Av svenska ungdomar i 13-14-årsåldern deltar 80,7 procent i Svenska kyrkans konfirmandundervisning. Men av dessa är det en försvinnande liten del som fortsätter som bekännande kristna efter lästidens slut. Man har frågat sig hur det egentligen förhåller sig med den kristna tron och bekännelsen hos dem, som går fram till nattvardsbordet och mottager Kristi sanna lekamen och blod såsom nykonfirmerade, när de sedan förblir borta från nådemedlen. Om det verkligen föreligger en tro på Jesus som min och hela världens ende Frälsare, när jag går fram till nattvardsbordet för första gången, så är det väl besynnerligt att jag klarar mig utan Frälsaren i fortsättningen? [0]

I Uppsala Nya Tidning 19/1 1973 togs frågan om konfirmandundervisningen upp i en stor artikel med många intervjuer. Behöver inte konfirmandundervisningen förnyas för att väcka bättre gensvar hos konfirmanderna? En församlingssekreterare svarade: [1]

Att det funnits, och fortfarande finns, ett stort behov av förnyelse inom konfirmationsundervisningen visar bl.a. en undersökning som utförts bland konfirmander. När läraren behandlar traditionellt kristna begrepp som nåd, frälsning, skuld och liknande är gensvaret ganska dåligt. De är abstrakta och svåråtkomliga och en trettonåring har i regel mycket dunkla begrepp om vad de står för. När prästen sedan »översätter» orden och talar om rättvisa, hjälp. insatser i u-landsarbetet osv, är de flesta mycket intresserade och har synpunkter att framföra. [2]

Detta svar belyser något som i vår tid är mycket vanligt, nämligen att man sätter likhetstecken mellan frälsningen och social rättvisa. I världsmissionskonferensen i Bangkok vid årsskiftet betonades detta eftertryckligt. I Sveriges Radios »kristna» program talar man ofta och mest om social rättvisa, bättre barndaghem, en riktigare miljö etc. Och detta menar man vara en konkret »översättning» av kristna begrepp som nåd, frälsning, rättfärdighet etc. Inte att undra på att en församlingssekreterare eller en präst tror att han undervisar konfirmanderna om nåd, frälsning, skuld etc., när han talar om »rättvisa, hjälp, insatser i u-landsarbetet osv». Så blir konfirmanderna utan undervisning i vad biblisk kristendom är, de får inte lära känna Guds lag, de får inte veta vad evangelium är, att Kristus tog skulden och vreden på sig i deras ställe och uppfyllde lagen, att han ställföreträdande har gjort tillfyllest för dem. Den lära utan vilken det inte finns någon kristendom, läran om den ställföreträdande tillfyllestgörelsen, förblir okänd. Det är förklaringen till att den första nattvardsgången för så många också blir den sista. Vad betyder det för mig att Kristi blod har utgjutits för alla mina synder, om jag inte förstår att jag utan detta Kristi verk går till helvetet? [3]

– Varför går du och läser, frågade UNT tre Uppsalaungdomar, Carina Andersson, Maud Wikström och Jan Kjellin. [4]

– Alla andra gör det, svarar Jan och Maud, och de tycker båda att det är ganska roligt. Carina började läsa mest därför att hennes föräldrar ville det, men också lite därför att hon ville veta vad det innebär att gå och läsa. [5]

– Tror ni på Gud? [6]

– Ibland diskuterar jag med mina kamrater om Gud finns, och om hur vi föreställcr oss honom. De flesta vet ingenting, utan gissar bara. Men nog är det svårt att tänka sig att det skulle bo någon där uppe, säger Maud. Jan vill helst svara både ja och nej på den frågan, han tror lite grand, men vill inte kalla sig religiös. Carina tror inte på Gud. [7]

Alla tre tycker om den konfirmandundervisning de får. Lektionerna är roliga, de diskuterar då och då, sjunger ibland. Mest diskuterar vi när vi är bara halva gruppen, och det är roligt, säger Carina. [8]

Det är tveksamt om man tror på Gud, men visst kan det vara roligt. Och likväl har man inte ens snuddat vid vad kristendom är, när man ställs inför frågan om Gud finns. Att tro att det finns en Gud, det är inte något som kännetecknar en kristen till skillnad från icke-kristna. En kristen tror på den Gud som Bibeln uppenbarar och som ger oss en tillförlitlig undervisning i Bibeln, nämligen den treenige Guden, Skaparen, Frälsaren och Heliggöraren. Och utan tron på den Guden är det inte »roligt», ty har inte Fadern utgivit Sonen för alla mina svnders skull och den helige Ande inte låtit mig få höra om denna sanning, går jag evigt förlorad. [9]