av prof. Carl Lawrenz, Mequon, U.S.A.

Lämnar oss 1 Mos. 1 på något sätt i ovisshet om skapelsedagarnas karaktär? Om vi i likhet med Luther tar det allvarligt med den heliga Skrifts yttre klarhet, kan vi endast svara nej på den frågan. Att vid exegesen fasthålla vid den heliga Skrifts yttre klarhet inbegriper, att man alltid ger akt på att innebörden av ett uttryck bestämmes av sammanhanget. Man måste noga ge akt på det språkbruk, som föreligger i de textsammanhang, där uttrycket förekommer. [0]

Ordet »dag» (hebr. jom) förekommer i tre olika betydelser i skapelseberättelsen, 1 Mos. 1 och 2, mycket lika de tre betydelser, som vi har på engelska. [1]

1. För att beteckna tid i allmänhet, t.ex.: »På Walthers tid var en resa till Tyskland ännu mycket besvärligare» heter på engelska: »In Walther’s day travelling to Germany was much more difficult.» [2]

2. För att beteckna den ljusa delen av ett vanligt dygn, t.ex.: »Jag arbetar inte längre på nätterna utan på dagen.» [3]

3. För att beteckna ett vanligt dygn, som varar omkring 24 timmar, t.ex.: Ett år har 365 dagar. [4]

Den första användningen, för att uttrycka tid i allmänhet, föreligger i 1 Mos. 2:4: »På den dag (jom), då Herren Gud gjorde jord och himmel…» Även i denna betydelse, som en allmän tidsangivelse, betecknar jom något helt annat än en noga avgränsad längre period eller tidsålder. [5]

Den andra användningen, för att beteckna den ljusa delen av ett vanligt dygn, det som vi kallar dag, förekommer i fjärde och femte versen av första kapitlet. Där läser vi: »Då skilde Gud ljuset ifrån mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.» Lägg märke till, att när Mose här gör oss förtrogna med dag i mera inskränkt bemärkelse, liksom också med begreppet natt, och sorgfälligt och noggrant utvecklar dessa begrepp, förekommer båda utan bestämd artikel. Senare i skapelseberättelsen, då han använder dessa sorgfälligt införda och noga bestämda begrepp, dag som den ljusa delen av dygnet och natt som den mörka delen, så har båda orden fått bestämd artikel såsom kända storheter. Vi läser först i vers 14: »Varde ljus på himmelens fäste, till att skilja mellan dag och natt.» Sedan står det i vers 16: »Och Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dag en, och det mindre ljuset till att härska över natt en, och stjärnorna.» Skapelseberättelsen vill alltså säga, att den ljusa och den mörka delen av dygnet, om vilka vi utförligt hörde i vers 4 och 5 då Gud skilde dem från varandra och uttryckligen kallade dem dag och natt, betecknar just samma perioder av ljus och mörker, som alltjämt bestämmes av de två stora himlaljusen, solen och månen. Den som inte tar hänsyn till detta beaktar inte skapelseberättelsens omsorgsfulla uppbyggnad och kan inte förklara, varför de utförliga förklaringarna i fjärde och femte versen överhuvudtaget föreligger. Det som vi härmed framhållit, bör vi hålla i minnet, när vi kommer till den tredje användningen av begreppet »dag», så som fallet är när det är tal om de sex skapelsedagarna. [6]

Sedan vi i skapelseberättelsen fått veta att Gud bestämt, insatt och högtidligen namngivit dag och natt, heter det i slutet av femte versen enligt ordagrann översättning från hebreiskan: »Och aftonen inträdde, och morgonen inträdde, dag ett.» Härmed har vi den tredje användningen av ordet dag, varmed den första skapelsedagen noggrant definieras. Den omfattade den ljusa delen av dygnet, kallad dag i inskränkt mening, liksom även den därpå följande natten. Vi har redan utifrån texten kunnat fastställa, vari dessa perioder bestod. Här får vi höra, att den första perioden av ljus slutade, när aftonen inträdde och den första mörka perioden slutade, när morgonen inträdde. Tillsammans bildade denna ljusa period och den därpå följande mörka perioden den första skapelsedagen. Enligt denna bestämning kan denna dag inte vara något annat än det, som vi brukar kalla en vanlig dag, som varar ungefär 24 timmar. [7]

Varje därpå följande skapelsedag blir på samma sätt bestämd och definierad. Hela tiden har vi uttrycket: »Och afton inträdde, och morgon inträdde…» och sedan: »den andra dagen… den tredje dagen… den fjärde dagen… den femte dagen… den sjätte dagen.» De hebreiska beteckningarna för afton och morgon, som förekommer vardera mer än etthundra gånger i Gamla testamentet, användes aldrig för att beteckna något annat än just det, som ett vanligt dygns dag och natt tillsammans utgör. [8]

Man bör också lägga märke till, att sedan den första skapelsedagen begreppsmässigt blivit noggrant bestämd, så bestämmes de följande skapelsedagarna med ett ordningstal, den andra dagen, den tredje dagen, den fjärde dagen, den femtedagen, den sjätte dagen. Överallt i Gamla testamentet, där begreppet dag närmare bestämmes genom ett ordningstal (det finns mer än 200 sådana ställen), hänför det sig utan undantag till en vanlig dag, aldrig till någonting annat. [9]

I framställningen om den fjärde skapelsedagen blir det ytterligare klarlagt att det är fråga om vanliga dagar, som varar omkring 24 timmar. Vi får höra, att Gud skapade himlakropparna, att de skulle tjäna till bestämning av »tider, dagar och år» (vers 14). Det är klart, att dessa dagar i fråga om varaktighet måste vara kortare än åren och följaktligen också skilja sig från »tiderna». I detta sammanhang kan dagarna alltså omöjligt avse tidsåldrar. [10]

Det medges vanligen att författaren till 1 Mosebok ville, att skapelsedagarna efter den fjärde dagen skulle förstås som vanliga soldagar på ungefär 24 timmar. Emellertid måste då alla sex uppfattas som sådana vanliga dagar. Ty efter det att den första dagen blivit begreppsmässigt noggrant bestämd, så samordnas de andra med denna genom en rad av ordningstal, nämligen som den andra, den tredje, den fjärde, den femte och den sjätte dagen. Det är dock endast likartade ting, som på detta sätt kan uppräknas och sammanställas. [11]

För den som betraktar den heliga Skrift såsom Guds ofelbara Ord, inspirerat av den helige Ande, borde 2 Mos. 20:11 vara ytterligare ett tvingande bevis för att skapelsedagarna är att fatta som vanliga dagar. Ty i sabbatsbudet handlade det inte om att Israel efter sex tidsperioder av kortare eller längre varaktighet skulle vila från allt arbete under en kortare eller längre period, att efter sex timmar eller sex veckor eller sex månader eller sex årtionden vila en timme, en vecka, en månad eller ett årtionde. Nej, efter sex vanliga arbetsdagar skulle Israel vila en vanlig dag. Men hur kan detta klart framgå av 2 Mos. 20:8-11, om ordet dag i samband med skapelsedagarna betyder något annat än vanliga dagar? Detta visar hur försåtlig den exeges är, som ger ett ord ett begreppsinnehåll, för vilket det både i det trängre och i det vidare sammanhanget inte föreligger några belägg. Det gör hela exegesen osäker. Det underminerar sanningen om den heliga Skrifts yttre klarhet, varpå all exeges vilar, och utan vilken man överhuvudtaget inte kan komma till ett hoc dicit Dominus (så säger Herren). [12]

Men kan likväl inte någon med hänsyn till 2 Mos. 20:11 fråga: Skiljer sig inte den första skapelsedagen från de övriga? Och likställes den ändå inte med de andra genom ordningstal? De andra skapelsedagarna började alla med den ljusa delen av dygnet, då morgonen ännu en gång inträdde, och de varade alla till nästa morgon. Men i 2 Mos. 20:11 heter det: »Ty på sex dagar har Herren gjort himmelen och jorden och havet och allt vad däruti är.» Enligt 1 Mos. 1:1 ägde skapandet av himmel och jord rum, innan Gud genom skapandet av ljuset hade kallat den ljusa delen av det första dygnet att bli till. Alltså måste den första dagen också ha omfattat »begynnelsen», alldeles oavsett hur lång denna »begynnelse» var. [13]

Allt detta håller vi gärna med om. Därmed upphäves dock inte det faktum och det argumentet, att man räknar samman endast likartade ting med en rad av ordningstal. Ty om ting eljest är väsentligt lika, kan man lugnt räkna dem samman. Även om de inbegriper några ovanliga aspekter, kan de på detta sätt samordnas, när det ovanliga blivit särskilt omnämnt. Så förhåller det sig med den första skapelsedagen. I 1 Mos. 1:5 definieras den som ett dygn, som består av dag och natt. I 2 Mos. 20:11 omnämnes särskilt, att denna första dag också innefattar begynnelsen, i vilken Gud bjöd himmel och jord, universum i dess urtillstånd, att bli till. Men då detta omnämnes särskilt redan i 1 Mos. 1:1, utgör det inte något hinder för att man med ordningstal samordnar de övriga väsenslika dagarna med denna första speciella skapelsedag. [14]

Vidare sägs det inte särskilt om den sjunde dagen: Aftonen inträdde, och morgonen inträdde, den sjunde dagen. Men detta berättigar å andra sidan inte till den slutsatsen, att detta inte gällde om denna dag. Det kan föreligga helt andra orsaker till att Mose inte tagit med detta. [Not 1] Ur tystnaden kan ingen säker slutsats dras. Det är inte heller exegetiskt korrekt att utgå från den första och den sjunde dagen, där det föreligger något speciellt, och sedan från dessa sluta sig till något beträffande de andra fem dagarna. Att gå exegetiskt korrekt tillväga innebär i stället att utgå från de övriga fem skapelsedagarna, som är noggrant definierade. Vidare bör man märka, att fastän något speciellt föreligger vid den första dagen och den sjunde dagen, samordnas likväl de övriga med dem genom ordningstal, såsom väsenslika. Återigen visar det sig, att skapelsedagarna med hänsyn till språkbruket och sammanhanget måste förstås som vanliga dagar. [15]

T.o.m. en liberal gammaltestamentlig forskare som John Skinner (och många andra med honom), vilken för egen del inte accepterar som historiska fakta, vad som säges i skapelseberättelsen i 1 Mos., fastslår i sin International Critical Commentary on Genesis: »Tolkningen av jom som tidsålder, en utväg, som är omtyckt av dem, som vill harmonisera vetenskap och uppenbarelse, står i motsättning till skriftställets enkla mening, och har inte något stöd i det hebreiska språkbruket (inte ens i Dav.ps. 90:4).» [16]

Som redan har framhållits, står här den heliga Skrifts klarhet på spel. Av dem, som gärna ville, att skapelsedagarnas karaktär förbleve en öppen fråga, måste vi fordra, att de lämnar oss exegetiska belägg för en annan uppfattning om skapelsedagarna än den, som tydligt och klart erbjudes oss i Skriften. Om inte det sker, vill vi i vår lära och förkunnelse enligt den heliga Skrift förbli också vid det, som säges oss beträffande skapelsedagarna. [17]

Vi har desto mer anledning till detta, som den teistiska evolutionismen helst ser, att det råder ovisshet om skapelsedagarnas karaktär. Evolution som förklaring till alltings ursprung, också teistisk evolution, varvid idéer, som egentligen står i motsats till varandra, förenas, är helt främmande för den heliga Skrifts skapelseberättelse i 1 Mos. [18]

Allt som framhålles i skapelseberättelsen står i skarp motsättning till en evolutionistisk förklaring av alltings ursprung. Evolution förutsätter alltid något som i begynnelsen är ofullkomligt, men som sedan steg för steg förbättras. Evolutionismen tänker sig alltid materien i någon form som evig, och arbetar med blinda krafter, som under en lång tidsrymd gradvis åstadkommer små förändringar. Evolutionismen tänker sig också, att människan gradvis utvecklats ur lägre former av liv. Utvecklingsläran passar inte i något hänseende som förutsättning för eller bakgrund till det bibliska evangeliska budskapet om Guds saliggörande nåd i Kristus Jesus. [19]

Det som starkast betonas i skapelseberättelsen står i den skarpaste motsättning till det evolutionistiska tänkandet. Från början möter vi Gud som den som allena är evig. Han allena finns där före all materia, före varje annan skapelse, före varje annat levande väsen, ja t.o.m. innan tid och rum existerade. [20]

Genom en allsmäktig skapargärning har Gud bjudit universum, himmel och jord att bli till. Vi har inte fått några detaljer angående denna Guds väldiga gärning. Blott själva detta oerhörda faktum förkunnas oss. Sedan riktas genast vår uppmärksamhet på jorden. Jorden skulle vara människans boning, och på henne riktas Guds frälsningshandlande, vilket utgör det egentliga temat i 1 Mos. [21]

Vi hör sedan i skapelseberättelsen, hur Herren Gud under sex på varandra följande dagar ordnade förhållandena på jorden och försåg jorden med en mångfald av levande växter och djur. På detta sätt förberedde han jorden som boning åt den förnämsta av hans skapade varelser, människan. Människan satte han som oinskränkt härskare över jorden och allt, vad som var på jorden. [22]

Då han sedan på sjunde dagen med glädje och tillfredsställelse över allt, vad han skapat, vilade från sitt skapelseverk, välsignade och helgade han denna dag, som följde sedan skapelseverket fullbordats, och gjorde den till en källa av glädje och förnöjelse för människan. [23]

Medan Gud var verksam under skapelsedagarna visade sig ständigt hans gudomliga allmakt och hans oändliga vishet. Gud sade, och det vart. Och allt som framgick ur hans skaparhand var alltid fullkomligt och motsvarade alltid helt och fullt hans avsikt. [24]

Vi vill inte mista något av denna härliga skapelseberättelse. Det gäller att alltid beakta allt, som här betonas, då vi nu hör i Skriften, hur människan föll i synd och drog över sig död och fördömelse och därmed också på samma gång underkastade hela den döda och den levande skapelsen förgängelsens dom, emedan hela skapelsen på det närmaste var förbunden med människan, skapelsens krona. [25]

Framför allt vill vi beakta allt detta, då vi hör, hur Gud i sin oändliga nåd redan nu var verksam att föra tillbaka människan, den förnämsta av de skapade varelserna, i salig gemenskap med sig själv. För evangelii skull vill vi hålla fast vid allt, som tydligt uppenbaras för oss i skapelseberättelsen, ty denna berättelse bildar den nödvändiga bakgrunden till frälsningsbudskapet i 1 Mos. och i hela Skriften. Det kan vi emellertid göra blott om vi håller fast vid den heliga Skrifts yttre klarhet. [26]