1994/3 – Utblick över samtiden

Svenska kyrkan är numerärt sett den största lutherska kyrkan i världen med sina åtta millioner medlemmar. Därför tilldrar det sig ett visst intresse runtom i världen vad hon gör och beslutar. I höst har Svenska kyrkan hållit kyrkomöte och fattat »historiska beslut», som förberetts och diskuterats i årtionden. Förklaringen till att ett så litet land har världens största lutherska kyrka är, att alla svenskar har varit kollektivanslutna till henne från födelsen. Det har inneburit, att man inte har frågat efter medlemmarnas tro eller bekännelse. Man har kunnat vara hedning, ateist, förnekare, buddist eller bekänna vilken tro som helst och ändå vara medlem i Svenska Kyrkan. Det är klart att det då blir en stor kyrka, numerärt sett. [0]

Kanske är det protesterna i den politiska världen mot facklig kollektivanslutning till ett politiskt parti som väckt Svenska kyrkan att ta upp frågan om kollektivanslutning än en gång och nu fatta beslut? De förändrade banden med staten är givetvis en annan orsak. Ingen skall alltså automatiskt anslutas till Svenska kyrkan längre. I princip skall dopet utgöra inträdesbiljetten. De odöpta, som redan är medlemmar, skall dock fortfarande räknas som fullvärdiga medlemmar, oavsett sin tro och bekännelse. Huvudsaken är att man är döpt. Men även odöpta skall kunna vinna medlemskap också i fortsättningen. Och därmed vill Svenska kyrkan markera att hon är en »folkkyrka», där alla, oavsett tro och bekännelse, eller förnekelse, är välkomna att känna sig hemma. Kyrkomötet kallade det för ett »historiskt beslut». Och det är det förvisso. [1]

Även ett annat beslut i sitt kyrkomöte kallade hon för »historiskt», nämligen beslutet att förbjuda dem att bli präster som inte accepterar kvinnopräster och vill vara solidariska mot dem och deras verksamhet. När nu 40% av Svenska kyrkans präster är kvinnor, så var beslutet ofrånkomligt. Eftersom det inte är en bibelfråga för Svenska kyrkan utan en lämplighets- och jämställdhetsfråga, så måste hon till slut bestämma sig. Ett inbördeskrig mellan prästerna om en jämställdhetsfråga kan inte pågå längre utan att få förödande konsekvenser för medlemsantalet nu när kollektivanslutningen upphör. [2]

I konsekvensens namn kommer Svenska kyrkan också att bli tvungen att ta itu med de präster som fortsätter att inom kyrkan bekämpa sina kvinnliga kollegor. Inget talar nämligen för att dessa skulle ha kurage att själva ta konsekvenserna av sin tro och lyda Guds ord (Rom 16:17) och söka sig till andra kyrkor, som avgör ämbetsfrågan utifrån Skriftens ord. [3]

Arbetet som präst i världens största lutherska kyrka är tydligen fortfarande så åtråvärt att man inte ser att man handlar mot den bekännelse man talar så vackert om. Men att krampaktigt fortsätta att klamra sig fast vid medlemskap och sin prästtjänst mot sin tro och bekännelse, det är ohållbart och ohederligt och drar vanära över det kristna namnet. Att fortsätta inbördeskriget och gerillarörelserna i en kyrka, som allt tydligare låser sig fast vid en obiblisk ordning och som för länge sedan förklarat att hon inte längre avgör stridsfrågor utifrån Guds ord, det är obibliskt och kärlekslöst och avslöjar andlig blindhet. Att göra sig själv till martyr genom att mot Guds ord stanna kvar i en avfallen kyrka tills man eventuellt blir avsatt, det är att ta på sig ett eget kors, som inte Gud har lagt på. Gud vill att alla trogna skall förenas och arbeta för Guds ära och själarnas salighet i församlingar och samfund, som håller fast vid Hans ord i tro och i handling. Då lovar Han sin välsignelse. [4]