Av: Ingemar Furberg | Nr 1, 1993 sida 8

Forskningsresultat visar att Markusevangeliet är äldre än vad liberala bibelforskare vill erkänna

I Svenska Dagbladet den 20 dec 1992 berättas på en helsida om ett viktigt papyrusfynd som man hittat i grotta 7 i Qumran. Fyndet gjordes redan 1955. Vi citerar: »I den grotta som fått nummer 7 gjordes då ett fynd som markant skiljer sig från alla de andra. Bland skärvorna efter en sönderslagen lerkruka fanns 18 små papyrusbitar som innehöll brottstycken av grekiska texter. Den spanske papyrusexperten Jose O’Callaghan publicerade dessa år 1972 i tidskriften Biblica. Ur 20 bokstäver, därav 9 helt säkra, utspridda på fem rader i fragmentet, ansåg han sig kunna utläsa den grekiska texten i Markusevangeliet 6:52-53. Det som gav honom nyckeln var den bevarade och mycket ovanliga bokstavskombinationen -NNES- (som finns i »Gennesaret». Hans påstående möttes emellertid av stor skepsis och delvis frän kritik från experter på de nytestamentliga skrifterna och förblev mer eller mindre bortglömd, till dess en tysk klassisk filolog, Carsten Peter Thiede tog upp O’Callaghans rekonstruktion till ingående prövning och fann att den måste vara riktig. Det hade faktiskt funnits nytestamentliga skrifter i Qumran.» [1]

C. P. Thiede publicerade sin undersökning i tidskriften Biblica 65 (1984) 538-559. Hans undersökning fick ett mycket positivt mottagande. Så skrev t.ex. Harrington i New Testament Abstracts: »De som önskar följa O’Callaghan i identifieringen av 7 Q 5 som Mark 6:52-53 och kalla det för det äldsta ännu befintliga fragment av det grekiska NT kan göra det med gott samvete. En framställning av den debatt som följt visar att alla motargument har fallit till marken, att ingen enda alternativ identifiering är mer trolig, och att O’Callaghans argument inte endast har bekräftats i allmänhet utan också har styrkts på några punkter.» Om detta berättas mera utförligt i Svenska Dagbladets artikel. Vi citerar: [2]

»Med sitt frejdiga inhopp har Thiede till slut lyckats sätta fart på den vetenskapliga debatten. Den blev så småningom så livlig att katolska universitetet i Eichstätt 1991 fann tiden mogen att ordna ett internationellt symposium kring Markusfragmentet. Inläggen vid detta symposium visar att det finns forskare som ännu kommer med invändningar. Prof Herbert Hunger, som räknas som världens främste expert på papyrustexter framhåller dock bl.a. att även ett mycket ringa antal säkra bokstäver räcker för en identifiering om de står på exakt rätta ställen i en i övrigt ofullständig text.Det finns många exempel på att sådana rekonstruktioner accepterats, även i texter från Dödahavsrullarna. Och den som ändå inte vill godta identifieringen måste i så fall presentera en annan text som passar bättre.» [3]

Läsaren blir också i Svenska Dagbladet informerad om den senaste fasen i det textkritiska detektivdramat: »I april 1992 fördes papyrusfragmentet från Rockefellermuseet i Jerusalem till Israels kriminaltekniska anstalt. Med laboratoriets yppersta teknik skulle man undersöka två saker. För det första om fragmentet är äkta eller om någon fifflat med det i efterhand. Svaret på den frågan blev entydigt. Frånsett de skador som vållades när lerkrukan krossades, har inga ändringar i texten gjorts av människohand sedan den skrevs ner. [4]

Det andra uppdraget gällde det största kruxet i O’Callaghans och Thiedes rekonstruktion av texten, en bokstav som de läser som ett stort N, men som tvivlarna vill läsa som ett stort I. Men i de israeliska kriminalteknikernas stereomikroskop – och på de fotografier som togs – framträdde ytterligare en linje som löper snett nedåt från toppen av den omstridda vertikala bokstavsstapeln. Det måste enligt experterna vara snedstrecket i ett stort N. Och därmed kan det knappast finnas några tvivel längre. Det är verkligen en text ur Markusevangeliet som gömts undan i grotta nummer 7 i Qumran.» [5]

Mycket talar för att även de andra nytestamentliga skrifterna är äldre än vad liberala bibelforskare vill erkänna

Papyrologen Herbert Hunger konstaterar att invändningarna inte håller. Hur skall vi då förklara den motsättning som här föreligger mellan papyrologer och filologer å ena sidan och exegeter å andra sidan? Ja, vi fortsätter att citera: »En fråga som Herbert Hunger ställde i sitt föredrag i Eichstätt är hur det kan komma sig att dagens bibelforskare nästan överlag har vägrat att erkänna möjligheten av ett Markusfragment i Qumran. Han menar att förklaringen helt enkelt är att ett sådant fynd måste leda till en ‘tidigaredatering’ av de nytestamentliga skrifterna och att detta är något som man inte har räknat med och inte heller vill räkna med! [7]

I den uppfattningen instämde en annan av symposiets deltagare med sitt bidrag, professor Harald Riesenfeld. »Det är ett hundra år gammalt teoribygge som Markusfragmentet välter över ända, säger prof Harald Riesenfeld, som ser flera orsaker till att forskarna enligt hans uppfattning har hamnat snett i resonemangen om evangeliernas tillkomst. Ett misstag har varit att man grävt ner sig i detaljer utan att se till helheten, det som gör texterna levande, betraktat dem som lärda produkter som knåpats ihop under långvarigt dividerande fram och tillbaka. [8]

Genom att flytta nedtecknandet av evangelierna allt längre bort i tiden från de händelser som de berättar om har forskarna också skaffat sig allt större svängrum för en egenhändig uppdelning av stoffet i ‘äkta jesusord’ och ‘församlingsteologi’. Den ursprungliga kärnan har stadigt krympt genom en konstruerad förlängning av tidsperspektivet som inte är byggt på fakta.» [9]

Markusevangeliet skulle nu enligt detta dokument vara skrivet 15-20 år efter Jesu död, alltså flera årtionden tidigare än man trott. Angående denna tidpunkt säger nu Riesenfeld att »han för sin del länge lutat åt en relativt tidig datering av evangelierna. Nu är han benägen att gå ytterligare tio år bakåt. Anledningen är inte bara det nyfunna Markusfragmentet utan främst argumenteringen i en år 1991 utgiven bok av den engelske bibelforskaren John W Wenham ‘Redating Matthew, Mark and Luke’. Enligt den skulle Matteusevangeliet ha skrivits ner redan i början av 40-talet och Markus kort därefter. Liksom Thiede menar Wenham att Markus och Petrus vid den tiden befann sig i Rom och att evangeliet skrevs åren 44-46 efter Petrus avresa därifrån.» [10]

Det har hänt mycket inom den nytestamentliga forskningen. Prof. Riesenfeld säger här något som är allmänt känt. Arkeologiska fynd har bl.a. lett till en tidigare datering av de nytestamentliga texterna. Var man för hundra år sedan benägen att datera de flesta av dem till tiden efter år 70 e Kr, träder nu forskare fram, som hävdar att alla nytestamentliga texter är från tiden före år 70. Ja, bara det förhållandet att ingen av dessa texter nämner något om att Jerusalems tempel har förstörts, måste väcka till eftertanke. [11]