Biblicum vill söka ge en korrekt presentation av vad Bibeln själv lär utan sammanblandning med mänskligt tyckande om vad som kan anses rimligt eller mänskligt möjligt. Det gäller att korrekt redogöra för vad som enligt Bibeln är sant, vad som är biblisk tro. [0]
Biblicum vill därefter belysa Bibelns uppgifter med andra data av språklig, historisk och arkeologisk art och klarlägga vad som är vetenskapliga fakta resp. hypoteser om Bibeln. En kritik av Bibelns uppgifter, som inte vilar på historiska och kontrollerbara fakta utan endast grundar sig på en modern åskadning att Gud aldrig direkt ingripit i det yttre historiska skeendet, får inte presenteras som vetenskapliga forskningsresultat. En objektiv och saklig konfrontation av Bibelns uppgifter med historiska dokument kan däremot aldrig skada, tvärtom hjälpa oss att tränga djupare in i Bibelns värld. Är Guds Ord sanning, har det ingenting att förlora på en saklig prövning. [1]
Biblicum vill också söka ge en korrekt beskrivning av vad som är den kristna tron angående Bibeln. [2]
I detta nummer får frågan hur Bibeln skall studeras och Bibelns sanning stort utrymme. Inte minst studerande, ungdomsledare, lärare, präster och predikanter ställs inför frågan om Bibelns förhållande till vetenskapen. För många har en stor klyfta uppstått mellan Bibelns sanning och vetenskapens, vilket lätt leder till att man antingen överger Bibelns sanning eller söker anpassa den till vetenskapens, som anses orubblig. När vi behandlar dessa frågor ber vi läsaren komma ihåg att vår läsekrets består av både akademiker och icke-akademiker. Det är svårt att skriva så att skrivsättet passar båda dessa kategorier. En del artiklar vänder sig därför mera till icke-akademiker, andra mera till akademiker. Jag hoppas läsarna skall ha förståelse för detta och det år givetvis vår strävan att samtliga artiklar skall kunna läsas och förstås av var man. [3]
Vi beklagar att detta nr av BIBLICUM blivit kraftigt försenat. Vi hoppas på snar bättring och räknar med att nr 2 skall komma ut redan i början av maj månad. Så vill vi påminna alla som ännu ej förnyat sin prenumeration för år 1972 att göra det snarast. På tidskriftens postgironummer 15 23 35-6 mottager vi också tacksamt gåvor för gratisspridningen. Men först och främst är vi i stort behov av trogna förböner om Guds välsignelse, ty den förutan kan enligt Bibeln intet arbete bära god frukt. [4]
Bibeln lär oss också att tron är en gåva, som Gud vill ge genom sin Ande och sitt Ord. Själafiendens vapen mot detta är att skapa misstro mot Gud och hans Ord, en misstro som omgärdar Bibeln som en mur och utestänger dess kraft. Låt oss därför bruka Guds Ord dagligen i tillit så att tron genom Anden och Ordet kan födas och näras. Därom må vi bedja, så att vi oförskräckt kan bekänna Herrens heliga namn, Gud till ära och människor till salighet. [5]
Bibelforskning och historisk-kritisk metod
Modern världsaskådning har inte utrymme för övernaturliga inslag. Följaktligen är det för många naturligt att på förhand avvisa Bibelns många uppgifter om under, direkta gudomliga ingripanden, som ohistoriska händelser. Tillblivelsen av Bibeln själv måste därför ha alltigenom vanliga inomvärldsliga orsaker och underberättelserna måste ges inomvärldsliga förklaringar av något slag. Men föreligger historiska fakta som kan bilda underlag för denna moderna världsaskådning? Kan man med historisk metod verifiera eller falsifiera undren som verkliga händelser? Nej, medger man allmänt. Med historisk metod kan man inte komma åt Gud och gudomlig kausalitet. Bibelkommissionen talar också om »svårigheten att med historisk-kritisk metod komma tillrätta med (kurs. av mig) de övernaturliga inslagen i de bibliska texterna» (Bibelsyn och bibelbruk, s. 56). [7]
Betyder nu detta att den historiska forskningen alltid är noga med att förklara en avvisande hållning till verkligheten av övernaturliga händelser som hypoteser, när den inte kan styrkas med kontrollerbara hänvisningar eller dokument? Det är ju en vetenskaplig grundregel att om ett påstående inte kan verifieras, är det inget vetenskapligt påstående. [8]
Uppenbarligen är det en känslig punkt man rör vid när man närmare vill syna den historisk-kritiska metoden och verifikationerna för en rad påståenden om Bibeln. Den mest besynnerliga argumentering för den historisk-kritiska metodens förträfflighet förs fram under det att kritiska påpekanden förvanskas till oigenkännlighet, varefter de lätt kan avvisas. Det skall nu belysas i det följande. [9]
Det är grundläggande för en rätt bibelforskning att först göra sig väl förtrogen med forskningsobjektet, Bibeln. Det gäller att lyhört lyssna till Bibelns alla data och anspråk och inte blanda ihop sin egen eventuellt avvikande uppfattning med vad Bibeln gör gällande om sig själv och sina uppgifter. Det är ovetenskapligt att välja ut sådant ur Bibeln som man finner kan styrka ens förhandsuppfattning, medan annat som man finner oacceptabelt förtiges. Varje påstående måste, som sagt, kunna verifieras för att vara ett vetenskapligt påstående. Därför hör till en korrekt och vetenskaplig deskription noggranna hänvisningar till materialet, så att påståenden kan kontrolleras. Man slår inte bara fast att det är så eller så utan att ange kontrollerbara hänvisningar. Man säger: enligt Bibeln eller enligt den och den texten är det så och så. Denna självklarhet synes märkligt nog vara hårdsmält för somliga: [10]
För att få veta vad som är sant i bibeln skulle vi alltså bara citera bibeln? Det var ju en förträfflig metod! För att få veta vad som är sant i islam eller marxismen behöver vi alltså bara citera Koranen resp. Marx’ skrifter? (Hemberg i SKT 10/72). [11]
Vad som är historiskt sant i vetenskaplig mening avgörs förvisso inte bara av att man citerar Bibeln, Koranen eller Marx’ skrifter. Men vill man veta vad som enligt Bibeln, eller enligt Koranen, eller enligt Marx’ skrifter är sant, gäller det att informera sig om vad dessa källor verkligen har att säga. Källornas egna uppgifter och anspråk måste tas på allvar, även om man inte sätter tilltro till dem. [12]
Utgångspunkten för Erlandssons diskussion är att ett objektivt studium av Bibeln måste utgå från dess eget anspråk på att vara Guds ord. Jag är inte säker på att den satsen kan upphöjas till allmän princip. Det skulle betyda t.ex. att allt vad Peder Svarts’ krönika berättar om Gustav Vasas äventyr i Dalarna och andra bedrifter måste tas på allvar därför att det framställs som historisk sanning. Och det skulle betyda att vi måste ta Koranens krav pa att vara Guds ord på allvar, om vi objektivt och vetenskapligt vill studera den. Det är väl ända inte det som är meningen? (Ringgren i SKT 9/72).[13]
Det är tydligen svårt att hålla isär en korrekt deskription av ett forskningsobjekt och vad man med hjälp av historisk metod kan verifiera! Det är ju två skilda saker. Att ta Peder Svarts’ krönika på allvar är inte detsamma som att acceptera alla dess uppgifter som historisk sanning och mena att de därmed är verifierade medelst historisk metod. Ingalunda. Men det är orätt att avfärda Peder Svarts’ krönika eller Koranen som otillförlitliga, innan man gjort sig noggrant underrättad om vad de har att säga. Deras uppgifter bör få chansen till hederlig prövning. Kan de inte på någon punkt falsifieras medelst historisk metod, så skall man givetvis ha klart för sig att ens eventuella avvisande av Peder Svarts resp. Koranen endast vilar på en tro som saknar historiska verifikationer. Om uppgiften begränsas till att söka fastställa vad som enligt Peder Svarts’ krönika resp. Koranen är historisk sanning, måste egna värderingar i möjligaste mån hållas åt sidan. Vad objektet enligt sina egna data gör gällande får inte förväxlas med forskarens egen uppfattning om vad som kan anses vara rimligt och historisk sanning. [14]
Vad Bibeln beträffar gäller det sålunda att på samma sätt först söka komma åt vad de bibliska författarna själva velat säga, utan att blanda in ovidkommande och subjektiva meningar. [15]
Vad kan nu anledningen vara till att man så ofta negligerar denna självklarhet när det gäller just bibelforskning? I en rad bibelhandböcker underlåter man nämligen att först redogöra för Bibelns egna data, vilka ersätts med allehanda hypoteser eller rekonstruktioner, som är fria från gudomliga inslag. Svaret synes uppenbart: modern världsåskådning och modern vetenskap räknar bara med inomvärldsliga orsaker. Modern naturvetenskap t.ex. ägnar sig inte bara åt registrering av fakta utan utgår ifrån som ett grundläggande antagande att världsalltet uppkommit genom uteslutande mekaniska orsaker. »En grundläggande självklarhet är att Gud eller gudsbegreppet inte kan användas som förklaringsprincip i modern vetenskap» (Hemberg i SKT 10/72). Följden blir att man söker efter inomvärldsliga förklaringar även i de fall när Bibeln hävdar att Gud direkt ingripit i det yttre historiska skeendet. Men när de inomvärldsliga förklaringsförsöken inte kan verifieras utan enbart vilar på ett antagande, får man nöja sig med att kalla dem hypoteser, om man vill hålla sig inom den historiska metodens råmärken. Men här sker ständiga övertramp, som anses försvarliga av dem som upphöjt modern världsåskådning till axiomatisk sanning. [16]
Från det att man konstaterar att gudomlig kausalitet är oåtkomlig för historisk metod tar man lätt steget över till att bortse från möjligheten av en sådan kausalitet. »Det blir», som prof. Albrektson till slut medgav i en debatt med undertecknad nyligen (Åbo akademi 4/2), »mest praktiskt att bara räkna med sådant som är inomvärldsligt.» Följaktligen blir inte intresset så stort för att korrekt redogöra för Bibelns egna uppgifter om direkta gudomliga ingripanden i det historiska skeendet, när man på förhand utesluter att sådana uppgifter kan vara historiskt sanna. Det blir självklart att Bibelns många texter om under ges en sådan förklaring, att undren i verkligheten ej ägt rum. Vetenskapen har visat (inte tror) att det är fråga om legender, myter, sagor etc. (se »En bok om GT», s. 145ff.), och har de en kärna av historisk sanning, kan var och en på förhand räkna ut, att denna kärna är fri från övernaturliga inslag. [17]
Att detta leder till att man tar avstånd ifrån den gudsbild som Bibeln ger och skapar sig en egen gudsbild, säger man inte öppet. Man enas om en metod som är »metodologiskt agnostisk. Vilken grundläggande livstolkning man sedan väljer – teistisk eller ateistisk eller agnostisk – blir en utomvetenskaplig fråga» (Hemberg i SKT 10/72). Tror man på Gud, är det en gud som kanaliserar allt sitt handlande genom inomvärldsliga orsakskedjor och inte direkt bryter in i skeendet. En sådan teistisk uppfattning är oförenlig med Bibeln men förenlig med modern världsåskådning. I ett kommande nummer skall vi närmare visa hur en positivistisk förträngning av vetenskapsbegreppet till följd av modern världsåskådning ofta läggs till grund för avvisandet av Bibelns uppgifter såsom historiskt (eller bokstavligt) sanna. [18]
Tabernaklet och historisk-kritisk metod
I samma grad som man ställer sig avvisande till Bibelns uppgifter om en Guds särskilda uppenbarelse, minskar intresset för att redogöra för Bibelns egna uppgifter, när de räknar med utomvärldsliga förklaringar. I stället ger man mycket plats åt de förklaringar och rekonstruktioner, som inte innefattar något gudomligt moment och därför anses riktigare. [20]
Går vi t.ex. till »En bok om Gamla testamentet» av A. Albrektson och H. Ringgren (Gleerups 1969), finner vi att Bibelns egna uppgifter om tabernaklet och den prästerliga offertjänsten får lämna plats för alternativa synpunkter. Enligt Bibeln är tabernaklet primärt i förhållande till Salomos tempel och har uppenbarligen stått som dess modell. Det förbigas med tystnad. I stället heter det: »Tabernaklet är… en replik i tältform av det senare templet» (s. 28). Att vara en »replik» av något »senare» är ju för övrigt märkligt! Enligt »En bok om GT» uppfördes templet »efter kanaaneiska och feniciska förebilder och med hjälp av byggmästare från Fenicien (1 Kon. 5:18ff.)» (s. 42). Det sistnämnda är rätt, men att förebilden hämtades i Fenicien står ej i 1 Kon. 5. »Som vi sett utfördes arbetet av feniciska hantverkare och efter kanaaneiska förebilder» (s. 47). »Som vi sett» syftar uppenbarligen på s. 42, där vi bara återfinner samma odokumenterade påstående, vilket inte blir sannare genom att upprepas. Att templet byggts efter kanaaneiska förebilder är en ren gissning. [21]
När man avvisar Bibelns uppgift om att tabernaklet i förhållande till templet ligger före i tiden kan det ske av följande skäl: utformningen av tabernaklet så som Bibeln skildrar det förutsätter Guds direkta uppenbarelse (mönsterbilden till tabernaklet, ritningen, gavs ju enl. 2 Mos. till Mose av Gud). Historisk-kritisk metod kommer emellertid ej åt Guds under och därför finner man det mest praktiskt att bara räkna med inomvärldsliga förklaringar. Alltså måste Bibelns uppgifter om tabernaklet sakna verklighetsbakgrund och mönsterbilden till templet fanns nog i Fenicien i stället, eftersom byggnadsarbetarna kom därifrån. [22]
Men om man inte tror Bibelns uppgift om att tabernaklet är primärt i förhållande till templet, varför tror man då att Bibelns uppgift om feniciska arbetare är riktig? Den uppgiften kommer inte i strid medförusättningen att Bibelns uppgifter om Guds direkta ingripande i världen inte kan vara bokstavligt sanna![23]
Till följd av denna positivistiska förträngning av vetenskapsbegreppet är det helt naturligt att Bibelns många texter om under ges en sådan förklaring, att undren i verkligheten ej ägt rum. Betraktas den positivistiska förutsättningen som självklar, upphöjs sådana förklaringar till fakta (»som vi sett»). Vetenskapen har visat (inte tror) att det är fråga om legender, myter, sagor etc. (se »En bok om GT», s. 145ff.), och har de en kärna av historisk sanning, kan var och en på förhand räkna ut att denna kärna är fri ifrån under, Guds direkta ingripande i det yttre historiska skeendet. Man kan som bibelkommissionen tala om »efterhandskonstruktioner och legendariska utsmyckningar» eller som prof. Fridrichsen om »legendarisk bearbetning», »utgestaltande av Jesu historia ur trons synpunkt» (art. »Jesus Kristus» i Svensk Uppslagsbok, 2 uppl. 1950, col. 1197). [24]
Fridrichsen, Giertz och bibelkritiken
Med anledning av bibelkommissionens påstående att prof. Fridrichsen inte tog ställning till undrens realitet etc., hävdas i Biblicum svarsskrift »Det står skrivet» att Fridrichsen visst tog ställning och på flera punkter bestred Bibelns tillförlitlighet. I SPT 41/71 skyndar biskop Giertz Fridrichsen till försvar: [26]
Fridrichsen får schavottera som en svår förnekare på grund av en artikel i Svensk Uppslagsbok, som han skrev under sin liberala period. Biblicum har inte observerat, att Fridrichsen i nästa upplaga (1950) strukit det mesta av det som nu läggs i hans mun. Biblicums karakteristik av hans teologi blir därför helt missvisande. Visserligen räknade Fridrichsen med en legendbildning, men man måste då observera vad han menade med legend, nämligen »historieskrivning ur trons synpunkt». För Fridrichsen var legenden en form av historia, en skildring med verklighetsunderlag, fast inte utformad efter de normer som gäller för profan historieskrivning. För Biblicum är det däremot klart, att varje legend är osanning, en uppdiktad berättelse. [27]
Enligt biskop Giertz skulle tydligen Biblicum ha funnit att Fridrichsen lämnat sin liberala period bakom sig, om Biblicum studerat 2 uppl. av Svensk Uppslagsbok. Låt oss därför citera »Fridrichsen i nästa upplaga (1950)»: [28]
Evangelisternas redaktionella tillägg och inledningar, deras ombildning och anordning av stoffet sakna historiskt källvärde. Det blir följaktligen endast några få huvudpunkter i Jesu liv och huvuddragen av hans verksamhet, som kunna fastställas (col. 1193). [29]
Jesus var omgiven av undrets skimmer: han botade sjuka och utdrev orena andar ur de besatta endast med ett ord och ibland med en beröring av handen. Det berättas även i ett par fall, att han uppväckte sådana, hos vilka man trodde, att livet redan flytt (col. 1195). [30]
Enligt evang. blev Jesus först ställd inför Höga rådet, där man förgäves försökte beslå honom med hädelse. Den historiska verkligheten av denna episod har på senare tid med starka skäl betvivlats (col. 1196). [31]
Med den kristna församlingsbildningen började även den kristna legendbildningen, utgestaltandet av Jesu historia ur trons synpunkt. Föremål för legendarisk bearbetning var i första hand lidandeshistorien samt händelserna vid och efter Jesu uppståndelse. Men snart bemäktigade sig legenden även Jesu födelse, barndom och dop, som kompletterades med frestelsen. Motiven i legendbildningen, i den mån de är övertagna, är huvudsakligen gammaltestamentliga och judiska (col. 1197). [32]
Det är för oss obegripligt hur biskop Giertz kan mena att Fridrichsen enligt 1950 års uppl. lämnat sin liberala period bakom sig och där strukit det mesta av det som Biblicum lägger i hans mun. Läsaren må själv döma om det är biskop Giertz’ eller Biblicums karakteristik av Fridrichsens teologi som är »helt missvisande». Det är förvisso sant att Fridrichsen menade att legenden har ett verklighetsunderlag, nämligen en historisk kärna, som inte innefattade några under. Sedan har tron svarat för en utsmyckning med mirakulösa detaljer när det t.ex. gäller »lidandeshistorien samt händelserna vid och efter Jesu uppståndelse», »Jesu födelse, barndom och dop, som kompletterades med frestelsen». Denna utbroderande legendariska bearbetning ger förvisso enligt Fridrichsen en sann information om församlingens eller bearbetarnas tro, men den ger inte enligt Fridrichsen en sann historisk bild av vad som faktiskt hände. [33]
Vem kunde tro att biskop Giertz’ egen bibelsyn så hastigt och olustigt skulle blottläggas! (Angående Giertz’ hållning till Söderbloms och Auléns teologi, se »För Biblisk Tro» 5/71). [34]