Av: David Hedegård | Nr 4, 1991 sida 113

»Kristendomen är icke lära utan liv.» Så lyder som bekant ett gängse slagord. Vad menar man egentligen därmed? [0]

För det första: vad förstås med liv? Ordet är mångtydigt. Det kan betyda detsamma som livsföring, och i så fall säger det nämnda slagordet att kristendomen icke är lära utan moral. Vad kristendomen vill är att lära människorna moral. Så tolkade på sin tid Harnack kristendomens innebörd i sitt bekanta arbete »Kristendomens väsen». Mot denna tolkning måste dock invändas, att Nya Testamentet, när det talar om liv, därmed menar något annat än moral. Ordet liv är verkligen ett av Nya Testamentets huvudord och ett centralt ord i Jesu egen förkunnelse. Men klart är, att »liv» här betyder en övernaturlig gudomlig verklighet, vilken människan blir delaktig i genom tron på Jesus. Han föder henne på nytt (Joh. 3). Hon undfår Anden och blir genom detta en ny skapelse (2 Kor. 5:17). – Men en verkan av detta nya liv är att människan bär Andens frukt, vilket enligt 1 Kor. 13 vill säga, att hela hennes liv regeras av Guds kärlek. Och så blir hennes liv i sanning ett moraliskt liv. [1]

För det andra: Vad förstås med lära: Menar man därmed allehanda människoläror, som uppkommit under tidernas lopp? Eller menar man Bibelns lära? Alla människoläror må man pröva genom att jämföra dem med Bibeln, och om de icke stämma överens med den så må man förkasta dem. Detta plägar också framhållas i olika kristna kyrkors bekännelseskrifter, i varje fall i den protestantiska världen. »Bibeln allena skall föreskriva oss lärosatser och eljest ingen, icke ens en ängel från himmelen», säger Martin Luther. – Man kan icke förhålla sig till den heliga Skrift huru man behagar, ty hon är Guds ord. Och man kan icke skilja Kristus från det ordet. Det ordet är, såsom Luther en annan gång säger, liksom krubban och lindorna, där Kristus ligger. Vår Frälsare har själv bundit sitt frälsningsverk på jorden vid det apostoliska ordet om honom. I sin översteprästerliga förbön säger han, att det är genom det ordet som människor i alla kommande tider skola komma till tro på honom (Joh. 17:20). Apostlarna veta också med sig själva, att de tala Guds ord. »Vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda… Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande» (1 Kor. 2:7, 10). När detta ord förkunnas i Andens kraft sker det alltjämt under, ty Gud verkar genom det. Jakobs brev (1:18) säger, att Gud fött oss till liv genom sanningens ord, och Petrus skriver: »I ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver» (1 Petr. 1:23). [2]

Det apostoliska ordet – det är detsamma som Nya Testamentet. Ty den boken innehåller intet annat än apostlarnas predikan. Men denna predikan visar sig vara alltigenom byggd på den förberedande uppenbarelsen i Gamla Testamentet. Däri ligger Gamla Testamentets betydelse för den kristne. Det är Guds ord i första hand till Israel, men i andra hand är det Guds ord även till oss. Vi skola läsa den boken såsom Jesus och apostlarna läste den. Det vill säga att vi skola läsa den i ljuset av uppfyllelsen i Nya Testamentet. »Nu ha vi ingång i Gamla Testamentet», säger Luther. [3]

Man har i vår tid så lätt att tala ringaktande om läran. Men det behövs icke mycken eftertanke för att man skall finna, att Skriftens lära – först och sist dess vittnesbörd om Kristus – är oupplösligt förbunden med det övernaturliga liv, som ensamt sätter en människa i stånd att ingå i Guds rike. Skriftens lära är icke blott en samling satser, som man förståndsmässigt skall hålla för sanna. Dess ord äro ande och liv, och genom dem utför Gud sitt frälsningsverk i syndiga människor. [4]