| Nr 4, 1982 sida 152

Den stora skökan?

Svenska kyrkan har under våren 1982 fått en ny rikstidning som heter »Svenska Kyrkans Tidning». Till form och utseende påminner den om Expressen och Aftonbladet. Varje nummer omfattar ca 36 sidor. [0]

I nr 5/82 (den 13 maj) föreligger en förhoppningsvis tankeväckande insändare av Folke T. Olofsson. Bakgrunden till insändaren är det allt vanligare förfaringssättet att fråga folket och sedan rätta sig efter vad majoriteten tycker. Under rubriken »Den stora skökan?» skriver Olofsson: [1]

I varje nummer hitintills av Kyrkans Tidning har svenska folket fått tycka om Svenska kyrkan. Folket tycker [2]

  • behåll statskyrkan, [3]
  • satsa på samhällsfrågor – inte bara andlig välfärd, [4]
  • säg nej till prästvigning av kvinnoprästmotståndare. [5]

Får jag föreslå att Kyrkans Tidning och IMU kartlägger svenskarnas uppfattning om [6]

  • rättfärdiggörelsen av tro utan gärningar för Kristi skull, [7]
  • Kristi Gudom, [8]
  • Kristi uppståndelse från de döda. [9]

För egen del skulle jag med stort intresse ta del av resultatet av en sådan undersökning. Om det sedan visade sig att 51 procent av medlemmarna (de odöpta och ateisterna inräknade, för att nu inte nämna agnostikerna, panteisterna och spiritisterna) kom fram till att rättfärdiggörelsen, Kristi gudom och uppståndelse inte är aktuella, relevanta och trovärdiga i dagens pluralistiska samhälle, så är det väl bäst att vi ändrar Bibeln, Traditionen och Bekännelseskrifterna. Då har vi blivit den Stora Folkkyrkan. Eller med andra ord: den Stora Skökan. Grattis! [10]

 

Svenska kyrkan nu också formellt en statskyrka

Den lagstiftande makten i svenska kyrkan har nu överlämnats åt riksdagen. I och med detta har svenska kyrkan också formellt blivit en verklig statskyrka. Fr o m nästa år sammanträder ett reformerat och mer demokratiskt kyrkomöte varje år. Kyrkomötet med 251 ledamöter får den regerande och verkställande makten över inomkyrkliga frågor medan riksdagen som sagt övertar den lagstiftande makten. [0]

 

Svenska kyrkans ekonomi

I Veckans affärer nr 22/1982 får vi veta att svenska kyrkan varje år omsätter över 4 miljarder kronor och sysselsätter 25 000 personer. Som självständig rörelse skulle svenska kyrkan hamna på 15:e plats på rankinglistan över Sveriges största arbetsgivare. [0]

Svenska kyrkan är dessutom Sveriges största jordägare, en av Sveriges största skogsägare samt kan på sikt komma att bli en betydande aktieägare. »Svenska kyrkan är med andra ord en gryende ekonomisk och samhällelig maktapparat», skriver Veckans affärer. [1]

Det samlade värdet för svenska kyrkans jord- och skogsegendomar uppgår till närmare 2 miljarder kronor. De 3289 kyrkobyggnaderna är tillsammans med klockstaplarna brandförsäkrade till 4,2 miljarder kronor. Vid sidan av byggnader, skog och mark äger kyrkokommunerna dessutom 2,3 miljarder i form av rörliga omsättningstillgångar, mestadels på bank. Därutöver förvaltar kommunerna 920 000 000 kronor via olika fonder. Allt som allt uppgår den kyrkokommunala egendomen i Sverige till 10,7 miljarder kronor plus fondmedel. [2]

 

Statistik om frikyrkorna

De svenska frikyrkornas sammanlagda tillgångar beräknas uppgå till 5 miljarder kronor, mestadels i form av ca 7000 fastigheter och inventarier. Den största fastighetsägaren vid sidan av Pingströrelsens okända fastighetsinnehav är Svenska Missionsförbundet, vars 2180 fastigheter är brandförsäkrade för 455 000 000 kronor. Svenska Missionsförbundet, den rikaste frikyrkan, har en aktieportfölj på 1,5 Mkr. De flesta frikyrkor tar emot statsanslag. Totalt betalade staten under 1981 ut 44,1 Mkr till frireligiösa samfund, vilket ska jämföras med de 2 Mkr som betalades ut 10 år tidigare. Också organisationer inom svenska kyrkan som Evangeliska Fosterlands-stiftelsen och Bibeltrogna vänner tar emot statsanslag, som om de vore frikyrkor. [0]

Den katolska kyrkan är landets största frikyrka med drygt 102 000 medlemmar. Pingströrelsen har drygt 98 000 medlemmar, Svenska Missionsförbundet 80 660, Ortodoxa och österländska kyrkor 66 909, Frälsningsarmen 35 070, Evangeliska Fosterlands-stiftelsen 24 857, Svenska Baptistsamfundet 21 172, Örebromissionen 19 508, Estniska Evangelisk-lutherska kyrkan 18 000, Svenska Alliansmissionen 13 117, Metodistkyrkan 6 824, Helgelseförbundet 5 994, Bibeltrogna Vänner 5 862, Maranata 5 000, Ungerska protestantiska kyrkan 4 400, Sjundedags-Adventistsamfundet 3 298, Lettiska Evangelisklutherska kyrkan 2 500, Svenska Frälsningsarmen 2 174 och Fribaptistsamfundet 1 057. [1]

Av andra religiösa sammanslutningar är de Islamiska församlingarna störst med 25 000 medlemmar. Sedan följer Scientologkyrkan med 20 000, Jehovas Vittnen med 17 087, Mosaiska församlingarna med 10 000 och Mormonerna med 6 320. [2]

 

Jehovas Vittnen nu 17 000 i Sverige

Jehovas Vittnens lärofader och förste ledare var amerikanen Charles Russell (1852-1916). Hans anhängare kallades först »russellianare», men sedan 1931 Jehovas Vittnen. Russell var en förmögen klädeshandlare och hade den ekonomiska makten i Sällskapet Vakttornet med dess tidning med samma namn. [0]

Russell lärde att Kristus kommit i »osynlig» gestalt till jorden 1874 och att han skulle återkomma i »synlig» gestalt efter ytterligare 40 år. Då, alltså 1914, skulle Kristus upprätta sitt tusenåriga fridsrike. År 1913 tillstod han att han kanske tolkat Bibeln lite fel och att Kristi återkomst skulle ske först 1939 [1]

Redan år 1877 samlade Russell prästerna i Pittsburg och framlade för dem sina läror om bl a Kristi återkomst. Prästerna förkastade dock hans läror som rena fantasierna. Russel blev djupt sårad och fattade ett glödande hat till allt vad präster heter, ett hat som ofta lever kvar än idag. [2]

Russell var oerhört produktiv och lär ha hållit 30 000 predikningar och skrivit 50 000 boksidor utöver mängder av tidningsartiklar. Sverige besökte han år 1909. En del frikyrkliga anslöt sig till »russellianarna» med en f d frälsningsofficer, August Lundborg, i spetsen. [3]

Jehovas Vittnens högkvarter i New York organiserades som ett aktiebolag och församlingar världen över blev dess försäljningsställen som sände ut försäljare som arbetare utan lön. En ständig ström av skrifter väller fortfarande ut från JV:s tryckerier, som nu finns över hela världen. [4]

Russell dog 1916. Näste store ledare för JV blev Joseph Rutherford, president i rörelsen 1917-1942. Han var jurist och religiöst likgiltig. Men en dag kom ett »vittne» in på hans kontor och sålde tidningen Vakttornet och Rutherford vanns för rörelsen. Han steg snabbt i graderna. Rutherford lärde att Kristus kommit i »osynlig» gestalt 1914 – inte 1874 som Russell lärt – och skulle komma tillbaka 1954 och upprätta sitt fridsrike. Han hade också teorier om att Abraham, Isak och Jakob skulle komma tillbaka till jorden 1925. Rutherford förringade sin företrädare Russells betydelse och nu blev det Rutherfords böcker »vittnena» sålde vid dörrarna. [5]

1931 drev Rutherford igenom att russellianarna» skulle kalla sig Jehovas Vittnen. Även Rutherford predikade häftigt mot kyrkorna och deras präster och pastorer och sa att de tillhörde »satans organisation». [6]

Rutherford avled 1942 och efterträddes som president av Nathan Knorr (till 1977). Även han har skrivit böcker som sålts i miljontals exemplar vid dörrarna. JV:s nuvarande president heter Frederic Frans. [7]

Jehovas Vittnen har ingen trosbekännelse. Orsaken är att de anser sig äga en s.k. »fortskridande uppenbarelse» – d v s Jehova talar genom presidenten och ger ständigt nytt ljus över bibelordet. Det finns många exempel på fantasifull och halsbrytande bibeltolkning inom JV. Russell ansåg t ex att ångmaskinen och lokomotivet var förutsagda i Job 40:10-12 där det står om flodhästen och krokodilen som har »ben starka som järnstänger». [8]

Julgranen ansågs vara förutsagd i Jeremia 10:2-4, där profeten varnar för att göra sig avgudabilder av skogens träd och pryda dem med guld och silver. Därför tar fortfarande »vittnena» inte hem julgran till jul. I JV-boken »Må din vilja ske», utgiven 1960, sägs att beskrivningen i Daniel 11:30 förutsäger de amerikanska och brittiska flottornas kamp mot Tyskland 1917 etc. [9]

Om Jesu gudomliga natur har JV en annan uppfattning än de kristna. JV jämställer Jesus med änglarna och tillber honom inte. Däremot framställs Jesus av JV som den yttersta tidens store skarprättare och bödel. [10]

När Russell läste Upp. 14:1-3 om de 144 000 frälsta inför Guds tron, så trodde han att därmed åsyftades Jehovas Vittnen. Russell lärde att dessa 144 000 skall en gång få regera med Kristus i en himmelsk regering. Övriga utvalda ska få bilda en jordisk klass som ska få bo i ett tusenårigt fridsrike utan sjukdom och död. De ska föröka sig och åter uppfylla jorden. Men efter de tusen åren kommer den slutliga domen. Har någon förbrutit sig ska han då tillsammmans med satan kastas i »den brinnande sjön». Därefter ska Kristus regera från himlen med de 144 000 som medhjälpare över sina undersåtar på jorden i alla evigheter i frid och glädje. [11]

En bild av hur Jehovas Vittnens medlemmar arbetar får man i boken »Jag var Jehovas Vittnens tjänarinna» av Josy Doyon. Josy var en ung gymnasist när hon drevs in i sekten. Hon fick lära sig att vittna vid dörrarna. Organisationens disciplin är oerhört hård. »Trötthet, sjukdom, barnsbörd var aldrig någon ursäkt för att man inte uppfyllde sin kvot», skriver hon. Men vad drev då Josy och vad driver »vittnena» idag? Bara Jesu eget föredöme att gå »från by till by» – eller är det skräcken för det blodiga slutet för denna tidsålder? Om när Josy inte kunde uppfylla sin kvot på 100 timmar i månaden skriver hon: »Jag ville strunta i allt. Låt mig mejas ned vid Harmageddon. Om jag bara inte hade barnen, kved jag. De kommer också att mejas ner. För deras skull måste jag hålla ut…» [12]

»Vittnena» samlas ofta till bibelstudier. Med tidningen Vakttornets hjälp får man där en undervisning, som likriktar medlemmarna över hela världen. Ett antal äldre män i New York svarar för undervisningen. De är den förvaltare som »av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid». Den som sätter sig upp mot deras undervisning måste lämna sällskapet. [13]

Det var dessa män som nämnde år 1975 som det slutgiltiga datumet för en universell förstörelse. De hade räknat fram att just det året var 6000 år efter Adam. »Vi hade en innerlig önskan att det onda skulle vara slut och därför hade vi just då en stor iver att gå ut. Visst blev det en stor besvikelse hos många att ingenting hände», säger ett vittne i EFS Budbäraren nr 19/82, ett nummer som innehåller mycket information om JV. [14]

Med tanke på den enorma arbetsinsatsen »vittnena» gör är kanske sektens tillväxt ändå inte så imponerande. [15]