Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1991 sida 66

Artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron är den artikel med vilken kyrkan står och faller. Den ger en undervisning om hur människan upptas i nåden. Innan vi går att behandla aposteln Paulus undervisning i detta ämne är det nödvändigt att undersöka vad orden »rättfärdig», »rättfärdighet» och »rättfärdiggöra» betyder i detta sammanhang. Vi bör företa ett ordstudium. [0]

Vad betyder ordet ”rättfärdiggöra”?

Låt oss studera ordets innebörd genom att gå till några ställen, där det brukas. Vi kan börja med Rom 8:33: »Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött». Det grekiska ordet dikaioun = rättfärdiggöra har här översatts med »frikänna». Den som står inför Guds domstol, anklagad av lagen, blir i det förkunnade evangeliet förklarad oskyldig, rättfärdig. Han blir »frikänd». Den engelska King James Version (översättning) av år 1611: »It is God that justifies.» Ordet »rättfärdiggöra» är här en domstolsterm och har en rättslig – forensisk – innebörd. Den juridiska innebörde ger oss anledning att här översätta »frikänna». Viktigt är att observera att när Guds rättfärdiggörelsedom fälls, blir på samma gång Kristi död förkunnad. Vi kommer längre fram att se hur förkunnelsen av syndares rättfärdiggörelse är knuten till förkunnelsen av Kristi offer på korset. [2]

Luk 7:28-30: »Jag (Jesus) säger er: ’Bland dem som är födda av kvinnor, har ingen varit större än Johannes; men den minste i Guds rike (= Jesus. Han talar också om sina apostlar som »dessa små», Matt 10:42) är likväl större än han. Så gav också allt folket som hörde Johannes Gud rätt, också publikanerna, och lät döpa sig av Johannes.» I den grekiska texten står det att »de rättfärdiggjorde Gud» (edikaioosan ton theon) King James Version översätter: »They justified God.» Ordet »rättfärdiggöra» har en deklarativ, juridisk innebörd: förklara rättfärdig. Det kan inte betyda att göra Gud rättfärdig. I detta sammanhang är översättningen »ge rätt» bra. De förklarade, medgav att Gud hade rätt i sina domar. [3]

Går vi så över till GT finner vi att ordet där har samma juridiska, forensiska, innebörd. 5 Mos 25:1: »Om en tvist uppstår mellan män och de kommer inför rätta, för att man där skall döma mellan dem, skall man fria den oskyldige (ordagrant: »rättfärdiggöra den rättfärdige») och fälla den skyldige.» »Rättfärdiggöra» har alltså i 1917 års Bibel översatts med »fria» = frikänna. I Gesenius hebreiska lexikon läser vi att verbet »vara rättfärdig» (sadak) i hiphil (hisdiq) betyder: »declare righteous» = förklara rättfärdig. Den deklarativa, juridiska innebörden är uppenbar. [4]

I Jes 5:23 läser vi: »Ve över dem som ger den skyldige rätt för mutors skull.» Septuaginta översätter: hoi dikaiountes ton asebee = de som förklarar den ogudaktige rättfärdig, helt i överensstämmelse med den hebreiska texten. King James: »Justify the wicked». Att domare låter sig mutas och dömer orätt, sådant händer här i världen. Men det finns en naturens lag, som säger att den skyldige skall dömas skyldig. Här handlar det om jordisk rättvisa, som kräver att rättsordningen upprätthålls. [5]

Till sist skall här anföras Rom 4:5, ett bibelställe som anspelar på Jes 5:23: »Men den som utan arbete tror på honom (Gud), som rättfärdiggör den ogudaktige = förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro räknad till rättfärdighet.» [6]

Vad betyder ordet ”rättfärdighet” i detta sammanhang?

Profeten Daniel ger en framtidsprofetia. Han talar om hur »överträdelsen får en ände och hur missgärningen blir försonad och en evig rättfärdighet framskaffad.» Han profeterar: »Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skall byggas upp utgick till dess Messias 1)Dan 9:25 är i 1917 års översättning återgivet med ”en smord”. Den hebreiska texten har ordet ”Messias”, den Smorde., fursten, kommer, skall sju veckor förgå… Men efter de sextiotvå veckorna skall Messias förgöras» (9:24-26). Messias tecknas inte som en världslig furste med yttre makt och välde. Den framskaffade rättfärdigheten – en evig rättfärdighet – är byggd på Messias, som skall komma, och på hans offer, varigenom missgärningen blir försonad. Försoningen och rättfärdigheten är knuten till Messias, som skall »förgöras» (ordagrant: »avskäras», utrotas från de levandes land). [8]

Rättfärdigheten, säger Daniel, kommer inte från oss. »Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga» (9:15). »Ty inte i förlitande på vad vi har gjort bönfaller vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet» (v 18). Om vår rättfärdighet, den vi skulle kunna skaffa oss, säger Herrens profet Jesaja, att »den är som en fläckad klädnad» (14:6). Hur ofta läser vi inte i Skriften: »Herren är vår rättfärdighet» (Jer 23:6); »Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet» (Ps 119:142). Den rättfärdighet som gäller inför Gud kommer från Gud och är framskaffad av Messias, Guds Smorde. [9]

Den rättfärdige skall leva av tro (Rom 1:16-17)

Aposteln Paulus anger redan i brevets början vad som är dess tema. När detta är angivet övergår han omedelbart till att teckna rättfärdiggörelsens bakgrund: den allmänna syndigheten. Såväl jude som hedning står med skuld inför Gud. Lag och laggärning förmår inte utplåna denna skuld. Vad som kommer av lagen är kännedom om synden. När detta är sagt övergår han till att ge en utläggning av sitt tidigare givna tema: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Att aposteln kommer in på sitt tema i Rom 3:21 framgår redan av inledningsorden: »Men nu är en rättfärdighet från Gud uppenbarad.» Den är uppenbarad i evangelium som en rättfärdighet som gäller inför Gud. [11]

Utläggningen av rättfärdiggörelsens artikel (Rom 3:21-31)

»Men nu är utan lag en rättfärdighet från Gud uppenbarad». Detta starkt betonade »nu» anger inte att så har skett först i nytestamentlig tid. I det omedelbart följande sägs ju att »lagen och profeterna», d.v.s. GT, »vittnar om» denna rättfärdighet. Det starkt betonade »nu» står i motsats till det föregående avsnittet, som förkunnar att »ingen människa förklaras rättfärdig inför Gud genom att hålla lagen» (3:20). Detta gäller såväl hedningen, som har »lagens verk skrivet i sitt samvete» (Rom 2:15), som juden, vilken har den uppenbarade lagen. Rättfärdighet inför Gud vinns inte genom laglydnad. Paulus gör det klart att ingen människa kan bestå inför Guds dom. Läran om syndares rättfärdiggörelse inför Gud kan aldrig förbindas med föreställningen om att kunna upprätta en egen rättfärdighet inför honom. Hjärtpunkten i Skriftens lära om rättfärdiggörelsen är förbindelsen av kristologi och rättfärdiggörelselära. [13]

Kristi lydnad är rättfärdiggörelsens grund

Den rättfärdighet som kommer från Gud och gäller inför Gud är en konkret verklighet i Kristus. Den utskämde syndaren får i Skriftens glädjebudskap höra om en rättfärdighet som är framskaffad och evig. Denna rättfärdighet är i GT knuten till Messias, som skall komma, och till hans ställföreträdande lidande och död (Jes 53) och i NT till Kristus Jesus, som har kommit och som »Gud har ställt fram som en nådastol» (Rom 3:25). Nådastolen, det gyllene locket på förbundsarken, bestänktes på den stora försoningsdagen med offerdjurets blod (2 Mos 25:17ff). Nådastolen var det heliga ställe, den »soningsplats», där synderna för det gångna året övertäcktes. GT var en tid av relativ straffrihet. Det såg ut som om Gud översåg med synden, när ett offerdjurs blod godtogs som betalning för människornas synder. »I den tid som nu är», förklarar aposteln, vill dock Gud visa sin rättfärdighet, att han är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus (Rom 3:26). Denna rättfärdighetsuppenbarelse har skett i Jesu död. [15]

Att Kristi soningsdöd här förstås som syndares rättfärdiggörelse och förlåtelse visar sådana ställen som 1 Kor 1:30 och framför allt 2 Kor 5:21. Det visar 2 Kor 5:19: »Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade dem (världens människor) inte deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.» Att icke tillräkna synd är detsamma som att förlåta synder. Denna syndaförlåtelse åt världen är vunnen genom Jesu ställföreträdande död. [16]

Om alla, som har syndat och saknar ära och beröm inför Gud, säger aposteln »att dessa förklaras rättfärdiga helt oförtjänt av Guds nåd, därför att han har friköpt dem genom Jesus Kristus» (Rom 3:24). Rättfärdiggörelsens och förlåtelsens objektiva förutsättning är förlagd till Kristus Jesus. Förlåtelsen ges i kraft av hans blodsutgjutelse (Hebr 9:22). Den finns före tron och tas emot i tron. Tron tar emot en evig rättfärdighet, som Jesus har skaffat fram. Att tro är att lita på Jesus, »som utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull» (Rom 4:25). »Alltså: rättfärdigförklarade av tro har vi frid med Gud» (Rom 5:1). [17]

Att denna objektiva rättfärdiggörelse, »den ogudaktiges rättfärdiggörelse», har till förutsättning Kristi offer på korset är klart uttryckt. Vi som var »svaga… ogudaktiga… syndare» (Rom 5:6f), vi har förklarats rättfärdiga i hans blod. Vi blev försonade genom hans Sons död (Rom 5:9f). Det finns kristna människor som har svårt att tänka sig att Kristi aktiva lydnad i livet och hans passiva lydnad in i döden skulle ha en så väldig verkan, att det i evangeliet skulle kunna förkunnas att alla syndare på grund av en enda människas (Jesu) lydnad står rättfärdiga inför Gud. De menar att det är att säga för mycket att förlåtelsen är förvärvad åt världen och framräcks som en fri gåva i evangeliet. Då kan det vara viktigt att läsa vad aposteln säger i sin undervisning i Rom 5:12-21. Visst hade syndafallet förödande verkningar. På grund av Adams synd stod alla människor som syndare. Men aposteln tillfogar: På samma sätt står de många = alla [Not 2] som rättfärdiga på grund av en endas lydnad (Rom 5:18f). [18]

Katolsk teologi: Rättfärdiggjord på grund av Guds nådesverk i människan

Blir människan enligt Skriften förklarad rättfärdig på grund av Guds nådesverk i Kristus, så blir hon enligt katolsk åskådning gjord rättfärdig på grund av Guds nådesverk i människan. Den katolska motreformationens teolog R Bellarmin sammanfattar den katolska kyrkans lära »om rättfärdiggörelsen» i dessa ord: »Det är den av kärleken formade tron som ensam rättfärdiggör» (»Disputationes de controversiis christianae fidei», vol 2, 1580). Denna formulering visar att han räknar med två slags tro. Tron i sig själv betraktas som något formlöst. Tron som sådan är endast råmaterial. Den måste bearbetas och värmas av kärleken. Först när den av Gud ingjutna kärleken formar tron, rättfärdiggör den. Rättfärdiggörelsen är helt och hållet ställd i relation till människan, till Guds verk i henne. [20]

»Den av kärleken formade tron» (fides caritate formata) var ett för medeltidsteologin centralt begrepp. Den verksamma kärleken kommer till tron, formar tron och gör att människan på grund av tron behagar Gud. Stöd för en sådan framställning menar man sig finna i Gal 5:6. Men denna text talar tvärtom om den verksamma tron. Det är tron som visar sig verksam i kärlek, inte tvärtom. [21]

Medeltidsteologin menade sig hämta begreppet »den av kärleken formade tron» från Skriften. Men det ställe som man åberopade sig på talar om hur kärleken följer på tron. Kärleken benämns också i detta kapitel för »Andens frukt» (Gal 5:22). Hur Gal 5:6 förstås i katolsk teologi kan exemplifieras av den översättning versen fick i Bibelkommissionens provöversättning av Galaterbrevet (ingående i »Fyra bibelböcker», 1975). Där var versen översatt på följande sätt: »I ett liv med Kristus kommer det inte an på omskärelse eller förhud. utan bara på tron, när den får sitt uttryck i kärlek.» Genom en sådan översättning kommer Gal 5:6 att ge stöd åt den katolska medeltidsteologins formel »den av kärleken formade tron». Om det, såsom här sägs, bara beror på tron, när den får sitt uttryck i kärlek, då blir det kärleken ensam som formar tron. Denna översättning väckte stort uppseende hos oss i Biblicum. Fastän översättningen av brevet sades vara en av översättningsenheten utarbetad »slutversion», ville vi vänta med att kritisera den, till dess översättningen av NT var färdig. Det visade sig då att man inte hade behållit »slutversionens» översättning. I NT 81 fick versen en helt korrekt översättning. Aposteln talar där om »tron, som får sitt uttryck i kärlek». [22]

Att översättarna inte kunde hålla fast vid sin tidigare givna förståelse av texten kunde förutses. Hade så skett skulle de ha framstått som mera katolska än katolska exegeter. Men att tron uppfattas som själva grunden för rättfärdiggörelsen, det uttrycker NT 81 utan att tveka. Sa får Rom 3:28 en nyöversättning: »Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.» Rättfärdiggörelsens grund blir då förlagd till den troende människan. Visst kan vi instämma i det yttrande som är fällt av en ledamot i Bibelkommissionen, att översättningen är mycket katolsk. Men frågan är om den översättning är korrekt som låter tron bli rättfärdiggörelsens grund. Frälsningsgrunden är då förlagd till människan. Där människan säger sig vara rättfärdiggjord »på grund av tro, oberoende av laggärning», där har trosgrundvalen förlagts till människan. [23]

Rättfärdiggöra = förklara rättfärdig

En kyrkoherde i Svenska kyrkan skriver och frågar om inte översättningen »förklara rättfärdig» är »en markering mot luthersk ortodoxi». Han förklarar för sin del att rättfärdiggörelsen bör ställas samman med Kristi inneboende »i mig och jag i Kristus». »Vi måste få tillbaka trons mystik», säger han. Men då har rättfärdiggörelse och helgelse blandats samman. Rättfärdiggörelsens verk har skett i Kristus, d.v.s. utanför oss, »medan vi ännu var syndare» (Rom 5:8). Helgelsen däremot, är Guds nådesverk hos en kristen. Den här framförda uppfattningen tycks emellertid omfattas av många präster. Jag har vid flera tillfällen hört radiopredikanter säga att rättfärdiggöra, det handlar om att »bli rätt färdig». [25]

Undersöker vi i vilket sammanhang ordet förekommer i Bibeln, ser vi att rättfärdiggörelsen är Guds nådesverk i Kristus. Visst är det möjligt att återge dikaioun med »rättfärdiggöra». Om denna översättning brukas konsekvent överallt kommer den forensiska innebörden att bli uppenbar. Denna innebörd, som är den grundläggande, framgår av sammanhanget. Skulle någon ännu tänka att översättningen »förklara rättfärdig» är en inläsning av en innebörd som texten inte ger – honom ville jag uppmana att ge akt på det sammanhang där ordet i fråga återfinns i Skriften. Till sist skall här bara hänvisas till A T Robertsons stora grammatik »A Grammar of the Greek New Testament in the Light of Historical Research», s 149: »Verb på -aoo har inte alltid kausativ innebörd, d.v.s. anger inte alltid orsak, axiooo = döma, anse värdig, dikaiooo = ’deem righteous’ (förklara rättfärdig)», en innebörd som ordet också har i profangrekiskan. [26]

Noter   [ + ]

1. Dan 9:25 är i 1917 års översättning återgivet med ”en smord”. Den hebreiska texten har ordet ”Messias”, den Smorde.