Inledning
Tidskriftens redaktör har blivit uppmanad att säga något om »kyrkans nuvarande kris». Denna lilla artikel vill i någon mån efterkomma denna uppmaning. Men innan vi går in på krisens orsaker, bör vi klargöra vad vi menar med »kyrkan». [1]
Låt oss här med ordet »kyrkan» avse de kristna i allmänhet och deras verksamhet. Denna verksamhet är uppdelad på en rad organisationer. Alla organisationer, som bekänner den kristna tron och förkunnar och förvaltar Guds ord och sakrament, kan betecknas som »kyrkan». En kyrkoorganisation är dock aldrig identisk med Kristi sanna kyrka, som är osynlig. [2]
Den kyrkoorganisation, som dominerar i ett visst land, identifieras ofta med »kyrkan», helt oberoende av om den för en klar kristen bekännelse eller inte. Tillhör man t.ex. den romersk-katolska kyrkan i Italien eller Spanien, säges man tillhöra »kyrkan». Har man lämnat denna kyrkoorganisation och istället anslutit sig till en avsevärt mindre evangelisk-luthersk kyrka, säges man ha lämnat »kyrkan». På motsvarande sätt förhåller det sig i de nordiska länderna. [3]
När vi här talar om kyrkans kris, begränsar vi oss inte till någon viss kyrkoorganisation, även om det kunde ligga nära till hands att belysa kyrkans kris med exempel från de dominerande kyrkoorganisationerna i vårt land. [4]
Kyrkans förhållande till Bibeln
En kyrka skall lyda och ära sin Herre, i tacksamhet över att Herren av nåd allena har givit oss evigt liv genom tron på Jesus Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse för oss. Men ingen kan rätt känna sin Herre och lyda och ära honom, om han inte förblir i Guds ord. Att tro på Bibelns Gud men inte på Bibelns ord är en omöjlighet. [6]
Kyrkan hamnar i den allvarligaste kris, när bibelstudiet blir eftersatt och delar av Bibelns innehåll kritiseras eller förkastas. Men detta är dessvärre något mycket vanligt inom en rad kyrkoorganisationer över hela världen. I stället för att tjäna Guds rike blir man då ett stöd för dess fiender. Som ett exempel kan nämnas att bibelforskarna och liberalteologerna Rudolf Bultmann och Raymond Brown (den sistnämnde befordrad till hedersdoktor av teologiska fakulteten vid Uppsala universitet) brukas av den sovjetiska ateistpropagandan. Man översätter deras bibelhandböcker till ryska och kommer att saluföra dem på de statliga ateistmuséerna. I en jugoslavisk tidning kommenteras översättningsarbetet: »Även de (Bultmann & Brown) påstår ju liksom vi att bibeln är full av sagor, myter och legender» (citatet hämtat från Sändebudet 7/80). [7]
Prästutbildningen
En kyrkas kris börjar ofta med att bibelkritik accepteras i präst- och pastorsutbildningen. När Bibeln inte längre är enda norm, regel och rättesnöre för vad man skall förkunna och lära, börjar man att utforma en förkunnelse, som till stor del bygger på mänskliga tankar och filosofier. En sådan förkunnelse kan påverka många och bli populär, men den har ingen himmelsk kraft att föda människor på nytt. Den kan inte skapa och stärka kristen tro. [9]
Endast Guds rena evangelium kan föda människor på nytt, och detta evangelium kan ingen lära känna genom egna tankar och funderingar. Det måste Guds Ande få uppenbara för oss genom Ordet. »Vi talar – som det heter i Skriften – ’vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älskar honom’. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande» (1 Kor. 2:9f) [10]
Det är nog illa att många kyrkor har en rad biskopar, präster och pastorer, som predikar och försvarar människoläror framför Guds ord. Men dessutom blir de flesta nya präster och pastorer av det slaget. De utbildas ju till att ifrågasätta Guds ord. De präglas av världens och den oomvända människans »förnuftiga» tankar. Det som Bibeln varnar för som allvarliga förvillelser ges fri spridning, samtidigt som Bibelns klara och grundläggande läroartiklar förvanskas eller förtiges. Frågar man en blivande präst eller pastor om en viss bibelbok och dess innehåll kan man få de mest häpnadsväckande svar eller inget svar alls. Likaså om man frågar vad Bibeln lär om så centrala ting som Kristi person, rättfärdiggörelsen, omvändelsen, utkorelsen, kyrkan och sakramenten eller de yttersta tingen. [11]
Kyrkotukten
När en kyrka tillåter att en präst eller någon annan medlem i kyrkan öppet förvanskar och sprider obiblisk lära, blir det snart fler och fler som inte längre förblir i Guds ord. »Litet surdeg syrar hela degen.» Så omöjliggöres all kyrkotukt och ett återvändande till full bibeltrohet. De som skulle gripa in mot de obibliska inslagen i förkunnelsen, konfirmandundervisningen kyrkans läroböcker och tidningar, prästutbildningen m.m. är själva i större eller mindre utsträckning präglade av obiblisk teologi och varken kan eller vill ingripa. Så resignerar ofta även de mera bibeltrogna inom kyrkan. Ty vad hjälper det, om man skulle gripa in mot en präst, när kyrkan genom sin bibelkritiska prästutbildning ändå ständigt fylls på med nya präster, varav de flesta är mycket främmande för Bibeln och den bibliska tron och mer eller mindre påverkade av modern bibelkritik. [13]
Dessutom kan en biblisk bekännelse inte upprätthållas bland medlemmarna, om kyrkan strävar efter att omfatta hela befolkningen oberoende av biblisk tro och bekännelse. Den kristna församlingsgemenskapen bryts sönder. Inom den yttre ramen blir splittringen stor och förödande för församlingens rätta uppbyggelse och vård. I de moderna folkkyrkorna är församlingens majoritet främmande för den bibliska läran och församlingens styrelse blir därefter. [14]
Kyrkans splittring
Till kyrkans kris hör också kyrkans splittring. Den är en följd av att man inte enigt förblir i Skriftens ord. Så snart Bibeln inte längre får vara högsta norm, regel och rättesnöre, är splittringen oundviklig. Ty när kyrkan tolererar läror, som bygger på mänskliga tankar i stället för på Guds ord, blir dessa läror motstridiga och vilseledande. Det som inte är bibelenligt kallas i Skriften för »främmande läror» och sådana får inte ges något utrymme inom kyrkan. Men här syndas det svårt och därigenom splittras kyrkan. [16]
Den splittring vi har idag är inte bara en splittring mellan olika kyrkoorganisationer. Det är också en splittring inom dem. När människor och inte Guds ord får bestämma lärans innellåll, börjar man att lära än det ena, än det andra, allteftersom det ligger i tiden och »kliar i öronen». Detta har aposteln förutsagt med följande ord: »Den tid kommer, då de inte längre skall fördra den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skall samla åt sig lärare i hoptals, allteftersom det kliar dem i öronen, en tid, då de skall vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler» (2 Tim. 4:3-4). [17]
Den moderna ekumenikens likgiltighet för rätt biblisk lära cch bekännelse har lett till en ny syn på splittringen. Endast uppdelningen på flera kyrkoorganisationer är en splittring, menar man. Splittringen inom de olika kyrkorna bortser man ifrån. Den ökar man i stället genom att söka sammanföra oförenliga trosriktningar och samfund. Denna sammanhållning av människor med olika tro och bekännelse kräver att Bibelns lära och anspråk ytterligare skjuts åt sidan. Kärleken överordnas läran. Var och en får lära som han vill, bara han är beredd att visa kärlek emot och ge rum också för andra läror. Att vara ett i tron, läran och bekännelsen är inte längre eftersträvansvärt. En sådan strävan splittrar endast den kyrkoorganisation och den världskyrkogemenskap, som inte bygger på och värnar om den bibliska tron, läran och bekännelsen. [18]
Splittring mellan kyrkorna
Det som en kyrka funnit vara Bibelns klara lära sammanfattas och presenteras som kyrkans tro, lära och bekännelse. Dessvärre kommer inte alla kyrkor till samma uppfattning om vad som är den bibliska läran och bekännelsen. Det leder till splittring. [20]
För att övervinna denna splittring skall man inte blunda för den eller släta över skillnaderna eller acceptera motstridiga läror som lika sanna och berättigade. I stället gäller det att gå tillbaka till Skriften och se, om de framställda lärorna verkligen grundar sig på Bibelns klara och tydliga ord. Varje biblisk lära måste ha ett tydligt och klart beläggställe. Vidare gäller det att låta skrift tolka skrift, d.v.s. låta bibelsällen som handlar om samma ämne belysa varandra och i synnerhet de ställen, som ensamma inte helt klart framställer ämnet i fråga. [21]
Till kyrkans kris hör likgiltigheten och nonchalansen inför den splittring, som orsakats av läroskillnader. Man söker alltför sällan övervinna lärosplittringen genom ett grundligt, sakligt och tålmodigt bibelstudium i ödmjuk underordning under Bibelns gudomliga auktoritet och sanning. Det blir lätt så att tradition och invanda tankegångar överordnas Skriften. Inte bara den romersk-katolska kyrkan frestas att sätta traditionen över Skriften. [22]
Den moderna relativismen och bibelkritiken har för många undergrävt tilltron till Bibelns enhet och klarhet. I annat fall skulle man säkert med mycket större iver söka komma till klarhet över vad som verkligen är rätt lära enligt Bibeln. Med bibelkritiken svalnar kärleken till Guds ord och ivern att vilja slå vakt om allt som läres i Bibeln. [23]
Det som en kristen blivit övertygad om är Bibelns klara lära och bekännelse, kan han inte kompromissa bort. Den söndring, som blir en följd av att en kyrka avfaller från biblisk lära och tolererar »främmande läror», är en av Gud anbefalld separation (Rom. 16:17, Matt. 7:15). När en kyrka inte tar itu med de främmande lärorna och genom kyrkotukt söker återupprätta en full bibel- och bekännelsetrohet, har den svikit sitt uppdrag och måste överges. De kristna skall, när det gäller andliga ting, samverka i en kyrka som samstämmigt bekänner den kristna tron under ett rätt bruk av Ordet och sakramenten. De har uppdraget att förbli i sin Herres ord (Joh. 8:31) och med evangelium i ord och sakrament söka upptända, stärka och bevara den rätta tron hos så många som möjligt. [24]
Sammanfattning
Många kristna organisationers nuvarande kris har sin grund i att bibelkritik och främmande läror inte omgående avslöjas och avvisas. »Litet surdeg syrar hela degen.» Ganska snart har främmande läror i så hög grad genomsyrat kyrkan, att en återgång till full bibel- och bekännelsetrohet genom kyrkotukt blivit omöjlig. Endast Bibeln kan skapa endräkt och en kärlek till allt Guds ord. När Bibeln inte längre får vara högsta norm, regel och rättesnöre för kyrkans alla medlemmar och inte ens för hennes präster, pastorer eller biskopar, måste apostelns förmaning i 1 Kor. 1:10 (slå upp och läs!) förklinga ohörd. Kyrkan förlamas av en obiblisk partibildning och inre splittring och framför allt blir Bibelns livgivande evangelium mer och mer förkvävt. Främmande läror utbreder sig inom kyrkan till själars fördärv och andliga död. Är inte kyrkans prästutbildning bekännelsetrogen, blir situationen värre och värre. [26]
Låt oss därför slå vakt om den bibliska tron, läran och bekännelsen och endast stödja och hjälpa sådana kyrkor, som troget slår vakt om denna bekännelse och som avvisar bibelkritik och främmande läror! Låt oss vakna upp över det katastrofala i att bruka en prästutbildning, som inte är bekännelsetrogen! Det räcker inte med att bara beklaga sig över en icke-bekännelsetrogen kyrka eller prästutbildning och världens stora inflytande över kyrkan. Vi måste också positivt arbeta för och stödja en bekännelsetrogen kyrkogemenskap och prästutbildning. Som ett led i ett sådant positivt arbete bildades på hösten 1968 stiftelsen Biblicum. Vi hoppas på enskilda kristnas hängivna stöd för att kunna fullfölja detta arbete. »Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att i min skrivelse förmana er att kämpa för den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga» (Jud. v. 3). [27]