Gud med liten bokstav

Den statliga bibelkommissionen skriver i regel Gud med liten bokstav, när Jesus Kristus åsyftas men med stor bokstav när texten talar om vår himmelske Fader. Till försvar för detta förfarande har Bror Borgar i Kyrkpressen 43/81 anfört: 1. BK skriver »gud» med liten begynnelsebokstav när substantiv föregås av attribut. 2. I den grekiska grundtexten är de aktuella orden och uttrycken skrivna med små bokstäver. Håller detta försvar. Sven-Olav Back kommenterar i Kyrkpressen 46/81:

  1. Det finns otaliga exempel på att »Gud» skrivs med stor begynnelsebokstav även när ordet bestäms av ett attribut. Några exempel: »Våra fäders Gud» (Apg. 5:30), »den högste Gudens tjänst» (Apg. 16:17), »den oförgänglige Gudens härlighet» (Rom. 1:23), »den levande Gudens ande» (2 Kor. 3:3), »den levande och sanne Guden» (1 Tess. 1:9). Dessutom har »gud» i Rom. 9:5 inget attribut.

BKs princip är denna: När »theos» (Gud) syftar på Jesus skall liten begynnelsebokstav användas. Detta beror på att Jesus enligt BK är en gud av lägre rang än Gud Fader. Att denna princip har följts framgår även av de förklarande noterna. Noten till Tit. 2:13 lyder: »vår store gud och frälsare Kristus Jesus. Annan möjlig översättning: ’den store Guden och vår frälsare Kristus Jesus’». Samma förhållande gäller för noterna till Rom. 9:5, 2 Tess. 1:12 och 2 Petr. 1:1. Kritik av BK är på denna punkt inte godtycklig eller obefogad. Den bygger på fakta.

Dessutom kan det påpekas att jag s.a.s. sitter med facit i handen. På direkta frågor av mig och en av mina studiekamrater (den 12 okt. i Dekanhuset i Uppsala), svarade nämligen en av BK:s professorer att läran om treenigheten inte finns i NT. Samme professor påstod vidare, att Jesus är »den sanne guden» men att det är en tolkningsfråga om han är av samma väsen som Fadern! Det kan inte råda någon större tvekan om hur BK tolkar.

  1. Borgars resonemang om grundtexten är en vilseledande fjärdedelssanning. Jag är dock benägen att tro att Borgar här ofrivilligt har gjort ett misstag som han kanske redan själv har insett. Borgar vet ju mycket väl att de handskrifter som bibelöversättningen bygger på är majuskelhandskrifter, dvs. skrivna uteslutande med stora bokstäver.

I de grekiska NT:n som nu utges används genomgående små bokstäver. »Theos» skrivs i dessa överallt med liten begynnelsebokstav, inte bara på de »aktuella» ställena.

Avsikten med min artikel (här syftas på en tidigare art. av Back i Kyrkpressen 43/81) var inte endast att kritisera BK:s felaktiga och inkonsekventa »ortografi». Poängen var att visa att Jehovas Vittnens och BK:s svansar är ihopbundna (av Arius), fastän huvudena pekar åt olika håll. I Kyrkpressen gick poängen tyvärr förlorad, eftersom artikeln klippts sönder.         .

Också i Luthersk Sändebrev 9/81 kommenterar Per Jonsson frågan om liten och stor bokstav:

Bibelkommissionen har fått kritik för, att den varit sparsam med bruket av stor bokstav. Någon av dess företrädare har sagt, att ingenting blir mindre heligt, om man stavar det med liten bokstav. Det är visserligen sant, ty den grekiska texten har endast stora bokstäver. Men om man nu ändå, som bibelkommissionen gör, använder stor bokstav till vissa ord men inte till andra, så har man rätt att spåra en tanke därbakom. När Elisabet säger till Maria: »Hur kan det hända mig, att min herres moder kommer till mig?» och stavar herre med litet h, trots att man strax därefter skriver Herren med stort H om Herren Gud, då ligger det i denna skiftande användning av stor eller liten begynnelsebokstav en tydlig tanke: Elisabets ord innebär inte en bekännelse till Kristi gudom! Detta är så mycket allvarligare, som just Luk. 1:43 är ett av grundställena för läran, att jungfru Maria är Guds moder, en lära, som i synnerhet förfäktas av den lutherska kyrkan.

 

Korta pressnotiser om BKs översättning

Harald Riesenfeld

»Nytolkningarna är fler än i någon samtida bibelöversättning till nutida språk» (Prof. Riesenfeld i Smålandspostens specialbilaga om »den nya bibeln»).

Martin Lönnebo

I en betraktelse i SvD 11 okt. uttrycker biskopen sin stora tacksamhet över BKs översättning och hänvisar särskilt till »Guds söner» och BKs tolkning av detta uttryck: »Läs i Uppslagsdelen den utmärkta förklaringen!» skriver han. Detta om en förklaring som är alldeles felaktig (se ovan)!

Torsten Nilsson

»Det finns alltså skäl att tro, att den nya bibelöversättningen ska accepteras av kristenfolket mycket lättare än tidigare ’officiella’ översättningar. Därtill har väl också bidragit att kommissionen under hela tiden genom referenter sökt förankra sin översättning redan under själva översättningsarbetet hos det svenska kristenfolket på ett sätt som väl torde vara unikt i hela världen … Låt mig som ett första intryck av den nya bibelöversättningen säga, att det är en känsla av stor tacksamhet» (EFS Budbäraren 29 okt.).

Per Block

G.A. Danell har kritiserat BKs bibelkritiska inslag när det gäller messiasprofetiorna och Kristi gudom. I ett svar på Danells kritik hänvisar teol.lic. Per Block till att svensk kristenhet genom sina referenter ställt sig bakom text och förklaringar. Han skriver:

»Men nu som då (vid 1917 års översättnings tillkomst) har även troende kristna deltagit i översättnings- och tolkningsarbetet. Den främsta skillnaden är väl att bakom 1981 års översättning står en mycket vidare krets av företrädare för olika kristna samfund. För dessa kristna, som godkänt text och förklaringar eller aktivt tagit del i deras utformning, är Danells angrepp inte bara skevt och felaktigt, utan också sårande och kränkande» (Dagen 24 okt.).

Man frågar sig om BK lyckats lura större delen av den svenska kristenheten att godkänna BKs översättning och förklaringar genom att låta den ta del i arbetet?! Biblicum har dock inte fått ta del av förarbetena och utformningen. Det får vi tydligen vara tacksamma för.