Av David Kuske

Kapitel VIII (forts)

Från den tidiga kyrkan till
reformationstiden

Reformationen

I och med reformationen blev det slut på det sätt att tolka Bibeln som under århundraden mer och mer fjärmat sig från den klara, enkla bety­delsen av Skriftens ord. I stället för att leta efter fyra betydelser i varje bibelställe återgick bibeltolkarna till enskilda ords och avsnitts enkla, grundläggande betydelse (usus simplex sensus).

Luther förkastade användningen av allegori som ett legitimt verktyg vid bibeltolkning. Några yttranden av honom gör detta helt klart. En bibeltolkare måste undvika allegori »så att han inte förirrar sig in i meningslösa drömmar». Han kallade allegorier tomma spekulationer och Skriftens avskum. Vid ett tillfälle liknade han påven Gregorius I (en av den medeltida kyrkans fäder och en stark företrädare för allego­risering) vid en vacker prostituerad som visar sig vara särskilt attraktiv för lata karlar. För honom var allegorier klumpiga, löjliga, självgjorda, gammalmodiga och sladdriga trasor.

Detta betyder inte att Luther aldrig allegoriserade. Det förekom särskilt under hans tidiga år. Det var inte lätt för honom att frigöra sig från en metod som hade varit förhärskande så länge i kyrkan. Men det han sagt om allegorisering klargör att han såg all slags allegorisk tolkning som ohållbar.

Detta understryks även genom de principer för bibeltolkning som han förfäktade vid reformationen. De flesta av dem är oförenliga med allegorisk tolkning:

  1. Bibeltolkning ska ske utifrån grundtexten istället för utifrån den latinska Vulgata.
  2. Tolkaren bör känna till bibelböckernas historiska bakgrund istäl­let för att skapa sig en egen allegorisk inramning.
  3. Tolkaren måste acceptera hela Bibelns enhet istället för att allego­risera enskilda ställen efter egna inbillningar.
  4. Tolkaren måste börja med Kristus som Skriftens centrum vid sin tolkning av alla delar av Bibeln.
  5. Skrift måste tolka skrift istället för att bli föremål för någon läro­norm (tradition) som fastställts av kyrkans ledare.

Luther tillämpade också den bibliska läran om det allmänna prästa­dömet när det gällde tolkning. Han uppmuntrade lekmän att läsa och tolka Skriften själva hellre än att bindas av en tolkning som de blivit påtvingade av påvar eller biskopar. Därvid menade inte Luther att det stod var och en fritt att tolka Skriften hur han ville. Precis som sin pastor var varje lekman bunden av att låta skrift tolka skrift.

Denna förnyade frihet för alla kristna att varje dag läsa Skriften blev ett reformationens sigill. När människor själva läste Bibelns enkla, kla­ra ord insåg de snart vad Skriften verkligen lärde om Guds fria gåva, förlåtelsen. Detta bidrog kanske mer än något annat till att befria sam­vetena från självrättfärdighetens grymma band som påvedömet särskilt under medeltiden hade påtvingat kyrkan.

En historisk-kritisk syn på Luther och bibeltolkningen

En del nutida lutheraner som ansluter sig till den historisk-kritiska tolkningsmetoden åberopar sig felaktigt på Luther som sin förebild. De förvränger Luthers ord så att det ser ut som om Luther inte ansåg att Skriften var Guds ord eller att han inte trodde att Bibeln var verbalin­spirerad och ofelbar eller att han menade att Guds ord inte fanns i Skrif­ten allena. Alla som hör sådant om Luther borde få rådet att läsa citaten som dessa påståenden grundar sig på i sitt sammanhang. Att läsa dessa citat i sitt sammanhang visar alltid att Luther förvrängs av dem som tillskriver honom sådana uppfattningar.

Nutida historisk-kritiska lutheraner lovprisar även Luther för att han formulerade några »nya» bibeltolkningsprinciper för sin tid. Detta är en halvsanning som återigen förvränger Luther. Det är sant att Luther tillbakavisade de många betydelser av bibelställen som allegorisering­en hade lett till, och att han införde ett sätt att tolka som skilde sig från det som hade varit i bruk i århundraden före reformationen. De histo­risk-kritiska lutheranerna i vår tid säger att de gör för kyrkan idag det som Luther gjorde för kyrkan på sin tid.

Vad de vägrar inse är att Luthers tolkning inte var något nytt. Det var snarare ett tillbakavisande av allegorisering och återvändande till det enda rätta sättet att tolka Skriften, dvs SÄGER = BETYDER. I själva verket gör våra dagars historisk-kritiska lutheraner precis motsatsen till vad Luther gjorde. Som det kommer att visas senare i kap. 10 till­ bakavisar de det tolknings sätt som låter SÄGER=BETYDER och an­ vänder ett nytt och mera obestämbart sätt att allegorisera som djävulen har tänkt ut för att vilseföra kyrkan idag. Kort sagt återställde Luthers »nya» tolknings sätt den rätta tolkningen medan nutida historisk-kritis­ka lutheraners »nya» tolkningssätt för folk bort från rätt tolknings­ metod. De kan knappast åberopa Luther som sin hjälte bara för att de går en ny väg när de tolkar.

Det som gör det här ännu mer uppenbart är den attityd dessa moder­na lutheraner har till de tolkningsprinciper Luther återinförde. Luther var en medeltida man med en medeltida mentalitet, säger de. Han ac­cepterade alla undren som omtalas i Bibeln. Han accepterade Bibelns framställning som säger att många av händelserna i Gamla testamentet, i Jesu liv och vid den tidiga kyrkans utbredande var resultatet av att Guds hand styrde historien. En sådan person kan inte förväntas tillföra mycket när det gäller att lösa de problem som bibeltolkningen möter i vår moderna, vetenskapliga tid, resonerar de. Observera att de inte erkänner Luther som en som tolkade Skriften rätt. De vill bara använda hans namn som en fasad till fördel för den nya tolkningsmetod som de föredrar.

Calvin och romersk katolicism

Johan Calvin (död 1564) följde i mycket samma tolkningsprinciper som Luther. Men det fanns en stor skillnad. När Skriften säger något som är svårt eller rentav omöjligt för förnuftet att begripa (t ex predesti­nationen, den verkliga närvaron i nattvarden, Kristi två naturer) så höll Luther fast vid att det Skriften säger måste vara det den menar även om det inte till fullo kan förstås. Calvin å andra sidan ansåg att varje sådant ämne skulle tolkas på ett sätt som gjorde ordens betydelse begripliga för det mänskliga förnuftet.

Calvin tyckte så här eftersom han höll fast vid hela Skriftens absolu­ta klarhet. Men det är inte en rätt tillämpning av den sanningen att Skriften är klar. Problemet ligger inte hos Skriften. Skriften är inte oklar i vad den säger och menar, när den t ex talar om att Kristus är sann Gud och sann människa i en person. Problemet ligger hos oss mänskli­ga varelser. Vi kan inte alltid till fullo fatta en del av de underbara gär­ningar som Gud i sin allmakt utför. Lösningen på problemet i fall som dessa är inte att ändra på Bibelns betydelse så att den passar vårt för­nuft. Istället är den enda rätta lösningen att låta Skriftens betydelse stå där och i tro glädjas åt vad Gud i sin makt gör för att ge oss sin nåds välsignelser.

Det romersk-katolska sättet att tolka Bibeln fastställdes vid Triden­tinska mötet (1545–1563). Det lutherska mottot för bibeltolkning, sola Scriptura (Skriften allena), fördömdes. För romersk-katolska bibel­tolkare gjordes kyrkans tradition (dvs skrifttolkningar som officiellt har godkänts av påven och biskoparna i ett kyrkomöte) lika viktig som Bibeln. Romersk-katolska kyrkans tradition kommer ofta i konflikt med Skriftens klara uppgifter. Så detta beslut av Tridentinska mötet (som fortfarande står som den romersk-katolska kyrkans officiella ståndpunkt) jämställde villfarelse med sanning när det gäller att tolka Bibeln.

Efterreformatorisk tolkning

De läromotsättningar som uppkom mellan å ena sidan lutherdomen och romersk-katolska kyrkan och å andra sidan lutherdomen och re­formerta kyrkan ledde till ett intensivt skriftstudium bland lutheraner­na. Resultatet av dessa studier är de lutherska bekännelseskrifterna och andra läroskrifter som är ovärderliga för sanna lutheraner än idag.

Även om man bara hastigt ögnar igenom den efterreformatoriska tidens intensiva bibelstudium, visar det sig att Luthers grundläggande tolkningsprincip fortfarande följdes. Grundregeln i luthersk tolkning fortsatte att vara att Skriften är den enda sanna uttolkaren av Skriften. De lutherska teologerna under denna tid hävdade att ingenting fick läras som stred mot hela summan av vad som sägs i alla Skriftens påstå­enden som tydligt handlar om samma ämne. Detta kallas ibland »trons analogi».

Många av denna tids lutherska läroskrifter (som växte fram ur en noggrann och rätt tolkning av vad Skriften säger och menar) innehåller både teser och antiteser. Detta gjordes för att uttrycka läran så klart som möjligt både genom att framhålla vad Skriften lär och förkasta vad Skriften inte lär i ett visst ämne.

Allteftersom tiden gick uppstod emellertid en osund utveckling. En del lutheraner började tillgripa dessa läroformuleringar som det främ­sta försvaret mot falsk lära. De kom att betrakta de lutherska bekännel­seskrifterna som den auktoritet som skulle avgöra alla lärostrider istäl­let för att ta itu med en lärofråga först och främst utifrån Skriften. Detta i sin tur bidrog gradvis till försummelse av ett ständigt och intensivt studium av själva Skriften.

Läroformuleringar, hur bra de än förklarar en lära och hur fast de än är grundade på rätt skrifttolkning, bör inte konsekvent citeras hellre eller oftare än Skriften själv vid diskussioner om läran. Inte heller bör citat från bekännelseskrifterna någonsin anses ge uttömmande svar på allt som Skriften har att säga i en lärofråga. Enkelt uttryckt: läroformu­leringar missbrukas när de blir en färdiggjord teologi som används istället för ett noggrant studium av Skriften.

Sammanfattning

I den tidiga kristna kyrkan kunde djävulen sakta men säkert undermi­nera Guds ords sanning. Ett hjälpmedel för att uppnå detta var det grad­ visa införandet av allegorisering vid tolkningen av Skriften. De som använde sig av allegorisering avsåg inte nödvändigtvis att införa falsk lära i kyrkans undervisning. Inte desto mindre visade sig den subjekti­vitet som är en nödvändig del i allegorisering vara ett verktyg i Satans tjänst för att åstadkomma just detta.

Genom reformationen införde inte Luther en ny tolkningsmetod. Snarare var det Gud som styrde det så att det enda rätta sättet att tolka Bibeln återinfördes så att Guds ords frälsande sanningar kan förstås rätt och ständigt bli bevarade vid villolärors våldsamma angrepp. Den­na metod innebar att låta den betydelse som framgår av ett bibelställe vid tolkningen vara just den som orden enkelt och tydligt säger.

Läroframställningar som härrör från en rätt tolkning av Skriften är inte bara nyttiga utan ofta också helt nödvändiga som en hjälp att skilja Guds ords sanning från Satans villfarelser. Dock bör läro formuleringar aldrig användas som ersättning för ett fortlöpande studium av själva Skriften.

(forts i nästa nr, pdf 1/2000)