Av David Haeuser

(forts. från nr 3/1999)

Problemet i Korint

Församlingen i Korint tycks ha haft Andens gåvor i särskilt rikt mått. Det som skulle ha blivit en stor välsignelse för församlingen blev dock i stället ett allvarligt problem. Gåvorna i sig var naturligtvis inte proble­met, utan hur de värderades och brukades.

Det finns ett skäl till varför vi har sparat detta kapitel till sist. Det är att bland pingstvänner får l Kor 12–14 nästan all uppmärksamhet. Bru­ner skriver: »Pingstvännerna lägger ovanligt stor vikt vid andens gåvor och i synnerhet vid de gåvor som avhandlas i l Kor 12–14.» 1)Bruner, A Theology of the Holy Spirit, s. 130. Han säger också:

Inom pingströrelsen tycks det, så långt vi har kunnat se, inte finnas något medvetet eller utbrett bruk av de icke-spektakulära gåvorna som Andens gåvor. Om det därför kan sägas att pingstideologin betonar de andliga gå­ vorna, så vore det riktigare att säga att den betonar de extraordinära andliga gåvorna. För det finns inom pingströrelsen ingen allvarlig betoning av de gåvor som förknippas med vishet, kunskap eller tro (bara för att anknyta till en av NT:s uppräkningar). De är alla sådana gåvor som det inte riktigt går att ta på. Det är de mera iögonenfallande gåvorna som pingströrelsen sär­ skilt intresserar sig för. 2)Ibid., s. 138–139.

Eftersom Paulus i Korintierbrevet sysslar med att lösa ett problem och inte med allmänna förmaningar, kan vi få en förvrängd bild av vad Bibeln lär om andliga gåvor om vi först och främst uppmärksammar de här ställena i 1 Korintierbrevet. Det kan illustreras av en del pingstvän­ners argumentering när de säger att tungotal måste värderas högst, för annars skulle Paulus inte ha ägnat så mycket tid åt det i l Kor 14. 3)Ibid. s. 146–147.

När vi undersöker Paulus behandling av gåvor i 1 Kor 12 finner vi att han många gånger betonar sådant som vi har mött tidigare. Han talar om olikheter: »Det finns olika slags nådegåvor … Det finns olika slags tjänst… Det finns olika slags kraftgärningar» (v 4). Senare förstärker han denna princip om mångfald genom en rad retoriska frågor: »Inte är väl alla apostlar? Inte är’ väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?» (v 29–30).

En annan tonvikt som man även kan se i Efesierbrevet och ännu tydligare i Romarbrevet (12:4–5) är jämförelsen med en kropp. Liksom ingen lem i en fysisk kropp motarbetar kroppens övriga lemmar utan alla snarare hjälper och stöder varandra med sina speciella uppgifter, så ska i Kristi andliga kropp, kyrkan, alla gåvor användas för hela krop­pens bästa och inte för själviska ändamål. Här i 1 Kor 12 skriver Pau­lus: »Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många … Om alltsammans vore en enda lem, var vore då krop­pen? Men nu är lemmarna många och kroppen en … Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar.»

Att det är Herren som bestämmer hur gåvorna ska fördelas bland församlingens medlemmar är underförstått när det gäller andliga gå­vor, men i 1 Kor 12 sägs det tydligt och eftertryckligt att det är Anden som ensam avgör vem som ska få den eller den gåvan. Sedan han nämnt ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, utföra kraftgärningar, profetera, skilja mellan andar, tala olika slags tungomål och uttyda tungomål skriver Paulus: »Allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en» (v 11).

Allt är gåvor från samme Ande (v 4, 7,8,9, 11). Det är möjligt att de ord som översatts med »de andliga tingen» i vers 1 skulle kunna över­ sättas med »de andliga människorna». Det grekiska uttrycket tån pnevmatikå’n kan antingen vara maskulinum eller neutrum. Om detta var det uttryck som de som talade tungomål i Korint brukade om sig själva, så är det möjligt att Paulus på ett fint sätt lade betoningen annor­ lunda genom att välja ordet chárisma i vers 4 för att understryka att det inte är fråga om en högre status eller kvalitet hos de personer som hade speciella gåvor, utan att alla gåvor verkligen är gåvor som de utrustats med endast av nåd, inte som gensvar på någon förtjänst eller värdighet hos mottagarna. Det skulle i så fall vara ett mästerligt sätt att sticka hål på den bubbla av stolthet och egoism som tycktes drabba tungomåls­talarna i Korint.

En annan sak som betonas i 1 Kor 12 är syftet med gåvorna. »Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta» (v 7). Meningen med Andens gåvor är inte att de ska leda till personlig berömmelse eller tillfälle att förhäva sig, inte heller till avundsjuka el­ler förakt för dem som fått »ringare» gåvor. Alla ska brukas till allas bästa. Inte desto mindre finns det en viss rangordning när det gäller andliga gåvor. De som tjänar till allas bästa bör eftertraktas mest, i synnerhet de som hjälper till att bygga upp kyrkan (v 31; 14:1,5). Sålunda räknar Paulus upp några av gåvorna i vers 28: »Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraft­gärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål.» En del menar att ordningsföljden här inte visar på något värdeomdöme av Paulus, men om man ser på diskussionen i kapitel 14 och problemet med att tungotal övervärderades i Korint tycks det ofrånkomligt, att när Paulus börjar med »första», »an­dra» och »tredje» så fastställer han en värdeskala som grundar sig på i vilken grad gåvorna bidrar till församlingens uppbyggelse.

Kapitel 13 i 1 Korintierbrevet är nära besläktat med både kapitel 12 och 14. Eftersom alla andliga gåvor har givits för andra, för att bygga upp kroppen och inte för eget själviskt bruk, påminner Paulus korinti­erna om att om inte kärleken, denna drottning bland Andens gåvor, dominerar och motiverar allt bruk av andliga gåvor så blir de värdelösa. Sålunda avslutar Paulus 1 Kor 12 med orden: »Sträva efter de nådegå­vor som är störst. Och nu vill jag visa er en väg som vida överträffar alla andra.» Denna väg är kärlekens väg. Vi påminns om att kärleken inte söker sitt (v 5), att vilken andlig gåva det än är så är den timlig och därför begränsad i motsats till tro, hopp och kärlek. »Profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå» (v 8). Paulus följer upp sin storslagna lovsång om osjälvisk kristen kärlek med att börja kapitel 14 så här: »Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna.» Men inte bara vilka gåvor som helst, utan samtidigt som han milt tillrättavisar korintierna för att de speciali­serat sig på de gåvor som syns bäst men samtidigt är till minst nytta, förmanar han dem: »framför allt profetians gåva.»

Varför föreslår Paulus att de framför allt ska försöka få profetians gåva (troligen en gåva som Gud gav till somliga under den tiden, varigenom han gav dem särskilda uppenbarelser i sitt ord och vilja att tala både i församlingen och i andra situationer, jfr Upp 1:3, 10:11, 19:10, 22:7; Apg 21:10–11 och verserna 29–32 i detta kapitel)? 4)Lenski tolkar profeterna i detta kapitel annorlunda. Han ser dem som några som har gåvan att förmedla evangelium till församlingens uppbyggelse, även om han tror att det också finns en profetisk gåva i trängre betydelse. som den Agabus utövade i Apg 21. Jag är dock inte säker på att Lenskis syn verkligen gör rättvisa åt alla uppgifter i detta kapitel. Det är för att de talar med klara och begripliga ord och sålunda uppbygger försam­lingen. »Men den som profeterar talar till människor och ger dem upp­byggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen» (v 3–4). Eftersom församlingens uppbyggelse, bidraget till kroppen, är syftet med de andliga gåvorna, kan Paulus säga: »Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal så att församlingen blir uppbyggd» (v 5).

Paulus förstärker detta genom att jämföra hur tungotal respektive profetia verkar på en främling som råkar komma till gudstjänsten. »Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!» (v 23–25). Församlingen själv kommer faktiskt att lida om alla envisas med att tala i tungor och ingen profeterar. »Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppen­barelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?» (v 6). Sålunda kan Paulus skriva: »Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger försam­lingen» ev 12). Paulus reglerade det offentliga utövandet av både tungotal och profeterande. (Inget tungotal om det inte finns någon som uttyder det. Det kan dock brukas enskilt.) Även om det finns någon som uttyder får inte fler än två eller tre tala i tungor, inte heller får fler än två eller tre profetera). Sedan sammanfattar han: »Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning» (v 39, 40).

Vad innebar tungomålstalandet i 1 Kor 12 och 14? De flesta nutida forskare menar att det är extatiska ljud som inte nödvändigtvis ingår i vanligt mänskligt språk. En bok har följande definition:

Tungotal tycks vara en form av fenomenet extatiskt tal som är karaktäris­ tiskt för den första kristna tiden. Som vi kan se i religionshistorien var detta fenomen allmänt och hade sin föregångare i judendomen på Nya testamen­ tets tid. Det hade sin egen terminologi och, som vi ska se, ursprungligen sitt speciella sammanhang i överensstämmelse med den erfarenhet av Anden som fanns i den första kristna gemenskapen och hörde ihop med dess eska­tologiska medvetenhet. Det hade också sin egen tolkning som framgick ur denna situation. 5)Artikel av F. Dausenburg i Horst Balz och Gerhard Schneider, Diccionario del Nuevo Testamen­to, Salamanca:Sígueme (övers. från spanska till engelska och sedan till svenska).

Hodge ger emellertid övertygande skäl för att se tungotalet som ett språk som talaren inte har lärt sig och som åhörarna inte förstår men som ändå är ett riktigt, mänskligt språk likt de språk lärjungarna talade på pingstdagen. Han medger dock att en enstaka teori inte kan vinna över alla de svårigheter som finns i en del bibelställen. De som upp­ fattar tungotalet som extatiskt tal hänvisar gärna till 1 Kor 13:1, där Paulus talar om människors och änglars språk. Men det verkar som om Paulus här använder sig av en retorisk överdrift precis som han gör när han säger att han själv eller en ängel från himlen skulle tala ett annat evangelium. Det innebär inte att någon ängel från himlen verkligen kommer att predika ett annat evangelium, och det är inte heller troligt att stället i 1 Kor visar att det verkligen förekom tal på änglars språk i Korint. Chrysostomos påminner oss:

Hela detta avsnitt är mycket oklart; men oklarheten uppkommer på grund av vår okunnighet om de förhållanden som beskrivs. De var välbekanta för dem som aposteln skrev till men förekommer inte längre. 6)Citat i Hodge, Commentary on 1 Corintians (Online som kan erhållas från Ages Software, Albany Oregon, s 297).

Citatet från Chrysostomos väcker en annan fråga. Försvann tungotalet eller förekommer det fortfarande eller har det kommit tillbaka i kyrkan idag? Om det faktiskt försvann finns det inget större behov av att gå alltför djupt in på hur det var beskaffat. Och det historiska vittnesbördet är att det försvann, som Chrysostomoscitatet från fyrahundratalet visar. Bara i marginella och kätterska grupper som montanismen förekom det ett utbrett bruk av vad som framställdes som särskilt övernaturliga gå­vor under tiden närmast efter apostlarna. En del har faktiskt försökt visa exegetiskt att tungotalet måste upp­ höra i och med att Nya testamentets kanon fastställdes. Ett exempel är Douglas Judisch i sin bok En uppskattning av anspråk på de karisma­tiska gåvorna. Judisch förklarar:

Denna studie påstår emellertid att det är emot Guds ord att göra anspråk på profetisk gåva i postapostolisk tid. … Den karismatiska rörelsen varnar oss förstås för att begränsa den helige Ande på detta sätt. Sanningen när det gäller den här frågan är dock att vi måste känna till och respektera de grän­ser som den helige Ande har satt för sig själv. Vi begränsar faktiskt Anden om vi kräver att han ska uppföra sig på samma sätt i varje tid. Om vi reso­nerar så måste han ge övernaturliga krafter åt oss idag också, eftersom han gav övernaturliga krafter åt människor på biblisk tid.

Han argumenterar särskilt med utgångspunkt från uttrycket »när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del» (1 Kor 13:10). Han visar att »det fullkomliga» eller »fullkomligheten» är Guds full­bordade uppenbarelse i den Heliga skrift, och att därför har Skriften själv tillkännagivit att de profetiska gåvorna måste ta slut i och med apostlarna.

Judisch’s tolkning är möjlig, men tycks inte vara tillräckligt väl un­derbyggd för att göra detta till en sedes doctrinae för tungotalets upp­hörande. Jag tycker att Joel Gerlach erbjuder ett bättre kriterium för hur vi ska värdera påståendet att de särskilda övernaturliga gåvorna fort­satte, i synnerhet gåvan att tala i tungor. Prof Gerlach skriver:

Det bekräftar en intressant exeges som överensstämmer med hur dessa ut­ tolkare läser episoderna med tungotal i Apostlagärningarna. Det förenklar också problemet med tungotal idag för dem som accepterar den exegesen. Men för oss tycks den pressa fram något ur texten som Paulus inte uttryck­ligen säger. Att tungotalet ska upphöra – ja, definitivt. Att tungotalet skall upphöra innan profeterande och kunskap upphör – nej, inte säkert. I textens sammanhang är Paulus syfte bara att fastslå att kärleken är större än allt annat (jfr särskilt v 8 och 13). Vi måste vara försiktiga så att vi inte får Paulus att säga mer än han hade för avsikt. För övrigt är en bedömning av tungotalsrörelsen idag möjlig utan att använda sig av just det här stället. 7)Joel Gerlach, Glossolalia, WLQ 70:411973. s 246.

Prof Gerlach tillägger lite längre fram i sin artikel:

Vår utgångspunkt för att fälla en rätt dom är hela Guds rådslut. Om en person kommer till mig och säger sig ha gåvan att tala i tungor så är det viktiga för mig inte att få en demonstration så att jag kan avgöra om det är den helige Ande eller inte. Jag vill veta hur den personen förstår och bekän­ner evangelium. Om någon kommer till mig och inte har »den läran», så ska jag inte ta emot honom i mitt hus och inte önska honom Guds välsignelse (2 Joh v 10). I ett sådant fall finns det inget behov av att avgöra om hans extatiska tal är av Anden eller inte. Hans lära är det förvisso inte.

Om å andra sidan någon kommer till mig (som i ett fall jag känner till) och säger sig ha gåvan att tala i tungor och tillsammans med mig bekänner hela evangeliets lära, då ska jag räcka ut handen till gemenskap med den personen. När det gäller tungotalet kanske jag ännu inte är säker på om det är ett verk av den helige Ande eller inte. Jag är inte säker på att det är det, men jag kan inte heller vara säker på att det inte är det. Jag vill helt enkelt vänta med min bedömning. Under tiden vill jag ge den personen råd med hänsyn till de restriktioner Paulus lägger på användningen av denna gåva i kyrkan. Han ska använda det enskilt, inte offentligt utan en uttolkare. Och om det är extatiskt språk snarare än ett riktigt, så finns det ingen uttolkare att få tag på. Han ska inte uppmuntra andra att försöka få gåvan eftersom kristna ska önska sig profetians gåva hellre än tungotalets, och eftersom den inte i något autentiskt fall gavs åt enskilda som önskade sig den eller väntade sig att få den. Jag vill också varna honom för att missbruka gåvan som korintierna gjorde, så att han inte blir uppblåst som många av dem. 8)Ibid., s 146.

En undersökning av pingstvänners och karismatikers hållning till Andens gåvor

För att följa prof Gerlachs råd, att den sanna utgångspunkten för att bedöma dem som säger sig ha tungotalets gåva och andra speciellt ka­rismatiska gåvor är att undersöka deras lära, ska vi ta en kort titt på några läror hos dem som särskilt upphöjer tungatalets gåva i vår tid, nämligen pingstvännerna och karismatikerna.

När vi prövar läran hos pingströrelsen och den karismatiska rörelsen ska vi finna att den är bristfällig på många områden. Ett av de kanske mest uppenbara är den vanliga uppfattningen hos pingstvänner att alla kristna borde tala i tungor. Det tydliga svaret på Paulus retoriska fråga i 1 Kor 12:30: »Inte talar väl alla tungomål?» är nej, om man inte också vill hävda att alla borde vara apostlar. Pingstvänner har många sätt att försöka komma undan kraften i detta bibelställe. En del menar att det är skillnad mellan att tala i tungor som ett första tecken på dopet i den helige Ande och tungotalets gåva när det gäller Korint, 9)18 Se Brunner, Theology of the Holy Spirit, S 144. medan andra gör gällande att Paulus här bara talar om det offentliga bruket av gåvan men att alla borde göra bruk av den enskilt. 10)Ibid., s 146.

Ett annat påtagligt problem är att Paulus inte säger till korintierna att de alla skulle tala i tungor, utan snarare att de skulle eftersträva »fram­för allt profetians gåva» (1 Kor 14:1), »men jag önskar hellre att ni ska profetera» (v 5). Pingstvännernas överbetoning av tungotalet och det sensationella överhuvudtaget motsäger Paulus hela behandling av 1 Kor 12–14.

Ett vida större problem är emellertid vad pingstvännernas lära gör med nåden allena, tron allena och Skriften allena, liksom med dopet och nådemedlen.

Vad gäller nåden allena beskriver Bruner pingstvännernas lära som bristfällig i många avseenden.

Nåd är enligt Paulus villkoret för den troendes herravälde över synden. Det är pingströrelsens tragedi att den i stället gör herraväldet över vad den anser vara synd till villkor för den helige Andes nåd. Själva nåden, eller synder­nas förlåtelse, tycks i pingströrelsen bara spela en roll i den kristnes omvän­delse och dryftas annars sällan, och upphör så i praktiken att vara centrum, följeslagare och avgörande för hela det kristna livet. Upphävandet av den apostoliska ordningsföljden nåd och därefter lydnad ligger till grund för pingstvännernas misstag. 11)Ibid., s 233.

Pingströrelsen lär i likhet med den karismatiska rörelsen att det måste bli en andra större krisupplevelse efter omvändelsen och att den helige Andes fulla tillkommelse måste invänta den händelsen. Denna tillkom­melse är beroende av att den kristne fullgör ett antal villkor. Enligt vad de flesta pingstvänner anser måste en troende gå igenom åtskilliga sta­dier innan han är värd att få ta emot den helige Ande i sin fullhet.

Vi kan se något av detta illustrerat av ett exempel som Bruner hämtar från en utläggning som pingströrelsen har av Apg 2:38. En författare i pingströrelsen vid namn Donald Gee finner enligt Bruner »tre särskilda villkor för dopet i den helige Ande: ånger, dop och mottagande. Det är viktigt för oss att iaktta hur dessa termer definieras i kommentaren för att vi ska förstå pingstvännens tankevärld.» Han måste ångra sig, vilket innebär att ge upp all synd. Sedan måste han döpas i vatten, vilket är en symbolisk offentlig handling som innefattar mer än dophandlingen och snarare »gäller fullkomlig lydnad i allting. Det betyder gärningar som vittnar inför alla om att du har sagt ja till att vara en lärjunge. Lägg särskilt märke till att dopet är för ’syndernas förlåtelse’. Det är hopplöst att vänta sig att den helige Ande ska komma in och uppfylla dig innan ditt hjärta är rent.» Bruner anmärker:

Lägg här märke till att dopet får en tolkning som handlar om vad vi ska göra. Dopet betyder, understryker Gee, ’gärningar’, den troendes gärningar – gärningar som vittnar för alla om att du har sagt ja till att vara en lärjunge. Eller som pingstvänner vanligen uttrycker det, dopet är en lydnadshandling. Lydnad är det positiva komplementet till och fullbordandet av ångern, som i första hand är negativ. I pingströrelsens tolkning betyder lydnad som ett villkor för andedopet en aktivitet som riktas mot det utlovade bortskaffandet av all kvarvarande synd genom Kristi blod, mot det som kallas ’hjärtats renhet’, så att den helige Ande ska få en passande boning i den troende. 12)Ibid., s 91.

Medan författare inom pingströrelsen, som t ex Gee, fortsätter att tala om tro i tredje hand och t o m kan säga att »vi ’får löftet om Anden genom tro’, Gal 3:14. Ytterst kan det inte finnas något annat sätt,» så är det viktigt att förstå vad pingstvänner menar med tro i detta samman­hang. För tro är inte enkel förtröstan på det gudomliga löftet, utan snar­are vad jag till slut kan göra sedan jag fullgjort alla de andra villkoren för att ta emot den helige Ande. Viktigast bland dessa villkor är skilsmässa från synden, eller lydnad. »Synd är något som den kristne, med hjälp av Kristus, kan och måste avlägsna innan han kan ta emot Andens gåva i fullt mått. Lydnaden har som sin främsta uppgift att avlägsna synden. För ’du kan ta emot den helige Ande, men inte med synd i ditt hjärta’ (enligt Conn, som tillhör pingströrelsen).» 13)Ibid., s 93–94. Den tro­ende måste, om han inte har den helige Andes fullhet i sitt hjärta, göra hjärtat syndfritt så att den helige Ande kan komma in. Bruner kommen­terar träffande att »av den troende krävs inget mindre än fullkomlighet – att synden undanröjs – och detta före den största gudomliga gåvan, den helige Andes fullhet. Utan att vara fylld av den helige Ande får människan Herkulesuppgiften att avlägsna all synd – för att till slut uppnå denna Andens fullhet.» Men om människan kan göra detta utan Andens fullhet, varför behövs han då? 14)Ibid., s 235.

När den kristne har åstadkommit detta, kan han tro. »Lydnad un­derlättar tron. Det är därför man kan se att tro inte sällan sätts i slutet av pingströrelsens listor. För när den nödvändiga lydnaden har genom­ förts, kan man tro att Gud ska uppfylla sitt löfte.» 15)Ibid., s 111. Bruner citerar en av pingströrelsens författare: »Om du när du rannsakar ditt hjärta finner att du är uppriktigt undergiven Guds vilja och i harmoni med dina med­ människor …, blir det lätt för dig att utöva den enkla och barnsliga tro på Herren som kommer att ge dig ett snabbt gensvar från honom.» 16)Ibid.) Bruner sammanfattar vad pingstvännerna menar med tro:

Tro betyder för pingstvännen att gå hela vägen med Kristus, att överlämna sig helt. Således räcker den första tron vanligen inte till för Andens gåva, inte bara på grund av dess otillräckliga mål och inriktning (Kristus och inte Anden själv) utan också, och det är lika viktigt, på grund av dess otillräck­liga innehåll eller substans. Pingstvännens tro är liksom pingstvännens lyd­nad normalt inte verksam förrän den är närmast fullkomlig. Full lydnad plus full tro borde garantera fullt dop i den helige Ande. 17)Ibid., s 110–111.)

Skillnaden mellan detta och Skriftens lära att den helige Ande ges en­ bart av nåd, genom dopet och evangeliets löfte, torde vara uppenbar. Dopet har blivit människans lydnadshandling. Allt Andens verk har tagits bort. Inte att undra på att pingstvännerna då måste leta efter något annat skeende då den helige Ande till slut kommer till dem, nämligen genom vad Bruner kallar pingstvännernas verkliga sakrament, tungomålstalet. Det som i Skriften är en gåva blir i pingströrelsens lära en belöning. Våra bekännelseskrifter tillbakavisar detta:

… den synergistiska läran, som innebär att människan i andliga ting icke är helt död, utan svårt sårad och halvdöd. Ehuru därför den fria viljan är för svag att göra början och av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, kan den dock, sedan den helige Ande gjort början och kallat oss genom evangelium och tillbjudit oss sin nåd samt syndernas förlåtelse och den eviga saligheten, av egna naturliga krafter komma Gud till möte, i någon mån, om ock ringa och svagt, bidraga, hjälpa och medverka, förbere­da och skicka sig för Guds nåd samt gripa och mottaga den och tro evange­lium ävensom medverka med den helige Ande till vidmakthållandet och fullföljandet av detta verk. Mot en sådan mening har ovan utförligt visats, att denna förmåga, facultas applicandi se ad gratiam, d v s förmågan att förbereda sig för nåden, icke härrör från våra egna naturliga krafter, utan endast från den helige Andes verkan. 18)SD art II, par 77, Tappert, s 536, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957, s 574.

Och vidare:

Då vi genom tron mottagit den helige Ande, följer nödvändigtvis lagens uppfyllande, och därav följer efter hand tillväxandet av kärlek, tålamod, kyskhet och Andens övriga frukter. ((Ibid., s 242.)

Pingströrelsens lära om villkor för att till fullo få ta emot den helige Ande undergräver till slut själva kärnan i evangeliet. Bruner påvisar detta genom att om igen peka på pingströrelsens lära om fullkomlighet.

En sak skiljer de två klassiska religiösa vägarna åt – lagens och evangeliets väg – och denna skillnad kan man upptäcka genom att ge akt på var full­komligheten förläggs. Lagens väg lägger fullkomligheten hos människan. Evangeliets väg lägger fullkomligheten på Messias. Det ofrånkomliga att lagens rättmätiga krav måste uppfyllas är av central betydelse för evangeli­et. Men evangeliet flyttar den fullkomliga uppfyllelsens börda från den tro­ endes rygg till Kristi kors, och vi kan säga att detta är det som gör det till evangelium. ((Bruner., s 230.

Bruner drar en förödande slutsats om vad det i själva verket betyder när pingstvännerna hävdar att andedopet kommer först efter det tecken som består i att man talar i tungor.

Men något allvarligare måste sägas om pingströrelsens tecken. Det är inte något så enkelt som en oskyldig överdrift som man kan le åt för dess naivi­tet och gå förbi. För eftersom detta tecken krävs av de kristna förutom tron innan de kan ha Gud helt och fullt, hotar det att förpassa pingströrelsen utanför den kristna trons område. Pingströrelsens tecken har samma kän­nemärke som kravet på omskärelse i den tidiga kristna kyrkan (jfr Gal och Apg 15). Och Paulus såg inte detta eller något annat tillägg till tron som oskyldigt. ((Ibid., s 281–282.)

Därför kan han säga, och vi instämmer:

Problemet i pingströrelsen är inte att pingstvänner tar Bibeln för allvarligt eller bokstavligt, utan att de i regel inte tar det som Bibeln är till för på tillräckligt allvar – Bibelns budskap och raison d’etre, evangelium. Pingst­rörelsens övertygelse, med Hollenwegers ord, att »vi måste fullgöra hela Skriften … är just lagens budskap (jfr Gal 3:10–13 …) mot vilket Paulus ställer evangeliets budskap. Pingstvännernas felaktiga förståelse av Bibeln härrör enligt vår mening djupast sett från en felaktig förståelse av evange­lium och inte från att de tar Skriften mindre bokstavligt. ((Ibid. s 173, not 19.)

Det här är bara några områden där pingströrelsen kan ställas inför Skriftens domstol och befinnas vara i allvarlig och själsfördärvande villfarelse. Om vi måste tro pingstvännerna skulle vi naturligtvis inte ha skäl att diskutera Andens gåvor, för de kan erhållas först efter det att vi har förtjänat dopet i den helige Ande genom att uppfylla alla därtill hörande villkor och har talat i tungor. Gud bevare oss från att så för­ vränga den heliga Skrifts dyrbara lära!

Var får vi Anden och alla hans gåvor och nådegärningar? Vi ska än en gång låta Luther ge oss en påminnelse:

För det som den helige Ande verkar i oss vet och lär vi också, Gud vare tack, till och med mer och bättre än de. Men vi får inte låta honom så dras bort från dopet och sakramentet och ställas i ett tomt hörn, som när de stirrar efter utrymme för Anden och söker egna uppenbarelser utanför Skriften och Guds ordning. För vi vet att han vill verka i oss just genom sitt ord och sakrament och inte på något annat sätt. Av detta skäl finns det inte något behov av att söka Anden ytterligare om vi har detta dopets sakra­ment; för vi hör av Kristi ord och instiftelse att den helige Andes namn liksom Faderns och Sonens, dvs hela det gudomliga majestätet, är närva­rande här. Men eftersom Guds namn och ord är närvarande får du inte se det som blott och bart vatten som inte åstadkommer något mer än badvatten, utan du måste se det som ett vatten som tvättar bort våra synder och som Skriften kallar den nya födelsens bad, genom vilket vi är födda på nytt till evigt liv. ((Pieper, vol III, s 273. Citat från St Louis-utgåvan av Luther’s Works X, 2060ff.

Må Gud genom de nådemedel han har bestämt ge oss den helige Andes gåvor i rikt mått, rikt utrustade män till att leda våra församlingar, rikt utrustade människor till att tjäna varandra i kärlek och sann uppbyggel­se av Kristi kropp genom en rik tillämpning av Andens gåvor. Må vi förnyas dag efter dag genom den helige Andes nåd, och må hans gåvor komma till ännu fler genom predikan av det oförtjänta evangeliet om syndernas förlåtelse genom Kristus. Och må vi bevaras från alla för­vrängningar av Andens gåvor som förvandlar charísmata, gåvor av nåd, till belöningar för mänskliga ansträngningar. Ty det leder till and­ligt högmod och klassar sanna kristna som köttsliga och underlägsna, då de inte genom tungotal kan bevisa att de har den helige Ande. Låt oss fortsätta att se tecken på den helige Ande och hans gåvor där vi verkligen kan finna dem, i predikan av hans ord och i de kostbara fruk­ter av tron där ett osynligt bruk av Anden i vardagens kamp mot synden är den kristnes dagliga uppgift. Låt oss komma ihåg att Anden har givi­ts för stridens skull, inte som en belöning för att vi själva har vunnit striden.

(Föredrag vid KELK-konferensen i Winter Haven, Florida 1999. Författaren är missionär i Peru för Evangelical Lutheran Synod, USA.)

Noter   [ + ]

1. Bruner, A Theology of the Holy Spirit, s. 130.
2. Ibid., s. 138–139.
3. Ibid. s. 146–147.
4. Lenski tolkar profeterna i detta kapitel annorlunda. Han ser dem som några som har gåvan att förmedla evangelium till församlingens uppbyggelse, även om han tror att det också finns en profetisk gåva i trängre betydelse. som den Agabus utövade i Apg 21. Jag är dock inte säker på att Lenskis syn verkligen gör rättvisa åt alla uppgifter i detta kapitel.
5. Artikel av F. Dausenburg i Horst Balz och Gerhard Schneider, Diccionario del Nuevo Testamen­to, Salamanca:Sígueme (övers. från spanska till engelska och sedan till svenska).
6. Citat i Hodge, Commentary on 1 Corintians (Online som kan erhållas från Ages Software, Albany Oregon, s 297).
7. Joel Gerlach, Glossolalia, WLQ 70:411973. s 246.
8, 10. Ibid., s 146.
9. 18 Se Brunner, Theology of the Holy Spirit, S 144.
11. Ibid., s 233.
12. Ibid., s 91.
13. Ibid., s 93–94.
14. Ibid., s 235.
15. Ibid., s 111.
16. Ibid.) Bruner sammanfattar vad pingstvännerna menar med tro:

Tro betyder för pingstvännen att gå hela vägen med Kristus, att överlämna sig helt. Således räcker den första tron vanligen inte till för Andens gåva, inte bara på grund av dess otillräckliga mål och inriktning (Kristus och inte Anden själv) utan också, och det är lika viktigt, på grund av dess otillräck­liga innehåll eller substans. Pingstvännens tro är liksom pingstvännens lyd­nad normalt inte verksam förrän den är närmast fullkomlig. Full lydnad plus full tro borde garantera fullt dop i den helige Ande. ((Ibid., s 110–111.)

Skillnaden mellan detta och Skriftens lära att den helige Ande ges en­ bart av nåd, genom dopet och evangeliets löfte, torde vara uppenbar. Dopet har blivit människans lydnadshandling. Allt Andens verk har tagits bort. Inte att undra på att pingstvännerna då måste leta efter något annat skeende då den helige Ande till slut kommer till dem, nämligen genom vad Bruner kallar pingstvännernas verkliga sakrament, tungomålstalet. Det som i Skriften är en gåva blir i pingströrelsens lära en belöning. Våra bekännelseskrifter tillbakavisar detta:

… den synergistiska läran, som innebär att människan i andliga ting icke är helt död, utan svårt sårad och halvdöd. Ehuru därför den fria viljan är för svag att göra början och av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, kan den dock, sedan den helige Ande gjort början och kallat oss genom evangelium och tillbjudit oss sin nåd samt syndernas förlåtelse och den eviga saligheten, av egna naturliga krafter komma Gud till möte, i någon mån, om ock ringa och svagt, bidraga, hjälpa och medverka, förbere­da och skicka sig för Guds nåd samt gripa och mottaga den och tro evange­lium ävensom medverka med den helige Ande till vidmakthållandet och fullföljandet av detta verk. Mot en sådan mening har ovan utförligt visats, att denna förmåga, facultas applicandi se ad gratiam, d v s förmågan att förbereda sig för nåden, icke härrör från våra egna naturliga krafter, utan endast från den helige Andes verkan. ((SD art II, par 77, Tappert, s 536, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957, s 574.

17. Ibid., s 110–111.)

Skillnaden mellan detta och Skriftens lära att den helige Ande ges en­ bart av nåd, genom dopet och evangeliets löfte, torde vara uppenbar. Dopet har blivit människans lydnadshandling. Allt Andens verk har tagits bort. Inte att undra på att pingstvännerna då måste leta efter något annat skeende då den helige Ande till slut kommer till dem, nämligen genom vad Bruner kallar pingstvännernas verkliga sakrament, tungomålstalet. Det som i Skriften är en gåva blir i pingströrelsens lära en belöning. Våra bekännelseskrifter tillbakavisar detta:

… den synergistiska läran, som innebär att människan i andliga ting icke är helt död, utan svårt sårad och halvdöd. Ehuru därför den fria viljan är för svag att göra början och av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, kan den dock, sedan den helige Ande gjort början och kallat oss genom evangelium och tillbjudit oss sin nåd samt syndernas förlåtelse och den eviga saligheten, av egna naturliga krafter komma Gud till möte, i någon mån, om ock ringa och svagt, bidraga, hjälpa och medverka, förbere­da och skicka sig för Guds nåd samt gripa och mottaga den och tro evange­lium ävensom medverka med den helige Ande till vidmakthållandet och fullföljandet av detta verk. Mot en sådan mening har ovan utförligt visats, att denna förmåga, facultas applicandi se ad gratiam, d v s förmågan att förbereda sig för nåden, icke härrör från våra egna naturliga krafter, utan endast från den helige Andes verkan. ((SD art II, par 77, Tappert, s 536, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957, s 574.

Och vidare:

Då vi genom tron mottagit den helige Ande, följer nödvändigtvis lagens uppfyllande, och därav följer efter hand tillväxandet av kärlek, tålamod, kyskhet och Andens övriga frukter. ((Ibid., s 242.)

Pingströrelsens lära om villkor för att till fullo få ta emot den helige Ande undergräver till slut själva kärnan i evangeliet. Bruner påvisar detta genom att om igen peka på pingströrelsens lära om fullkomlighet.

En sak skiljer de två klassiska religiösa vägarna åt – lagens och evangeliets väg – och denna skillnad kan man upptäcka genom att ge akt på var full­komligheten förläggs. Lagens väg lägger fullkomligheten hos människan. Evangeliets väg lägger fullkomligheten på Messias. Det ofrånkomliga att lagens rättmätiga krav måste uppfyllas är av central betydelse för evangeli­et. Men evangeliet flyttar den fullkomliga uppfyllelsens börda från den tro­ endes rygg till Kristi kors, och vi kan säga att detta är det som gör det till evangelium. ((Bruner., s 230.

18. SD art II, par 77, Tappert, s 536, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 1957, s 574.

Och vidare:

Då vi genom tron mottagit den helige Ande, följer nödvändigtvis lagens uppfyllande, och därav följer efter hand tillväxandet av kärlek, tålamod, kyskhet och Andens övriga frukter. ((Ibid., s 242.)

Pingströrelsens lära om villkor för att till fullo få ta emot den helige Ande undergräver till slut själva kärnan i evangeliet. Bruner påvisar detta genom att om igen peka på pingströrelsens lära om fullkomlighet.

En sak skiljer de två klassiska religiösa vägarna åt – lagens och evangeliets väg – och denna skillnad kan man upptäcka genom att ge akt på var full­komligheten förläggs. Lagens väg lägger fullkomligheten hos människan. Evangeliets väg lägger fullkomligheten på Messias. Det ofrånkomliga att lagens rättmätiga krav måste uppfyllas är av central betydelse för evangeli­et. Men evangeliet flyttar den fullkomliga uppfyllelsens börda från den tro­ endes rygg till Kristi kors, och vi kan säga att detta är det som gör det till evangelium. ((Bruner., s 230.

Bruner drar en förödande slutsats om vad det i själva verket betyder när pingstvännerna hävdar att andedopet kommer först efter det tecken som består i att man talar i tungor.

Men något allvarligare måste sägas om pingströrelsens tecken. Det är inte något så enkelt som en oskyldig överdrift som man kan le åt för dess naivi­tet och gå förbi. För eftersom detta tecken krävs av de kristna förutom tron innan de kan ha Gud helt och fullt, hotar det att förpassa pingströrelsen utanför den kristna trons område. Pingströrelsens tecken har samma kän­nemärke som kravet på omskärelse i den tidiga kristna kyrkan (jfr Gal och Apg 15). Och Paulus såg inte detta eller något annat tillägg till tron som oskyldigt. ((Ibid., s 281–282.)

Därför kan han säga, och vi instämmer:

Problemet i pingströrelsen är inte att pingstvänner tar Bibeln för allvarligt eller bokstavligt, utan att de i regel inte tar det som Bibeln är till för på tillräckligt allvar – Bibelns budskap och raison d’etre, evangelium. Pingst­rörelsens övertygelse, med Hollenwegers ord, att »vi måste fullgöra hela Skriften … är just lagens budskap (jfr Gal 3:10–13 …) mot vilket Paulus ställer evangeliets budskap. Pingstvännernas felaktiga förståelse av Bibeln härrör enligt vår mening djupast sett från en felaktig förståelse av evange­lium och inte från att de tar Skriften mindre bokstavligt. ((Ibid. s 173, not 19.)

Det här är bara några områden där pingströrelsen kan ställas inför Skriftens domstol och befinnas vara i allvarlig och själsfördärvande villfarelse. Om vi måste tro pingstvännerna skulle vi naturligtvis inte ha skäl att diskutera Andens gåvor, för de kan erhållas först efter det att vi har förtjänat dopet i den helige Ande genom att uppfylla alla därtill hörande villkor och har talat i tungor. Gud bevare oss från att så för­ vränga den heliga Skrifts dyrbara lära!

Var får vi Anden och alla hans gåvor och nådegärningar? Vi ska än en gång låta Luther ge oss en påminnelse:

För det som den helige Ande verkar i oss vet och lär vi också, Gud vare tack, till och med mer och bättre än de. Men vi får inte låta honom så dras bort från dopet och sakramentet och ställas i ett tomt hörn, som när de stirrar efter utrymme för Anden och söker egna uppenbarelser utanför Skriften och Guds ordning. För vi vet att han vill verka i oss just genom sitt ord och sakrament och inte på något annat sätt. Av detta skäl finns det inte något behov av att söka Anden ytterligare om vi har detta dopets sakra­ment; för vi hör av Kristi ord och instiftelse att den helige Andes namn liksom Faderns och Sonens, dvs hela det gudomliga majestätet, är närva­rande här. Men eftersom Guds namn och ord är närvarande får du inte se det som blott och bart vatten som inte åstadkommer något mer än badvatten, utan du måste se det som ett vatten som tvättar bort våra synder och som Skriften kallar den nya födelsens bad, genom vilket vi är födda på nytt till evigt liv. ((Pieper, vol III, s 273. Citat från St Louis-utgåvan av Luther’s Works X, 2060ff.