Denna rubrik skulle i andra länder tyckas underlig. Där är det självklart att bibelöversättning är en uppgift för de kristna, för den kristna församlingen. Men så är inte fallet i Sverige. Här har bibelöversättning alltid varit en uppgift för staten. Staten har tillsatt bibelkommissioner och kontrollerat deras arbeten. I 1917 års Bibel står det att »översättningen är gillad och stadfäst av konungen», d.v.s. av Svenska staten. En statlig bibelkommission arbetar nu med en nyöversättning. Denna nya översättning kontrolleras inte bara av staten och godkänns av den. Staten har nu helt och hållet övertagit själva översättningsarbetet. En nyöversättning av Nya testamentet publicerades år 1981 (NT 81) av den statliga bibelkommissionen och presenterades vid Uppsala universitet. Vid denna presentation nämnde prof Riesenfeldt bl.a. om två viktiga ting: en rättning av en text (emendation) och en översättning av en vers. [0]
1. En godtycklig förändring av en vers introducerar fariseism
Rom 7:21 har i alla översättningar hittills översatts på ett och samma sätt: »Jag finner alltså den lagen hos mig: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.» Här talas om en lag, en princip: lagen hjälper inte en kristen i hans kamp mot synden: »Lagen, budordet, väckte hos mig alla slags onda önskningar», säger Paulus (Rom 7:8). Lagen är ingen hjälp mot den onda naturen i mig. Men vad lagen inte kunde ge honom, maktlös som den var och försvagad av köttet, (Rom 8:4) det har Gud gett. Och aposteln frambär sin tacksägelse: »Gud vare tack – genom Jesus Kristus vår Herre» (Rom 7:25). Sammanfattningsvis säger han: »Så finns det alltså ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus» (Rom 8:1). Aposteln finner vila och ro i evangeliet. [2]
Vid denna presentation av den statliga översättningen av Nya testamentet sade prof Riesenfeld att han i denna vers hade tillfogat två ord »något gott». I en fotnot heter det: Orden »något gott» saknas i de bevarade handskrifterna och är ett försök att återställa den ursprungliga meningen.» Genom detta tillägg har versens innehåll blivit helt förändrat. Nu säger versen: »Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda.» [3]
Genom att tillfoga dessa två ord är det inte längre en kristen apostel som talar i denna vers. Det är en farisé. Karakteristiskt för fariseismen är det att den uppfattar lagen som ett nådemedel. Aposteln Paulus säger också om juden (farisén) att han »förlitar sig på lagen», ordagrant »vilar ut vid lagen» (Rom 2:17). Denna förändring av grundtexten, införd i den svenska statliga bibelöversättningen, finns inte i någon översättning. (Amerikanska och tyska teologer har nyss tillfrågats och de kände inte till någon sådan översättning). Den är byggd på en hypotes utan stöd i den grekiska texten. [4]
2. En gny översättning av en vers introducerar katolicism
Vid denna presentation av NT 81 nämnde prof Riesenfeld också om en ny översättning av Hebr 11:1: »Tron är grunden för det vi hoppas på.» Riesenfeld berättade att han här rådgjorde med prof Palm (en katolsk professor i grekiska), och efter en halvtimme såg de klart att detta var en god översättning. Men Hebreerbrevets författare talar här om tron som en fast tillförsikt, inte som grunden. [6]
Denna uppfattning av tron – tron som grunden – återkommer på flera ställen i denna översättning (Rom 4:16, Gal 3:8). Så översätts t.ex. Rom 3:28 på detta sätt: »Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.» I denna översättning är rättfärdiggörelsen knuten till människan. Tron är här rättfärdiggörelsens grund, inte medlet att ta emot den. Det är då inte den grekiska texten som formar översättningen. Översättningen är formad av katolsk teologi. Tron är nu inte längre ensam. Tron är formad och värmd av vår kärlek och först när så är fallet rättfärdiggör den. Helt i överensstämmelse med katolsk teologi har man också översatt Rom 5:5: »Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan», trots att det i den grekiska texten står att den »utgjutits i våra hjärtan.» [7]
Vi ser här hur ett medeltida teologiskt begrepp »fides caritate formata» (tron formad av kärleken) införs i texten och formar och styr översättningen. Det sägs också allmänt om denna översättning att den är mycket katolskt influerad. Och det är sant. Den är mer »katolsk» än Jerusalembibeln, en katolsk översättning. Där finner vi att Rom 3:28 är översatt »rättfärdiggjord av tro». Detta är en rätt översättning. Rättfärdiggörelsen är i Skriften knuten till Kristus, till hans person och verk. Hjärtpunkten i Romarbrevets teologi är förhållandet mellan kristologi och rättfärdiggörelselära. Tron är den tomma hand som griper om evangeliets löfte och först när tron är tänd följer på tronkärleken. [8]
Vi vill översätta Rom 3:28 så: »Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan lagens gärningar.» Verbet »dikaioun» är en forensisk term (domstolsterm) och betyder »förklara rättfärdig». Den rättfärdiggörelsen är då knuten till Kristus. Ofta är den forensiska aspekten så stark att vi får använda själva domstolstermen. Så t.ex. i Rom 8:33: »Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud frikänner.» [9]
3. En ny översättning av en vers introducerar den kalvinistiska dogmen om den dubbla predestinationen (förutbestämmelsen)
Nya testamentet lär inte den dubbla predestinationen, att vissa människor skulle vara »förutbestämda till fördömelse». En sådan lära har inte funnits i svenska biblar. Men vad som förut inte är utsagt i dessa, förkunnas nu i NT 81. Där läser vi i Judas brev v 4 om några människor (»gudlösa människor») att »de för länge sedan blev förutbestämda för domen.» Men i den grekiska texten står det om dessa att det » förut är skrivet (d.v.s. »i profetian» = GT, se v 14) om dem att de skall dömas». [11]
Vid översättningen av Rom 9:22 finner NT 81 också den dubbla predestinationen uttryckt. Översättningen lyder: »Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede?» Läsaren av denna vers kommer att uppfatta den som en utsaga om den dubbla förutbestämmelsen. Detta i all synnerhet som aposteln i det föregående har talat om Guds absoluta vilja. Guds absoluta vilja ställs därvid i motsats till människans gärningsrättfärdighet (v 12) och människans intighet (v 16). Vad aposteln här säger om Guds absoluta vilja, att »han är barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han» (v 18) skulle kunna uppfattas som en begränsning av Guds allmänna nådesvilja, så att vissa människor skulle vara förutbestämda till frälsning, andra till fördömelse. [12]
Men aposteln avvisar i det följande tanken på att vissa människor skulle vara av Gud förutbestämda till fördömelse. Han fortsätter med ett starkt betonat »Men om», och beskriver Guds faktiska handlande. Versen bör få denna översättning: »Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, med stort tålamod bar vredens kärl, färdiga (beredda) att kastas bort, och (om han gjorde) detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg berett för härligheten, vad har du då att säga?» »Men om» i början av meningen är en ellips, d.v.s. ett förkortat ,uttryck. Fortsättningen hämtar vi från v 19: »Vad har du då att invända (säga)? Här förkunnar inte aposteln dogmen att »han (Gud) har bestämt att somliga skall kastas bort. Däremot står det att »Gud i förväg har berett somliga för härligheten», men utifrån detta får vi inte – som NT 81 gör – draga den logiska slutsatsen och säga att »han» har gjort vredens kärl för att förstöra (dem) i sin vrede.» [13]
Den språkliga konstruktionen har ändrats. Om dessa »vredens kärl »heter det i stället att de »var färdiga att kastas bort.» Det står inte att Gud är orsak till förkastelsen. Det står inte heller i texten att Gud endast har tolererat och »sparat» dem för domen. Det står att han bar dem. Evangeliet går ut i världen och är ett glädjens budskap till alla människor. Han har burit också vredens kärl. Guds allmänna frälsningsvilja är då uttryckt. Men när människan vänder sig mot detta evangelium, förhäver sig mot det, då säger Gud genom sin tjänare profeten Hosea: »Jag vill fördärva dig, därför att du är emot mig» (13:9). Han säger inte, därför att jag har förutbestämt dig att bli dömd och fördömd. [14]
I samband med Svenska kyrkans jubileumsår har flera artiklar om Luther införts. Sune Örnberg skriver: »Luther gör Gud grym. Luther lär den dubbla predestinationen», d.v.s. att somliga människor är av Gud förutbestämda att gå evigt förlorade. Detta har emellertid aldrig varit Luthers bekännelse, men väl Calvins. En annan skribent Axel W Karlsson, som kallar sig »teolog», förklarar på samma sätt att Luther – till skillnad från Konkordieformeln skulle företräda denna lära! Men Luther avvisar läran om ett Guds vredesval. Nu har emellertid denna lära om att somliga är av Gud förutbestämda att drabbas av vrede införts i NT 81. [15]
En fotnot introducerar den heretiska (falska) dogmen att en avfälling inte kan bli omvänd en andra gång
I Hebr 6:4f varnas de kristna för att försumma Guds nåd. I versen heter det: »Ty de som en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan och fått del av den helige Ande… och sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de för sin del korsfäster Guds Son och utsätter honom för hån och spott.» I en fotnot kommenterar NT 81 denna vers på följande sätt: författaren »tycks mena att en verklig omvändelse aldrig kan upprepas. Den som blivit kristen men sedan avfallit kan alltså inte längre omvända sig (jfr 10:26ff; 12:f.) Först sägs alltså att författaren tycks mena detta. Allt är ännu mycket osäkert. Men omedelbart därefter följer ett fast påstående, en slutsats: »Den som blivit en kristen men sedan avfallit kan alltså inte längre omvända sig.» Att alltsammans plötsligt blir så klart att en avfälling inte kan bli omvänd en andra gång, det skulle då enligt NT 81 framgå av »Hebr 10:26ff och 12:16f.» [17]
a) Hebr 10:26: Endast synd ”med vett och vilja”kommer inte att förlåtas
Hebr 10:26 har i NT 81 försetts med en fotnot, som hänvisar till Hebr »6:4ff med not». Därmed har begreppet synd »med vett och vilja» blivit en beskrivning på varje avfall. Men detta begrepp inbegriper inte varje synd. Här varnas de kristna för förstockelsens synd. »Syndar vi med vett och vilja» (underförstått: och framhärdar i ett sådant liv), då finns det inte mer något offer för synder.» Det handlar här om synd mot själva evangeliet, vad som i Mark 15:30 kallas »synd mot den helige Ande» och i 4 Mos 15:30 »synd med upplyft hand». Hebreerbrevets författare utsäger dock inte att adressaterna är förstockade. Han är i stället övertygad om att »det står bättre till» med dem och att de har del i frälsningen, »fastän vi talar på detta sätt» (6:9). Tidigare har han varnat »några av» adressaterna för köttslig säkerhet, en sådan säkerhet som innebär att en kristen i sin lärjungavandring blir efter på vägen. En sådan får den maningen: »Låt oss alltså frukta (d.v.s. vandra i gudsfruktan). Kanske kan någon av er synas ha blivit efter på vägen, fastän löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar (4:1).Har det gått så långt att en kristen betraktar Kristi framburna offer som orent, då är det risk att han kommit in på en väg som är utan återvändo. För detta varnar författaren. Han varnar för förstockelsens synd, som aldrig följs av ånger och tro (6:9-12). [19]
b) Isak förkastade Esau. Gud gjorde det inte (Hebr 12:16f)
Hebreerbrevets författare skriver: »Ingen av er skall vara otuktig eller oandlig som Esau, han som i utbyte mot ett enda mål avstod från sin förstfödslorätt. Ni vet att han avvisades, när han sedan önskade ärva välsignelsen. Han såg nämligen ingen möjlighet att ändra sig, fastän han under tårar sökte därefter.» Kan vi verkligen förutsätta att adressaterna kände till berättelsen om hur Esau sålde sin förstfödslorätt (1 Mos 27:30f). Ja, naturligtvis. Hebreerbrevets författare förutsätter det, när han skriver: »Ni vet ju (d.v.s. som ni vet så avvisades han) att han avvisades. De visste att han avvisades av sin far Isak, som inte ändrade inställning (v 33) och det fastän Esau »under tårar» bad om välsignelsen (v 34). Adressaterna förutsätts känna till denna berättelse. Versen bör därför få denna översättning: »Ni vet att Esau avvisades, när han sedan önskade ärva välsignelsen. Isak såg nämligen ingen möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte därefter.» [21]
c) Subjektsväxling är vanlig i grekiska språket
Någon ställer sig kanske frågande om en översättare i denna senare halvvers får sätta in Isak första gången och sedan Esau den andra gången, när det i grekiskan står ett »han» på båda ställena. Men detta måste ske om vi skall uttrycka oss på ett vårdat språk. Underlåter vi att göra det begår vi allvarliga syftningsfel. Låt oss ge några exempel härpå. I Mark 8:25 står det: »Då lade Jesus händerna på hans ögon och han (1) såg nu klart och tydligt. Och han (2) sände hem honom.» Detta är en ordagrann översättning från grekiskan. Men denna skrivning kan inte accepteras av en lärare i svenska språket. Läraren skulle säga. Här föreligger ett allvarligt syftningsfel. »Han» kommer då i första fallet att betyda att det var Jesus som såg klart! Därför måste vi vid en översättning i första fallet sätta in »denne» eller »den blinde» och i senare fallet »Jesus». Grekiskan däremot använder pronominet »han» på båda ställena men växlar samtidigt subjekt.En sådan subjektsväxling är mycket vanlig i grekiskan, såväl i den äldre klassiska grekiskan som i koinégrekiskan, d.v.s. den grekiska som sedan utvecklades och blev ett världsspråk. [23]
Att ett sådant språkbruk förekommer innebär inte att grekiskan på något sätt skulle vara ett outvecklat eller otydligt språk. Verbets innebörd utsäger vem som avses med »han». I Lukas berättelse om den förlorade sonen heter det: »Och han (den förlorade sonen) gick bort och sökte sig till en medborgare i det landet och »han» skickade honom ut på sina ägor.» »Han» syftar då rent formellt på den förlorade sonen men verbet »skickade» visar att det avser den medborgare i landet som nyss är omnämnd. Skall vi skriva en korrekt svenska måste vi i det senare fallet i stället för »han» sätta in »denne» eller låta en relativsats följa: »en medborgare som skickade ut…» Verbet »skickade» visar alltså att ett annat subjekt här måste sättas in. [24]
En sådan subjektsväxling kommer ofta mycket plötsligt. Så är fallet i Hebr 2:10f. »Ty han (Gud), för vars skull och genom vilken allting är till, måste genom lidanden fullkomna deras frälsnings upphov och föra många söner till härligheten. Han som helgar… /Här blir nu plötsligt »han» = Jesus utsagans subjekt./ Sonen (Jesus) som helgar och de som helgas är alla av samma släkt. Därför blygs han inte att kalla dem bröder.» Vi kan också låta subjektsväxlingen uttryckas på följande sätt: »Den som helgar och de som helgas är alla av samma släkt. Därför blygs inte Jesus att kalla dem bröder.» [25]
I Hebr 12:26 däremot kommer inte subjektsväxlingen överraskande och plötsligt. Genom den uttryckliga hänvisningen till att adressaterna kände till berättelsen i första Mosebok är det utsagt att det som sedan följer skall förstås mot denna bakgrund. Subjektsväxlingen är redan förberedd med orden om att Esau blev avvisad, d.v.s. av sin far Isak. Den som inte ändrade inställning var ju Isak, och den som under tårar bad om välsignelsen var Esau. Det vet också vi av första Mosebok. Att vid en översättning sätta in dessa namn i den sista halvversen innebär inte att tillföra texten något som texten själv inte förkunnar. Det innebär att ge en ordagrann översättning på riktig svenska. [26]
d) Hebr 12:16f bevisar enligt NT81 att det inte finns en andra omvändelse
NT 81 uppfattar texten så, att Esau avvisades av Gud, inte av Isak. I denna vers finner man det slutgiltiga beviset för att Hebrs författare inte räknar med möjligheten av »en andra omvändelse». Av fotnot till Hebr 6:4 framgår att man uppfattar detta brev som en protest mot att de som under förföljelsetiden avfallit och förnekat Kristus skulle få upptas i församlingens gemenskap, om de ångrade sig. I Svensk Teologisk Uppslagsbok heter det: »För den som fallit i grova synder, var det i urkyrkan omöjligt att åter upptas i församlingens gemenskap.» Därvid hänvisas bl.a. till 1 Kor 5:1-5. Men Paulus skriver i sitt andra brev till korintierna om denne man som vållat bedrövelse: »Det räcker nu med den bestraffning som en sådan har fått av de flesta. Ni bör nu tvärtom hellre förlåta och trösta honom så att han inte alldeles går under i sin djupa sorg» (2 Kor 2:5f. [28]
Skulle detta brev förstås utifrån den strid som längre fram uppstod kring frågan,hur församlingen skulle förfara med avfällingar, som räddat sitt liv genom att förneka Kristus, då måste brevets tillkomst sättas senare i tiden. Då måste det också förutsättas att adressaterna kände till denna strid. De övriga nytestamentliga texterna talar inte heller om någon sådan lärostrid. [29]
5. En ny översättning bygger på historisk-kritisk metod
Grundprincipen i denna metod är hävdandet att allt måste ha en naturlig orsak. Denna åskådning benämns positivism. När Bibeln säger att Gud har gjort under och tecken i Egypten »inför era ögon» (5 Mos 4:32f), då förs dessa händelser av den historisk-kritiske forskaren in under begreppet myt. Han arbetar inte, som han säger, »med en så suverän och ’oberäknelig’ faktor som Gud.» Historisk-kritisk metod är ren positivism. Den utgår från en »ateistisk» åskådning. [31]
Nu är Bibeln undrens bok. Detta är särskilt uppenbart i vad Bibeln säger om Kristus. Messias kallas av profeten Jesaja »Under». Och aposteln Petrus skriver: »Det var inte några uppdiktade gudasagor vi följde, när vi berättade för er om vår Herres Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät» (2 Petr 1:16). [32]
6. En ny översättning bygger på sena telogiska modeuppfattningar
En sådan modedoktrin är läran om det sakrala kungadömet. Den hedniska uppfattningen om konungen som gud skall ha påverkat judarna. Liksom kungen uppfattades som gudomlig, så har denna doktrin om ett gudomligt herravälde kommit att föras över till Kristus, som då tänkes bli allt mer och mer gudomlig. Men denna överföringsprocess har tagit tid. Man tycker sig finna en äldre bekännelseformel, i vilken Kristus hyllas som konung. [34]
Gentemot detta säger vi: Gamla testamentet tecknar inte Israels kungar som gudomliga väsen, föremål för tillbedjan. Jesus tecknas visserligen som den som har all makt. Han for upp i höjden och tog fångar, skriver aposteln i sitt brev till efeseierna. Men det allra mest förunderliga är inte hans allmakt – den är självklar – Den stora hemligheten är Kristi förnedrings dagar, att han här blev en Tjänare oss till godo. Det är om Sonen »efter köttet» – som mänsklig varelse – aposteln säger: »Han är över alla, Gud, prisad i evighet!» (Rom 9:5). [35]
7. Vi kan inte överlämna översättningen av Skriften till en statlig översättningskommission
Vår tro på Kristus är inte byggd på myter och legender, tankar och motiv, uttänkta av människor. Vår tro är »uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Honom, Guds Son tillber vi som Gud och Frälsare.» [37]