Av: Mats Eskhult | Nr 4, 1982 sida 120

Den som skriver detta har under vintern arbetat med att översätta Domarboken och vill här presentera några glimtar från detta arbete. [0]

Vid Domarbokens översättning gäller samma sak som för all översättning av helig skrift, den av Gud ingivna kanon, nämligen att översättaren själv har en ande som är överens med den ande som talar i Skriften. [1]

Man brukar tala om två viktiga hermeneutiska principer eller tolkningsregler: a att låta Skrift tolka Skrift, dvs. att låta ett bibelställe kasta ljus över ett annat ställe, som talar om samma sak, och b att ge akt på sammanhanget – en lika viktig regel. Men om möjligt ännu viktigare än dessa två är att förstå Bibelns huvudlära: läran om lag och evangelium. Den som inte förstår läran om Guds lag och Guds evangelium är inte skickad att översätta Skriften. [2]

När detta är sagt måste givetvis tilläggas att beträffande Domarboken gäller samma regler som vid översättning av all litteratur. För att göra en bra översättning måste översättaren veta en hel del om en boks bakgrund: Vad ger sig boken ut för att vara? När är den skriven? Vem har skrivit den? [3]

Vi fastslår först att Domarboken skildrar historia. Det är verklig historia som skildras, inga legender som bibelkritiken gör gällande. Nej, det är historia. Men – det är också sant – det är historia ur en särskild synvinkel, profetens synvinkel. Vi förknippar ofta »profet» med de stora profeterna från början av 700-talet och framåt. Men faktum är att Herren redan i Domarboken kap. 6:8-10 sänder en profet till israeliterna, profeter fanns alltså i Israel redan omkring 1200 f.Kr. [4]

Vi tänker mestadels inte på att av alla de nyheter som varje dag träffar oss, och som kommer in till tidningarnas redaktioner, så sker det ett kraftigt urval. Vad är intressant? Vad är värt att skriva om? Ett sådant urval går inte att göra utifrån rent objektiva kriterier. En nyhets värde beror mycket på hur insatt man är i de förhållanden som skildras. Upptakten till en blodig revolution kan börja med en liten tidningsnotis. [5]

Författare

Något liknande har vi i Domarboken. Författaren är en person, som lever under domartidens sista skede, antagligen under Sauls tid. Denne bibliske författare har tagit sig för att skildra sitt folks första tid i det utlovade landet, som den tiden verkligen var, alltså den sanna berättelsen om domartiden skildrad ur en gudsmans synvinkel. [7]

Men hur vet vi att författaren levde under den tid, eller den allra sista delen av den tid som skildras? Det framgår av notiser i boken som kap. 1:21: »Men jebusiterna, invånarna i Jerusalem, fördrevs inte av Benjamins stam, utan jebusiterna bor fortfarande tillsammans med benjaminiterna i Jerusalem.» (Citerat ur översättningsförslaget). Ett annat bevis är att fenicierna omnämns som sidonier, alltså invånare i Sidon, kap. 18:7: »De märkte att folket där levde trygga som sidonierna, fredligt och lugnt. De ville inte hävda sig i någon sak, utan levde tillbakadraget, långt från sidonierna och hade inget att skaffa med andra människor.» Samma sak upprepas i v. 28. På liknande sätt benämns fenicierna efter Sidon i den gamla grekiska diktningen, hos Homeros, under det att på Salomos tid däremot, det är Tyrus som är feniciernas huvudort. Då talas det uteslutande om kungen i Tyrus, ex.vis i 1 Kon kap. 5. [8]

Kanske den lärde läsaren nu invänder: Men kapitel 18 vers 30 då? »Och Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk fördes bort i fångenskap» (1917). Måste inte detta syfta på de assyriska erövringarna på 700-talet f.Kr.? Möjligheten att vi här har en notis som har lagts till texten senare kan inte uteslutas. Men den troligaste förklaringen ligger ändå i att låta v. 31 förklara v. 30. Läser vi alltså vidare finner vi: »De vårdade Mikas avgud, den som han hade gjort, hela den tid som Guds hus fanns i Silo.» Den slutsats vi kan dra är: När Guds hus inte längre fanns i Silo, då hade landet blottlagts som det ordagrant står i den hebreiska grundtexten: »Daniterna satte upp avguden, och Jonatan ben-Gersom av Manasse, han och hans söner, var präster åt daniterna ända tills landet blottlades.» [9]

Vi kan således antaga att Domarboken skrevs under andra hälften av 1000-talet f.Kr. Arken hade tagits av filisteerna vid slaget vid Afeq c. 1075. Se 1 Sam kap. 4! Dessa förtryckte nu folket hårt. Och israeliterna hade ingen kung, som kunde framstå som symbol för folkets enhet. Under denna avfallets tid fungerade inte den gemensamma rätta tron som bärare av folkets enhet. Det var ju tron på Gud, hans löften och hans underbara gärningar med folket alltifrån uttåget ur Egypten, som skulle hålla samman folket och avhålla dem från att söka sig till den sexuellt lössläppta kananeiska kulten. När den rätta tron inte längre enade folket, och när tider av våld och förtryck kom som straff för folkets avfall, så utrustade Gud i sin nåd domarna med sådana gåvor att de förstod att leda folket i krig. Men folket nöjde sig, som vi vet, inte med detta. De ville se sin nation förkroppsligad i en konung: ett folk, en kung. Det är i denna sekulariserade kungaideologi som folkets synd ligger. De ville inte ha Herren Gud till kung. [10]

Tema

Bokens tema är enkelt och klart: avfall från Gud leder till nöd och yttre förtryck och elände, medan omvändelse och bön om förlåtelse ger tider av lycka och välstånd. Det är en mörk tid i Israels historia som skildras. Och vi får den presenterad för oss i form av sex bilder, som är ganska fristående från varandra. Tolv domare är omnämnda, sex av dem i små notiser – de små domarna. De stora domarna skildras däremot mer ingående och vi får en eller flera episoder ur deras liv uppmålade för oss med den bakgrund som är nödvändig för att vi på något sätt skall bli insatta i det större sammanhanget. Om vi betänker att vi får sex skilda situationsbilder för en tid som omfattar mer än 300 år, så säger det sig självt att den historiska situationen många gånger hinner skifta. Vi vet helt enkelt för lite om den dåtida världens historia, för att kunna placera in varje händelse i Domarboken i dess storpolitiska ram. [12]

Domarboken börjar med att berätta hur det gick till sedan, då Josua var död, hur folket lyckades i det fortsatta kriget. Det är en sorglig läsning. Det var inte så att Gud inte längre ville ge landet i deras hand – utan det var folket som inte ville. De ville inte fördriva kananeerna, utan de slog sig ner tillsammans med kananeerna och blandade sig med dem. De tog efter deras falska gudsdyrkan och deras hemska sedvänjor. På så sätt är domartiden en tämligen obetydlig period av den bibliska historien, frälsningshistoriskt sett. Alldeles som de 38 åren i öknen, efter avfallet i Kadesh Barnea, inte skildras med ett ord, så skildras inte heller långa perioder av domartiden. [13]

Domarbokens andra kapitel är viktigt. Där berättas hur Herrens ängel kommer till folket och bestraffar dem med lagens ord: Ni har avfallit. Ni har brutit mitt förbund. – Vid dessa ord gråter folket och ångrar sig. Från och med nu är bokens tema: avfall – straff – ånger, uppmålat för våra ögon. Här i kap. 2:6 börjar den mer ingående skildringen, vilken tjänar till att exemplifiera det sagda. Vi får nu höra talas om rövarband som plundrar i landet, om Otniel och Ehud, en notis om Samgar. Mycket berättas om Debora, Barak, Gideon och dennes son Abimeleks tre år som tyrann. Vi får ett par notiser om Tola och Jair, därefter nästa bild: Jefta, och efter några korta notiser om Ibsan, Elon och Abdon, har vi i fyra kapitel (13-16) berättelsen om Simson. [14]

I och med kap. 16 har författaren avslutat sin egentliga framställning, och han går att göra ett par historiska tillägg, som ligger utanför den tematiska dispositionen, nämligen berättelsen om Mikas avgud, daniternas uttåg, våldtäkten i Gibea och utrotningskriget mot Benjamin. De allra flesta kommentatorer anser att händelserna som skildras i kap. 17-21 hör hemma under första delen av domartiden. Det är mycket rimligt att tänka sig, att Dans stam tidigt bröt upp från det område som de fått sig tilldelat av Josua. Den ur nitälskan sprungna hårda domen mot benjaminiterna har mycket gemensamt med den iver och vaksamhet som i Jos kap. 22 möter rubeniterna för det åminnelsealtares skull, som de uppförde vid Jordan. Och framför allt utsägs klart och tydligt att Arons sonson Pinehas är överstepräst vid tiden för inbördeskriget (20:28). [15]

Översättningsexempel

Efter att alltså något ha studerat bakgrunden till Domarboken griper vi oss an själva översättningsarbetet. Hur skall man bäst gå till väga? Här krävs ingående kunskaper i hebreiska, framför allt kunskap om hebreiskans sätt att uttrycka sig. Den hebreiska syntaxen känner två olika satstyper: nominalsats och verbalsats. Nominalsatsen skildrar ett förhållande, målar bakgrunden till en handling. Den förutskickar någonting, repeterar någonting. Verbalsatsen däremot för snabbt, likt en porlande vårbäck, handlingen framåt i djärva språng. Det gäller att fånga någonting av detta i en översättning. [17]

Vår kyrkobibel av 1917 är – det är allmänt bekant – onödigt omständlig på många håll. En klumpig mångordighet präglar tyvärr ofta dess framställning. Om vi gör en jämförelse mellan kyrkobibelns översättning och den översättning som under vintern arbetats fram vid Biblicum, kan följande anmärkningar lyftas fram. [18]

I kap. 1:15 talas det om »Illitkällorna och Tatitkällorna». Det bör naturligtvis översättas Över- och Underkällorna eller cisternerna, vilket den som skriver detta hävdar. I vilket fall måste hebreiskan översättas. Går vi till kap . 1:19, talas det om att de som bodde i dalbygden hade stridsvagnar av järn. Nu är det naturligtvis ingen som tror att hela kärran var av järn. Men varför då inte översätta: vagnar med järnbeslag. Är det inte tänkbart att hjulringarna var av järn? Det är ju grundläggande om man skall kunna köra fort utan att spräcka hjulen eller nöta sönder dem. I kap. 1:28 sägs att kananeerna blev arbetspliktiga under israeliterna. De hölls alltså för att utföra skilda former av slavarbete. Och en översättning bör återge detta. [19]

Översättningen av kap. 4:11 är intressant. Vi läser i 1917: »Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna, Hobabs, Moses svärfaders, barn.» Nu var Hobab inte Moses svärfar utan hans svåger. Är detta ett exempel på fel i Bibeln? Nej, det är det inte, utan det är ett exempel på felaktig vokalisering. Det hebreiska ordet kan utifrån konsonanttexten betyda både svärfar och svåger, och det skall naturligtvis här läsas svåger. [20]

Kap. 5 i Domarboken är unikt i sitt slag. Här har vi en poetisk skildring av vad som i prosa har berättats i kap. 4. Hebreiskan är på sina ställen mycket svår i detta avsnitt. Av ålder har bibelkritiken fastslagit att Deborasången – som kap. 5 kallas – är det äldsta partiet i hela Gamla testamentet. Tanken är väl då att poesien allmänt sett gäller för att vara äldre än prosan, liksom hos de gamla grekerna och de för-islamiska araberna. [21]

Går vi till kap. 6, finner vi att i v.2 i kyrkobibeln talas om hålor. Israeliterna gjorde sig hålor till skydd mot midjaniterna. Ordet som översätts »håla» finns endast här, och det finns olika förslag till översättning. Enligt ett förslag, som går tillbaka på en medeltida judisk rabbin, skall ordet betyda fyrbåk. Tanken är då att man i tidig domartid haft ett varningssystem av fyrbåkar på bergen. Resterna av dessa skulle alltså fortfarande under författarens tid ha kunnat beskådas. [22]

I kap. 6:3 berättas om österlänningar. Dessa bestod av en eller flera stammar, som ordagrant översatt kallades »Österns söner» och som bodde i norra delen av arabiska öknen. För att inte den moderna läsaren skall tro att uttrycket syftar på alla slags folk öster om Kanaan, kan det måhända vara bäst att försvenska det hebreiska namnet och kalla dem för qedemiter (hebr. qädäm = öster) . [23]

Förflyttar vi oss sedan snabbt till kap. 7, har vi ytterligare ett exempel på ett ord som endast förekommer en gång. I v. 3 säger Herren Gud till Gideon, att han skall ropa ut att om någon fruktar och är rädd, skall han skynda sig bort och vända hem från Gileads berg. Men nu stod ju slaget inte i Gilead utan på södra delen av Jisreelslätten, nära Harodkällan. Men här måste det väl ändå vara fel? – Nej, inte här heller! Ordet för »skynda bort» finns alltså bara här, och det har satts i samband med olika semitiska ord, främst i arabiskan och arameiskan. Det visar sig emellertid att den gamla akkadiskan bjuder på ett likaljudande ord, som betyder »kvida, pipa som en fågel». Om ordet i vår text har denna betydelse, är det möjligt att ha kvar Gileads berg. Den som är rädd och vill fly kan mycket gärna få göra det. Han kan sitta och »kvida» och »oja sig» borta bland Gileads berg i oro över hur slaget skall avlöpa. Den som i otro tvivlar på Herrens makt att ge seger har inget på slagfältet att skaffa, något som också framgår av 5 Mos kap. 20:8. [24]

En viktig upplysning om den utbredda skrivkonsten får vi i kap. 8:14. Där berättas om en helt vanlig yngling från staden Suckot. Han infångas av Gideon och tvingas på stående fot skriva upp namnen på styresmännen i Suckot, 70 stycken. [25]

Abimelek

Från och med kap. 8:24 till slutet av kap. 9 berättas om Gideons son Abimeleks tre år som tyrann. Denne bör inte räknas in i raden av domare i Israel. Han var på inget sätt till gagn för folket. Efter faderns död beslutar sig Abimelek för att ta makten med hjälp av sin mors uppenbart tämligen inflytelserika släkt i Sikem. Han beger sig således till sin mors fadershus (= släkt) för att vinna denna för sina planer. Här översätter 1917 »morfaders hus» (9:1), vilket fördunklar begreppet fadershus. [27]

Läser vi vidare i nästa vers (9:2), möter vi för första gången i Domarboken ordet »borgare». Ordet betyder egentligen herrar, hebreiskans »baal» i flertal. I en liknande vändning översätter Bibelkommissionen ordet i 1 Sam kap. 23:11 med »medborgare» – en, måste man säga, väl demokratiserad återgivning av »herrar». Ordet bör översättas med makthavare. I kap. 9:6 sägs att alla dessa makthavare i Sikem och alla som bodde i Millo gick och gjorde Abimelek till kung. – Vad är Millo? Ordet förekommer, förutom i detta sammanhang, på ett flertal ställen om ett byggnadsverk i Jerusalem. Vad för slags byggnadsverk som åsyftas är bibelforskare och arkeologer oeniga om. Det torde emellertid inte vara ur vägen att tänka sig att det rör sig om ett citadell, både här i Sikem och i Jerusalem. Om detta stämmer, är det även troligt att makthavarna är just de som bor i citadellet eller på akropolis, om man så vill. Vi ställer alltså upp tesen att makthavarna i Sikem och de i »millo» är samma personer och får följande översättning av v. 6: »Nu samlades alla makthavarna i Sikem, alltså alla i citadellet, och gick och gjorde Abimelek till kung.» Mot en sådan översättning kan invändas att den är alltför tolkande. – Tolkande är sant. En översättare som inte gör sig en föreställning, tanke, idé om den text han arbetar med är, vågar den som skriver detta hävda, en dålig översättare. Att mekaniskt överflytta orden från ett språk till ett annat är inget ideal att sträva efter. Den som läser en sådan översättning begriper ofta ingenting, eftersom han ju inte får del av de associationer som även den svårbegripligaste hebreiska text ur Gamla testamentet förmedlar. – Det sagda får nu inte tolkas så, att ordalydelsen skulle vara likgiltig. Nej, i synnerhet när det gäller teologiska huvudord är det viktigt att komma så nära grundtexten som möjligt och sedan behålla samma översättning, om möjligt, varje gång ordet förekommer. Då får lekmannen en ärlig chans att bibelteologiskt sätta sig in i ordets betydelsesfär. [28]

I kap. 9:44 har vi en något annorlunda problemställning. Här sägs att Abimelek och de hopar han hade med sig störtade fram och ställde sig i ingången till stadsporten. Hans hop ar i flertal ter sig märkligt, när det i versen före står, att han delade upp folket i tre hopar, och längre fram i v. 44, att de båda andra hoparna angrep dem som var ute på fälten. Ordet för »hop» betyder i hebreiskan även »huvud, hövding». Om vi översätter v. 44: »Abimelek och de hövdingar han hade med sig störtade fram», så får vi en översättning som ger rättvisa åt sammanhanget. Och här berör vi problemställningen: I vilken utsträckning skall en översättning ge rättvisa åt sammanhanget? – Naturligtvis helt och hållet, svarar den oinvigde, och så svarar även vi på Biblicum. Men faktum är att de flesta moderna översättningar inte har intresse av att i detalj ge rättvisa åt sammanhanget. Detta därför att sammanhanget måste framstå som motsägelsefullt och inkonsekvent i detaljer, för att man skall kunna dela upp berättelsen i olika källor, som skulle ha vävts samman på ett här och där lite klumpigt sätt, utan att den som svarat för detta – han kallas redaktör – lagt märke till inkonsekvenserna. Att försöka ge full rättvisa åt sammanhanget skulle alltså vara metodologiskt felaktigt och ovetenskapligt, eftersom man därmed berövar källkritiken en av dess främsta kriterier. [29]

Simson

Kap. 13-16 handlar om Simson eller Shimshón, som han egentligen heter. Men här liksom i övriga fall med kända namn är det bäst att låta den hävdvunna formen stå kvar. I kap. 13:18 säger Herrens ängel: »Varför frågar du efter mitt namn? Det är alltför underbart.» Denna kyrkobibelns översättning är god, och hänvisningen till Jes 9:6 är mycket träffande. Det sägs att namnet är pil’i, ett adjektiv av ordet pälä = under, just det ord som förekommer i Jes 9:6: »Hans namn är under». Samma person som uppenbarade sig för Manoa och hans hustru skall alltså födas som ett barn, enligt den syn som Jesaja skådade. Grundbetydelsen för såväl »under» som »underbar» i hebreiskan är: det som är bortom, det som är avskuret från vad som kan uppfattas med sinnena. Det svenska »underbar» för däremot tanken mot det som är skönt och smakfullt. Därför är det inte oriktigt att i detta fall omskriva adjektivet med ett substantiv och alltså översätta: »Varför frågar du efter mitt namn? Det är ett under.» [31]

Ett stort problem lurar i kap. 15:11. Här sägs att 3000 man ur Juda gick ner till bergsklyftan i Etam för att tala Simson tillrätta. Är detta troligt? Vi har en rad ställen i Bibeln, som innehåller så höga sifferuppgifter att de knappast ger en mening annat än om de reduceras med tre nollor. För att uttrycka detta tydligare: Hebreiskans ord för »tusen» heter äläf. Detta äläf kan också betyda »klan» och »klanhövding». Är det möjligt att det var så, att det istället var tre inflytelserika män ur Juda stam, som gick för att tala Simson tillrätta? Det är så pass troligt att det bör anges i en förklarande not. Men den som skriver detta vill samtidigt inflika att här ryms en stor och fortfarande olöst exegetisk fråga, som berör många texter i Gamla testamentet, ja, även textställen längre fram i Domarboken, närmast kap. 20, kriget mot Benjamin. Jämför kap. 20:21, 25 med v. 31 och 39 i samma kapitel! [32]

Åsnekäken

Simson blir hämtad och förs bunden till Lehi. (Ordet skall uttalas med ett mycket hest h-ljud i likhet med Hebron, Hermon, Hasor m.fl.) I Lehi får han tag på en åsnekäke och går till angrepp på filisteerna. Därefter säger han enligt 1917: »Med åsnekäken [slog jag] en skara, ja, två, med åsnekäken slog jag tusen man.» Hebreiska grundtexten har här en ordlek, vars fullständiga poäng tyvärr har gått förlorad. Ordet som har översatts »skara» betyder vanligtvis åsna, ja, det är samma ord som vi har i förbindelsen »åsnekäke». Men Simson kan väl knappast ha sagt: Med åsnekäken en åsna två åsnor etc. De gamla översättningarna från tiden före Kristi födelse uppfattar orden hop-hopar som en verbsammansättning med betydelsen »hopa en hop», alltså: Med åsnekäken kastade jag dem i en hop (Targumen & Peshitta), eller mer allmänt »förgöra medelst ett förgörande» (Septuaginta). – Kanske ville Simson rent av säga att han gav filisteerna en riktig åsnespark. [34]

Exempel på mångordighet

De ovan givna exemplen har mer tagit fasta på svårlösta språkliga frågor, där det är naturligt att även bibeltroende översättare kan komma till skilda resultat. Men kyrkobibelns beryktade »pratighet», finns den i Domarboken? Förvisso. Här är ett belysande exempel: [36]

Kap. 9:26-29 berättar hur oppositionen mot Abimelek växer i styrka genom att en viss Gaal ben-Ebed drar in i Sikem med sina bröder. Makthavarna i Sikem fattar förtroende för honom. Och i v. 27 skildras i några snabba verbalsatser upptakten till den uppsluppna festen i Baals-templet, där Gaal reser sig upp och övermodigt lovar, att han minsann skall göra slut på Abimeleks styre. Hebreiskan är korthuggen: »De gick ut på fälten, skördade sina vingårdar, trampade vinet och ställde till fest, och de drog iväg till sin guds hus, åt och drack och förbannade Abimelek.» En sådan korthuggenhet ligger inte för 1917 års översättare. V. 27 får i stället börja: »Det hände sig en gång att de gingo ut på fältet etc.» Vad då för en gång? frågar sig läsaren. De hebreiska stadsborna hade sina åkrar runt städerna. Man levde av jorden. Ytterst få ägnade sig uteslutande åt hantverk, och någon industri i vår bemärkelse var det aldrig tal om. Att stadsborna begav sig ut på åkrarna är således ingenting som skall betonas. [37]

Hela skildringen tilldrar sig tydligen mitt i sommaren, när vinet kan börja skördas. Nu ställer man till fest. Det uppsluppna sällskapet drar iväg till Baalstemplet. 1917 års översättning som säger att de »därvid gingo in i sin guds hus», ger uttryck för en strävan att med diverse småord försöka skapa förmedlande övergångar i handlingen. Men hebreiskan är inte sådan. Vitsen i berättelsen är att i snabba och målande ordalag skildra tilltagen hos festförsamlingen, tilltag som når sin kulmen när Gaal tar sig för att utmana Abimelek, något som får till följd att hela Sikem läggs i ruiner. [38]

Trampade ner dem

En annan »omöjlig» översättning i 1917 finns i kap. 20:43: »De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ner dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.» Hur gör man när man trampar ner någon på hans viloplats? Vad man kan påstå fattas i 1917 är vid detta textställe exegetisk föreställningsförmåga. Låt oss se närmare på grundtexten: »De omringade Benjamin, och de förföljde honom», ordagrant översatt. Verbet »förföljde» står i hebreiskan i en form som beträffande detta verb endast finns här (hebr. hirdif). Detta har fört med sig att många kommentatorer anser att den hebreiska grundtexten har kommit i olag, de förespråkar alltså en textändring. Nu visar dock fynden från Qumran att ordformer i den hebreiska grundtexten, som förut ansetts »omöjliga», mycket noggrant har kopierats, och alltså ansetts som rimliga och rätta, långt före Kristi födelse. Detta faktum stärker vår tilltro till den hebreiska grundtexten, den s.k. masoretiska texten, trots att den för oss föreligger i handskrifter från 1000-talet e.Kr., alltså 2000 år efter det första nedtecknandet. Vi sammanfattar med att säga att eftersom vi inte har något annat ställe i Gamla testamentet att jämföra verbet för »förfölja» med, så är vi fria att låta sammanhanget avgöra översättningen. [40]

Nästa del av versen säger: »en viloplats, de trampade honom», lika fullkomligt ordagrant översatt. Hebreiskan är i sig helt klar. Måhända skall »viloplats» föras till verbet »förfölja» och inte till »trampa». Benjaminiterna blev i sådant fall fortfarande förföljda på den plats där de sökt vila och ro. Ordet »trampade» står i hebreiskan i en form som anger att man låter någon annan göra något (hebr. hidrik). Att låta någon trampa vägen fram är detsamma som att leda honom, och så översätts verbet ofta i denna form. Det kan även i denna form användas om att trampa, t.ex. trampa upp en stig, trampa till en tröskplats etc. – Slutet på versen säger, fortfarande ordagrant översatt: »ända mitt för Gibea, på östsidan». [41]

Försöker vi till sist göra svenska av allt det vi inhämtat, får vi förslagsvis en översättning, som ser ut så här: »De omringade benjaminiterna, sökte upp dem i deras tillhåll och föste ihop dem mitt för Gibea, på östsidan.» Denna översättning är inte slutgiltig. Den måste prövas, övervägas och nagelfaras. Kanske visar det sig till slut att den är osannolik. 1)Luther följer en översättningstradition från kyrkofäderna, som också finns i den s.k. Vatikanhandskriften till Septuaginta. Enligt detta synsätt skall hebr. menuha ses som en sammansättning av min (=från) och Nuha, som uppfattas som ett stadsnamn. Nu håller sig emellertid Luther med båda uppfattningarna samtidigt och översätter: »De förföljde honom fram emot Menuha och förtrampade dem ända inför Gibea.»  Men avsikten med den här gjorda lilla utredningen runt v. 43 är att visa för den som läser detta vilka överväganden som en bibelöversättare hela tiden ställs inför – oavsett om han är bibelkritiker eller bibeltroende. [42]

Skillnaden

Den som har anammat den gängse synen på Bibeln som blott människors tankar och ord, ser naturligtvis inte hela Bibeln som en sammanhängande läroenhet, där läran om Guds lag – vad Gud kräver av oss – och läran om Guds nåd – vad Gud i Kristus har gjort för vår frälsning, står i centrum. Den som däremot har fått denna gudomliga, ljuvliga lära framställd för sig, har så att säga sett facit. Visst finns det en rad detaljer som fortfarande är fördolda för honom, många saker som han inte helt förstår. Men han arbetar inte i blindo med översättningens stora pussel, han ser bilden framför sig och förstår att arbeta därefter. [44]

Noter   [ + ]

1. Luther följer en översättningstradition från kyrkofäderna, som också finns i den s.k. Vatikanhandskriften till Septuaginta. Enligt detta synsätt skall hebr. menuha ses som en sammansättning av min (=från) och Nuha, som uppfattas som ett stadsnamn. Nu håller sig emellertid Luther med båda uppfattningarna samtidigt och översätter: »De förföljde honom fram emot Menuha och förtrampade dem ända inför Gibea.»