagen är Herrens egen förordning genom apostlarna», då hävdar han något som mig veterligt inte hävdats tidigare. Vanligt är det att man påstår att det gammaltestamentliga sabbatsbudet har överförts till att gälla vår söndag och att det därför står kyrkan fritt att utfärda kyrkostadgar om denna dag. Så har det på många håll växt fram i detalj reglerade stadgar, som med stöd av kyrkans auktoritet har införts som nödvändiga former för gudsdyrkan och är avseeda att binda människors samveten. Men aldrig har det väl tidigare sagts av någon att Jesus genom sin uppståndelse på tredje dagen, på judarnas första veckodag, därmed befallt söndagen som vilodag, bestämt den till sabbat. [6]

När Jesus undervisar om sabbatens innebörd i det nya förbundet säger han: »Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro (vila – sabbat). Tag på er mitt ok och lär av mig… Så skall ni finna vila för era själar, ty mitt ok är milt och min börda är lätt» (Matt 11:28ff). Han är själv i sin person vilan, sabbaten. Luther säger: »I hela Nya testamentet finner vi inte ett enda ställe, där vi kristna befalls fira sabbaten» (W 16, 478). Luther säger inte: »I hela Nya testamentet finner vi inte ett enda ställe, där vi kristna befalls fira söndagen.» En sådan mening behövde inte avvisas, eftersom något sådant påstående aldrig hade gjorts. [7]

Att söndagen skulle vara »Jesu egen förordning genom apostlarna» kan inte påvisas i Nya testamentet. I Apostlagärningarna berättas att några fariseer som hade kommit till tro bevistade kyrkomötet i Jerusalem och där framförde krav på att »man måste ålägga de hednakristna att hålla Mose lag.» Men Petrus frågar dem: »Varför vill ni nu utmana Gud genom att lägga ett ok på lärjungarnas nacke, ett ok som varken våra fäder eller vi orkat bära?» Därefter tillägger han: »Vi tror ju tvärtom att det är genom Herrens Jesu nåd vi blir frälsta vi (judar) liksom de (hednakristna).» (Apg 15:10f.) [8]

Sammanfattningsvis skall sägas att det inte finns något ställe i Nya testamentet som befaller de troende att fira söndagen. Däremot finns det många ställen som varnar för en levitisk legalism (lagiskhet). Vi får i Nya testamentet en klar undervisning om att vi inte längre är bundna vid särskilda dagar eller högtider. Här skall endast hänvisas till Rom 14:5f, Gal 4:10 och Kol 2:16f. [9]

»Förbannelsen drabbar dem som medvetet ’tar bort’ söndagen», skriver Tore Nilsson. Vi har enligt honom att gå in under ett nytt bud, ett söndagsbud: »Herrens egen förordning genom apostlarna». Men det var inte för att ställa trons människor under en ändrad förordning om helgdag och söndag som Jesus uppstod på första veckodagen. »Han som dog för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull» (Rom 4:25) räcker i sitt evangelium syndaförlåtelsens milda ok och lätta börda åt de betungade. Varje dag har blivit en helgdag. Och när de kristna sedan i kristlig frihet fastställde söndagen som gudstjänstdag, då skedde detta som psalmisten säger: »Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här» (Ps 110:3). Om den samlingen (synagogee), som då ägde rum på judarnas första vardag (veckodag), utan gudomlig lagstiftning om en ändrad tid för sabbaten, vet vi att den gav välsignelse överallt där evangeliet rätt förkunnades. Denna ordning, »fritt vald av människor», ger oss välsignelse. Vi kan också säga att söndagen som gudstjänstdag är en sedvänja från apostlarnas dagar, låt vara att uppgifterna härom i Nya testamentet är få och tämligen vaga (Apg 20:7, 1 Kor 16:20, Upp 1:10; »Herrens dag»). [10]

Ateist fick återinträda i Svenska kyrkan

| Nr 2, 1989 sida 88

Vi har tidigare under »Utblick» tagit upp fallet med mannen i Tumba utanför Stockholm, som trots att han klart deklarerat sitt avståndstagande från »Svenska kyrkans trosbekännelse och dess bekännelseskrifter» ansökt om återinträde i Svenska kyrkan. Anledningen till att mannen i fråga åter ville bli medlem var att han i kyrkofullmäktigevalet ville bli valbar för partiet Ateisterna/Agnostikerna! [0]

Kyrkoherden i Tumba församling sade nej, och domkapitlet i Stockholm gick på samma linje. Kyrkoherden hade handlat riktigt, ansåg man. Men kammarrätten avgjorde saken. Svenska Dagbladet rapporterade den 14 febr om rättens dom: [1]

Kammarrätten undanröjer domkapitlets och pastorsämbetets i Tumba beslut. Eftersom mannen är döpt kan han, enligt lagen, också bli medlem i kyrkan när han ansökt om att få återinträda. [2]

Här blir det alltså en världslig domstol som får avgöra en teologisk, pastoral fråga. Statskyrkosystemets ohållbarhet har än en gång tydligt demonstrerats. [3]

Mariaförening bildad

| Nr 2, 1989 sida 89

Föreningsfloran i Sverige har fått ett tillskott. Enligt SvD den 16 april har en förening med namnet Maria Immaculata (den syndfria Maria) bildats i katolska församlingen i Jönköping. Föreningen skall dock vara ekumenisk, och målsättningen sägs vara att »sprida vördnad för och kunskap om Jungfru Maria». För det ändamålet ämnar man bl.a. ge ut en tidskrift. I planerna ingår också startandet av ett bokförlag. [0]

Att man inom Katolska kyrkan startar en Mariaförening är i sig inget märkligt. Mariadyrkan som förekommer i denna kyrka är ju välkänd och sanktionerad på högsta ort (påven). Men det tycks oss vara symptomatiskt för det andliga tidsläget att ovannämnda förening skall vara ekumenisk, för mariadyrkan verkar sprida sig. Och det är ju bara vad man har att vänta sig, då evangeliet om Marias Son, Frälsaren och Försonaren Kristus, skjuts i bakgrunden i de olika samfunden. Men Augsburgska bekännelsens apologi undervisar (art XXI. Om åkallandet av helgonen.): [1]

Ehuru hon (Maria) är värd den största ära, så vill hon likväl icke jämställas med Kristus, utan hon önskar att vi skall betrakta och efterfölja hennes exempel. Det är nu en känd sak att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet har de satt sin förtröstan till, genom henne har de velat blidka Kristus, liksom om han icke vore försonare, utan blott en fruktansvärd domare och hämnare. Men vi vet att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss som rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänster får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom… Ty vi vet att vi bör sätta vår förtröstan endast till Kristi förbön, emedan Guds löfte gäller endast denna. Vi vet att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi som rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: Alla som tror på honom skall icke komma på skam (Rom9:33; 1 Petr 2:6; Jes 28:16). Men icke bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. (SKB, s 246, 247.) [2]

Påven i Norden

| Nr 2, 1989 sida 90

Besöket av påven Johannes Paulus II i Sverige och övriga länder i Norden i juni har fått stor uppmärksamhet, och nyhetsmedia har gjort sitt i förberedelserna inför det påvliga besöket. I till synes övervägande positiva ordalag har man i tidningar och i etern rapporterat om påven och Katolska kyrkan. Det är nog ingen överdrift att säga att katolicismen härigenom rönt mycken goodwill bland allmänheten. [0]

Inför påvens ankomst till Uppsala den 9 juni hade man från Svenska kyrkans håll heller inte sparat på festivitas. TT berättade i april om planerna för den stora ekumeniska gudstjänsten i Uppsala domkyrka. Ärkebiskop Bertil Werkström förklarade: [1]

Det blir ett högtidligt ögonblick, när vi (påven och ärkebiskopen) får läsa välsignelsen tillsammans på svenska. [2]

Men det skulle inte vara någon måtta på högtidligheten. TT meddelar: [3]

Påven och ärkebiskopen sitter på stolar bredvid varandra i koret framför altarringen. Barnen i kören skall komma fram till dem med varsin blomma. Påven och ärkebiskopen lägger sedan ned blomsterfången framför S:t Eriks förgyllda silverskrin och vid Nathan Söderbloms grav i domkyrkan. [4]

I detta sällsamma skådespel inordnar sig förstås det ekumeniska samfundssverige. Det innebär Svenska kyrkans biskopar och de svenska samfundsledare vars samfund ingår i Svenska Ekumeniska Nämnden. En metropolit från grekisk-ortodoxa kyrkan är närvarande som observatör. I samma procession som »Petri efterträdare» återfinns dessutom två kvinnliga samfundsledare, nämligen Frälsningsarméns och Baptistsamfundets. Det är märkligt att se hur även samfund, som traditionellt inte har velat ha så mycket med Rom att göra, nu också på något sätt vill vara med i den stora »världskyrkans» famn. Ekumenismen går framåt, med pompa och ståt. Det är ett förförelsens bländverk. [5]

Men genom allt detta står dock ordet från Herrens mun fast. Och Herren säger: »Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar» (Joh 8:31). [6]

Lutheraners situation i Portugal

| Nr 2, 1989 sida 91

En helt annan bild av Katolska kyrkan än den, som målats upp av svensk press och TV inför påvens Norden-resa, ges i tidningen Luthersk Kirke – Kirke-Nyt for Den evangelisk-lutherske Frikirke i Danmark, nr 4-5/89. Där berättar presidenten i Portugals evangelisk-lutherska kyrka (i kyrkogemenskap med Missourisynoden) Paulo Weirich om de svåra förhållanden som rådde under diktaturåren. Artikelförfattaren i Luthersk Kirke, Preben Bakbo Sloth, skriver: [0]

Men hvorfor er det så vanskeligt at väre luthersk kirke i Portugal? Et af svarene er, at Salazar (diktator 1932-70) formåede at isolere landet endnu mere end tidligere, og befolkningen fik hurtigt den holdning, at udefra kommende ideer og tanker var uvedkommende. »Vi er stärke – alene», var Salazars motto. På grund af Salazars näre, personlige venskab med den katolske kirkes kardinal, fungerede dens präster sågar (= t.o.m.) som »hemmeligt politi». Man foretog natlige arrestationer og razziaer på baggrund af, hvad der i dagens löb var blevet skriftet hos prästerne. Dette gjorde naturligvis borgerne utrygge. Man turde ikke sige sin mening og gemte sig i stedet bag en smilende facade. Dette gör sig til en vis grad gäldende endnu, specielt bland äldre portugisere. [1]

Artikeln fortsätter vidare: [2]

… har du väret i fängsel, er blevet skilt el. lign., skal du ikke gå til Portugals katolske kirke for at »finde nåde». Ligeledes kräver det også megen overvindelse for en portugiser at lytte til Hora Lutherana (radioprogram: »Luthersk timme»), endnu mere at kontakte kirken, og skridtet at vise sig i kirken eller endog blive medlem er virkelig gränseoverskridende i en portugisisk kontekst. F eks traf jeg under mine besög i menigheden i Lissabon en dame, som i henved 30 år trofast er kommet i den lutherske kirke uden at blive medlem, for blev hun det, ville hendes egen såvel som hendes avdöde mands familie vende hende ryggen. Denne dame har i seks år ikke set sin familie. Hun blev medlem i 1983! [3]

Katolska kyrkans teokratiska anspråk

Av: Christer Hugo | Nr 2, 1989 sida 91

Anspråket på att vara ett allt omfattande gudsvälde i världen och viljan till inflytande överallt – dessa ting tar sig olika uttryck. Det kan vara ett hårt kyrkoregemente, som beskrevs från Portugal ovan. Men det kan också visa sig som synkretism (religionsblandning). För inte så länge sedan kablades ju t.ex. nyheten om den mångreligiösa fredsbönen i Franciskus stad, Assisi, ut över världen. Och för främjandet av en konkret dialog med de icke-kristna religionerna finns ett särskilt sekretariat i Vatikanen. [0]

Ett ytterligare exempel på hur Katolska kyrkan också erkänner »de andliga värden som finns i varje religion» (Catharina B Broom; Katolicismen. Kyrkan – läran – missionen, Uppsala 1977. Andra upplagan, s 272) gavs även, när kyrkoherden i S:t Lars katolska församling i Uppsala i Gamla Uppsala-bladet (våren 1989), som utges av Gamla Uppsala församlings kyrkoråd, presenterade de olika delarna av påvebesöket i Uppsala den 9 juni. Det informerades om att påven skulle fira familjemässa i Gamla Uppsala, framför de gamla kungshögarna. Vi citerar: [1]

Johannes Paulus II älskar symbolhandlingar. Här, på den fornnordiska religionens centrala kultplats, firas Jesus Kristus som fulländningen av alla religioners aningar och löften. (Vår kurs.) [2]

När kristendomen spred sig i Sverige, byggdes det kyrkor på många hedniska kult- och offerplatser. Men det var uttryck, inte för att några löften i den nordiska hedendomen nu nått sin uppfyllelse, utan för att sanningen hade besegrat lögnen. Det är också den bibliska och kristna läran: utanför Kristus råder bara andligt mörker (se t.ex. Apg 26:17f). [3]

Israel som löftesland

Av: Ingemar Furberg | Nr 2, 1989 sida 92| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

I Svenska Dagbladet av den 10 dec 1988 ger journalisten Curt Jonasson ett referat från Pingströrelsens predikantvecka. I samband därmed intervjuas pastor Heinerborg om Pingströrelsens syn på Israel. Heinerborg säger i detta sammanhang: [0]

Vi ser Israel som ett löftesland. Det utlovades av Gud till Abraham för fyra tusen år sedan. Många profetior talar om Israels förskingring, om återsamling och om en slutlig seger. Enligt Heinerborg innehåller Bibeln också uppgifter om ungefär var detta folks gränser skall gå. Det finns klart belagt i Bibelns profetia att Israel en dag blir jordens mittpunkt och Jerusalem jordens huvudstad. [1]

Om journalistens referat är riktigt skulle pastor Heinerborg tolka Gamla testamentet så som judarna själva tolkar det (se härom artikel i detta nr). Enligt judisk uppfattning är nämligen Palestina det heliga landet och Jerusalem gudsstaden. Att Israel »en dag blir jordens huvudstad» är en inom judendomen varmt omfattad åskådning. I nr 4/89 av tidskriften Shalom över Israel skriver rabbi Aaron Katz i Stockholm: [2]

Om man tror på Skrifterna och profetiorna kan man aldrig gå med på att Israel lämnar ifrån sig Västbanken. Judeen och Samarien, landskapen på västra Jordanstranden, är rättmätig del av det land som Gud gav till det judiska folket. [3]

Det skall dock påpekas att Katz uppfattning inte är självklar ens bland judiska rabbiner. I staten Israel träder nämligen, vid den ortodoxa judendomens sida, liberal och konservativ judendom fram (plus andra riktningar). Karakteristiskt för ortodox judendom är dess messianska förväntningar, som är knutna till drömmen om att Israels skingrade stammar skall samlas och Herren bygga upp igen både staden, templet och landet. [4]

Läser vi Nya testamentet finner vi att kärleken till Sion och Jerusalem hos Jesus och hans apostlar har öveflyttats från de jordiska skuggbilderna till den himmelska verkligheten. Det heter om patriarkerna att de sökte ett annat fädernesland än Kanaan och att deras håg stod till det himmelska (Hebr 11:14ff). Samma motsättning mellan det jordiska Jerusalem och det himmelska möter vi hos aposteln Paulus, när han säger: »Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt och det är vår moder» (Gal 4:26). [5]

Jesus förklarade också inför Pontius Pilatus att »hans rike inte var av denna värld», och när folket, som hade blivit bespisat vid Gennesarets sjö, kom och med våld ville göra honom till kung, d.v.s. till jordisk regent, då heter det om honom att han gick och gömde sig. När aposteln Jakob vid kyrkomötet i Jerusalem hänvisar till Petrus ord om hur »Gud så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn» (Apg 15:14), då ser han hedningarnas upptagande i gudsfolket som ett bevis på hur profetian om Davids förfallna hydda, som skulle upprättas igen, hade gått i fullbordan (Apg 15:16). Guds rike, vill aposteln Jakob säga, består av genom tron frälsta hedningar och frälsta judar. Den sionistiska rörelsen i den moderna judendomen har väl ett religiöst inslag men är framför allt en nationell politisk företeelse. Den strävar efter att upprätta ett välde på jorden. [6]