| Nr 2, 1990 sida 5
Översättning o bearbetning: Christer Hugo, Lars Engquist

Ämnet för detta bibelstudium är den noakidiska flodens gudomliga straffdom. Det är i högsta grad på sin plats att Guds folk även studerar Guds domar. Vi behöver förstå dem rätt. Vi bör vara på det klara med de principer som ligger bakom Guds verkställande av sina domar. [0]

I 1 Mos 18 läser vi om en annan av Guds domar. När Gud stod i begrepp att sätta sin förstörelsedom över Sodom i verket sade han, så att Abraham hörde det: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra? Av Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.» [1]

Gud hemlighöll inte sin dom för Abraham. I stället gjorde han alla troendes fader till sin förtrogne. Gud lät honom förstå den dom som han skulle utföra. På ett mycket åskådligt sätt lät han Abraham utgjuta sitt hjärta, då han bad för Sodom inför den förestående straffdomen. Gud svarade på de tankar som Abraham uttryckte i sin förbön. På detta sätt lät Herren Abraham förstå hur han handlar med människor i sina domar. Herren gjorde det för att Abraham rätt skulle undervisa sina barn och sitt hus om detta. [2]

Vad Abraham på så vis kom att förstå var följande: Alla Guds domar visar först och främst hans heliga och rättfärdiga vrede över dem som är förhärdade i synd och otro. Guds domar har ett klart budskap: »Far inte vilse. Gud lurar man inte… Den som sår i sitt kött, skall av köttet skörda undergång», Gal 6:7a, 8a. Likväl står alla Guds domar samtidigt i tjänst hos hans frälsande nåd. Guds domar kommer visserligen med gudomlig hämnd över synd och otro, men dessa domar utgör på samma gång en räddning och befrielse för hans egna, en räddning för hans troende. I sin frälsande nåd mildrar och avpassar Gud sitt domsutövande, så att hans troende på ett eller annat sätt skall gagnas. I tålamod och fördrag fördröjer Gud ofta välförtjänta straffdomar, där hans frälsande evangelium fortfarande förkunnas. Detta gör han för att ännu några av hans utkorade skall bli vunna genom evangelium, innan domen kommer. Vid andra tillfällen påskyndar Gud sin straffdom, så att inte, därför att det dröjer, också några av hans utvalda skall gå under i otro – om det vore möjligt. [3]

Gud vill att också du och jag – som idag tror på honom – skall förstå dessa viktiga sanningar om hans straffdomar. Å ena sidan vill han att vi skall förstå att Gud i sin helighet och rättfärdighet verkligen straffar synd och otro. Å andra sidan vill han att vi skall förstå att Gud i sin frälsande nåd genom samma domar förlossar sina troende. Detta kommer att gälla även hans slutgiltiga dom på den yttersta dagen. På den dagen skall Gud visa bort från sin helighet alla som har blivit kvar i synd och otro, och han skall kasta dem i evig skam och olycka. Men för dem som tror på honom kommer denna dag att vara den fullständiga frälsningens dag – den slutliga frälsningen från allt ont. [4]

Det är genom sitt ord – den heliga Skrift – som Gud gör oss som tror på honom idag till sina förtrogna, så att vi kan förstå hans domar. Genom en sådan förståelse vill han hjälpa dig och mig att kuva vårt eget syndfulla kött. På samma gång vill Gud uppmuntra oss till vår nya människa med den välsignade trösten att alla domar, som vi kan bli inblandade i, måste tjäna till godo för oss. [5]

Dessa sanningar beträffande Guds domar får vi på ett mycket kraftfullt sätt genom Bibelns redogörelse för den stora floden. Det är mycket befogat att kalla syndafloden en unik straffdom från Gud. I en mening var den unik. Dvs den är i en mening helt ensam i sitt slag. Till skillnad från alla andra gudomliga straffdomar under nådens tid här på jorden efter syndafallet, så var syndafloden en världsomspännande dom. Den omfattade hela människosläktet. Sedan den hade skett lovade Gud själv att en sådan universell dom, som omfattade hela människosläktet och alla varelser, inte mer skulle äga rum, så länge jorden varar. Dock står budskapet om Guds unika straffdom syndafloden kvar så länge vi lever under Guds noakidiska förbund av tålamod och fördrag. [6]

Denna unika dom framställs i den heliga Skrift för att alla som läser Skrifterna skall lägga märke till den och ta den till sig. Det är ett viktigt budskap. Detta är uppenbart genom själva den framskjutna ställning skildringen av floden har i 1 Mos. Inte mindre än fyra av de elva första kapitlen i 1 Mos ägnas floden och förnyelsen, som följde på den. Ändå omfattar dessa elva kapitel en tidsperiod, som varade åtminstone över 2000 år, om inte längre. Men floden upptog endast drygt ett år. Floden ges i de elva första kapitlen en mera framskjuten plats än t.o.m. skapelsen. Dessutom visar Frälsaren i Nya testamentet på floden som den stora förebilden till den slutliga domen. Han säger: »Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans.» Luk 17:26-27. [7]

Ändå lever vi i en tid då väldigt många människor avvisar såväl realiteten av en världsomspännande flod i det förflutna som verkligheten av en världsomspännande domedag i framtiden. I över hundra år har »den bildade» världen över hela jorden bedrivit en kraftfull propaganda för evolutionen som förklaring till alltings ursprung. Inom en uniformistisk 1)Övers anm: Uniformismen är en grundsten inom utvecklingsläran. Mats Molen skriver i sin bok Vårt ur­sprung? (Förlaget Salt & Ljus 1988): ”Enligt uniformismen är de enda processer som någon gång har för­ändrat jordens form och utseende de som pågår i dag – vågor, vindar, sol, regn, blixtar, is, stormar, jordbäv­ningar, vulkaner, enstaka meteorer och liknande naturfenomen. De senaste årmiljarderna anses processerna ha pågått på samma sätt— Därmed utesluter man större världsvida katastrofer som skulle ha kunnat forma sto­ra delar av jordens utseende på kort tid” (sid 117). evolution finns det dock helt enkelt inte utrymme för Guds direkta ingripande, varken genom en universell flod eller genom en universell domedag. [8]

Vi upplever uppfyllelsen av aposteln Petrus varning i sitt andra brev, 3:3-7. Där läser vi: »… att i de yttersta dagarna bespottare skall komma med bespottande ord, människor som vandrar efter sina egna begärelser. De skall säga: ’Hur går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända från världens begynnelse.’ Ty när de vill påstå detta, förgäter de att i kraft av Guds ord himlar fanns till från uråldrig tid, så ock en jord som hade kommit till av vatten och genom vatten; och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld som då fanns. Men de himlar och den jord som nu finns, de har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skall förgås.» Petrus vill att alla uniformister – människor som säger att ingenting någonsin har förändrats eller någonsin förändras – skall betänka tre tider av stor förändring. Två har redan ägt rum: skapelsen och syndafloden. En ligger i framtiden: domedagen. [9]

För att rusta oss själva och andra mot sådana bespottare skall vi se vad Skriften säger oss om syndafloden – Guds unika straffdom. [10]

I. Utvecklingen som ledde till Guds straffdom, 1 Mos 6:1-8

Vi inleder vårt bibelstudium av syndafloden med de första åtta verserna av 1 Mos 6. Dessa verser beskriver den sorgliga utveckling som orsakade syndaflodens straffdom. I 1 Mosebokens struktur finns tio särskilda fortsättningshistorier. De åtta verser som vi börjar vårt studium med hör egentligen ihop med 1 Mos 5 och utgör tillsammans med det den andra fortsättningshistorien, den om Adam. Vad vi har i Adams fortsatta historia är en förteckning över den messianska ätten, en förteckning över tio förfäder eller stamfäder till Frälsaren, från Adam genom hans son Set ner till Noa. Denna förteckning kallas för en genealogi, en släkttavla. Även med antagandet att varje länk i genealogin nödvändigtvis finns med i förteckningen, så skulle det här vara fråga om en tidrymd på över 1600 år. De första åtta verserna i kapitel 6 berättar då för oss hur denna långa period till sist slutade i universell ondska och gudlöshet hos människosläktet. Mänskligheten var mogen för Guds straffdom genom syndafloden. Först får vi veta: [12]

När nu människorna började bli många på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner hur vackra människornas döttrar var. Och alla som de fick lust till tog de till hustrur. Då sade HERREN: »Min Ande ska inte för alltid hålla dom i människorna när de syndar. De är kött, och deras tid ska vara i 120 år.» (6:1-3). [13]

Dessa verser erbjuder egentligen inga stora svårigheter för oss att förstå, så länge som vi behåller dem i deras rätta sammanhang. De är mycket klara, så länge som vi tänker på vad vi redan har hört i de tidigare kapitlen av 1 Mos. Vi behöver särskilt hålla i minnet det som har sagts oss i 1 Mos 4. Där får vi veta hur Adams och Evas avkomlingar snart blev uppdelade i två skilda grupper. [14]

Kainiterna föraktade Guds frälsande nåd, liksom sin obotfärdige förfader Kain. I sin skilsmässa från Gud levde de helt och hållet för detta liv. Därför försökte de också göra detta liv så angenämt och behagligt som möjligt. De utövade konsterna, de utvecklade hantverk, de lade rikedom på hög och förhärligade sina egna verk. Lemek förhärligade på ett arrogant och självtillräckligt sätt t.o.m. våldet; han författade en dikt om sin hämnd mot den som hade gjort honom illa. [15]

En annorlunda inställning visade sig emellertid hos Sets avkomlingar – Set som Adam och Eva ödmjukt och tacksamt hade erkänt som en ersättning från Gud för förlusten av den gudfruktige Abel. Om setiterna får vi veta att de började åkalla Herrens namn. Herrens namn står för allt som Gud har uppenbarat om sig själv, särskilt om sin frälsningsplan. I offentlig tillbedjan och gudstjänst proklamerade och prisade setiterna Gud som Herren, som den fria och trofasta frälsande nådens Gud. Från setiterna finner vi Frälsarens förfäder uppräknade i 1 Mos 5. [16]

Utan tvivel är därför »Guds söner», som vi nu hör om i 6:1, i detta sammanhang setiter. Beteckningen »söner» och »Guds barn» på troende är i högsta grad i linje med terminologin vi finner på andra ställen både i Gamla och i Nya testamentet (Ps 80:16, Hos 1:10, Jes 1:2, Gal 3:26; 4:6, 1 Joh 3:1). Det sorgliga som vi här får veta är detta: När många sekel hade gått och människorna hade börjat bli fler på jorden började också setiter skjuta sin tro och sina andliga skatter i bakgrunden. Och det gjorde de beträffande sitt viktigaste beslut i livet: valet av hustru för att grunda ett hem. Då såg de främst på den fysiska skönheten och dragningskraften hos människornas döttrar. Det fick bli den avgörande faktorn när det gällde att välja en maka, i stället för att främst se till den andliga skönheten hos ett troende och gudfruktigt hjärta. Inte så att Skriften försummar ens den fysiska skönheten i sig själv. Vi vet hur de heliga skrifterna ger uppmärksamhet åt Saras, Rebeckas, Esters och andra gudfruktiga kvinnors skönhet. Men här var den fysiska skönheten hos människornas döttrar det avgörande inför valet av hustru. [17]

Vilka avses med »människornas döttrar»? I ett sammanhang där setiterna särskilt skiljs ut som Guds söner måste vi förstå att »människornas döttrar» syftar på döttrarna till resten av mänskligheten. Det skulle betyda att de var döttrar till kainiterna och till sådana setiter som inte längre var sanna setiter, alltså troende. [18]

Det som hände till följd av dessa blandäktenskap var följande: ett växande antal setiters hem blev också världsliga och andligt skilda från Gud, detta p.g.a. hustrurnas och mödrarnas världsliga och gudlösa anda. Barnen blev inte längre uppfostrade i Herrens tukt och förmaning. [19]

Det måste naturligtvis medges att sådana följder med Guds nådiga hjälp kan förhindras även i blandäktenskap. Detta sker dock endast när den troende maken eller den troende hustrun redan från början gör klart att äktenskapet aldrig får tillåtas inverka på hans/hennes tro på sin Herre och Frälsare eller på barnens grundliga fostran i tro och gudsfruktan. När äkta män och hustrur har gett ett sådant vittnesbörd om hur viktig deras tro är, så har det ofta hänt att den icketroende maken också gradvis har förts till tro. Men det var just ett sådant klart och fast vittnesbörd som saknades här, då Guds söner lät sina andliga omsorger skjutas i bakgrunden och då de lät andra överväganden vara avgörande vid valet av maka. Resultatet blev gradvis andligt avfall i setitiska hem. [20]

Allt detta är säkerligen antytt när vi får höra att Gud nu sade: »Min Ande ska inte för alltid hålla dom i människorna när de syndar.» Det är genom Guds ord som den Helige Ande dömer och tillrättavisar människor och söker upprätta sitt nådefulla herravälde över dem genom tron. Detta den Helige Andes verk hade tålmodigt pågått fram till denna punkt. Det hade alltid syftat till att korrigera och hejda människans starka böjelse till det onda. Den Helige Ande ville genom Guds ord inge ödmjuk tro och tacksam lydnad. [21]

Skriften ger endast några få detaljer när det gäller hur Guds ord vid denna tid fördes till människosläktet. Vi har redan nämnt hur setiterna, enligt 1 Mos 4:26, proklamerade Herrens namn i offentlig tillbedjan och gudstjänst. Judas brev, vers 14, upplyser oss om hur Enok, den sjunde från Adam, profeterade: »Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga, för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för alla de ogudaktiga gärningar som de har övat och för alla de förmätna ord som de i sin syndiga ogudaktighet har talat mot honom.» (Jud v 14-15.) Petrus talar i sitt andra brev om Noa som en rättfärdighetens förkunnare (2 Petr 2:5). [22]

Trots all Andens strävan att föra till rätta genom sådan förkunnelse, så framhärdade mänskligheten i att överge sanningens och livets väg. Inte ens Guds söner brydde sig längre om att ha sina hem som centra för undervisning i gudsfruktan, där den frälsande sanningen skulle råda. I detta läge beslöt därför Gud att hans Ande inte hur länge som helst skulle fortsätta med att tillrättavisa och tygla människorna. Enbart en ytterligare period av 120 år för bättring skulle ges. Om denna nådatid skulle bli föraktad och bortslösad skulle förstörelsen sätta in. På samma gång skall vi dock lägga märke till hur Mose visar på att det är den fria och trofasta, frälsande nådens Gud som likväl ger dessa ytterligare år av nåd åt mänskligheten. Gud mildrar alltid sina domar genom sin frälsande nåd. Han fördröjer dem för sin frälsande nåds skull. [23]

I beskrivningen av de förhållanden som ledde fram till Guds straffdom har vi hittills sett att det handlade om andlig otrohet, om sammanbrott i den av Anden verkade tron och sammanbrott i gudsfruktan. Det påminner oss om att detta ligger till grund för allt ont. Det är här allt ont börjar. Vi är mycket benägna att tänka på det onda som i första hand lastbarhet, våld, laglöshet, själviskt utnyttjande av andra och att skoningslöst kränka andra människors rättigheter. Men dessa saker är i själva verket endast resultatet och följden av den sanna trons och gudsfruktans sammanbrott. [24]

Men också de här oundvikliga följerna av andligt förfall kom till tydligt uttryck under tiden före floden. Vi får veta: [25]

Vid den tiden, då Guds söner gick in till människornas döttrar och de födde barn åt dem, och även senare, levde nefilim på jorden. De var de hjältar, som var så berömda i forntiden. (6:4). [26]

Vi blir kanske förvånade över att här höra om »nefilim» (not i Svenska Folkbibelns provövers: »nefilim Här avses inga mytologiska varelser utan stora och starka människor (se 4 Mos 13:31-33). Det hebr ordet betyder ’fallna’.») Från 1917 års svenska bibelöversättning har vi blivit vana att höra att »vid den tiden, likasom efteråt, levde jättarna på jorden». På samma sätt står det »giants» i den engelska King James Version. Detta är en felaktig översättning. King James Version övertog den från den latinska översättningen Vulgata, som i sin tur hämtade den från den grekiska översättningen Septuaginta. Bakom översättningen »jättar» i Septuaginta låg en fantasifull feltolkning av de fyra första verserna i 1 Mos 6. Denna tolkning lämnar helt textsammanhanget med vad som händer före och efter nämnda verser. Tanken är att Guds söner, som hade äktenskapliga relationer till människornas döttrar, i verkligheten var fallna änglar eller demoner; »jättarna» skulle då vara deras naturliga avkomma, som skulle ha varit monster av blandad mänsklig och änglafödsel, varelser ungefär som de upproriska titanerna i grekisk mytologi. [27]

Enda orsaken att vi här ägnar så mycket utrymme åt denna gamla tolkning är att den åter har blivit oerhört populär. Den av många i bibeltolkningen använda historisk-kritiska metoden föredrar att i gammaltestamentliga berättelser se omarbetade legender, särskilt i de första elva kapitlens berättelser i 1 Mos. Denna syn kommer till uttryck i hur många moderna engelska bibelöversättningar har översatt 1 Mos 6:4 (New English Bible, Living Bible, Jerusalem Bible). De som kommer med denna felöversättning hänvisar gärna till prologen i Jobs bok, där änglarna kallas Guds söner. Däremot visar man inte att Mose i Pentateuken också använder detta som en beteckning för änglar. [28]

Som redan nämnts, så ignorerar dessa uttolkare fullständigt sammanhanget som de aktuella versarna i 1 Mos 6 står i. Det som här blir framställt är hur människosläktet mognade till dom. Om Guds söner hade varit änglar, demoner, som förledde människornas döttrar, då hade de onda änglarna och inte människosläktet förtjänat straff. Det som avgör saken är att vår Frälsare själv omtalar för oss i Matt 22 att änglar varken gifter sig eller blir bortgifta. De har inte fått förmågan att avla barn. Deras antal var bestämt från begynnelsen. Inte heller ger gigantisk kroppsstorlek någon som helst orsak till en gudomlig straffdom. Men det är ju gudomlig straffdom som avhandlas här. Denna mening säger oss också att nefilim fanns där redan före blandäktenskapen mellan Guds söner och människornas döttrar. Blandäktenskapens avkomma innebar endast en del ytterligare nefilim. De var inte de enda nefilim. [29]

Termen nefilim finner vi på endast ett ställe till i Gamla testamentet: 4 Mos 13:31-33. Detta är en del av de tio otroende spejarnas rapport, som de avgav sedan de hade återvänt från sitt spejaruppdrag i Kanaan. Spejarna överdriver visserligen i sin redogörelse kanaaniternas storlek – och det gäller alla Kanaans invånare, inte bara en del. Men detta är inte poängen med termen nefilim här. Poängen är deras våldsamhet. Nefilim kan härledas från den hebreiska verbroten nafal, som betyder »falla». Detta verb kan även användas i betydelsen »falla över, anfalla». Nefilim var människor som tillskansade sig makten över andra, lade andra under sitt styre, såg till att andra gjorde vad de befallde. De är tyranner, diktatorer. Det var nefilim som utövade det våld och den laglöshet som nämns i vers 11 (i 1 Mos 6), det våld som tillsammans med fördärvet var de två orsakerna till den stora flodens straffdom. [30]

Att avkomman från setitiska hem som inte längre var fast grundade i tro och gudsfruktan också skulle bidra med ytterligare nefilim är inget att undra över. Den dag som idag är, är det alls inte ovanligt att de som skoningslöst härskar över andra inom affärsvärlden och när det gäller pengar, politik och lärdom, har en starkt religiös bakgrund. Ofta kommer de från pastorshem. Även om de har förlorat sin egna kristna tro, så gör den yttre disciplin som de en gång fostrades i att de fast och bestämt använder sina gåvor och fallenheter för att vinna kontroll över andra och underordna andras rättigheter under sina egna syften. [31]

Vad som är lika betydelsefullt är att översittare och sådana som topprider andras rättigheter och tvingar människor att lyda hedrades som hjältar vid tiden före floden – precis som det är idag. De var männen man talade om. De åtnjöt stort anseende. Jesus påpekar att detta inte borde förvåna oss, för sådan kommer alltid världens föreställning om hur man når storhet att vara. Ju mer man lyckas behärska andra, ju mer man lyckas få andra att lyda, desto större blir man i denna världens ögon. Jesus säger i Luk 22:25: »Konungarna uppträder mot sina folk såsom härskare, och de som har myndighet låter kalla sig ’nådiga herrar’.» Det är bara i Kristi rike som man blir stor och ryktbar på rakt motsatt vis. Jesus säger: »Men så är det inte med er; utan den som är störst bland er, han må vara såsom den yngste, och den som är den förnämste, han må vara såsom en tjänare.» Kristus är den störste, för ingen har tjänat som han. Han tjänade på det sätt som han ensam kunde tjäna: genom att ge sitt liv till lösen för alla. [32]

Efter att ha gjort oss uppmärksamma på det andliga förfallet och yttre våldet som kännetecknade världens tillstånd fortsätter Mose: [33]

Men när HERREN såg att människans ondska var stor på jorden och att – hennes hjärtas alla tankar och böjelser ständigt bara var onda, då sörjde HERREN över att han hade skapat människan på jorden, och han var djupt bedrövad i sitt hjärta. Och HERREN sade: »Jag ska utplåna människorna som jag har skapat från jordens yta – ja, både människor och boskapsdjur och kräldjur och himmelens fåglar – ty jag ångrar att jag har gjort dem.» Men Noa hade funnit nåd i HERRENS ögon. (6:5-8). [34]

Nu kungjorde Gud sin dom för den förhärdade människan. Han kungjorde dom för de människor före floden som hade bedrövat Guds helige Ande, då han förgäves bemödade sig att föra dem bort från deras gudlöshet till botfärdig tro och gudsfruktan. Alla andra varelser i skapelsen skall också utplånas, tillsammans med de onda människorna. Det är en påminnelse om att den övriga skapade världen inte har något eget mål i Guds skapelse. Dess öde är bundet vid människans öde såsom Guds främsta skapelse, skapelsens krona som allt annat skapades för. När människan föll i synd blev därför också hela den skapade världen med dess varelser lagda under förgängelsen och under fördärvets slaveri. Och när mänskligheten nu föll under domen, så hände samma sak med den övriga skapelsen. När Gud på domens dag sätter slutgiltigt punkt för nådens tid kommer också hela den övriga skapade världen att förgås. [35]

Det har stor betydelse att Gud kungjorde den stora flodens straffdom såsom HERREN – som Gud i sin fria och trofasta frälsande nåd. »HERREN» är översättningen av det hebreiska namn på fyra bokstäver som används om Gud som förbundets Gud, som Frälsaren. Denna rättvisa hämnd över förhärdad otro och ogudaktighet måste likväl tjäna Guds frälsningssyfte. Nu måste Guds dom påskyndas, så att Noa och de åtta själarna i hans familj blir räddade och inte också de rycks bort i otro och gudlöshet. Genom dem skall löftet om kvinnans säd, som skulle krossa Satans huvud, gå i uppfyllelse. Ja, även Guds unika straffdom genom floden måste tjäna hans frälsningsplan. Därför får vi också veta att Noa hade funnit nåd i Herrens ögon. För sitt löftes skull bevarade Gud honom i tro och gudsfruktan med sin nåd. [36]

I samband med att Gud kungjorde sitt beslut att förgöra människosläktet får vi veta att Gud ångrade att han hade gjort människorna. Här brukar Skriften en term från den mänskliga tillvaron och tillämpar den på Gud. En sådan term som »ångra» kallas antropomorfism, och dessa mänskliga uttryck används om Gud för att vi människor med vårt svaga förstånd åtminstone i någon mån skall förstå Guds gärningar. Termerna innebär alltid en liknelsemässigt uttryckssätt, och vi får inte pressa orden bortom själva poängen med jämförelsen/liknelsen. Vi kan t.ex. säga om en människa att hon ser saker. Med uttrycket »ser» täcker vi in alla fysiska och mentala processer som tar våra ögon i anspråk: nervsystemet, hjärnan, medvetandet genom vilket vi blir varse något yttre objekt eller handling eller någon del av dem. När Skriften talar om att Gud ser, då är detta ord »ser» endast tillämpbart på en punkt: Han är också medveten om ett yttre objekt eller handling. Men processerna i Guds medvetande är dock av helt annan art än hos människor. Gud är direkt medveten om allt som existerar och händer. [37]

Något liknande gäller beträffande Guds ånger. När vi säger om en människa att hon ångrar sig, då inbegriper det speciellt två saker: för det första att hon ändrar sig i sinnet och ändrar sina avsikter, för det andra att hon handlar i enlighet med sin sinnesändring; nya handlingar följer på att hon har ändrat sig. När Skriften brukar den mänskliga termen »ångra» om Gud och säger att han ångrade sig, då är det enbart detta att han vidtar andra och nya åtgärder som menas. [38]

Detta blir mycket tydligt i 1 Sam 15. I vers 10f läser vi: »Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade: ’Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung’. Och i v 35: »HERREN ångrade att han hade gjort Saul till konung över Israel.» Likväl säger Samuel i skildringen mellan dessa två verser: »Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.» (v 29). Saul hoppades att Gud skulle ändra sig och inte avsätta honom från kungatronen. Med detta svar klargjorde Samuel att Gud aldrig ångrar sig i den bemärkelsen att han ändrar sig. När ändå detta kapitel två gånger säger att Gud ångrade att han hade gjort Saul till kung, så innebär det bara att Gud nu skulle handla på ett rakt motsatt sätt jämfört med tidigare. Gud hade kungjort att han skulle göra slut på Sauls kungadöme, det som Han förut själv upprättat. Denna förändring i Guds handlingar betydde inte på något sätt att Gud ändrade sig i sinnet eller förändrade sina avsikter. Samma syfte som gjorde att Gud utsåg Saul till Israels förste kung gjorde att han senare avsatte honom. Det var inte en förändring hos Gud men en förändring hos Saul som orsakade att Gud handlade på ett nytt och motsatt sätt. Gud säger: »Ty jag, HERREN, har icke förändrats» (Mal 3:6). [39]

Det är så vi skall förstå det som sägs i skildringen av hur Gud kungjorde domen: »Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden», och vidare: »Och HERREN sade: Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden… ty jag ångrar att jag har gjort dem.» (1917 års övers) . Här skulle Gud verkligen vidta nya åtgärder. Herren, som hade skapat människan, kungjorde nu att han skulle förgöra människosläktet. Förändringen som fick Gud att handla på detta vis fanns dock inte hos Gud, utan i människosläktet. Gud hade ursprungligen skapat människan till en fullkomlig förtröstan på honom och till att leva i välsignad gemenskap med Gud. Men nu hade människan blivit förhärdad i otro och ondska. Denna förändring hos människan gjorde Gud »bedrövad i sitt hjärta». Ur denna bedrövelse över människans förändring kom den nya gudomliga handlingen. Guds sinnelag och mål beträffande människan förblev oförändrat. Gud ville fortfarande genomföra sin frälsningsplan för mänskligheten. Det var därför – som vi redan har sagt – Noa fann nåd i Herrens ögon, så att mänsklighetens utlovade Frälsare skulle komma genom honom. [40]

II. Noas gudfruktiga liv i en fördärvad tid, 1 Mos 6:9-12

Hittills har vi endast hört om orsakerna till att Gud sände den stora, världsomfattande floden som straffdom. Nu går emellertid Mose, Guds inspirerade författare, vidare till att skildra själva straffdomen. Denna redogörelse finns i den tredje av de historiska skildringarna i 1 Mos, Noas historia. Den unika straffdomen floden ges åt oss såsom berättelse om vad som hände med Noa som Guds verktyg. Detta är betydelsefullt, för genom Noa och hans familj räddades mänskligheten; genom Noa och hans familj gick Guds löfte i evangelium i uppfyllelse. Skildringen av den stora flodens straffdom betonar med andra ord förlossningen, räddningen, snarare än förstörelsen. Detta är något som vi ibland missar. Därför förvånar det inte att Noa-historien (som börjar i 6:5 och fortsätter till slutet av kapitel 9) inleds med att rikta vår uppmärksamhet på Noa och hans gudfruktiga liv i en fördärvad tid: [42]

Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man, som levde oklanderligt bland sina medmänniskor. Han vandrade tillsammans med Gud. Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. Men jorden blev alltmer fördärvad och uppfylldes av laglöshet. Och Gud såg hur fördärvad jorden hade blivit, hur alla människor på jorden hade slagit in på onda vägar. (6:9-12). [43]

Noa framträdde i bjärt kontrast mot sina medmänniskor. I de citerade verserna beskrivs hela människosläktet på hans tid som fördärvat och laglöst. Noa, däremot, beskrivs som »en rättfärdig man, som levde oklanderligt bland sina medmänniskor». Denna beskrivning betyder självfallet inte att Noa var rättfärdig och oklanderlig av sig själv och genom sin egen kraft. I sista versen av människans fortsatta historia, 6:8, såg vi att Noa hade funnit nåd i Herrens ögon. Det var Guds frälsande nåd som var förklaringen till att Noa var en rättfärdig och oklanderlig man. [44]

Detta är första gången i 1 Mos som Mose använder termen »rättfärdig». Moses bruk av denna term blir klargjort för oss när han talar om rättfärdighet i samband med Abraham. I 1 Mos 15:6 säger Mose: »Abraham trodde på HERREN, och han räknade honom det till rättfärdighet.» Abraham blev rättfärdig genom att Gud förklarade honom rättfärdig. Rättfärdigförklaringen innebar att Abraham frikändes från sin synd, så att han i Guds ögon stod utan skuld. Denna rättfärdighet åtnjöt Abraham genom att han i tro höll fast vid Guds löfte om frälsning. Mose gör i vårt textsammanhang klart att det är så vi också skall förstå det att Noa var en rättfärdig man: »Han vandrade tillsammans med Gud.» Noa levde sitt liv i trons nära gemenskap med sin Gud, liksom Hanok, om vilken det i kap 5 sägs att han »vandrade tillsammans med Gud». Detta bekräftas även av Hebr 11:7. Där läser vi: »I tro byggde Noa en ark för att rädda de sina, varnad av en uppenbarelse om något som ingen ännu kunde se. Så blev han till en dom över världen men fick själv till arvedel den rättfärdighet som kommer av tron.» [45]

Beskrivningen av Noa säger dock inte enbart att han var en rättfärdig man. Han levde också oklanderligt bland sina medmänniskor. Detta betyder naturligtvis inte att Noa var moraliskt perfekt och syndfri. Skriften känner bara en enda efter fallet som var fullkomlig i den meningen, nämligen Frälsaren Jesus Kristus. Beträffande Noa, så återger Skriften en händelse som inträffade efter floden: Noa drack sig berusad av vin. Detta visar att inte heller Noa var fullkomlig, även om han enbart gjorde det p.g.a. vårdslöshet. [46]

Det hebreiska ordet tamim, som översatts »oklanderligt» (»ostrafflig» i 1917 års övers), betyder egentligen »fullständig», »färdig». Det är skillnad mellan att vara fullkomlig och att vara färdig. Ett bord är färdigt när alla de nödvändiga delarna – bordsskiva, ben, lådor etc finns där. Ändå kan ett sådant bord ha många skavanker och brister. Att Noa var en rättfärdig-»fullständig» man innebär att hans frälsande tro visade sig i alla skeden i hans liv. Hans tro gällde inte bara några få ting, den tillämpades inte bara där; den visade sig i allt vad han tänkte och gjorde. På grund av hans syndiga kött var förstås inget av dessa uttryck för tron utan sina brister. Men är det inte just detta vi menar, när vi kallar någons liv för oklanderligt? Vi menar att han ärligt försöker leva ut sin tro i all vad han gör, tänker och säger. [47]

Det är betydelsefullt att denna beskrivning av Noa direkt följs av uppgiften: »Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. » Inget mera sägs här om dem. Och omedelbart fortsätter sedan skildringen med att betona fördärvet hos Noas samtida. Varför skulle det faktum att Noa blev far till tre söner nämnas i detta sammanhang? Det var inte nödvändigt för att vi skulle känna till deras existens. Redan i sista versen av kapitel 5 får vi veta: »När Noa var 500 år, blev han far till Sem, Ham och Jafet.» Att omnämnadet av att Noa blev far till dessa tre söner upprepas direkt efter beskrivningen av Noas tro och fromhet, tycks innebära att Noa visade sig som en hängiven troende också när han avlade och uppfostrade sina söner. Blotta faktum att det inte var förrän vid sitt femhundrade år som Noa blev familjefar med tre söner är givetvis mycket frapperande. Än mer slående är det, när vi tänker på att detta var 20 år efter det att Gud hade kungjort de slutliga 120 åren av nåd. En stark underförstådd slutsats infinner sig här: att den rättfärdige Noa fostrade sin familj i from lydnad för ett gudomligt uppdrag han hade fått. Genom hans söner skulle människosläktet bevaras under en världsomspännande gudsdom, så att Guds utlovade frälsningsplan trots allt skulle fullbordas. Och det var vad som verkligen skedde. [48]

Det är inte svårt att föreställa sig de stora frestelser Noa var utsatt för. Han stod helt ensam bland sin samtids människor, när han i tro höll fast vid Guds frälsande löften och lät sin tro reflekteras genom ett gudfruktigt liv. Ändå skall vi inte söka hemligheten bakom hans ståndaktighet i tron i någon speciell utrustning hos Noas person. I stället ser vi i Noas trohet något som Guds nåd verkade i honom. När de troende av idag omges av mer och mer fördärv och våld, så måste de också söka sin styrka i Guds nåd för att hålla ut i tro, Guds nåd såsom den kommer till oss genom Ord och sakrament. [49]

III. Förberedelserna för domen, 1 Mos 6:13-7:5

Texten fortsätter med att berätta om Guds förberedelser för domen. Nu ger Gud Noa anvisningar för byggandet av arken. Mose skriver: [51]

Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutat att göra slut på allt liv, ty för deras skull är jorden uppfylld av laglöshet. Därför skall jag utrota dem från jorden. Gör dig en ark av gofer-trä och inred den med kammare och bestryk den med beck invändigt och utvändigt. Så här ska du bygga den: 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Du ska fullborda arken med att uppe under taket göra en ljusöppning som är en aln hög, och ingången till arken ska du placera på dess sida. Du ska göra den med en undervåning, en mellanvåning och en övervåning. (6:13-16). [52]

En aln anses ha varit ungefär lika med avståndet från armbågen till lillfingertoppen hos en normal man, ca en halv meter. Med denna beräkning skulle arken ha haft en längd av 450 fot, varit 75 fot bred och 45 fot hög. Då den hade tre däck var dess totala däcksyta lika med något mer än 20 basketbollsplaner. [53]

Inte förrän 1884 byggdes ett skepp – Etruria – med samma längd som arken. Fartyget Queen Mary var drygt dubbelt så långt. Inget sägs om arkens yttre utformning. Det hebreiska ord som används för arken, tebnah, brukas för endast ett annat föremål i Gamla testamentet, nämligen för den kista av rör i vilken Moses föräldrar lade sin lille son och som placerades i vassen i förhoppningen att Faraos dotters intresse skulle väckas. Liksom denna lilla kista hade Noas ark också ett enda syfte: att erbjuda utrymme för förvaring. Den var inte avsedd för navigation och sjöfart. Det finns därför ingen anledning att inte kunna tänka sig arken som gjord i rektangulär form. Avgörande även för den yttre formen var styrkan att stå emot flodens krafter. [54]

De exakta och stora dimensionerna tyder på att arken var avpassad för att hålla dem som skulle bevaras i tryggt förvar medan översvämningen rasade. Att arken in- och utvändigt var bestruken med beck visar att alla försiktigshetsmått var vidtagna vid dess konstruktion, för att göra den till en säker tillflykt för alla som skulle räddas och bevaras genom den. Ingången på arkens sida omnämns; så kan vi bättre föreställa oss hur Noa, hans familj och alla varelser gick in i arken. Och vi ser framför oss Guds nådiga handlande när han stängde ingången och avgjorde vem som skulle räddas och bevaras. [55]

I beskrivningen av arken är det en detalj som har orsakat svårigheter för uttolkare och översättare. Det är omnämnandet av en »ljusöppning». Ett antal moderna översättare översätter detta uttryck som »tak». Svårigheten ligger inte i någon bristande klarhet hos texten, utan i vår kunskap om hebreiska ord. Det hebreiska ordet tsoar uppträder inte på något annat ställe i Gamla testamentet. En annan form av detta ord, tsoaraim, är ordet för mitt på dagen, den ljusaste tidpunkten på dagen. Detta har fört till översättningen »ljusöppning». Uppgiften att ljusöppningen gjordes en aln från toppen förstås i allmänhet så att det under arkens överskjutande tak fanns en öppning för ljus och ventilation, en aln bred, som omgav hela arken. Det är en tolkning som säkerligen motsvarar något som behövdes för arken. Men från vad som sagts borde det likväl vara uppenbart att det inte är en tolkning som vi kan vara helt säkra på. [56]

Kamrarna som omtalas syftar på de större och mindre båsen och utrymmena på arkens tre däck, utrymmena för förvaring av alla de olika djuren. [57]

Mose fortsätter med att förklara det gudomliga syftet med arken. Herren säger: [58]

»Själv ska jag nu låta en stor flod komma med vatten över jorden så att allt kött med livsande i sig utrotas under himmelen. Allt som finns på jorden ska dö. Men med dig ska jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken, du och dina söner och din hustru och dina söners hustrur. Och av allt levande, av allt kött, ska du föra in i arken två av varje slag så att de kan överleva tillsammans med dig. Av hankön och honkön ska de vara. Två av varje slag ska komma till dig för att förbli vid liv, av fåglarna efter deras arter, av fyrfotadjuren av deras arter och av alla kräldjur på marken efter deras arter. Du ska ta allt slags mat som kan ätas och samla i förråd till föda för dig själv och dem.» Och Noa gjorde så. Han gjorde i allt så som Gud hade befallt honom. (6:17-22). [59]

Här kungör Gud att han skall sända en världsomfattande förstörelse genom vatten över jorden. Allt kött med livsande som finns på jorden skall gå under. Arken skall tjäna syftet att bevara och rädda dem som skall överleva förstörelsen. Dessa skall först och främst utgöras av de åtta medlemmarna i Noas familj: Noa, hans hustru, hans tre söner och deras hustrur. [60]

Gud lovar att han nu skall sätta sitt förbund med Noa i verket. Därför skall Noa och hans familjemedlemmar gå in i arken. Vi får inte närmare veta – varken på detta ställe eller annorstädes – när detta Guds förbund med Noa slöts. Lägg märke till att Gud här talar om »mitt förbund med dig». När vi, i vilket språk det än må vara, använder ett possessivt pronomen på tal om något, är det underförstått att det vi talar om redan är känt för den vi tilltalar. Om jag i ett samtal skulle säga till någon: »I morgon skall jag sälja mitt hus», då förutsätter detta att denne någon vet om att jag har ett hus jag kan sälja. Om han inte kände till detta skulle jag uttrycka mig annorlunda. Jag skulle säga: »I morgon tänker jag sälja ett hus.» [61]

När Gud sålunda säger till Noa: »Med dig skall jag upprätta mitt förbund», måste det innebära att Noa kände till ett förbund, som Gud hade slutit med honom. Att upprätta det skulle betyda att han nu skulle sätta det i verket. [62]

I skildringen i 1 Mos av hur Gud handlade med Abraham omtalas det speciella tillfälle då Gud slöt ett högtidligt förbund med Abraham (15:7-21). När det längre fram hänsyftas på detta förbund och verkställandet av det, omnämns förbundet likaså possessivt: »mitt förbund med dig». [63]

I skildringen av hur Gud handlade med Noa får vi ingenstans reda på den exakta tidpunkten när förbundet med honom slöts. Det vill dock synas som det slöts i början av de 120 ytterligare åren av nåd. Eftersom vi inte får veta när förbundet ingicks får vi heller inte reda på vad förbundet vid den tiden innebar, dess innehåll. Men detta får vi upplysning om allteftersom vi läser om hur förbundets olika faser sätts i verket. Bevarandet av människosläktet och av landdjuren genom Noa och hans familj och alla djur, som fördes in i arken vid den stora flodens gudomliga straffdom, var den första fasen. [64]

Förbundets andra fas framträder efter floden och gäller löftet om tålamod och fördragsamhet med hela mänskligheten och alla varelser. Gud tillkännagav att han inte så länge jorden består skulle sända någon ny världsomfattande förstörelse. Denna fas av det noakidiska förbundet skall inte jämställas med Guds frälsningsplan. Den var kungjord redan i Paradiset. Men Guds förbund med Noa står dock i frälsningsplanens tjänst. Guds förbund med Noa ger människan rikligt tillfälle att höra evangelium och genom evangelium föras till frälsning i Kristus. [65]

Det tycks inte finnas orsak att tala om fler än ett förbund med Noa. Men vi kan tala om verkställandet av flera faser i detta förbund. Alla lever vi ännu under dess fas som ett tålamodets förbund. Regnbågens tecken skall få oss att hålla det i minnet. [66]

I textavsnittet vi nu behandlar handlar det fortfarande om den första fasen, förbundets räddningsfas. Arken skulle inte enbart bevara människosläktet genom Noa och hans familj. Vi får också veta att Noa skulle ta två av varje slag, av hankön och honkön, »av allt levande, av allt kött» med sig in i arken. [67]

Alla djur som skall föras in i arken kallas på hebreiska bazar, dvs kött. Arthur J Jones hävdar i en intressant artikel i Creation Research Quarterly, vol 10, september 1973, att denna term uteslutande används om ryggradsdjur, när den brukas om hela levande djur. Begreppet allt kött, bazar, begränsas av satsen »med livsande i sig». Denna sats används också, menar Jones, endast om ryggradsdjur i Gamla testamentet. Djuren som skall införas i arken kvalificeras ytterligare: det skall vara sådana som lever under himmelen på jorden – med andra ord landdjur. Vattendjur var inte aktuella. Deras överlevnad hängde inte på att de skulle finnas i arken. Även om de flesta vattendjur också gick under i den stora floden, så valde Gud att bevara deras arter utan arken. Detta kan också ha gällt amfibierna, de djur som lever såväl i vatten som på land. [68]

Landdjuren, som Noa skulle ta med sig in i arken, uppdelas på tre klasser: fåglar, fyrfotadjur och landlevande kräldjur. Noa skulle ta två exemplar av varje, ett av hankön, ett av honkön. [69]

I den ovannämnda artikeln hävdar Arthur Jones också att Skriften med »slag» avser det som i vår nuvarande klassificering av ryggradsdjur kallas familj. Varje slag av de tre typerna av landdjur skulle representeras av en hanne och en hona. [70]

Beträffande insamlandet av djuren kan vi ge ett enkelt och rakt svar: Noa fick inte befallning att samla in djuren. Visserligen befallde Herren Noa att se till att djuren kom in i arken, men han fick veta att de för detta syfte skulle komma till honom. Vi får inte bara höra, i vers 20 i detta textavsnitt, att två av varje slag skulle komma till honom, utan vi får också höra i 7:9: »två och två (kom) in till Noa i arken, hankön och honkön, så som Gud hade befallt Noa.» [71]

Om de olika djurslagen i arken återigen skulle blomma ut i stor variation efter floden berodde till stor del på generna i varje djurpars könsceller. En vid ärftlig variation inom djurslagen är möjlig. Men enbart sådana fysiska karakteristika som färg, storlek och form som fanns nedlagda i de bevarade djurparens könsceller kunde ärvas i diverse kombinationer. Gud såg själv till att det var de hannar och honor som tjänade hans gudomliga syfte att bevara landdjuren i stor mångfald för framtiden som kom till Noa. Det sägs klart att alla dessa djur skulle föras in i arken för att de skulle bevaras för framtida utbredning på jorden. [72]

Liksom Noa och hans familj skulle ha näring i arken, skulle också djuren få sin föda. Alltså får Noa uppgiften att ta allt slags mat som vanligtvis åts, till föda för människor och djur. Detta betyder inte att inte också andra faktorer, såsom t.ex. dvala och »övervintring», blev aktuella under den tid floden varade. Arthur Jones säger i sin artikel: [73]

Inför förhållandena i arken (sjunkande temperatur, svagare ljus, mindre rörelseutrymme osv) skulle den naturliga reaktionen bli att sova… Många små djur i tropikerna sover för att undvika torrperiodernas höjdpunkter… T.o.m. en tillfällig kort period av ogynnsamma förhållanden får många djur att sova sig igenom den. Och större djur, som t.ex. björnar förblir i ett halvsovande tillstånd i månader under vintern. Djur i dvala förblir inte i detta tillstånd under obegränsad tid. Med en viss rytm vaknar de till, med några dagars eller veckors mellanrum. Så fort förhållandena på arken blev bättre, vaknade djuren förmodligen och åt. Förmågan att inträda i långvarig »sömn» är sannolikt en gemensam egenskap hos djur. [74]

Inte desto mindre vill vi inte förlora det faktum ur sikte att det var en nådefull åtgärd av Gud att uppdra åt Noa och hans familj att se till så att djuren fick mat. Det skulle hålla dem sysselsatta under den prövning som den långvariga vistelsen på arken innebar. Det skulle hindra dem från att ge utrymme åt bekymmer, fruktan och missnöje och från att tänka för mycket på sig själva. [75]

Detta avsnitt om förberedelserna inför floden slutar med att konstatera att Noa i allt gjorde som Gud hade befallt honom. Denna beredvilliga lydnad visar oss återigen Noas tro. Skriften säger inte hur lång tid det tog att bygga arken. 1 Petr 3:20 talar om »de som inte lydde den gången då Gud i sitt tålamod gav dem anstånd i Noas dagar, medan arken byggdes.» Detta Guds tålamods anstånd måste avse de 120 åren av nåd före floden. Hur tidigt i denna period byggandet av arken inleddes får vi dock inte veta. Inte heller får vi reda på huruvida Noa och hans söner lejde andra människor att hjälpa till i det stora projektet. Vi har endast uppgiften i Hebr 11:7: »I tro byggde Noa en ark för att rädda de sina, varnad av en uppenbarelse om något som ingen ännu kunde se. Så blev han till en dom över världen men fick själv till arvedel den rättfärdighet som kommer av tron.» [76]

Man kan föreställa sig det hån och de glåpord som mötte Noa från hans förhärdade samtida, när han höll på att bygga arken på torra land. Hur måste de inte ha skrattat åt denna enorma konstruktion, som skulle bli tillflykt från den inbillade dom han profeterade om. [77]

Så kommer vi till de slutliga förberedelserna för floden. Mose skriver: [78]

Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken, du och hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju av vart slag, hanne och hona, men två av vart slag av de fyrfotadjur som inte är rena, hanne och hona. Likaså av himmelens fåglar sju av vart slag, hankön och honkön, för att en avkomma ska hållas vid liv över hela jorden. Ty om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska då utplåna från jordens yta alla varelser som jag har gjort. Och Noa gjorde i allt som HERREN hade befallt honom. (7:1-5). [79]

Sju dagar före floden talade Herren åter till Noa. Han skulle gå in i arken med hela sitt hus. Var detta en onödig upprepning av något som Herren redan hade sagt till Noa? Den som tycker det bortser från den mänskliga faktorn. Kom ihåg att Noa stod praktiskt taget ensam gentemot alla sin tids människor. När han så fick veta att det nu var dags att gå in i arken, var det därför en underbar tröst för honom att veta att han inte handlade ensam eller att han grundade vad han gjorde på något han själv förmodade. [80]

Att Noas rättfärdighet innebar Guds rättfärdig förklaring framstår på nytt, då Herren säger att han har funnit honom rättfärdig. Det är Noas rättfärdighet av tron allena som stryks under. Den var emellertid något som delades av hela familjen; alla skulle ju gå in i arken. Men hade Noa inte stått fast i tron, kunde också de snart ha sviktat. [81]

I Herrens slutliga instruktioner till Noa hör vi plötsligt om en skillnad mellan rena och orena djur. Senare blev denna skillnad noggrant definierad för Israel i den mosaiska lagen. I 3 Mos 11 behandlas Israels matlagar i detalj. Rena djur var sådana som Israel fick använda som mat och till offer. Eftersom Mose i 1 Mos i första hand skriver till israeliter, som kände till distinktionen mellan rena och orena djur som var fastlagd för dem i den mosaiska lagen, så kan vi med rätta anta att det är samma sorts djur som avses här. [82]

Skriften berättar dock inte för oss hur denna distinktion uppstod innan den mosaiska lagen för Israel var stiftad. Det fanns emellertid många saker i den mosaiska lagen som inte var nya, exempelvis de olika slagen av offer. Dessa hade redan länge varit i bruk. Det som var nytt i den mosaiska lagen var att dessa ting nu gjordes bindande för Israel och att de noggrannare reglerades. Det gällde också skillnaden mellan rena och orena djur. Uppenbarligen hade människosläktet utvalt vissa djur som offerdjur men ratat andra. Det hade varit ett fritt uttryck för fromheten. Likaså var det människans fria val att hon beslöt använda köttet från vissa djur som mat snarare än andra, när Gud efter floden utvidgade människans föda att inbegripa också djurkött. På samma sätt gör vi fortfarande. Gud införde själv efter floden inga restriktioner om vilka djur människan fick äta. Gud sade: »Allt som rör sig och har liv ska ni ha till föda.» (9:3). [83]

Bortsett från den mosaiska lagen och den tid den gällde, som en särskild fostran för Israels folk och endast för dem, så finns inga djur som i sig är rena och andra som är orena. Detta sägs mycket klart även i Nya testamentet (Apg 10:15, 16; Kol 2:16; Rom 14:14). Ändå såg Gud till att ett större antal bevarades av de landdjur som han visste att människan skulle välja till föda och offer efter floden. Huruvida människan redan tiden mellan syndafallet och floden åt kött av djur med Guds godkännande är något som Skriften inte upplyser oss om. Argumenten som finns för att svara ja respektive nej på den frågan är inte säkra. [84]

När det gäller hur det specificerade antalet rena djur och fåglar, som skulle föras in i arken, skall förstås, är man inte ense bland bibeltolkarna. Denna oenighet återspeglas också i bibelöversättningarna. Alla är överens om att dubblerandet av det hebreiska räkneordet för sju, shibhah shibhah, betyder »sju och sju». Skillnaden i tolkning uppstår då man skall avgöra vad det är som skall föras in sju och sju i satsen: »Av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju av vart slag, hanne och hona». [85]

Vissa menar att det är sju individer av »alla rena fyrfotadjur» som avses. »Hanne och hona» betyder då att båda könen skulle bli så jämnt representerade som möjligt, dvs vad Noa, enligt denna förståelse av texten, skulle ta med sig in i arken var tre par av hanne och hona plus ett extra djur av någotdera könet. Man måste erkänna att detta är en möjlig tolkning. [86]

Men denna tolkning innebär dock ett annat problem, eftersom vi i vers 9 i detta kapitel får reda på att alla rena och orena »kom två och två in till Noa i arken, hankön och honkön». Detta kan inte ha gällt det extra, sjunde djuret av varje slag. Vanligtvis förklaras detta med att antalet rena djur är mycket litet jämfört med det väldiga antalet orena. Det lilla antal extraindivider av rena djur som inte kunde gå in två och två nämns helt enkelt inte i den allmänna beskrivningen av hur alla djuren gick in i arken. Det stämmer visserligen att vi i allmänt tal ofta beskriver saker enligt de dominerande dragen och utelämnar undantagen. Särskilt görs detta, om man redan tidigare har nämnt dessa undantag. Om man t.ex. berättar om en examenshögtid för en person, som vet att en viss klass bestod av 43 personer, skulle man inte tycka det var underligt att säga att klassen tågade in två och två. Man skulle tänka att det väl var självklart att den 43:e klassmedlemmen inte stämde in i det mönstret; han fick antingen gå in ensam eller tillsammans med ett annat par. [87]

Som stöd för denna tolkning pekas det i allmänhet på att Herren genom de extra, ensamma djuren sörjde för de tacksägelseoffer som Noa skulle känna sig manad att frambära, när hans familj så småningom lämnade arken. Dessutom skulle extradjuren även göra det möjligt att kort efter floden äta kött, utan att förgöra något av djurparen som skulle fortplanta sig. [88]

Den andra tolkningen av »av alla rena fyrfotadjur ska du ta med dig sju av vart slag, hanne och hona» är obestridligen enklare. Enligt denna tolkning var det sju och sju av en »hanne och hona» som Noa skulle föra in; Noa fick alltså befallningen att ta med sig sju par av alla rena djur in i arken. Med denna tolkning får vi inga problem, när vi längre fram läser att alla rena såväl som orena djur kom in två och två, hankön och honkön. Vad som antagligen hindrat många kommentatorer och översättare att följa denna enklare tolkning är förhållandet att därigenom antalet djur i arken blir större. Det skulle behövas utrymme i arken för fjorton i stället för sju individer av alla rena djur. [89]

I detta sammanhang kan vi också ta upp frågan om hur många levande varelser det var som togs in i arken. Var arken verkligen tillräckligt stor för att vara tillflyktsort för så många djur i mer än ett år? Låt oss här först och främst påminna varandra om att det för bibeltroende kristna finns ett mycket enkelt svar på dessa frågor. När det gäller frågan om antalet djur, så vet vi inte hur stort det totala antalet djur som gick in i arken var. Den uppgiften ger oss inte Herrens nedtecknade direktiv till Noa. Beträffande frågan om arken var tillräckligt stor vill vi svara: Ja, arken var i alla stycken tillräcklig och avpassad för alla de djur som Herren hade låtit göra den för. Guds inspirerade och ofelbara ord säger oss att de alla gick in i arken. Och detta Ord säger oss också att de alla blev bevarade i den. Det avgör fullständigt saken för en bibeltroende kristen. [90]

Men betyder då detta att vi måste låta alla frågor falla om antalet djur och om förhållandena i arken? Inte nödvändigtvis – så länge som vi håller fast vid att svaren vi nyss nämnde i sig är fullt tillräckliga för oss. Och så länge vi också håller i minnet att det är de svaren vi kan ge med biblisk säkerhet. [91]

Likväl kommer vi, varje gång Skriften återger fakta eller händelser alltid att vilja föreställa oss dem på ett eller annat sätt. Det gäller också de fakta och händelser som Skriften återger beträffande arken. Därför är det helt på sin plats att vi rannsakar varje detalj i Guds ord och varje annan tillämplig kunskap vi kan få, för att göra oss en så realistisk bild som möjligt av Noas familjs och djurens vistelse i arken. [92]

För det ändamålet skall jag sammanfatta de slutsatser Arthur J Jones kommer till i den tidigare citerade artikeln i Creation Research Society Quarterly. [93]

Vi har redan nämnt att han utgår från att det, enligt redogörelsen i 1 Mos, endast var landlevande ryggradsdjur som togs in i arken. Han medger att det kan ha funnits också ryggradslösa djur där. Exempelvis flugor, löss, maskar torde ha varit svåra att undvika när det var fråga om djur. Men Jones tillägger att Noa inte befallts att ta sådana djur in i arken. Jones uppskattar att det fanns 783 olika familjer av ryggradsdjur vid tiden för floden. Till den siffran kommer han fram genom att sammanföra nu levande ryggradsdjur och nu utdöda ryggradsdjur, dvs sådana som vi genom fossila kvarlevor vet har levt på jorden. Från dessa 783 familjer ryggradsdjur drar han de 84 som lever i vatten. Dessa var utan tvivel uteslutna. Han subtraherar även de 81 amfibiefamiljerna och hävdar att inte heller de behövde föras in i arken för att ett enstaka par skulle bevaras, eftersom de också kan leva i vatten. På detta sätt kommer Jones fram till 628 familjer av ryggradsdjur, som fanns representerade i arken. Han tar dessutom med i beräkningen att det kan ha funnits familjer, som nu är utdöda men vars fossiler ännu inte har upptäckts – och kanske aldrig heller kommer att upptäckas. Detta gör en total uppskattning av 628 till 800 familjer av ryggradsdjur. [94]

På samma sätt försöker Jones uppskatta antalet familjer av rena djurslag. Han erkänner att experterna på området inte är särskilt överens här; antalet rena djurslag varierar mellan 24 och 66 stycken, de orena mellan 604 och 734. När han räknar med ett djurpar (hanne och hona) av varje orent slag och sju par av varje rent slag, gör han en uppskattning av antalet djur som fördes in i arken som spänner mellan 1544 och 2392. Jones anser själv den lägre siffran som mera trolig. [95]

Genom att ge detta exempel på ett försök att föreställa sig realistiskt hur arken faktiskt fungerade när det gällde att bevara landdjuren, så ser vi hur svårt och osäkert det är att försöka göra en sådan beräkning. [96]

Man har uppskattat att arken volymmässigt hade samma kapacitet som 522 järnvägsvagnar för boskap. Detta vore helt tillräckligt för åtta personer och 2000 djur. Det skulle dock ändå, påpekar Jones, inte finnas överdrivet stor plats. Utrymmet för djuren reducerades av våningarnas uppdelningar med sina burar och bås och av ramper för att ta sig från plan till plan. Det måste finnas tillräckligt med fri rymd inomhus för att hindra att luften blev outhärdligt dålig och het. Födan, som Noa fick uppgift att ta ombord, kan ha tagit upp lika mycket utrymme som djuren själva. Likaså behövdes någon form av vattenförråd, även om vattenbyte med jämna mellanrum kan ha ordnats. Det fordrades också plats för spillningen från djuren. Eftersom Noas familj och djuren skulle leva i arken under ett år, måste det även finnas utrymme för motion och ett vanligt liv. [97]

Gud fann det inte nödvändigt för oss att i sitt ord gå in på alla dessa detaljer. Det är nog att Guds ord klart framhäver att arken var avpassad för sitt av Gud utsedda syfte. [98]

IV. Floden, 1 Mos 7:6-24

Noa var 600 år gammal när den stora floden kom med vatten över jorden. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur för att undkomma den stora flodens vatten. Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte var rena och av fåglarna och allt som kryper på jorden kom två och två in till Noa i arken, hankön och honkön, så som Gud hade befallt Noa. Efter sju dagar kom den stora flodens vatten över jorden. I det år då Noa blev 600 år, på den sjuttonde dagen i andra månaden, på den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himmelens fönster öppnades, och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. (7:6-12). [100]

Vi är vana att placera in viktiga händelser på deras rätta platser i kalendern. Det är ganska lätt för oss, eftersom vi använder den kristna kalendern, som är välkänd över hela världen. Vi beräknar att något hänt vid en viss tid efter Kristi födelse eller före Kristi födelse. När vi på detta sätt ordnar händelser i kalendern hjälper det oss att betona att det handlar om verkliga händelser, i motsats till något som bara inträffar i en berättelse och inte på ett bestämt datum i historien. [101]

Så visas i den bibliska skildringen att floden är en historisk händelse, genom att den binds samman med Noas liv – Noa, den man som Gud utvalde att spela den viktigaste rollen i denna stora händelse. Noas liv placerade in floden i den historiska ramen. Vi får uttryckligen veta att det var i Noas 600:e levnadsår som flodens förstörelse kom över jorden. Vid just den tiden gick Noa och de sju övriga medlemmarna i hans familj och djuren in i arken. Djuren gick in två och två, hankön och honkön. [102]

Detta inträffade sju dagar efter att Gud hade gett de slutliga instruktionerna beträffande de rena djuren som skulle tas in i arken. [103]

Den exakta tidpunkten för flodens början definieras genom denna upplysning: det skedde på den sjuttonde dagen i andra månaden i det år då Noa blev 600 år. Här uppstår då frågan om vilken kalender som har brukats. Bibeltolkarna är i allmänhet överens om att vi inte skall tänka oss att det är Noas födelsedag som är utgångspunkten för detta år. Mose riktar sig i sin skildring först och främst till israeliter. Därför kan vi anta att han här beräknar år enligt en kalender som Israels folk var bekant med. [104]

Två kalendrar användes samtidigt i Israel. Den kyrkliga kalendern, upprättad vid tiden för uttåget från Egypten, brukades i huvudsak för att fastställa tider för de religiösa högtiderna. Den inleddes med Påskmånaden (perioden mars och april i vår almanacka). På samma gång var även det gamla jordbruksåret i bruk, vilket började i den kyrkliga kalenderns sjunde månad (oktober-november). Detta var den tidiga regntiden, då sådden av säd inleddes. Därför beräknades tiden för sabbatsår och jubelår – då jorden skulle vila och inte brukas – enligt det agrara året. [105]

Man antar att det är just det gamla jordbruksåret som Mose avser, när han här talar om den sjuttonde dagen i andra månaden i Noas 600:e år. Det betyder dock inte så mycket om vi kan säga detta med absolut säkerhet eller inte. Vad som är viktigt när det gäller försöken att placera den stora floden rätt i tiden, är att vi därigenom påminner alla som hör skildringen av floden om att vi har att göra med en verklig historisk händelse. Det är bra att i våra dagar hålla detta i minnet, då man t.o.m. i kristna kretsar behandlar de elva första kapitlen i 1 Mos som om de gav oss symboliska berättelser i stället för faktisk historia. [106]

Det andra som detta textavsnitt betonar är flodens källor. Två stycken nämns. Vi skall se närmare på båda två. [107]

På den dag i Noas 600:e år som noggrant angetts bröt å ena sidan alla det stora djupets källor fram, å den andra öppnades himmelens fönster. Dessa två källor till floden uppmärksammas också i lika grad, då Gud, när floden behärskat jorden i 150 dagar, lät vattnet sjunka undan: »Havsdjupets källor och himmelens fönster stängdes.» Alltså var bägge dessa vattenkällor lika aktiva under flodförstörelsens alla 150 dagar. [108]

Så långt Skriftens klara utsagor. När vi skall försöka föreställa oss dessa källors karaktär i detalj blir det svårare. [109]

Låt oss först se närmare på öppnandet av himmelens fönster. Till viss del ger texten en mer detaljerad definition av denna källa. Texten berättar om ett ymnigt regn, ett skyfall, som föll över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Det verkar som om den största delen av översvämningen uppstod genom detta oavbrutna störtregn. Under de följande 110 dagarna hölls floden vid sin maximalhöjd genom störtregn, som kom med vissa avbrott. Inte förrän efter 150 (de 40 plus de 110 dagarna) dagar upphörde störtregnen helt. [110]

Skriften talar inte om för oss hur Gud orsakade ett sådant oerhört regn. Men som troende accepterar vi faktum utan att ifrågsätta det, på grundval av vad Guds ofelbara ord klart säger i 1 Mos. Om vi säger mer än vad Skriften här säger, så gör vi det inte för att göra fakta mera trovärdiga för oss och för andra. Det är i så fall i syfte att föreställa oss vad som verkligen hände. Skall vi föreställa oss skyfallet i linje med det regnsystem vi har i dag? Skall vi tänka på den process genom vilken moln idag blir till och deras innehåll senare faller i form av regn? Blev dessa processer helt enkelt förstorade och utökade i omfattning genom Guds ingripande? Så menar många bibeltolkare. [111]

Eller skall vi tänka oss att jordens vattensystem var ett helt annat före floden och att floden innebar detta systems sammanbrott? De som hävdar den ståndpunkten hänvisar till ett antal skriftutsagor, vilka är ett starkt stöd för denna tolkning. De pekar på 2 Petr 3:7, som vi redan i inledningen av vårt studium hänvisade till. På detta bibelställe vittnar Petrus emot bespottare, som gör narr av löftet om Kristi återkomst, bespottare som påstår att allt har förblivit likadant sedan skapelsen. Petrus säger: »(De förgäter) att i kraft av Guds ord himlar fanns till från uråldrig tid, så ock en jord som hade kommit till av vatten och genom vatten; och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld som då fanns. Men de himlar och den jord som nu finns, de har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skall förgås.» [112]

Enligt den inspirerade författaren aposteln Petrus inträffade i det förgångna minst två händelser, som innebar stora förändringar. Den ena händelsen var själva skapelsen; den andra syndafloden. Och när Kristus kommer tillbaka för att hålla dom kommer det åter att bli stora förändringar. [113]

Om skapelsen säger aposteln att jorden kom till av vatten och genom vatten. Detta skedde genom Guds ord. Självfallet är det skapelseberättelsen i 1 Mos 1 som Petrus här anspelar på. Jorden bestod efter Guds första skapelseakt åtminstone till ytan av en ofantlig mängd vatten (1 Mos 1:2). Sedan gjorde Gud himlavalvet, atmosfärens himmel, där fåglar skulle flyga och genom vilken ljuset från sol, måne och stjärnor skulle spridas över jorden. Himlavalvet åtskilde vattnen under valvet och vattnen uppe på valvet. Vattnen under valvet samlades sedan samman i hav och torra land blev synligt. [114]

Vattnen uppe på valvet innebär uppenbarligen mera än våra moln. Det sägs inte att dessa vatten placerades i sin position genom de processer genom vilka moln nu bildas och faller ner i form av regn och snö. Nej, det sägs uttryckligen att dessa vatten uppe på himlavalvet sattes i sin position genom en särskild gudomlig skapelseakt. Ändå måste vattnen uppe på valvet ha haft form av en enorm, osynlig filt av vattenånga. De dolde ju inte ljuset från solen, månen och stjärnorna, eftersom dessa skapades för att förse jorden med ljus fr.o.m. den fjärde dagen. 1 Mos 2:5 förstås dessutom i regel som att jorden före floden inte hade upplevt regn som vi känner det. Däremot kom vattenströmmar regelbundet upp ur jorden och vattnade växtligheten. (I 1917 års översättning översätts i stället: »En dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken», 1 Mos 2:6. Övers anm). Det förhållandet att regnbågen tycks ha varit något nytt efter floden pekar också på att jordens vattensystem var annorlunda före floden. [115]

Vad som emellertid är helt klart från 1 Petr 3 är att det råder en klar distinktion mellan de himlar och den jord som fanns till från »uråldrig tid» och »de himlar och den jord som nu finns». [116]

Beträffande den andra källan till flodens vattenmassor, »det stora djupets källor», tänker sig dr Henry M Morris följande i sin bok The Twilight of Evolution: [117]

Det stora djupet – omfattande såväl havens vatten som den del av det urtida djupet som hade stängts in som väldiga vattenmagasin under jordskorpans berggrund – strömmade också ut, då »alla det stora djupets källor bröt (fram)» (1 Mos 7:11). Denna omvälvning måste ha åtföljts av utbrott från den underjordiska magman, vilka i sin tur åtföljdes av stora jordbävningar, som ledde till enorma tsunamivågor i haven. En ofattbar förstörelse över jorden före floden måste ha blivit resultatet. (Sid 69). [118]

Låt mig efter detta citat än en gång stryka under att sådana görs enbart i syfte att hjälpa oss att mera realistiskt föreställa oss det som Skriften omnämner utan detaljer. [119]

Vårt nästa textavsnitt behandlar räddningen mitt i floden av de utvalda genom arken. [120]

Just på den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, och sin hustru och sina tre sonhustrur, och därtill alla vilda djur efter deras arter, alla boskapsdjur efter deras arter, alla kräldjur som rör sig på jorden efter deras arter och alla fåglar efter deras arter, alla flygande varelser. De kom in till Noa i arken, två och två av allt kött med livsande i sig. De som gick in var hankön och honkön av allt kött, så som Gud hade befallt honom. Och HERREN stängde efter honom. Så kom den stora floden över jorden i fyrtio dagar, och vattnet tilltog och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. (7:13-17). [121]

Poängen är här att alla de, som Gud avsåg arken för, verkligen fanns i den. Därför räknas de noggrant upp igen. Herrens anvisningar hade blivit omsorgsfullt utförda. Djuren som Herren ville bevara hade kommit till Noa två och två, och Noa hade i sin tur fört dem in i arken. Medan merparten av vattenmassorna kom över jorden under översvämningens första fyrtio dagar, så lyftes arken med sin dyrbara last tryggt upp av vattnet och flöt med högt ovanför jorden. Gud själv hade stängt dörren till arken – Herren, den fria och trofasta frälsningsnådens Gud. För sin frälsningsplans skull hade han beslutat vem som skulle räddas. [122]

Under tiden kom domen över alla som inte hade tagits in i arken. Vi läser: [123]

Vattnet tog överhanden och steg mer och mer över jorden så att arken flöt på vattnet. Ja, vattnet blev allt mäktigare över jorden så att alla höga berg överallt under himmelen övertäcktes. Femton alnar ovan bergen steg vattnet så att de övertäcktes. (7:18-20). [124]

Här avlägsnas varje tvivel rörande flodens universalitet. Alla höga berg överallt under himmelen övertäcktes. Genom att det står »alla» och »överallt» förstår vi att här avses »alla» och »allt» i absolut mening, inte i relativ betydelse. Längre fram i texten får vi reda på att arken redan den första dagen av flodens återgång blev stående på bergen i Ararat. I detta avsnitt läser vi att flodens vatten gick femton alnar över bergstopparna. Allmänt tänker man sig att detta är så djupt som arken gick i vattnet. Vattnen drog sig tillbaka tillräckligt mycket den allra första dagen av sin återgång för att möjliggöra att arken vilade på bergen i Ararat redan samma dag. [125]

Detta väcker en fråga. Det högsta berget i Ararat är endast 16916 fot. Toppar som Mount Everest i Himalaya mäter ca 29000 fot. Även andra berg, som t.ex. Anderna i Sydamerika, överstiger Ararat i höjd. Täcktes också dessa höga berg av flodens vatten? I så fall skulle vattnet ha sjunkit undan 12000 fot redan första dagen av dess återflöde, för på den dagen blev arken stående på bergen i Ararat. [126]

Vi vill dock hålla oss till den bibliska texten: alla höga berg övertäcktes av floden. Detta är likväl inte samma sak som att säga att vattnet nådde lika högt som Himalayas högsta bergstoppar. Att alla höga berg övertäcktes av floden gäller enbart de berg som fanns när floden var som högst. Det finns anledning att tro att de flesta av våra nutida höga berg – vilka samtliga är fossilbärande – nådde sin nuvarande höjd när allt flodens vatten drog sig tillbaka, då havsbottnen skenbart sänktes och bergen sköts uppåt. [127]

Efter upplysningen om vattenmassornas höga höjd fortsätter texten att skildra den värlsomfattande förstörelsen som de orsakade: [128]

Och allt kött som rörde sig på jorden omkom, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som jorden myllrar av och alla människor. Allt som hade en livets andedräkt genom näsan dog, allt som fanns på torra land. Så utplånade HERREN alla levande varelser som fanns på jorden. Både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar utplånades från jorden. Bara Noa blev kvar och de som var med honom i arken. Och vattnet härskade över jorden i 150 dagar. (7:21-24). [129]

Dessa verser behöver inte kommenteras mycket. I det föregående avsnittet slogs flodens universalitet fast. Här fastslås förstörelsens universalitet. Med eftertryckliga ord beskrivs Guds fruktansvärda dom. Hela människosläktet utplånades – utom Noa och hans familj, som bevarades i arken. Och tillsammans med mänskligheten gick också alla landdjur under, utom de som bevarades i arken. Inget sägs om havsdjuren. Men de fossila kvarlevorna runt om vår nuvarande jord visar att också de gick under i väldiga antal. Gud bevarade emellertid deras olika slag på sitt eget sätt, förutan arken, under floden. [130]

Det faktum att flodens vatten, som nådde sin höga höjd under de första fyrtio dagarna, förblev likadant i 110 dagar röjer undan varje tvivel som ännu kan finnas om att förstörelsen omfattade hela världen. [131]

V. Slutet på Guds dom genom floden, 1 Mos 8:1-22

Men Gud tänkte på Noa och alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind dra fram över jorden så att vattnet började sjunka undan. Havsdjupets källor och himmelens fönster stängdes och regnet från himmelen upphörde. Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter 150 dagar hade vattnet avtagit (1917 års övers: »efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga»), så att arken blev stående på bergen i Ararat i den sjunde månaden, på den sjuttonde dagen i månaden. Och vattnet avtog mer och mer intill den tionde månaden, och på den första dagen i månaden syntes bergstopparna. (8:1-5). [133]

Att vattenmassorna började sjunka undan hänförs till att Gud tänkte på Noa. Skriften talar ofta om att Gud tänker på människor. När Gud till sist gav Rakel en son heter det: »Men Gud tänkte på Rakel» (1 Mos 30:22). Och när Gud skulle befria Israel från slaveriet i Egypten läser vi: »Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob» (2 Mos 2:24). Uttrycket används när Gud genom en handling gör sin omsorg om någon tydlig. Det innebär inte, t.ex. i Noas fall, att Gud för en tid hade glömt honom, utan det innebär att Guds omsorg helt hade varit en trossak ända till den tidpunkt då Gud lät en vind dra fram över jorden, så att vattnet började sjunka undan. Vi kristna känner också Guds försyn och omsorg. Vi lever alltid i förtröstan på att vi för Kristi skull vilar trygga i vår himmelske Faders kärlek. Ändå är det en sak för tron. Men när problem och svårigheter, som vi i bön har överlåtit åt Herren, plötsligt blir lösta och försvinner, då leds vi också att säga att Gud har tänkt på oss. [134]

Det är värt att lägga märke till att när Gud här avslutar den värlsomfattande flodens straffdom, så gör han det med den troende Noa i åtanke. Han gjorde det också för de räddade djurens skull, de som räddats till godo för Noa och hans efterkommande. Gud utför sina domar så att de tjänar hans egnas, hans troendes väl. Den allsmäktige Guden kan göra detta. Lägg märke till hur naturens krafter, som tjänade till att avsluta floden, omtalas såsom styrda av Gud. Det var Han som lät en vind dra fram över jorden, så att vattnet började sjunka undan. [135]

Men nästan i samma andetag heter det att »havsdjupets källor och himmelens fönster stängdes och regnet från himmelen upphörde». Det räcker inte att betrakta dessa händelser enbart som något som förhindrade att floden tilltog ytterligare, utan att bidra till vattnets avtagande. Avdunstning genom den framdragande vinden kan inte ensam ha varit det som verkat den plötsliga, ihållande och snabba återgången av vattenmassorna som den bibliska skildringen här redogör för. I stället verkade utan tvivel samtliga här omnämnda faktorer – som var helt i Guds händer och helt styrda av honom – tillsammans, för att åstadkomma en hastig minskning av flodens vatten. [136]

Vi har redan tidigare nämnt att vattenmassornas återgång otvivelaktigt innebar att havsbottnen sänktes. När de vulkaniska utbrotten och jordbävningarna, genom vilka det stora djupets källor hade brutits upp, slutade, så måste väldiga tomrum ha blivit följden – tomrum som nu flodens vatten kunde strömma in i. Detta måste ha åstadkommit obalans i jordskorpan, och därav sköts landmassorna uppåt, för att bilda de höga berg vi har idag. När Zambezifloden dämdes upp och den konstgjorda Maribasjön i Zambia blev resultatet uppstod också stora spänningar och skälvningar i jordskorpan. Att förändringar i jordskorpan av mycket större proportioner måste ha inträffat genom att syndaflodens vatten sjönk undan är sålunda ingen vild fantasi; de högsta bergen i världen består av fossilbärande klippformationer, men dessa enorma fossilbärande berglager ligger inte horisontalt, såsom de måste ha lagts av flodens vatten. I stället lutar lagren i olika grad. Detta tycks tyda på följande: fossilerna bäddades in i de smälta bergmassorna och lades i sedimentära lager under den tid floden varade; men lagrens nuvarande läge måste ha åstadkommits efter att bergsformationerna hade stelnat. [137]

Vatten- och landmassornas omflyttning och upphörandet av regnet måste ha betytt stora temperaturförändringar, vilka blev det medel som Gud använde för att låta den stora vinden dra fram över jorden. Polernas isbälten och den arktiska tundran med sina inbäddade mammutar med osmält hetklimatsväxtlighet i magarna visar på sådana förändringar i temperaturen. Dessa djur måste ha blivit frysta medan de betade. [138]

Som vi redan har sagt, går Skriften inte in på detaljer här. Den inpräntar mera i oss att det var Gud som gjorde dessa ting. Han utförde dem genom de krafter han själv har skapat och som alltid förblir helt i hans händer. Det är det viktigaste för oss att komma ihåg, viktigare än att vi känner till just hur allt skedde. [139]

Efter 40 dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken och släppte ut en korp. Den flög fram och tillbaka tills vattnet hade torkat upp från jorden. Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från markytan. Men duvan fann ingen viloplats för sin fot, utan återvände in till honom i arken, ty vatten täckte hela jorden. Han räckte ut handen och tog in duvan till sig i arken. Han väntade sju dagar till och släppte sedan ut duvan från arken ännu en gång. Mot kvällen kom hon till honom, och nu hade hon ett friskt olivblad i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ändå ytterligare sju dagar innan han släppte ut duvan. Då kom hon inte mer tillbaka till honom. I det sexhundraförsta året, på den första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat upp från jorden. Då tog Noa bort taket på arken och han såg nu att marken var torr. På den tjugosjunde dagen i den andra månaden var jorden torr. Då sade Gud till Noa: »Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur; och alla djuren som du har hos dig, allt levande, fåglarna och fyrfotadjuren och alla de kräldjur som rör sig på jorden, ska du föra med dig ut, så att de blir ett myller av liv på jorden. De ska vara fruktsamma och föröka sig på jorden.» Så gick Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, och alla djur, alla kräldjur och alla fåglar, allt som rör sig på jorden gick ut ur arken efter sina släkten. (8:6-19). [140]

Fyrtio dagar efter att bergstopparna blivit synliga öppnade Noa luckan på arken. Vi vet inte i detalj hur denna lucka såg ut. Det hebreiska ord som används för denna lucka, hallon, är inte samma som beteckade den omgivande ljusöppning, tsoar, som nämns i den första beskrivningen av arken (6:16). Inte heller känner vi till arkens läge, där den vilade på Ararats berg. Av dessa orsaker vet vi inte varför Noa inte fick en mycket vidsträckt utsikt, när han öppnade arkens lucka. Han fann det dock nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att få information. [141]

Då han var grundligt insatt i fåglars liv och vanor, begagnade sig Noa av dem för att få sådan ytterligare information. Korpen som han först sände ut återvände inte. Detta sade honom att den, då den livnär sig på as, kunde leva utanför arken. Det tydde på att jorden inte längre var en tom och öde vattenvidd. [142]

Det heter att korpen flög fram och tillbaka, vilket kan innebära att den då och då slog sig ner på arken, innan taket togs bort. [143]

Sju dagar senare sände Noa ut en duva. Duvan, som livnär sig på frön, kunde ännu inte klara sig utanför arken. Då den återkom förstod Noa att vattnet fortfarande täckte jordytan. [144]

Nästa gång Noa släppte ut en duva kom den mot kvällen tillbaka med ett friskt olivblad. Nu växte alltså åter olivträd på vissa nivåer. Duvan som sändes ut efter ännu en vecka återvände inte, vilket vittnade om att vattnet nu nästan helt hade sjunkit undan. [145]

Vid det här laget hade Noa varit 285 dagar i arken. Han väntade ytterligare 29 dagar – nästan en månad – innan han så tog bort taket på arken. Därigenom fick han antagligen den utsikt som luckan inte hade kunnat ge. Han såg att marken var torr. Den var inte längre täckt av vatten. Detta betydde emellertid inte att marken var tillräckligt torr för att man skulle kunna lämna arken. Den förutsättningen inträdde inte förrän på den tjugosjunde dagen i den andra månaden. Vistelsen i arken varade alltså ett år och tio dagar. [146]

De olika åtgärder som vi i texten ser att Noa vidtog visar hur mycket han längtade efter den stund då han skulle kunna lämna arken. Han längtade efter att bli befriad från det tunga ansvar han hade anförtrotts med arken och dem som förts in i den. [147]

Än mer anmärkningsvärt torde emellertid den samvetsgrannhet vara, med vilken Noa utförde det förtroende han hade fått. H C Leupold uttrycker det väl i sin Exposition of Genesis: [148]

»Genom hela denna skildring framstår Noa som en man som vandrade med Gud. Han inlät sig inte på att göra saker efter sina egna funderingar. Han gick in i arken när Gud befallde honom till det; han lämnade den när Gud sade att han skulle göra det. Hela släktets framtid var knuten till vad han gjorde, och det visste han.» [149]

Vi får i detta textavsnitt inte endast reda på de uttryckliga och mycket detaljerade order Gud gav när det gällde att lämna arken, utan vi informeras samtidigt lika detaljerat om hur dessa befallningar utfördes. Dessutom repeteras de välsignelser som Gud hade uttalat vid skapelsen; åter får skapelsen budet att vara fruktsam och föröka sig och sprida sig vida över jorden. [150]

Så avslutas redogörelsen för flodens slut med Noas offentliga tacksägelse och med löftena Herren tog emot tacksägelsen med: [151]

Sedan byggde Noa ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. När då HERREN kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: »Jag ska aldrig mer förbanna marken för människans skull, ty människans hjärtas tankar är onda alltifrån barndomen. Jag ska aldrig mer döda allt som lever, så som jag nu har gjort. Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.» (8:20-22). [152]

Noa tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade åt Herren. Om vi betänker mänsklighetens storlek och djurvärldens storlek vid den här tiden, så måste vi säga att detta verkligen var ett mycket stort offer. [153]

Mose talar om dessa offer som brännoffer. Åter måste vi komma ihåg att Mose riktar sig först och främst till sitt eget folk Israel i 1 Mos. Detta låter oss anta att Mose menar att Noas offer uttryckte samma sak som en israelit uttryckte genom ett brännoffer. [154]

Israel hade fyra sorters blodiga offer. Två av dessa offer, syndoffret och skuldoffret, frambars när en israelit insåg att hans förbundsförhållande med Gud hade störts. Då skulle dessa offer återupprätta förbundsförhållandet. De två övriga typerna av blodiga offer, brännoffret och fridsoffret, frambars av israeliterna när de var lyckligt medvetna om sitt förbundsförhållande med Gud. [155]

Även brännoffret var alltså ett blodigt offer. Det innebar att ett offerdjur fick ge sitt liv – i stället för den troende, som förtjänade döden genom sina synder. När den troende frambar ett sådant offer betydde det att han ödmjukt bekände att gemenskapen med Gud – som han gladde sig över – vilade på Guds nådiga förlåtelse av hans synder. [156]

Av alla blodiga offren var det endast vid brännoffret som hela offerdjuret brändes som offer. Detta gjorde att brännoffret var lämpligt för att uttrycka tanken på hel överlåtelse och hängivelse åt Gud. Därför var också morgon- och kvällsoffren som Israel frambar såsom folk brännoffer. De gav uttryck åt Israels totala hängivenhet och överlåtelse åt den Herre som hade utvalt dem. [157]

När Mose berättar för oss att Noa uttryckte sina tankar genom brännoffer efter floden, så säger han att han uttryckte alla dessa tankar som förbands med ett brännoffer. Noa och hans familj hade av nåd blivit räddade i arken från flodens världsomspännande förstörelse. De hade erfarit denna förlossning inte på grund av sina egna förtjänster, utan genom Herrens oförtjänta nåd – genom deras Frälsare och Gud, som hade bevarat dem i tro. På sina egna och sin familjs vägnar gav Noa i ödmjuk tacksamhet uttryck åt sin och familjens totala hängivelse och överlåtelse åt Herren. Såsom blodsoffer, som inbegrep en ställföreträdande försoning genom blod, förebildade de Kristi fullkomliga offer, på vilket den nåd vilade som Noa och hans familj hade erfarit. [158]

Detta uttryck av ödmjuk, tacksam tro behagade Herren väl – det är vad Mose säger med orden om att Herren kände den ljuvliga doften från offren. [159]

Nu lovade Gud att han aldrig mer skulle förbanna marken, som han hade gjort vid den stora floden. Kanske blir vi förvånade inför skälet som Gud ger: »Ty människans hjärtas tankar är onda alltifrån barndomen.» Detta är i allt väsentligt samma skäl som Gud gav för att förstöra jorden (1 Mos 6:5). Men det ligger ingen motsägelse i det förhållandet. Människans fullständiga fördärv var förvisso anledningen bakom den universella floden. Floden var en manifestation av Guds heliga och rättfärdiga vrede över synd och otro. Och denna förstörelse utfördes med sådant eftertryck att den kunde tjäna som en allvarlig varning för alla tider. Men att ständigt upprepa en sådan välförtjänt vedergällning för synd och otro skulle inte tjäna Guds frälsande nåds syften. Därför lovar Gud här att mänskligheten skall få rikligt med tid för bättring. Nu skulle Herren föra sin frälsningsplan vidare, såsom han hade lovat redan i Paradiset före syndafallet. Genom evangeliets budskap skulle han fortsätta att till tidens slut samla in sina utvalda. [160]

Vi lever fortfarande under det noakidiska förbundets tålamod. Det påminner regnbågen oss om. Vi vet att det under denna tid visserligen har kommit många domar över individer, över städer, folk och nationer. Men en världsomspännande straffdom som den stora floden har aldrig mer skett – en straffdom under vilken sommar och vinter, köld och värme, sådd och skörd, dag och natt upphävdes över hela världen, liksom under den stora floden. [161]

Orden »så länge jorden består» visar dock på att det skall komma ytterligare en universell dom. Detta blir den slutgiltiga domen över förhärdad synd och otro vid tidens slut. Vi har redan två gånger tagit upp Guds allvarliga varning genom aposteln Petrus: »De himlar och den jord som nu finns, de har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skall förgås.» (2 Petr 3:7). [162]

Ändå – detta gör inte oss rädda och förskräckta som har funnit nåd genom vår Herre Jesus Kristus. Vi fortsätter att bedja, i den tro som Gud har gett: [163]

Hans blod och hans rättfärdighet,

det är min enda värdighet.

Med den vill jag för Gud bestå,

när jag till himmelen skall gå. Amen. [164]

Noter   [ + ]

1. Övers anm: Uniformismen är en grundsten inom utvecklingsläran. Mats Molen skriver i sin bok Vårt ur­sprung? (Förlaget Salt & Ljus 1988): ”Enligt uniformismen är de enda processer som någon gång har för­ändrat jordens form och utseende de som pågår i dag – vågor, vindar, sol, regn, blixtar, is, stormar, jordbäv­ningar, vulkaner, enstaka meteorer och liknande naturfenomen. De senaste årmiljarderna anses processerna ha pågått på samma sätt— Därmed utesluter man större världsvida katastrofer som skulle ha kunnat forma sto­ra delar av jordens utseende på kort tid” (sid 117).