Vi har i en artikel i föregående nummer av tidskriften sett hur evangelierna, vittnesmålen om Jesu liv och lära nu »tidigaredateras». Prof Riesenfeld säger att han är benägen att gå ytterligare tio år tillbaka i tiden. Det borde få som följd att evangelierna får större tilltro som historiska källor till Jesu liv. [0]
Exempel 1
I »Fyra bibelböcker» gav den statliga Bibelkommissionen ut bl.a. en provöversättning av Markusevangeliet år 1975. Där är Mark 6:30 översatt på följande sätt: »Apostlarna samlades på nytt hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om.» I en not till denna vers heter det: »Hos Markus är det bara på detta ställe som lärjungarna kallas apostlar, ’utsända’, en titel vars användning hör hemma i tiden efter Jesu uppståndelse.» Enligt denna not skulle alltså titeln apostel ha applicerats på Jesu lärjungar först efter påsk. [2]
Denna hypotes, som framlagts av vissa exegeter, tillbakavisas av prof Birger Gerhardsson. I en artikel i Svensk Exegetisk Årsbok 1962, s 127 skriver han: »Denna hypotes att de tolv apostlarna skulle vara en institution, som uppstod först efter påsk är ’extremt osannolik’. Den äldsta kyrkan skulle då inte bara ha inrättat denna institution först efter påsk utan också själv ha fört traditionen härom tillbaka på Jesus.» Gerhardsson erinrar om att Markus anger att de tolv utsågs av Jesus, »för att de skulle vara med honom», d.v.s. för att de skulle utgöra ett utvalt lärjungakollegium. Vi har här ett exempel på hur en historisk uppgift hos Markus uppfattas som en produkt av den senare församlingens teologi. På denna punkt skulle då evangelisten ge en framställning, som återspeglar en senare period i kyrkan. [3]
Att den äldsta kyrkan var så angelägen att föra apostlakretsen tillbaka till den tid, när Jesus började sin offentliga verksamhet, skulle då bero på att kyrkan började tillskriva apostlarna en viktig roll som ögonvittnen och att man blev alltmer angelägen om att göra dem till garanter för jesustraditionens tillförlitlighet. Vad som rent hypotetiskt antas av vissa liberala teologer, det fastslås nu i denna not som historisk sanning. Skulle denna not vara riktig innebär det att Markusevangeliet på en viktig punkt inte är någon pålitlig historisk källa. Nu är detta en provöversättning, och jag undrar om Riesenfeld verkligen står bakom denna not. En hypotes, framförd av några, har här fått värdighet av faktauppgift. Men denna »sakuppgift» har inte tagits med i NT 81:s notapparat! Den var ju också »extremt osannolik». [4]
Exempel 2
I »Fyra bibelböcker» kommenteras Mark 11:3: »Herren behöver den» på följande sätt: »Detta är enda gången i evangeliet som Jesus betecknas med den titel som tillades honom efter uppståndelsen.» Jesus talar här om sig själv som »Herren». Och det är nu inte alls enda gången. I Mark 5:19f läser vi att Jesus säger: »Gå hem till de dina och berätta för dem hur stora ting Herren har gjort med dig.» Och det heter i fortsättningen om den botade mannen att han började förkunna hur stora ting Jesus hade gjort. Visst är det vanligt att det i kommentarer sägs att när Jesus av den syrisk-feniciska kvinnan tilltalas »Herre», då skulle det endast vara fråga om en artighetsfras i stil med engelskans »Sir». Men ser vi på sammanhanget (Mark 7:24-31) blir förhållandet ett annat. [6]
T.A. Burkill skriver i Zeitchr f die neut. Wissenschaft 57(1966) s 33, att hennes ord »Herre, hundarna under bordet äter också smulorna efter barnen» måste ses i samband med berättelsens ovanliga karaktär. Hednakvinnans tro ger anropet en messiansk innebörd. Kvinnans kunskap står i skarp motsats till lärjungarnas brist på insikt, ett ämne som Markus ofta kommer tillbaka till (Mark 6:52, 7:17, 8:14-21). Burkill noterar också, att i den parallella berättelsen hos Matteus titeln »Davids son» följs av appositionen »Herre». [7]
Att »Herren» också hos Markus vid flera tillfällen förekommer som titel för Jesus är uppenbart. Det skall också sägas att sammanhanget visar, att evangelisten Markus ger skriftcitatet i Markus 1:3 dess fulla kristna innebörd och applicerar det på Jesus snarare än på Gud: »Bana väg för Herren (d.v.s. Jesus), gör stigarna raka för honom.» Att uppgiften i noten till Mark 11:3 inte är korrekt, har också Bibelkommissionen upptäckt. Inte heller denna not finns med i NT 81:s översättning. [8]
En vanlig uppfattning av Markusevangeliet
Det är vanligt att man spelar ut Matteusevangeliets »högkristologi» mot Markusevangeliets kristologi. Man anser att Markusevangeliet är det äldsta och att det visar att kristusbekännelsen ännu inte har samma höghet och renhet som i de senare evangelierna. Man utgår därvid från den självklara förutsättningen att det har tagit tid innan den fulla bekännelsen kom att bli utformad. [10]
Att Markus förmedlar samma högkristologi som Matteus är uppenbart. I Mark 14:61f läser vi: »Då frågade översteprästen vidare: Är du Messias, den Välsignades son? Jesus svarade: JAG ÄR; och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.» På Kaifas provocerande fråga – judarna brukade inte kalla Messias Guds son – svarade Jesus att han var den gudomlige Frälsare, som Daniel hade sett skulle komma (Dan 7:12f). Den himmelska gestalten Människosonen bär det högsta gudomliga namnet (2 Mos 3:14). Det var denna höga bekännelse som uppfattades som en hädelse. »Då dömde de honom skyldig till döden.» [11]
Denna artikel har skrivits med anledning av Riesenfelds förklaring (i föregående artikel) att han har fått en ny insikt om evangeliernas tillkomst. Har synoptikerna kommit till redan 10-15 år efter Jesu död, då har deras källvärde fått en annan valör. Då är de inte så lätt att längre uppfatta dem som produkter av en senare framvuxen »församlingsteologi». Då ger de vittnesmål om Jesu liv och lära. De båda strykningarna i provöversättningens notapparat visar att liberalteologerna själva redan ansåg sina uppfattningar så svagt grundade att de inte ville stå för dem inför offentligheten. [12]