Den 4 maj 1972 anordnade Teologiska föreningen i Uppsala en debatt på Dekanhuset mellan prof. Helmer Ringgren och redaktören över ämnet »Vad är vetenskaplig bibeltolkning?» [0]
I flera artiklar har red. påpekat att den historisk-kritiska metoden inte innebär ett förutsättningslöststudium av Bibeln, när man inte räknar med Bibelns eget krav på att vara Guds ord och därför arbetar med förutsättningen att Bibelns ord inte är någonting som är artskilt från all annan litteratur. En rad s.k. vetenskapliga resultat vilar på denna förutsättning och är sålunda inte vetenskapliga resultat i den meningen, att det finns kontrollerbara skäl för dem. De skall sålunda inte förväxlas med obetingade fakta eller objektivt vetande, vilket tyvärr ofta sker. [1]
Prof. Ringgren inledde debatten med att på ett berömvärt klart sätt medge att bibelforskaren, när han använder sig av historisk-kritisk metod, »gör förutsättningen att Bibelns ord inte är Guds ord utan kan behandlas som vilket mänskligt dokument som helst». Bibelns ord betraktar han som något som inte är artskilt från all annan litteratur. Denna förutsättning bygger inte på ett objektivt vetande, den kan inte med historisk-kritisk metod verifieras eller falsifieras. [2]
Kan då en »troende» bedriva bibelforskning på det sätt som enligt prof. Ringgren är det riktiga? Den frågan blev inte direkt besvarad i debatten. Men accepterar man den utgångspunkten för bibelstudiet eller bibelforskningen att Bibeln inte är Guds ord, att gudomlig kausalitet inte förekommit, då maste den »troende» ändra sin tro. Om han ända vill tro på Gud, måste han utgå ifrån att Gud inte direkt gripit in i Israels historia, att han aldrig lade i profetens mun, vad han skulle tala (jfr 4 Mos. 23:12, 16, 26). Han måste redan i utgångsläget förutsätta att Bibeln har fel, när den hävdar att Guds ingripanden och under är historiskt sanna. Inte att undra på då, att han också kommer fram till att Bibeln innehåller många fel. Den hävdar ju gång på gång att Gud direkt gripit in och gjort många stora under, vilket man redan innan studiet tagit sin början utgår ifrån är felaktigt. [3]
Objektiv argumentering
Vad är då skälet till att man måste förutsätta att Bibelns Gud inte finns, att han inte är mer Gud än Moabs eller Babels gudar? Ringgren svarar: en objektiv eller historisk argumentering kräver det. Vi citerar: [5]
»Det förefaller mig att en av de största svårigheterna när det gäller art anta en gudomlig auktoritet och ett gudomligt ingripande, det är att det egentligen omöjliggör all historisk argumentering.» »I fråga om bibelforskningen kan man nog i en mening påstå att förutsättningslös bibelforskning inte är möjlig. Antingen förutsätter man att Bibeln är en samling mänskliga dokument, att det historiska skeendet i Bibelns värld följer samma regler som allt annat skeende, att vår erfarenhet också är tillämplig i Bibelns värld. Eller också förutsätter man att Bibeln är ett gudomligt inspirerat dokument, alltså tillförlitligt på alla punkter, och att det historiska skeendet här från början till slut är präglat av gudomliga ingripanden, som i så fall undandrar sig objektiv argumentation. Vi måste tydligen träffa ett val. Den förra metoden gör en vetenskaplig argumentering möjlig, åtminstone ett långt stycke. Den ger oss möjligheten att välja lösningar som låter sig förena med vår erfarenhet i övrigt. Den tvingar oss inte in i osannolika och komplicerade antaganden. Den senare metoden rycker från början undan grunden för objektiv argumentering, eftersom den för in ett antagande som inte låter sig verifieras eller falsifieras på vetenskaplig väg. Ur vetenskaplig synpunkt återstår då bara en hypotetisk bevisföring. Om det skulle vara så att Gud handlat, då kan det ha varit så och så.» [6]
Kommentar: Ringgren har strukit under att man måste träffa ett val och att detta val innebär att man gör ett antagande som inte kan verifieras eller falsifieras med kontrollerbara data. Det gäller både när man utgår ifrån att Bibelns Gud finns och när man utgår ifrån att Bibelns Gud inte finns. Gud är inte åtkomlig för historisk-kritisk metod. Men när det sedan kommer till kritan talar Ringgren om att man »för in ett antagande» bara när man räknar med möjligheten av gudomlig kausalitet. Han glömmer plötsligt bort att förutsätter man att gudomlig kausalitet inte förekommit, för man också in ett antagande som inte låter sig verifieras eller falsifieras på vetenskaplig väg. Denna glömska visar sig också i följande yttrande av Ringgren: »Skall vi över huvud taget föra en diskussion på grundval av argument, får vi lov att stanna vid det som vi kan komma åt.» Ringgren tänker här på att man inte får förutsätta att Bibelns Gud finns. Men han stannar ju inte själv »vid det som vi kan komma åt», när han till grund för studiet lägger antagandet att Bibelns Gud inte finns. Det är dessutom ett antagande, som inte låter sig förenas med studieobjektets egna data. När man låter bli att föra in ett antagande som strider mot materialet och i stället utgår ifrånmaterialets egna förutsättningar och data, vilket är en grundläggande förutsättning för dess förståelse, skulle objektiv argumentering bli omöjlig. Men det val som Ringgren träffat möjliggör inte desto mindre »bara en hypotetisk bevisföring»: om det skulle vara så att Gud inte handlat, då kan det ha varit så och så.[7]
Kristen tro och positivistisk vetenskap
Om det sätts likhetstecken mellan objektiv vetenskap och positivistisk vetenskap (d.v.s. att utgå ifrån som ett faktum att Bibelns Gud inte finns), kan jag vara överens med Ringgren om att kristen tro och vetenskap är omöjliga att förena. En kristen tror på Bibelns Gud, tror att Gud direkt ingripit, när Bibeln säger att han har gjort det. Men jag kan inte gå med på att de troende måste överge sin tro för att kunna bedriva en »meningsfull» bibelforskning, eller att en troende skall laborera med en dubbel hållning, så att han räknar med Bibelns Gud när han står i predikstolen men förnekar honom när han sitter vid sitt forskarbord. Den troende är ju övertygad om att Bibelns Gud finns och direkt har ingripit, när Bibeln säger att han gjort det. Han kan sålunda inte förbli troende och samtidigt tro att de forskningsresultat är riktiga, som har som förutsättning att Gud inte ingripit. [9]
Prof. Birger Gerhardsson berör denna fråga i sin bok »2000 år senare», Verbum 1972, s. 15: [10]
»Det vetenskapliga arbetet är ett konstgjort arbete. Det utförs efter vissa bestämda spelregler, snåla, snäva, hårt avskalade, rationella spelregler. Till dessa hör att man inte i sina vetenskapliga bedömningar och beräkningar arbetar med en så suverän och ’oberäknelig’ faktor som Gud. Men till spelreglerna hör inte att forskaren i sitt liv i övrigt skulle vara förhindrad att räkna med Gud. Här är han lika fri som alla andra människor under himmelen.» [11]
Det vetenskapliga arbete prof. Gerhardsson talar om är alltså en positivistisk vetenskaps arbetssätt. Man räknar inte med »en så suverän och ’oberäknelig’ faktor som Gud». Men det hindrar inte, menar Gerhardsson, att forskaren »i sitt liv i övrigt» räknar med honom. Hur är denna kluvenhet möjlig? När man presenterar resultat som bygger på förutsättningen att Gud inte handlat, sker det ju inte på skoj utan man vill bli tagen på allvar och man pläderar för dem. Kan man samtidigt på allvar räkna med Gud när man lämnat sitt forskarrum? Det blir i regel så att den bibliska tron får maka på sig. Man behöver visserligen inte uttrycka det så att man förnekar att Gud finns. Nej, det är bara Bibelns gudsbild eller världsbild man står främmande för, kan det heta. Ty om Gud finns, förutsätter man att han kanaliserar allt sitt handlande via inomvärldsliga orsakskedjor. Möjligen med något undantag, t.ex. Jesu uppståndelse, om man är inkonsekvent i sin positivistiska metod. [12]
Bibelns mänskliga sida
I samband med den historisk-kritiska bibelforskningens metod kommer man ofta in på Bibelns mänskliga sida. Ringgren framhöll i debatten: [14]
»Jag tror att det hör till den gudomliga uppenbarelsens villkor att den framträder i mänsklig dräkt och delar människornas villkor. Lika litet som vi vill förneka Jesu sanna mänsklighet, vill vi förneka de bibliska dokumentens mänskliga förankring. Jag kan inte undgå att göra reflexionen, när jag läser Danell i festskriften till David Hedegård, att vi är på god väg mot en monofysitism i det här avseendet.» [15]
Ringgren har inte klart för sig att det är han som, uppenbarligen omedvetet, förnekar Jesu sanna mänsklighet, när han tycks mena att sann mänsklighet innebär en människa efter syndafallet, en människa med arvsynd, med fel och brister. Att Jesus är sann människa betyder ju att han är utan synd, att han inte har del i arvsynden eller syndafördärvet. Man måste skilja mellan den sanna människan och den fallna människan, människan före och efter syndafallet, som sålunda är en avgörande historiskhändelse. När Guds ord vittnar om sig självt att det är fullkomligt, utan brist, renat i degeln sju gånger etc., är det inte fråga om Guds ords gudomliga sida utan om Guds ord just så som det givits oss på mänskligt språk. Den gudomliga och den mänskliga sidan är oupplösligt förenade precis som Jesu sanna mänsklighet och gudomlighet är oupplösligt förenade i en person. [16]
Vi har anledning att vara tacksamma för att prof. Ringgren så klart har utsagt vad historisk-kritisk metod innebär, när man har att göra med Guds ord och Guds under. Vi skall också komma ihåg att Ringgren inte representerar en särskilt extrem ståndpunkt utan tvärtom kan räknas som en av de mera konservativa bibelforskarna, om man jämför honom med andra företrädare för historisk-kritisk bibelforskning. Vi för vår del kan inte acceptera något annat vetenskapsbegrepp än det som kort sagt innebär att man är saklig, att betingade resultat inte framställs som obetingade, att hypotes och faktum skiljs åt, att ett vetenskapligt resultat innebär något som vi faktiskt vet. Det är ju också så som allmänheten ser på vetenskap och vetenskapliga resultat. Bibeln kommer inte i konflikt med en korrekt och objektiv vetenskap, med verklig kunskap, och en kristen tror inte på Bibeln mot bättre vetande. [17]