Frågan om kvinnliga präster står fortfarande i centrum för den kyrkliga debatten på många håll inom de nordiska länderna. I informationsbladet från Dansk Bibel-Institut nr 3/1981 skriver studierektor N.O.R. Vigilius mycket klargörande om denna fråga. Låt oss referera en del av Vigilius’ framställning. [0]

 

Är striden onödig?

De flesta anser utan tvivel att hela striden om kvinnliga präster är alldeles onödig och meningslös. De som har en sådan mening är i regel av den uppfattningen, att det inte finns någon biblisk grund för ett avvisande av kvinnliga präster. I så fall är denna fråga ett adiaforon, d.v.s. en fråga som Skriften inte avgör och som man därför kan ha olika meningar om. Varför skall man då strida om denna sak? [2]

 

Vad säger Skriften?

Den avgörande frågan är vad som står skrivet, vad Gud har talat, vad Skriften säger. Den som vänder sig till den Heliga Skrift med villighet att höra och böja sig för vad Gud där har talat, behöver inte sväva i tvivelsmål. Där sägs det med tillräcklig klarhet vad vi behöver veta också i denna sak. [4]

Bibelns svar på frågan om kvinnliga präster är olösligt förbundet med hela den bibliska synen på förhållandet mellan man och kvinna. Den kan sammanfattas i följande två punkter: [5]

1. Inför Gud är man och kvinna lika. »Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem» (1 Mos.1:27). »Här är icke man och kvinna, alla är ni en i Kristus Jesus» (Gal. 3:28b). Detta innebär både att man och kvinna utan åtskillnad står personligt ansvariga inför Gud och att de utan åtskillnad endast genom tron på Jesus Kristus har personlig del i frälsningen. [6]

2. Här i tiden och i jordiska sammanhang har man och kvinna enligt Guds skapelseordning lika värde, men de är olika med avseende på ställning och funktion. Gud skapade människan som man och kvinna, för att var och en skulle inta sin plats och var och en utöva sin funktion i överensstämmelse med Guds skaparvilja och bestämmelse. Detta brukar vi vanligtvis kalla för Guds skapelseordning (jfr 1 Kor. 11:7-9 och 1 Tim. 2:13-15). Den innebär att man och kvinna här i tiden och på jorden skall komplettera varandra genom sin olikhet (1 Mos. 2:15-25). Paulus skriver i 1 Kor. 11:3: »Men jag vill, att ni skall inse detta, att Kristus är envar mans huvud och att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.» [7]

Som förebild för kvinnans förhållande till mannen i hemmets sammanhang pekar aposteln på den kristna församlingens underordning under Kristus som dess huvud (Ef. 5:22-24). På motsvarande sätt framhålles Kristi förhållande till församlingen som förebild för mannens förhållande till sin hustru (Ef. 5:25). (Att mannen är kvinnans huvud kan sålunda inte förenas med förtryck och tyranni. När »Gud är Kristi huvud» och »Kristus församlingens huvud», är det inte fråga om förtryck. Kristus brukar inte sin ställning som församlingens huvud så, att han söker sitt bästa utan församlingens. Kärleken »söker icke sitt», 1 Kor. 13:5). [8]

 

Förhållandet mellan man och kvinna i församlingen

När en kvinna beder eller profeterar i församlingen, skall hon vara klädd och uppträda på ett sådant sätt som det i den givna situationen passar en kvinna, som enligt Guds vilja frivilligt och gärna underordnar sig mannen (1 Kor. 11:2-16). Själva underordningen är Guds förblivande vilja genom alla tider och över allt. Det sätt som underordningen kommer till uttryck på kan däremot växla allt efter tid och omständighet. [10]

I 1 Kor. 14:34-37 finner vi det kända påbudet om att kvinnor skall tiga i församlingen. Av 1 Kor. 11:2ff, som handlar om kvinnornas deltagande i bön och profeterande, förstår vi att talförbudet i kap. 14 inte är absolut, d.v.s. att en kvinna aldrig eller i någon som helst form av sammankomst skulle kunna upplåta sin röst till något som helst tal. Men kvinnan skall tiga, när underordningen kräver det, d.v.s. när som helst och var som helst där hon genom att tala kommer att kränka eller bryta mot Guds skapelseordning: att mannen är kvinnans huvud och kvinnan är underordnad mannen. Just därför får inte kvinnan »uppträda som lärare» eller ta sig an andra funktioner i församlingen, genom vilka hon kommer att »råda över mannen», d.v.s. utöva en överordnad auktoritet och myndighet över församlingens mogna män (1 Tim. 2:11-15). [11]

 

Vad betyder detta för oss idag?

Det kan inte råda något tvivel om att kvinnliga präster i vår tid »uppträder som lärare» och »talar i församlingen» i just den betydelse av dessa uttryck, som innebär att man utövar en överordnad auktoritet och myndighet över församlingens mogna män. Därför är kvinnors tillträde till detta ämbete i klar strid med Skriften och ett uppenbart brott emot Guds skapelseordning. [13]

Men här bör följande också sägas. Är det i strid med Guds ord och »Herrens bud» att prästvigda kvinnor uppträder som lärare och talar vid församlingens sammankomster iförda prästdräkt, så är det inte mindre bibelstridigt utan en lika allvarlig överträdelse av »Herrens bud» och en kränkning av Guds skapelseordning, när en icke-prästvigd missionär gör detsamma, men utan prästkrage eller prästdräkt. [14]

Det är varken prästvigningen eller sakramenstförvaltningen som det talas om på de ställen i Skriften, som vi citerat ovan. Det saken där handlar om är kvinnors uppträdande och utövande av bestämda talar- och lärarfunktioner vid församlingens sammankomster. Funktioner, som kvinnor i den givna situationen inte kan utöva, utan att de därvid kommer att uppträda med myndighet och utöva auktoritet över mannen. Det är det som är ett brott mot Guds skapelseordning och i uppenbar strid med Guds ord. I andra situationer och sammanhang, där detta inte är fallet (vid barn-, ungdoms- och kvinnoarbete t.ex.), kan kvinnor däremot med stor frimodighet både bedja och profetera, förkunna, undervisa och vägleda allt eftersom Gud genom sin Ande har utrustat också dem med nådegåvor därtill. [15]

 

Stridens bakomliggande orsak

Det som Skriften säger om denna sak är så klart, att ingen som är villig att böja sig för Guds ord behöver sväva i tvivelsmål. När många likväl gör det, beror det på att striden har en djupare liggande orsak: en utbredd andlig förhärdelse och förblindelse med ett förnekande av Skriftens klarhet och en kaotisk andlig förvirring och rådvillhet som följd. [17]

Striden står med andra ord om annat och mera än kvinnliga präster. De är bara ett symptom bland många på en djupare liggande grundskada: en andlig auktoritetskris, som vi alla – medvetet eller omedvetet – är påverkade av. Många har helt uppgivit tron på möjligheten av att finna klarhet och full visshet i andliga och moraliska frågor. Anledningen till detta är främst att tilliten till Bibeln som Guds ord har till den grad underminerats, att den har gått förlorad hos de flesta. Men är inte Bibeln Guds ord, så att vi i dess utsagor allena har en fullt tillräckligt, klar och slutgiltig auktoritet i alla trosfrågor, då är vi prisgivna åt andlig oklarhet och förvirring med en förlamande ovisshet som följd. [18]

Red.