| Nr 5, 1982 sida 165  Övers. Sven-Olav Back
 
Vid ett besök i USA i början av året deltog jag i en gudstjänst i Cederburg, Wisconsin. Pastor Jahn höll en predikan i anslutning till Jobs bok, sam jag gärna vill låta Biblicums läsare få del av. För mig var den unge lutherske pastorns predikan en nyttig och klargörande förkunnelse om lidandets problem och om Guds svar på våra frågor inför lidandet. 

Kära vänner i Kristus! [0]

Us finns överallt. Inte i verkligheten. Us var platsen där den lidande Job – denne välkände bibliske person – bodde. Jobs bok börjar så här: »I Us’ land bodde en man, som hette Job.» Vi vet inte säkert var landet Us exakt fanns, förutom att det fanns i Mellersta Östern. Och ända finns Us överallt, eftersom det som hände i Us inträffar överallt. Det som hände Job, hans problem och frågor, upplevs av människor överallt. Det ser vi av texten denna morgon. Us finns överallt. 1. Jobs problem är vårt problem. 2. Guds svar är vårt enda svar. [1]

1.

Jobs problem är vårt problem

Varje bibelläsare känner till berättelsen om Job. Han var framgången förkroppsligad. Jobs bok inleds med en beskrivning av Jobs fantastiska rikedom och status. Han hade vidsträckta landområden och tusentals boskapsdjur att fylla dem med. Job levde på en tid då man i allmänhet fortfarande ansåg en stor familj vara en särskild välsignelse från Gud. Job hade tio barn, sju söner och tre döttrar. Dessutom hade Job en sådan social ställning att han kallades »mäktigare än någon annan i Österlandet» (1:3). Men det viktigaste för vårt betraktande av denne store man är detta: Job var ett troende Guds barn. Bibeln säger enkelt: »(Han) fruktade Gud och flydde det onda» (1:1). Job trodde på Gud, hans liv var i enlighet med tron och han uppfostrade sina barn på samma sätt. Att säga att Job hade det bra vore en underdrift. [3]

Vi vet vad som hände. När hans lycka var som störst rasade allt ihop för Job. Alla hans framgångar förvandlades blixtsnabbt till misslyckanden och tragedier. Invaderande band av marodörer stal hans boskap och mördade hans tjänare. En orkanliknande vind jämnade hans hus med marken; alla hans barn fanns därinne. Job förlorade all sin rikedom, sitt levebröd och alla sina barn – och allt detta på en enda dag. Som om detta inte varit nog drabbades Job själv av en plågsam och vämjelig hudsjukdom som tvingade honom att sitta i askan och skrapa sina öppna, varalstrande bölder med en lerskärva. Job beskriver sitt hemska lidande i vår text: »Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord, min hud skrymper samman och faller sönder» (7:5). [4]

Ni vet också hur Job reagerade på dessa överväldigande tragedier. Som ett troende Guds barn insåg han riktigt att alla dessa tragedier kom från den gode och vise Gudens hand. »Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn» (1:21). Job var villig att inte bara acceptera det välbehagliga i livet utan också livets tragedier och besvikelser ur sin himmelske Faders hand. Även när hans hustru sade att han skulle överge Gud, förbanna Gud och dö (KB 1917: »Tala fritt ut om Gud och dö», 2:9. Övers. anm.), höll Job ut och svarade: »Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då icke också ta emot det onda?» (2:10). [5]

Det tålamod Job visade i sitt lidande har blivit ryktbart. Men troligen överskattar vi detta tålamod. Det som man i allmänhet känner till om detaljerna i Jobs liv, hans lidande och tålamod, finns beskrivet i de två första kapitlen av Jobs bok. Det finns fyrtio kapitel till i boken. Vi kan helt enkelt säga att Jobs tålamod tog slut. Job satt i sitt elände, led tålmodigt, och väntade förtröstansfullt att Gud skulle göra det bättre för honom. Det blev inte bättre. Förhoppningen om någon som helst förbättring grusades när det stod klart att hans sjukdom var bestående. Han sade: »Hur stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?» (6:11). När han diskuterar sina framtidsutsikter säger han i vår text: »Tänk därpå … att mitt öga icke mer skall få se någon lycka» (7:7). [6]

Fastän Jobs fysiska problem var överväldigande, utgjorde de inte den största prövningen han fick gå igenom. Det var de svåra andliga prövningarna som plågade honom mest. Det var problemet eller frågan hur en Gud som påstår sig vara kärleksfull och rättvis kan tillåta ett sådant oerhört lidande i sitt eget folks liv. Job visste att det var Herren som hade gett honom hans lott i livet. Var det så här som en kärleksfull Gud behandlade sina troende barn? Job kunde inte längre se Guds kärlek i något av detta. Han kunde inte heller längre se någon rättvisa i Guds påstående att han är rättvis. Job kunde förstå att Gud sänder oerhörda olyckor och lidanden över otroende, över sina fiender, för att straffa dem. Men Job var inte Guds fiende. Han var Guds barn och vän. Därför frågade han Gud: »Varför jag? Varför gör du detta mot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta från dig?» Job klagade över att det inte fanns någon mening alls med ett sådant liv. Vad är det för mening med att Gud sätter oss här och ger oss liv, bara för att slå ner oss och låta oss drabbas av den ena besvikelsen efter den andra? Med Jobs egna ord: »I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men du bespejar mig allenast. Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden» (30:19-21, 23a). »Om detta är livet», klagade Job, »så önskar jag att Gud aldrig hade låtit mig födas.» Ja, Job förlorade tålamodet och i sitt lidandes ångest klagade han bittert över det sätt på vilket Gud behandlat honom. [7]

Det är i detta sammanhang som Job yttrade orden i vår text. Varje ord är fyllt med cynism och pessimism. Job lade märke till att hans livslott var densamma för varje människa. »En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar är såsom dagakarlens dagar» (7:1). Livet är, observerar Job, som slaven eller soldaten som inkallas till militärtjänstgöring. Det är ett hårt liv med ett öde som ligger utanför hans kontroll. [8]

Jobs följande ord är fulla av bitter ironi. »Hon är lik en träl, som flämtar efter skugga, lik en dagakarl, som får bida efter sin lön. Så har jag fått till arvedel månader av elände, nätter av vedermöda har blivit min lott. Så snart jag har lagt mig, är min fråga: ’När skall jag då få stå upp?’ Ty aftonen synes mig så lång, jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.» Till och med en slav, som är tvungen att slita under den brännande solen hela dagen kan ändå se fram emot kvällsvilan, då han kan sova. Men Job säger att han inte ens får det. I stället för vila vid dagens slut får han endast sömnlöshet p.g.a. sitt lidande. Människans besvikelser i livet bildar enligt Job en ändlös rad. Och ett sådant liv har alls ingen mening. [9]

Utan allt för stora svårigheter kan den forntide Job lätt klädas i modern dräkt. Cynism och pessimism är vitt utspridda i vår tid, både i USA och i resten av världen. Trots de otroliga teknologiska upptäckter som gjorts sedan andra världskrigets slut, och som har hjälpt till att lindra mycket av människans smärta och lidanden, är män och kvinnor nuförtiden mycket mer deprimerade än för en generation sedan. Vi lägger alla märke till att det finns en avsaknad av entusiasm och optimism angående livet i framtiden. Vårt samhälle satsar oerhört på att hjälpa människor att förstå sig själva och på att hjälpa dem att klara av olika situationer i livet. Men människor upplever mer ängslan och behöver fler sömntabletter än någonsin. Aldrig tidigare har självmord varit så vanligt bland unga människor. Arbetande människor kämpar, gnider och sparar under hela sitt liv bara för att se sina besparingar sväljas av inflationen. Äldre människor möter jagade känslor av ensamhet och onyttighet på vårdhem. När ängslan, frustration, besvikelse och alla olösliga problem tornar upp omkring oss är vi böjda att repetera Shakespeares minnesvärda rader: »Människan är inget annat än en vandrande skugga, en stackars skådespelare som struttar omkring och fräter på sitt liv på scenen, och därefter ej mera kan ses, en saga berättad av en idiot, full av ljud och raseri som inte betyder någonting.» 1)Övers. har tyvärr ej kunnat identifiera Shakespearecitatet samt kläda det i en prydlig svensk språkdräkt. Jobs problem är vårt problem. [10]

2.

Guds svar är vårt enda svar

Vad är då lösningen på problemet? Var finner vi svaret, om det finns något? Job fick sitt svar, som vi läser i slutet på hans bok, i en stormvind där Gud talade – en högst ovanlig uppenbarelse som Gud gav till en medlem av sitt folk. När vi läser de sista kapitlen av Jobs bok väntar vi oss kanske att där finna Guds visa förklaring av hela det mysterium som är inbegripet i frågan om hur och varför en god och kärleksfull Gud tillåter lidanden i de sinas liv. Om vi väntar oss att finna svaret på Jobs fråga och på vår fråga »varför?», väntar oss en överraskning. När Gud talade till Job, sade han: »Det är jag som ställer frågorna till dig. Låt oss se om du kan ge svaren. Var var du, Job, när jag skapade världen? Kan du förklara livets alla mysterier? Skulle du kunna sköta detta universum bättre än jag?» Det som Herren egentligen gjorde var att han gav Job en uppsträckning. Men det var en kärleksfull förmaning från en kärleksfull Fader. Han gjorde det för att sätta Job och dennes arroganta ifrågasättande av Guds vägar på plats. Gud besvarade aldrig Jobs fråga »varför?». Herren försäkrade helt enkelt att han hade kontroll över detta universum och över Jobs liv och att han visste vad han gjorde såsom Jobs kärleksfulle frälsare. Gud sade verkligen: »Lita bara på att jag tar hand om dig. Du behöver inte förstå allting. Det är nog att jag vet vad jag gör och vad jag gör, gör jag i kärlek till dig. Och du skall inte bedöma vad jag gör endast på basis av vad du ser eller känner. Lita bara på mig.» [12]

Guds svar på Jobs fråga hur en kärleksfull Gud kan tillåta lidanden i sitt eget folks liv är också vårt enda svar. Om en person tror att Gud är en kärleksfull Gud eller inte, beror troligen på vad han förmodar att världen mest behöver från Gud – huruvida Gud har uppfyllt det behovet. Den människa som tror att det största behovet i det mänskliga livet är fysisk hälsa, kommer att få svårt att tro på en kärlekens Gud när han vandrar genom den överfulla sjukhussalen där varje säng har hundra historier att berätta om människors förstörda kroppar som låg där och led. Den person som tror att mänsklighetens största behov är internationell fred, och att det inte finns något större behov, kommer att få svårt att tro på en kärlekens Gud när han ser nationer vara ytterst nära ömsesidig förstörelse genom kärnvapen. Den rike affärsmannen, som har kommit att anse sina ökade lager och sin svällande bank vara den yttersta välsignelsen i livet, kommer att få svårt att tro på en kärlekens Gud om han plötsligt drabbas av otur och blir fattig. Om vi tror på en kärlekens Gud eller inte beror på vad vårt största behov är, och om Gud i sin godhet har uppfyllt det behovet. [13]

Vi vet vad vårt största behov är. Gud har själv sagt oss det i Bibeln. Varje mänsklig varelses största behov är återförening med Gud. Människan är ju främmande för Gud och skild från Gud. Gud skapade Adam och Eva för att de skulle få njuta av och ha del i hans vänskap och gemenskap. De gjorde uppror mot sin Skapare och gick ut ur sin Faders hus. Och vi alla, deras barn, är precis lika dem av naturen. Vi kommer till denna värld och skakar knytnäven i ansiktet på Gud: P.g.a. detta uppror står vi under den helige Gudens rättvisa straff. Ända tills en människa är försonad och återinsatt i Guds familj, är allt det välbehagliga i livet aska i hennes mun. Varje människas största behov är ett religiöst behov. Hennes största behov är Guds förlåtelse. [14]

Gud har uppfyllt vårt största behov. Och det är i hans svar som vi ser Guds kärlek i all dess härliga glans. Bibeln säger så enkelt: »Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås utan ha evigt liv» (Joh. 3:16). »Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skall leva genom honom. Icke däri består kärleken, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder» (1 Joh. 4:9f). Det är i Kristi kors som ditt livs största behov är uppfyllt. Det är på korset där Jesus Kristus betalade för dina synder med sitt eget blod, där han förtjänade Guds förlåtelse och försonade dig med Gud så att du blir återförenad med honom genom tron på hans Son. Det är i Kristi kors där du har Guds största kärleksförklaring till dig. Paulus säger om Guds kärlek: »Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Nej, i allt detta vinner vi en härlig seger genom honom som har älskat oss» (Rom. 8:35, 37). [15]

När du vill se Guds kärlek till dig i ditt liv, se då på Kristi kors som du ser det i Ordet. Där har du Guds kärlekssvar till dig. Och precis som i Guds svar till Job uppmanar oss Herren helt enkelt att lita på att hans frälsande kärlek skall ta hand om resten av vårt liv också. [16]

Vi inser givetvis att detta inte riktigt löser mysteriet med Guds kärlek som tillåter smärta och lidande att komma in i våra liv. Vi vet att Herren använde Jobs lidanden till att stärka Jobs tro, till att tillbakavisa Satans skvaller mot Jobs tro och till att visa sin egen gudomliga härlighet. Men det visste aldrig Job. Gud sade det aldrig. Han behövde inte om han inte ville. Det finns en sida av Guds vishet och kärlek som alltid kommer att vara fördold för oss. [17]

Vi vet också att Herren tog bort Jobs lidanden och återupprättade hans lycka senare i hans liv. Herren behövde inte göra det. Om Gud hade valt att inte göra det, hade detta inte betytt att Gud älskade Job mindre. Ibland behagar det vår allvise och kärleksfulle Gud att på oss lägga sin börda av smärta och lidanden, som endast tas bort av döden, när han kallar oss till vårt eviga hem där vi inte längre kommer att sucka eller gråta. [18]

Hur som helst, kärleken som Gud har till oss är densamma. Det är den kärlek vi känner och litar på, eftersom det är den kärlek som offrade den ende Sonen för oss, för att återinsätta oss i Guds familj, så att vi kunde bli hans adopterade barn. Och Herren säger: »Lita på min kärlek». Det är det enda som ger mening och hopp och liv till människor, vare sig i landet Us eller i denna församling denna morgon, eller var som helst. För ni förstår, Us finns verkligen överallt. Amen. [19]

Övers. Sven-Olav Back [20]

Noter   [ + ]

1. Övers. har tyvärr ej kunnat identifiera Shakespearecitatet samt kläda det i en prydlig svensk språkdräkt.