Av: Ingemar Furberg | Nr 4-5, 1990 sida 82

Bibeln är boken om Guds väldiga gärningar

Bibeln handlar om Guds väldiga gärningar i historien. Dessa gärningar förkunnas i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Den heliga Skrift är undrens bok. [1]

Stora är de under du har gjort,

Herre, min Gud,

och de tankar du har tänkt för oss.

Dig är intet likt» (Ps 40:6). [2]

Bibeln – denna undrens bok – har blivit föreläst och förkunnad. Guds ord har blivit hört och trott. När den helige Ande utgöts på Pingstdagen i Jerusalem berättas det i Apostlagärningarna om hur språkförbistringen hävdes. Något obegripligt tal hördes inte. »Alla hör vi dem på våra egna språk (= dialekter) tala om Guds väldiga gärningar» (2:11). En unik språkbegåvning gavs av Gud. Ett under skedde. Språkbarriären blev borttagen. Någon översättning eller tolkning behövdes inte. De många folkslagen, samlade till högtid i Jerusalem, hörde förkunnelsen på sitt eget språk. Det som hände på den dagen var något unikt. Det som skedde då, »i den första tiden» (Apg 11:15), att Anden på ett synligt sätt (Apg 2:1-4) föll på dem som hörde förkunnelsen, så att språkförståelse ersatte språkförbistring, det upprepas inte nu. Skriftens ord måste översättas på de skilda tungomålen. [3]

Några kända översättningar

Guds ord gick ut i världen. Det kom att översättas till många språk. En fullständig översättning av GT fanns tillgänglig redan 200 år före Kristus. Judarna i Egypten var till antalet många, och flera av dem hade rent av blivit främmande för sitt eget språk, hebreiskan. GT kom ut i grekisk språkdräkt. Denna översättning fick namnet Septuaginta, »de sjuttio» översättarnas Bibel. [5]

Genom Hieronymus (död omkr 420) översättning till latin blev Bibelns innehåll känt i Västerlandet. Denna översättning går under namnet Versio Vulgata, den »allmänt erkända översättningen». Latinet blev emellertid alltmer prästernas och de lärdas språk. Gudstjänsten (den katolska mässan) firades på latin. [6]

Med den lutherska reformationen kom översättningar ut på folkspråken. Här skall då först nämnas Luthers översättning av Bibeln till tyska. Genom Olavus Petri fick vi Bibeln översatt till vårt språk. Mycket kända är hans ord: »Vi svenskar höra också Gudi till så väl som annat folk, och det mål (= språk) vi hava, det haver Gud givit oss.» Denna översättning undergick en lättare bearbetning och har under namn av Karl XII:s Bibel brukats intill våra dagar. Inom engelskt språkområde kom King James Version (översättning) att få ett mycket gott anseende. Den har än idag många läsare. [7]

Guds väldiga gärningar tonas ned, när översättaren ger utsagorna om Messias en judisk tolkning

Guds väldiga gärningar träder allra starkast fram i GT:s messianska utsagor. När GT förkunnar löftena om Messias, den Smorde (konungen), då förkunnar det Honom, vars väsen och natur skall vara »under» (»underbar i råd» – Jes 9:6). Helt visst är att många av dessa messianska löften framstod som närmast stumma och obegripliga. I en för Israel svår tid talade Herren genom profeten till kung Ahas och sade: »Begär ett tecken från Herren, din Gud.» Men han ville inte. Då vände sig Herren till folket: »Ni av Davids hus, Herren skall själv ge er ett tecken: Se, jungfrun skall bli havande och föda en Son, och hon skall ge honom namnet Immanuel» (Jes 7:14). [9]

Ordet om jungfrun som skulle föda stod där i den hebreiska texten (»haalmah») som ett hemlighetsfullt och obegripligt ord. Men texten, den masoretiska texten, kunde inte ändras. Den var helig. När GT därför av judarna i Egypten översattes till grekiska (Septuaginta) återgavs texten »som det stod skrivet» hos profeten. Det var ju här fråga om »ett tecken» (»oth»), ett gudomligt tecken, som Gud hade givit sitt folk, att »jungfrun» skulle föda. [10]

År 128 efter Kristus gav Aquila en ny översättning av GT på grekiska. Han var vid denna tid en svuren fiende till kristendomen och de kristna. Han hade en gång varit kristen, men då han vägrade att överge sin magi, den han praktiserade, och sina horoskop, blev han utesluten ur församlingen. (Vi har här en parallell till Simon Magus – Apg 8:9ff). Han övergick då till judendomen och ägnade sig åt att översätta GT till grekiska. I sin översättning sökte han tillbakavisa den kristna tolkningen av GT:s messianska utsagor. [11]

I Matt 1:18ff hade Aquila läst att det som var sagt om »jungfrun som skulle föda» hade gått i uppfyllelse: »Med Jesu Kristi födelse gick det till så. Sedan Maria, Jesu moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kom tillsammans, vara havande av den helige Ande. Ängeln sade till Josef: ’Hon skall föda en son, och honom skall du ge namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Allt detta har skett för att det skulle fullbordas som var sagt genom profeten som sade: ’Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss.’» Jesajas profetia (7:14) om jungfrun som skulle föda hade enligt evangelisten Matteus gått i uppfyllelse. [12]

Denna de kristnas förståelse av profetordet hos Jesaja föranledde Aquila att ge det en ny översättning. I stället för »parthe’nos»”,jungfrun», satte Aquila in ordet »nea’nis», »ung kvinna», och detta i opposition mot den översättning som »de sjuttio» judiska översättarna själva hade givit 200 år före Kristus (Septuaginta). [13]

De som hänvisar till Aquilas översättning som stöd för att Jesajas profetia skall avse en »ung kvinna», vet inte vad de gör. Att en ung kvinna föder ett barn är inte alldeles unikt. Det sker enligt skapelsens ordning. Men att »jungfrun blir havande och föder en son», som får namnet »Gud med oss», det är ett gudomligt tecken, som Gud gjorde i tidens fullbordan, när han lät sin Son träda in i världen som den jungfrufödde Frälsaren. Luther säger: »Om en jude kunde bevisa för mig att ’haalmah’ betyder gift kvinna, skall han få hundra guldmynt av mig.» Visst ligger i denna profetia en stor hemlighet. »Dig, Herre Jesus, är inget likt.» Till detta som skedde finns inga analogier, ingen motsvarighet. Att den evige Sonen mottog kött från jungfrun Maria är något helt unikt. Det har skett i tidens fullbordan, detta som vi kallar Sonens inkarnation, hans »köttblivande». [14]

Guds väldiga gärningar tonas ned, när man utgår från att allt skeende måste ha inomvärldsliga orsaker

I Bibelkommissionens normalupplaga 1903 är Jes 7:14 översatt: »Den unga kvinnan skall bli havande» – en översättning som också återfinns i 1917 års Bibel. I en not tillfogas: »Gamla kyrkobibeln: en jungfru». Detta är mycket olyckligt. En uppmärksam bibelläsare måste ställa sig den frågan: Kan det möjligen förhålla sig så att NT (Matt och Luk) har i Jes 7:14 inläst något som inte finns i den gammaltestamentliga profetian? Så är inte fallet. Det var juden Aquila som införde översättningen »den unga kvinnan» för att därmed lämna dem möjligheten öppen att det kunde vara fråga om en ung kvinna, gift eller ogift. Han bestred därmed riktigheten av evangelisternas skriftbevis och gav en judisk utläggning av texten. [16]

Att Bibelkommissionens normalupplaga 1903 införde i texten »den unga kvinnan» får dock inte ses som en medveten anpassning till judisk skriftsyn. 1)Judarna på Jesu tid fann också i GT utsagor om Messias. Men Messias uppfattades av dem närmast som en nationell politisk ledare och hjälpare ur yttre betryck (Joh 6: 15). På samma sätt kunde några ortodoxa judar tilltala Menahem Begin med de orden: ”Du är vår Messias.” Det bör i stället förstås som en anpassning till en modern forskning, som endast räknar med inomvärldsliga orsaker. Om teologin skall vara en vetenskaplig disciplin får den inte räkna med Gud som orsak till under. Sker det brukas inte vetenskaplig metod. Trots att en sådan förutsättning utgår från en ateistisk trossats, eller rättare från ett ateistiskt anti-dogma, är den accepterad som självklar grund för vetenskaplig bibelforskning. Man får inte räkna med den möjligheten att Gud ingriper i historien med gudomliga tecken och under. [17]

Jes 7:14 måste därför bearbetas av den »historiske» forskaren. Immanuelsutsagan (Gud med oss) får då en karaktär av inomvärldslig historia. Man tänker sig att profetian avser en kvinna inom det judiska kungahuset. Det sakrala kungadömet blir det motiv som bibelforskaren här ser förkunnat. En annan möjlighet för historikern är det att föra texten över till mytens område. Profetian skall förstås, sägs det då, mot bakgrund av främreorientaliska gudasagor. [18]

En historisk-kritisk bibelforskare kan helt visst som bibelöversättare ge en korrekt översättning också av ett övernaturligt skeende. Så är t.ex. Matt 1:23 rätt översatt i NT 81: »Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss).» Men i notapparaten bortförklaras evangelistens hänvisning till Jesajas profetia om jungfrufödelsens under. Det heter där: »Orden, som hämtats från Jes 7:14, syftar i sitt ursprungliga sammanhang på en av Jesajas samtida, en ung kvinna inom det judiska kungahuset. Hon skulle få ett barn, i vars födelse profeten såg ett tecken på att Guds löften skulle uppfyllas. Det ord, som Matteus i anslutning till Septuaginta återger med ’jungfru’, kan i hebreiskan användas även om gifta unga kvinnor.» 2)Detta är inte sant. I ett kommande nummer kommer vi att anföra alla de gammaltestamentliga ställen där ordet ”haalmah” brukas. [19]

Som exempel på hur en text kan vara rätt återgiven men sedan förvanskas i notapparaten kan här nämnas den statliga bibelkommissionens översättning av 2 Mos 14:21, som handlar om Israels barns räddning undan Farao (Nio Bibelböcker. Gamla testamentet 2. 1984, s 33. Se härom också nr 4/1989 av vår tidskrift). Undret som här sker »förklaras» på ett sådant sätt att det inte längre är fråga om något under. I noten sägs: »I skildringen av händelserna vid Sävhavet (Röda havet) har sannolikt två traditioner flätats samman till en berättelse. Den ena, som troligen är äldre, talar om en naturlig orsak (östanvinden driver undan vattnet), medan den andra starkare betonar karaktären av under (vattnet står som en vägg på båda sidor). Gemensamt för båda är att det skedda betraktas som Guds verk.» Detta påstående att den bibliska texten källkritiskt sett består av »två sammanflätade traditioner» åtföljs av ett »sannolikt» och ett »troligen». Detta är också nödvändigt. Ty vad som finns i sinnevärlden är inte två traditioner utan en enda text, den masoretiska texten, och ingenting annat. [20]

Varför Biblicum arbetar med bibelöversättning

Som bibelforskningsinstitution utgår Stiftelsen Biblicum från den förutsättningen att »hela Skriften är utandad av Gud» (2 Tim 3:16). Vi kan inte acceptera den historisk-kritiska metodens förutsättning att allt i Bibeln skall tolkas rent inomvärldsligt. Vi går i stället ut från Bibelns egen förutsättning, att Bibelns Gud finns och gör under. En motsatt utgångspunkt innebär att Bibeln måste skrivas om. Antag att någon skulle hävda att Karl Marx’ Kommunistiska manifestet skulle förstås utifrån den förutsättningen att han räknade med Guds gärningar i historien. Då skulle detta manifest behöva en stor notapparat. Ändå skulle notapparat och textutgåva strida mot varandra. [22]

När världen uppfattas som ett i sig slutet sammanhang av orsak och verkan, försvinner för den teologiska forskningen den levande, handlande Guden. Ett konsekvent tänkande efter dessa förutsättningar kan därför endast till sist komma till det resultatet att det inte finns någon Gud (Guds död). [23]

Ett vördnadsfullt, grundligt och vetenskapligt studium av den heliga Skrift ställer fram för oss den levande, handlande Guden och hans frälsningsgärningar. En översättning av Bibeln bör ske efter historisk-grammatisk metod. Då ställer texten fram Guds under. »Vad vi har sett, det vittnar vi om», säger aposteln Johannes. Biblisk historia är historien om syndares frälsning av nåden genom tron på Jesus Messias, som är »den levande Gudens Son» (Matt 16:16). Aposteln Paulus skriver: »Detta (= Guds hemliga vishet, vad vi fått av Gud) förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig vishet lär, utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord» (1 Kor 2:13). [24]

Noter   [ + ]

1. Judarna på Jesu tid fann också i GT utsagor om Messias. Men Messias uppfattades av dem närmast som en nationell politisk ledare och hjälpare ur yttre betryck (Joh 6: 15). På samma sätt kunde några ortodoxa judar tilltala Menahem Begin med de orden: ”Du är vår Messias.”
2. Detta är inte sant. I ett kommande nummer kommer vi att anföra alla de gammaltestamentliga ställen där ordet ”haalmah” brukas.