Översatt från engelskan och sammanställt av L. Ax.
Uppenbara fakta talar för att vi skulle tänka två gånger, egentligen många gånger, innan vi så ivrigt förkastar Bibelns redogörelser för Skapelsen och den stora floden. Ofattbart och förvånande som det må synas för skeptikern, så är det dock genom fossil av elefanter, mammutar och noshörningar som vi har fått viktiga ledtrådar till hur världen en gång nådde sitt nuvarande tillstånd, och hur dessa fossiliserade reliker från en svunnen period bildades och begravdes. [0]
Viktigt är också här vilka utomordentliga bevis vi har för att de nästan universellt accepterade geologiska spekulationerna av Charles Lyell och de biologiska teorierna av Charles Darwin verkligen bygger på fullständiga misstag. Teorin om den biologiska evolutionen vilar på Lyells uppfinning om den »ändlösa» tiden och förutsätter teorin om den oorganiska evolutionen i det förflutna. Man talar om en ändlöst fortgående, oavbruten utveckling, och man tar sålunda tidsfaktorn till sin hjälp. Vad gäller den organiska evolutionen, kan där tidsfaktorn genast avskrivas. Tiden i sig själv skapar ingenting. Den kan inte skapa liv. [1]
Tydliga bevis, som omkullkastar uniformitarianismen, finns hos de ovan nämnda, olyckliga bestarna, vilka i tiotusental en gång begravdes i de tillfrusna ödemarkerna i Sibirien och Kanada. [2]
När djuren blivit framgrävda av människor eller blottlagda genom jordskred på de sibiriska flodbankarna, har de påträffats lika perfekt bevarade som ett stycke kött bevaras från förruttnelse i en modern frysbox. [3]
E. W. Pfizenmayer berättar om dessa stora djur i boken »Man and Mammut». Som konservator och assistent sändes han tillsammans med O. H. Herz och P. P. Servasteanov pa en expedition 1901, ordnad av Vetenskapsakademien i St. Petersburg. Uppgiften gällde att gräva upp och ta hand om skelettet och så mycket som gick att bevara av köttdelarna till den numera världsbekanta Beresovka-mammuten, som då hade rapporterats funnen i perfekt tillstånd. [4]
När Herz och Pfizenmayer anlände till fyndplatsen, fann de redan uppbyggt ett väl ombonat blockhus. Det skulle utgöra expeditionens kvarter. Över mammuten var en barack byggd, i vilken två ugnar stod färdiga att börja tina upp djurkroppen, under det att framgrävningen pågick. Man granskade varje detalj av skelettet, och det enda man missade av hela djuret var den del av skallen, som rävarna tagit, innan expeditionen anlänt till platsen. [5]
1908 hittades ytterligare en kropp. Den var inte så hel som den tidigare men utgjordes av en fortfarande frusen och intakt bål. Den visade sig exakt motsvara bålen hos de elefanter, som i vår tid visas pa Zoo i London. De första delarna som återfanns av den var fram- och bakfötterna, och dessa låg under kroppen. Den högra foten var tillstukad, och den vänstra var framsträckt. Detta tyder på att djuret hade gjort fåfänga försök att resa sig men att krafterna hade svikit. Senare upptäcktes det, att inte bara åtskilliga ben i extremiteterna hade brutits i fallet utan också, att djuret måste ha blivit kvävt av de jordmassor, som fallit över det. Döden måste ha varit snabb, eftersom det fanns halvtuggad föda i dess mun, mellan baktänderna och tungan – föda som var väl bevarad. Man fann också halvsmält föda i magen. Det sista man hade att göra var att frilägga buken och bakändan. Där fann man svansen, analöppningen och könsorganen i väl bevarat skick. [6]
Skelettet transporterades sedan den långa sträckan på släde och tag till St. Petersburg. [7]
(Sammanlagt har man fram till våra dagar funnit ca 5 miljoner delar av mammutar och elefanter infrysta på detta sätt i polartrakterna i Sibirien och Alaska.) [8]
Den första slutsatsen man kan dra av fenomenet med dessa frusna kroppar är, att klimatet måste en gång snabbt och plötsligt ha ändrats och alltsedan dess varit i stort sett oförändrat. Charles Lyell själv skrev i »Principles of Geology», »att det är visst, att från det ögonblick, då kropparna både av noshörningar och elefanter begravdes i Sibirien (64 och 70 grader n.br.), måste jorden ha varit frusen och atmosfären så kall som nu». Han tillägger: »En sak är klar, att jorden och isen, som kropparna insveptes i, aldrig har tinat upp, för i så fall skulle aldrig kropparnas mjukdelar bevarats från förruttnelse.» [9]
Desperata försök i uniformitarianismens intresse har gjorts för att söka förklara fenomenet med dessa infrusna bestar. Lyell favoriserade förslaget, att djurkropparna flöt norrut i floderna och slutligen frös in i is. Men det kan knappast ha gått till så, eftersom kropparna skulle ha ruttnat under vägen, och sedan skulle de återstående delarna återfunnits i is och inte som fallet är nu i jord och grus. Dessutom skulle i så fall flodernas is smält under den korta sommaren, och skeletten efter hand förstörts. [10]
En annan teori går ut på, att djuren varit på vandring och plötsligt överrumplats av sträng vinter. Det resonemanget håller inte heller, eftersom man inte betänker, att djuren har blivit begravda i den evigt tillfrusna tundran, och att det är otänkbart, att de utvandrat från sydligare, rika matförråd och dragit upp till det magra och kalla Norden. [11]
Ett tredje alternativ är, att kreaturen blivit fysiskt anpassade för arktiskt liv. Men H. Neuville, som skrev en avhandling 1919 om den utdöda mammuten, bevisar, att dessa djur inte var mer anpassade för arktiskt klimat än våra dagars elefanter. Han illustrerar det hela med teckningar av deras respektive hud, som visar sig vara lika tjock. [12]
Vi kan dra den slutsatsen, att dessa hjordar av sibiriska elefanter och noshörningar och andra djur såsom myskoxar och vildhästar levde och frodades över hela kontinenten, där deras frusna och perfekt bevarade kroppar sedan blivit funna, efter det att en världsomfattande flodkatastrof uppslukat och kvävt dem. Floden, som var av kolossal storlek, orsakade en plötslig omkastning från behaglig temperatur för dessa »söderns innebyggare» till arktiskt klimat, som alltsedan dess stannat kvar. Tundran skulle alltsa då vara ett fysiskt bevis för att en global katastrof en gång inträffat. [13]
Det enda medel genom vilket jordens klimat plötsligt skulle ha kunnat ändras till nuvarande karaktär med stora skillnader i temperatur i norr och söder skulle kunna vara, att jordaxeln ändrat lutningsvinkel i förhållande till jordbanans plan. Om jordaxeln var lodrät, skulle de nuvarande årstidsväxlingarna upphöra att finnas. [14]
Det skulle kunna vara så att jordaxelns lutning kommit till stånd genom någon omvälvning i jorden med skifte av gravitationscentrum som följd eller kanske genom någon astronomisk påverkan, som vi inte nu känner till. Var och en som annars är okunnig om de teoretiska lagarna för krafter i rörelse, känner dock till att föremål, som är i rörelse, vill fortsätta i sin ursprungliga bana, om riktningen plötsligt ändras. Så kastas t.ex. en väska åt sidan i en järnvägsvagn, när tåget går igenom en skarp kurva. En plötslig förändring av jordens rotationsvinkel skulle uppenbarligen orsaka sådana rörelser och spänningar, att enorma förändringar skulle ske i jordskorpan. [15]
Ett erkännande, att hela jorden skulle ha genomgått en sådan plötslig katastrof, med upphöjningar, förskjutningar och försänkningar i jordskorpan, och att på samma gång djur- och växtvärld förstörts genom den stora Floden, som är omtalad i 1 Mos., skulle genast komma teorin om evolution (både organisk och oorganisk) att helt falla i glömska. (Och då kan vi konstatera, att det »även ur vetenskaplig synvinkel» är enklare och mera renhårigt att i stället för evolution förutsätta, vad Bibeln säger om Skapelsen och den stora Floden. Det existerar absolut ingenting som förhindrar, att man bygger all vetenskaplig forskning på den grund, som Skriften har lagt. Det är tvärt om enklare att förklara åtskilliga problem, om man bygger sin forskning på Bibelns bakåtskådande profetior än på teorierna om evolution.) [16]
Darwin sökte fåfängt efter någon trolig förklaring till den stora massutrotningen av så många djur på den amerikanska kontinenten. »Det största antalet, om inte alla, av dessa utdöda fyrfota djur,» skrev han, »levde under en period, då också ’havssnäckorna’ existerade.» (Djurens kvarlevor återfinns ofta tillsammans med dessa snäckor.) »Sedan de levde», fortsätter han, »kan ingen större förändring av landets form ha ägt rum. Vad har då tagit död på så många släkten och hela arter? Tanken skyndar oemotståndligt till tron på någon stor katastrof, som sålunda skulle ha förstört djur, både större och mindre, i södra Patagonien, i Brasilien, i Peru, i Nordamerika, upp genom Berings sund…» (och genom hela Europa och Asien, borde han ha tillagt). Men i så fall är det klart, att katastrofen måste ha varit global. [17]
Darwin lämnar dock problemet olöst. Han förkastar olika teorier och häver över bord den enkla och klara lösning, som är given i 1 Mosebok. Hans utmärkte efterföljare, D’Aubigny appellerade dock till teorin om en katastrof åtföljd av en enorm flod av vatten. Så har också sedan många andra geologer med rätta gjort. [18]
I Chile åstadkom vid ett tillfälle ett väldigt jordskred en god illustration av vad som har hänt i stor skala över hela jorden. Hela samhällen utplånades och vidsträckta landområden uppslukades i jorden eller sjönk i Stilla havet. Nya vulkaner smälte Andernas snö och blockerade flodernas bäddar. Lava och stenar kastades flera tusen meter upp i luften och spreds över ett milsvitt område. Träd brändes till aska på några minuter. Öar sjönk och nya bildades. Havsbottnen över ett stort område höjdes, så att sjökartor blev inaktuella (enligt chilenska försvarsstaben). Det mest anmärkningsvärda av allt var, att vågor på upp till 12 m svepte tvärs över Stilla havet och orsakade översvämningar och förstörelse 1300 sv. mil från denna katastrof i Chile. Katastrofen var dock lokal, vilket bör betonas. [19]
Kanske de tydligaste bevisen för en global flod är de grottor, hålor och klyftor (återigen över hela jorden), vari slumpartade samlingar av ben av djur återfunnits; djur, som under inga andra omständigheter än genom tvång och våld skulle kunna återfinnas begravda tillsammans. Ett anmärkningsvärt exempel är bensamlingen i en klyfta vid Souteney i Frankrike. Den är beskriven av fransmannen M. Gaudrey. Kvarlevorna, som hittats där, är från vargar (i stort antal), björnar, noshörningar, hästar, elefanter, renar, hyenor, mammutar och andra djur. M. Gaudrey undrar, varför så många och så varierande olika djur bestiger en tvärbrant av ett berg på 300 meter. Och varifrån kom de stora vattenmassor, som måste till för att skölja ned dem i skrevan och samtidigt utfälla det kalciumkarbonat, av vilket benen nu är omgivna? [20]
Henry Howorth påpekar »träffande», att det måste varit en plötslig flod av enorm storlek, som kommit djuren att »förflytta sig» från slätten till platsen så högt uppe, där ingen föda var tillgänglig. M. Beaudoin bekräftar den allmänna åsikten, att bara enorma vattenmassor skulle ha kunnat svepa ner alla dessa ben i klyftan. [21]
M. de Rosemont slutligen, författaren till »Etudes Géologiques sur le Var et le Rhone», förutsätter en stor flod, som drivit djuren från slättlandet och tvingat dem att söka skydd på berget Soutenay. De som inte undkom, betonar han, drunknade och begravdes i de leriga avlagringar, som täckte slätten. De djur, som senare uppslukades uppe på berget av vattenmassorna, sveptes in i de röda jordlager, som täckte den klippiga bergytan. Han avslutar med att säga, att »teorin» om den stora Floden (i 1 Mos.) fullständigt förklarar fenomenet. [22]
Att påstå, att dessa grottor med blandningar av ben från olika djur skulle vara rovdjurstillhåll med resterna av uppätna offer, är inte att ge en nöjaktig förklaring. Dessa olika jaktdjur skulle knappast slå sig ner i samma grotta, och alla de återfunna benen, t.ex. de av flodhästar, var inte rester av uppätna byten. Vi har heller inga bevis på att dessa lejon och björnar var grottdjur och sålunda olika sina nu levande artfränder. [23]
Henry Haworth har, i böckerna »The Mammuth and the Flood» och »Ice or Water», visat, att en flod av rusande vatten långt bättre förklarar jordens olika bildningar och formationer än teorierna om de olika istiderna gör. Upphovsmännen till istiderna skiljer sig mycket åt i sina teorier under försök att tillmötesgå uniformitarianismen och sålunda undvika att tala om globala katastrofer i jordens historia. [24]
I överensstämmelse med Bibelns berättelse om Floden finns det flera hundra »flodtraditioner» runt om i världen – allt ifrån de kaldeiska lertavlorna till grekiska myter och fidjitraditioner. Att sedan de olika folkstammarna med sina olika gudar skulle ha olika variationer av samma berättelse är naturligt. [25]
Genom dessa slutledningar, som kan dras bl.a. från upptäckterna av de frusna mammutarna i den sibiriska tundran, kan man hoppas på ett återaccepterande av de två bibliska händelserna Skapelsen och Floden som varande historiska fakta. Det sätt, på vilket jorden och dess innebyggare kom till, var inte en oändligt långsam, kontinuerlig, naturlig process utan en kort skapelsehandling av den Allsmäktige Guden. Och den form och det utseende som jorden har idag har den till stor del erhållit genom en plötslig, global katastrof, vilken också den är gudomligt uppenbarad och omtalad i Bibeln. [26]