I den hebreiska kanon (alltså den Bibel som Jesus och hans lärjungar läste) kom Mikas bok på plats nummer sex. Det gör den också i vår Bibel, om vi räknar tolvprofetrullen, som börjar med Hosea, Joel, Amos… Profeten Mikas bok tillhör inte de minsta av tolvprofeterna. Den har sju kapitel. Dessa kapitel kan indelas i tre avsnitt, som alla börjar med »Hör!»: [0]
I. Det första avsnittet omfattar första och andra kapitlet och inleds med orden: »Hör, ni folk!» [1]
II. Det andra avsnittet omfattar kap 3 t.o.m. 5. Det börjar med: »Hör ni Jakobs hövdingar och ni furstar av Israels hus!» Här tilltalas folkets ledare. [2]
III. Det tredje avsnittet börjar med kap 6 och omfattar alltså de två sista kapitlen. Denna avdelning inleds med uppmaningen: »Hör vad Herren säger: Stå upp och utför din sak inför bergen och låt höjderna höra din röst.» [3]
Vi skall observera att dessa avdelningar överensstämmer med varandra och utgör en naturlig enhet. [4]
Avdelning I handlar om den kommande domen över Israels hus. Domen kommer att drabba både Israel (Samaria) och Juda (Jerusalem). Riket är vid denna tid delat i två: Israels rike i norr (tio stammar) och Juda i söder (två stammar). Juda har Jerusalem som huvudstad och Israel Samaria. Men det är inte bara en domsprofetia som här bärs fram. Plötsligt och mycket överraskande förkunnas glädjebudskapet om hur Herren skall upprätta det fallna, slagna folket (2:12-13). [5]
Avdelning II (kap 3-5) inleds med domsord över hövdingar och furstar. Domsorden är riktade mot folkets ledare. Men också här målas det framtida härlighetsriket och förkunnas löftet om Honom som skall komma, Messias. [6]
I avdelning III (kap 6-7) visar profeten vilken skillnad det är mellan den sanna profetian och den falska. Också i detta avsnitt bärs glädjebudskapet fram. Här ges löftet om upprättelse och förlåtelse. Varje avdelning ger en förkunnelse av dom och nåd. På NT:s språk skulle vi kunna säga att profeten Mikas bok innehåller lag och evangelium. [7]
Det är naturligtvis av stort intresse för bibelläsaren att få veta när dessa profetord uttalades. Redan bokens första vers upplyser oss om detta. Profeten Mika levde under Jotams, Ahas och Hiskias, Juda konungars tid (Jotam 740-716, Ahas 732-716, Hiskia 716-687). Under femtiotre års tid varade dessa kungars regering. Nu är det inte säkert att profeten uppträdde under Jotams första tid. Och det är inte heller säkert att han profeterade under Hiskias sista år. Mika var samtida med Amos och Hosea och framför allt samtida med den store profeten Jesaja. Han levde i Juda rike och benämns »morastiten» efter den plats där han var född. Denna plats skall enligt utsagorna ligga mellan Gaza och Gat. Mika är alltså en landsbygdens son. Detta förhållande präglar också mycket hans budskap, hans profetia och predikan. Man har många gånger jämfört Jesaja och Mika, och detta inte bara därför att de är samtida, utan också därför att de rent innehållsmässigt står varandra nära. Vi kan börja med sådana ställen som är nästan identiska: Se Mika 4:3 och Jes 2:4! Vidare Mika 5:9-14 och Jes 2:6-9. Läser vi Mika 2:1-5 och Jes 5:8, så visar dessa ställen att situationen är precis densamma. [8]
Inehållet i Mikas bok
Vad är då det huvudsakliga innehållet i profeten Mikas bok? Vi skall i det här bibelstudiet försöka göra en sammanfattning. Vi börjar då med att läsa ur profeten Jeremias bok 26:17: »Och några av de äldste i landet stod upp och sade till folkets hela församling: Morastiten Mika profeterade i Hiskias, Juda konungs tid, och sade till hela Juda folk: Så säger Herren Sebaot: Sion skall bli upphöjt till en åker och Jerusalem skall bli en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.» Alltså: nästan hundra år efter morastiten Mikas profetia var hans ord fortfarande levande bland folket. De var aktuella 100 år efter det att de uttalats. [10]
Men då vi går till Mikas bok ser vi att han förkunnade inte endast dom över Juda och Jerusalem. Han straffar visserligen de korrupta jordägarna för deras bedrägliga förfarande mot de fattiga. Men Mika talar också om att den dag skall komma, då Han skall födas, vars utgång är från evighet, då Han skall bäras fram, som föds i Betlehem, som »ingalunda är den ringaste bland Juda städer». Ja, han förkunnar dom över de rika förtryckarna, men också över de religiösa ledarna, som egentligen skulle uppmuntra till Herrens efterföljd och till lagens upprätthållande men som gjorde tvärtom. De uppmuntrade till moraliskt förfall och fördärv bland folket. [11]
Vi kan här citera Mika 2:11: »Om någon som fore med munväder och falskhet sade i sin lögnaktighet: Jag vill predika för dig om vin och starka drycker – det skulle vara en predikare för detta folk.» Den som i stället för att förkunna Herrens ord ville predika om vin och starka drycker och ägnade sig åt underhållningsverksamhet, han skulle tillfredsställa folket. En hovnarr och skojare skulle vara välkommen, inte en sanningens förkunnare. Ännu ett belägg för denna domsförkunnelse ges i Mika 3:10-11. [12]
Profeten Mika betonar, i likhet med sina samtida profeter Amos, Hosea och Jesaja, att sann rättfärdighet och sann moral innebär att livet bland medmänniskorna präglas av sanning och kärlek. Guds folks liv skall synas i omgivningen. De skall inte utmärka sig för profithunger, hämnd och girighet, utan deras liv skall präglas av sanning och kärlek till medmänniskan. Att de mäktiga männen verkligen var mycket brutala mot sina undersåtar, det framgår av Mika 3:1-4: (Vi kommer då in på andra avdelningen) »Jag sade: Hör, ni Jakobs hövdingar och ni furstar över Israels hus: Tillkommer det inte er att veta vad rätt är, ni som hatar det goda och älskar det onda. Ni som sliter huden av kroppen på människorna och köttet från deras ben? Men eftersom dessa äter mitt folks kött och river huden av deras kropp och bryter sönder deras ben för att stycka dem liksom det man kastar i grytan, ja, liksom kött som läggs i kitteln, därför skall Herren inte svara dem, när de ropar till honom. Han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden för deras onda levernes skull.» Domen skall alltså komma över folket. Herren skall vända sig ifrån er. Han skall inte höra er bön. Och på samma sätt fortsätter profeten Mika att vända sig mot de falska profeterna. Läs om detta i Mika 3:5-6! De falska profeterna kom att leda folket dit, där det totala mörkret rådde. [13]
Och så är det med folk som vandrar i andligt mörker. Har ni tänkt på det? De har ju ögon. De tror också att de har sina ögons ljus, men lever i det andliga mörkret. »De falska profeterna ledde mitt folk vilse» – det var profeten tvungen att säga. Men själva förstod de inte det. Och så är det ofta med den som går vilse. Frågar man honom: »Har du gått vilse?», så är det inte säkert att han vet om att han har gjort det. Han kan dock inte säga i vilken riktning han skall gå. När det andliga mörkret vilar tungt över en människa vet hon inte vart hon skall ta vägen. [14]
Profeten Mika måste förkunna domen över de falska profeterna, över dem som sade: »Allt står väl till. Herren är ju i vår mitt, och då skall det gå oss väl.» »Nej», säger Mika i 3:19. Människornas och profeternas och furstarnas liv vittnade om att de inte vandrade på Herrens väg. Avsaknad av etik och moral var beviset på att Herren inte var med folket. Det var inte Herrens vilja man gjorde. I stället vandrade man på syndens och otrons väg och tröstade sig med att »Herren är i vår mitt». Nej, säger profeten, att veta Guds vilja men inte göra den skall föra med sig en dess strängare dom. De hade kunskapen men inte tron. För profeten Mika var det ingen tvekan om vad resultatet blir av ett liv i otro, bortvänt från Herren. Vi läser i 3:12: »Därför skall för er skull Sion bli upphöjt till åker och Jerusalem bli en skogsbevuxen höjd.» Detta förkunnar profeten för sin samtid. [15]
När vi så hört domen över det ogudaktiga folket och kommer till kap 4, talas det där plötsligt om vilken lycka det är att vara Herrens folk och vilken lycka Herrens folk skall möta. Då invänder plötsligt bibelkritiker: »Här är det ju en helt annan profet som talar. Det kan ju inte vara den stränge och förskräcklige Mika, som talar på detta sätt. Här måste en redaktör ha lagt till detta för att ge profetboken en något vackrare fasad.» [16]
Men dessa bibelkritiker har texten emot sig. Visst är det samma person som här talar. Han talar här om det jordiska Jerusalem och om det himmelska Jerusalem. Vi sjunger om detta i adventspsalmen: »Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner, dess präster äro döde, dess spira är ej mer; Men Kristi rike varar och sig alltmer förklarar». Här, hos profeten liksom i psalmversen, är det fråga om det rike som aldrig skall förgås, det rike som står när »himmelen och jorden av sin förvandling nås». Ja, profeten Mika har i sin bok det mest underbara evangelium man kan tänka sig. Det är morastiten Mika som talar i dessa ord: »Ja, andra folk vandrar alla i sin guds namn, men vi vill vandra i Herrens, vår Guds, namn» (4:5). Guds folk vandrar i Herrens namn. Inte bara så som de tycker att det passar, utan Herrens folk vandrar målmedvetet i sin Guds namn. De gör det »alltid och evinnerligen», här i världen och evigt i himmelen. [17]
I kap 4:10 talar profeten Mika profetiskt om den fångenskap som skall komma. Han säger: »Väl må du vrida dig i födslosmärtor som en barnaföderska, du dotter Sion, ty du måste ut ur staden. Du måste bo på öppna fältet. Ja, du skall komma ända till Babel. Där skall du finna räddning. Där skall Herren förlossa dig ur dina fienders hand.» Här ser vi hur underbart profeten talar. Han vet att domen skall komma och att Jerusalem skall vara som en barnaföderska, som föder sitt foster. Men denna fångenskap i Babel skall inte bara bli till folkets olycka, utan också till dess lycka. Folket skall en gång få lämna Babel och komma tillbaka till sitt eget land. Frihetens timma skall komma för de fångna i Babel. [18]
Kap 5 är ett mycket kärt kapitel för oss. Vi läser det varje jul och på Trettondedagen. Det är ju i 5:2 vi hör de underbara orden: »Du Betlehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en son som skall bli en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.» [19]
En alldeles unik person skall födas i det lilla Betlehem. Och denna profetia är så klar att de skriftlärde genast slog upp detta ställe för de vise männen. På frågan var Messias skulle födas svarade de: »I Betlehem i Judeen, ty så är skrivet genom profeten: Och du Betlehem, du bygd i Juda, ingalunda är du minst bland Juda furstar. Ty från dig skall utgå en furste, som skall bli en herde för mitt folk Israel.» De skriftlärde visste detta. De tvekade inte. De slog genast upp den gamla profetrullen och läste där att Messias, den kommande Frälsaren, skulle födas i Betlehem. [20]
Läser vi Joh 7:42 heter det också där: »Säger inte Skriften, att Messias skall födas av Davids säd och komma från Betlehem, där David var hemma?» Detta Betlehem, som är så ringa och föraktat – något som man går förbi när man är på väg till Jerusalem – detta Betlehem skall enligt profeten Mika inte vara minst bland Juda furstar. Ty där skulle en gång Messias födas. [21]
Men detta att Frälsaren skulle födas i Betlehem gör ju att avguderiet framstår som så mycket allvarligare. »Jag skall omstörta dina aseror och skaffa dem bort ur ditt land, och dina städer skall jag ödelägga. I vrede och förtörnelse skall jag utkräva hämnd av hednafolken, dem som inte har varit lydiga.» Alltså: När nu profeten talar om detta som skall hända, att Han vars utgång är från evighet, skall födas – vad är det då att komma dragande med gamla aseror, gamla avgudabilder, vad är det då att tillbedja dessa usla, dessa så bedrövliga och maskstungna stoder, när det skall födas en vars härkomst är från evighet! Och så är vi framme i kap 6, där avdelning III börjar. Herren talar såsom inför en rättegång. Så i vers 3: »Mitt folk, vad har jag gjort mot dig, och med vad har jag betungat dig? Svara mig!» Ett folk står åtalat inför Gud, som kräver svar: »Svara mig!» Liksom Herren på syndafallets dag ropade: »Adam, var är du? Vad har du gjort?», så ställer han här samma fråga till sitt folk. [22]
Fram träder då i vers sex den förskräckte och ångerfulle syndaren: »Med vad skall jag träda fram inför min Gud, inför Herren, och med vad skall jag böja mig ned inför min Gud i höjden?» Den ångerfulle har insett och förstått vilken tragik hans liv är och har varit. »Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse?» Hela tiden stegras bekännelsen: »Om jag kommer med årsgamla kalvar, om jag kommer med olivolja, om jag offrar min förstfödde, min livsfrukt till syndoffer för min själ»… vad hjälper det? [23]
»Nej», heter det i vers åtta. »Vad gott är har Herren kungjort för dig, människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig än att du gör vad rätt är, bemödar dig i kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?» [24]
Sedan hör vi i det följande Guds vilja förkunnas. »Kan ogudaktighetens skatter få stanna i den ogudaktiges hus? Kan där få finnas ett undermåligt efa-mått värt att förbannas? Skulle jag vara rättfärdig, om jag fördrog orätt våg och falska vikter i pungen?» Alltså: själva rättvisesystemet hade satts ur spel. Där var mutor och falsk vikt. Profeten fortsätter: »Därför måste jag (Herren) slå dig med oläkliga sår, hemsöka dig med förödelse för dina synders skull. När du äter något skall du inte bli mätt.» På ett orättfärdigt handlande följer ingen välsignelse. På orättfärdighet följer olycka (6:14f). [25]
I kap 7 bekänner den botfärdige sin synd: »Ve mig!» Han beskriver tillståndet i landet och i sitt eget hjärta. Verserna 4-6 talar om hur t.o.m. vännen, den bäste, är opålitlig. Ingen finns med vilken man kan vara förtrogen. Sonen förråder sin far, dottern sin mor, hustrun sin man, också de närmaste var förrädare. Skriande orättfärdighet rådde på Mikas tid. Att ett sådant tillstånd inte är främmande för vår tid påminns vi om när vi hör sådana ord som »Stasi» från Östtyskland och »Securitate» från Rumänien. [26]
Mot denna mörka bakgrund hade vi väntat oss att Mikas bok skulle ha ett dystert slut. Men så är inte fallet. »Jag vill skåda efter Herren, jag vill hoppas på min frälsnings Gud; min Gud skall höra mig», förkunnar profeten (7:7). Han brister ut i lovprisning: »Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och förlåter den dess överträdelse, du som inte behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd… Ja, du skall kasta alla deras synder i havets djup» (7:18f). [27]
Visst brukar våra barn sjunga: »Han har kastat alla mina synder bak sin rygg.» När vi läser profeten Mikas bok hör vi det skönaste evangelium. Vi kan knäppa våra händer och tacka Herren för att han förlåter oss våra synder och hör våra böner. Mikas namn betyder också: »Vem är som Herren?» Och det är just vad boken ställer oss inför. [28]