Av: S. E. | Nr 2, 1984 sida 53

Den statliga bibelkommissionen, som arbetar med Gamla testamentet och apokryferna, utkom i slutet av mars 1984 med provöversättningen Nio bibelböcker (förk NBB). Egentligen är det inte fråga om nio utan sju bibelböcker, nämligen 2 Mos, 2 Sam, Ester, Klag, Daniel, Joel och Nahum. Dessutom innehåller NBB Psalt 1-7 och den apokryfiska skriften Salomos vishet. Fem år tidigare (1979) utkom provöversättningen Fem bibelböcker (förk FBB), som omfattade de fyra bibelböckerna Rut, 1 Sam, Pred och Amos samt följande psalmer ur Psaltaren: 22-25, 33, 39, 51, 71, 72, 90, 96, 103, 104, 110, 118, 121, 126, 136, 145 och 146. Dessa provöversättningar tillsammans med den statliga utredningen Att översätta Gamla testamentet (SOU 1974:33, förk AÖGT), som också provöversätter en del texter, bl.a. 1 Mos 3, 12-13, ger oss ganska mycket material för en bedömning av hur den nya bibelöversättningen av GT kommer att bli. [0]

Först kan vi konstatera att den nya översättningen får ett ledigt och lättläst språk på mestadels god svenska. Man har lagt ned mycket arbete på varje formulering och experterna på svenska språket tycks ha betytt mycket vid den slutliga utformningen. [1]

Men likväl måste vi rikta allvarlig kritik mot de framlagda provöversättningarna (angående FBB, se den kritiska granskningen i Biblicum 6-7/1979. 178ff). De förmedlar en bibeltolkning som ofta går stick i stäv med Nya testamentet och ger stort utrymme åt bibelkritiska hypoteser, som ofta presenteras som vetenskapliga fakta. Bibelns uppenbarelsekaraktär, Gud och det övernaturliga som verkliga faktorer vid texternas tillkomst, kan s.k. modern vetenskap inte räkna med och följaktligen inte heller BK. Man ser på bibeltexter som en hopredigering av mänskliga idéer, behäftade med mänskliga idéers begränsning och brister. GT anses innehålla en hel del som är orealistiskt, ohistoriskt, otillförlitligt. BK nöjer sig inte med att översätta den föreliggande texten utan att beröra om man tror mycket eller litet på vad som står. Nu och då kommer man med en not om att textens uppgift inte kan vara riktig. [2]

Exempel på bibelkritik

I noten till Ester 1:1 heter det: [4]

I berättelsen blandas historiskt korrekta eller trovärdiga uppgifter med skönlitterära och sagobetonade inslag. [5]

Denna bedömning är typisk för många skeptiska bibelkritiker. Men det är ingalunda en objektiv information att uppgifter i Esters bok är ohistoriska. Många seriösa forskare vågar inte betvivla uppgifterna i Ester. De kan mycket väl vara historiska. Vi kan varken bestämt påstå att de är historiska eller ohistoriska, menar mera sansade bedömare. [6]

I Ester 5:14 står det: [7]

Då föreslog hans hustru Seresh och alla vännerna: »Låt resa en påle, tjugofem meter hög, och be kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den.» [8]

I en not till detta ställe heter det: [9]

Höjden är, liksom många andra sifferuppgifter i Est, inte realistisk. [10]

BK:s uppgift borde vara att översätta texten så texttroget som möjligt och i noterna endast komma med sådana sakupplysningar som är nödvändiga för textens förståelse. Men BK vill också få med sin bibelkritik och sina tvivel, och detta i en bok som för många människor är »Den Heliga Skrift». Tänk tanken att en nyöversättning av Koranen skulle innehålla våra tvivel på Muhammeds ord och gärningar!! Det skulle aldrig accepteras, varken av muslimer eller andra. [11]

 

Daniel

Det är mycket som BK anser vara orealistiskt i Bibeln. Angående Daniel anser BK det vara orealistiskt att en profet på 500-talet f Kr har mottagit de uppenbarelser och sagt och gjort det som står att läsa i Daniels bok. Därför anger man som Danielsbokens författare en anonym jude på 160-talet f Kr och tolkar bokens innehåll i ljuset av händelser i närheten av denna tid. Sålunda behöver inte BK räkna med något övernaturligt och inga uppenbarelser till Daniel som handlar om den kommande Messias, hans offerdöd och Jerusalems förstöring år 70 e Kr. Jesu ord om profeten Daniels förutsägelser vittnar följaktligen enligt BK om en nytolkning från Jesu sida som strider mot Danielsbokens ursprungliga innebörd. [13]

Översättningen av Dan 9:24-27 präglas av BK:s förförståelse av textens historiska bakgrund. Messias död i 9:26 gissar BK syftar på »översteprästen Onias III, mördad av Antiochos IV Epifanes 170 f.Kr.» Messias avskaffande av den gammaltestamentliga offertjänsten genom sitt eget offer som dess fullbordan »mitt i» den 70:e veckan (BK översätter felaktigt »under en halv vecka»), tillämpas i stället på Antiochos IV Epifanes och hans orenande av templet 167-164 f Kr (se noten till 9:27). [14]

Danielsbokens fyra världsriken identifierar BK som »det nybabyloniska, det mediska, det persiska och det grekiska». Därmed blir det inte fråga om någon profetia förbi den påstådda författarens egen tid. Men i Danielsboken hålls alltid Medien-Persien samman och de fyra världsrikena avser sannolikt det nybabyloniska, det medisk-persiska, det grekiska och det romerska. BK misstolkar också uppgiften i Dan 1:1, som avser år 605 f Kr, inte 606. BK tror att författaren syftar på vad som hände år 598/97, men eftersom han levde först på 160-talet f Kr skulle det vara förståeligt att han tog miste på tiden. I själva verket är det BK som tar miste. [15]

BK misstror också Danielsboken på flera andra punkter, t.ex. när Nebukadnessar kallas för Belshassars far. Belshassars far hette ju Nabonidos. Men BK vill inte förstå att ordet »far» också brukas för »en betydande företrädare i ämbetet», vilket det finns många bibliska belägg för. BK förtiger också den möjligheten, när det gäller »medern Dareios» (5:31, 6:28), att denne kan vara identisk med Kyros. Dan 6:8 kan mycket väl översättas: »Daniel hade stor framgång under hela Dareios regering, dvs under persern Kyros regering.» Jämför 1 Krön 5:26, där 1917 felaktigt översätter: »Då uppväckte Israels Gud den assyriske kungen Puls ande och den assyriske kungen Tillegat-Pilnesers ande.» Den rätta översättningen är »dvs den assyriske kungen Tillegat-Pilnesers ande». Vi har att göra med ett explikativt »och». Det är fråga om samma person och det var vanligt med två namn, här ett babyloniskt och ett assyriskt, i Dan 6:28 kanske ett mediskt och ett persiskt. Men BK är mer tilltalad av att hitta fel i Bibeln och talar därför om »den ohistoriske ’medern Dareios’» (noten till 9:1). Författaren antas ha Dareios I (522-486) i tankarna och sålunda skulle han felplacera honom. [16]

 

Psalmer författade av David

Utan saklig grund anser BK att rubrikerna till Psaltarens psalmer är senare tillägg och man betvivlar uppgifterna om Davids författarskap. BK påstår att rubrikerna [18]

hör inte till den ursprungliga texten utan härstammar från dem som senare samlat och redigerat dikterna. Ofta saknar de därför historiskt källvärde (noten till Ps 3:1). [19]

Också Jesus tar därmed miste enligt BK, vilket NT 81 vågar påstå i noten till Matt 22:4ff. Enligt Jesus är rubriken till Ps 110 korrekt. Det är David som genom den helige Andes ingivelse har profeterat om Messias, när han skriver: »Herren sade till min Herre…» Det har han inte alls, menar BK och menar sig sålunda veta bättre än Jesus, än Gud själv. BK hävdar dels att David inte har yttrat vad som står i Ps 110, dels att författaren inte åsyftade den kommande Messias utan psalmen »var från början avsedd för den israelitiske kungens tronbestigning». [20]

 

Messianska texter

Tilltron till NT är inte stor när det gäller tolkningen av en rad texter i Moseböckerna, Psaltaren och profeterna. Det som enligt NT är messianska texter är enligt BK från början inte avsedda som messianska profetior. BK menar t.ex. att NT:s tolkning av 1 Mos 12:2-3 (se AÖGT), Ps 2, 45, 110, 118:26, Jes 7:14 inte träffar den rätta och ursprungligen avsedda meningen. Vid översättningen av Ps 2 nämns inte ens den nytestamentliga tolkningen. Däremot heter det i NT 81 i noten till Hebr 1:5: [22]

Orden, som i Ps 2:7 och 2 Sam 7:14 gäller Davids efterföljare på den israelitiska kungatronen, syftar här på Jesus. Jfr Skrifttolkning. [23]

Slår man upp ordet »Skrifttolkning» i Uppslagsdelen, får vi veta att NT:s författare i likhet med sin samtids judendom ofta använde [24]

utläggningsmetoder som i vår tid kan förefalla godtyckliga… Olika skriftställen kunde t.ex. föras samman med varandra på grund av rena bokstavslikheter. NT ger många exempel på dessa fria tolkningsmetoder… Men oftast vill de nytestamentliga författarna påvisa en överensstämmelse mellan GT och den kristna förkunnelsens huvudtankar, t.ex. genom att finna anspelningar på Jesu död och uppståndelse. En del av de GT-ställen som sålunda tillämpas på Jesus uppfattas även i judisk tradition som förutsägelser om Messias eller om den sista tiden. I andra fall har de anförda GT-ställena från början gällt helt andra ting, t.ex. fromma människors lidanden, kungens tronbestigning eller Guds seger över Israels fiender (kurs av mig). [25]

Den bibelkritiska hypotesen om ett tronbestigningsritual i Israel likt det babyloniska och en kungaideologi lik den babyloniska kommer väl till pass för BK för att slippa räkna med de övernaturliga messianska profetiorna i GT. Hypotesen om en kunglig årsfest i Israel är ingenting annat än en osäker hypotes och dessutom oförenlig med GT:s egna data. Enligt GT fanns en överstepräst innan det fanns någon kung och kungarna fick inte tillskansa sig översteprästtjänsten. Inte heller fick kungen framträda som Gud i ett kultdrama vid en årsfest eller årlig tronbestigningsfest. Men NT 81 tolkar utsagor om Kristus i ljuset av en sådan årsfest (se t.ex. Rom 1:4) och då kan Jesus sägas vara »gud» eller bli insatt som »gud», dvs i den mening som också den babyloniske kungen gällde för att vara »gud». Men Kristus kallas inte bara för »gud», han är Gud (Jes 9:6), av samma väsen som Fadern. [26]

Enligt NT 81 handlar inte Ps 2 och 110 om Messias utan om kungen i det gammaltestamentliga Israel vid hans tronbestigning (se noten till Rom 1:4). Detsamma hävdar NBB i anslutning till översättningen av den andra psalmen. Till 2:7 heter det: [27]

Förmodligen en adoptionsformel som uttalades över den israelitiske kungen när han besteg tronen. [28]

NT:s tolkning av denna vers nämns inte ens. Den anser man ju inte träffa den ursprungliga meningen. Fastän Ps 2:8 talar om Guds Sons världsherravälde, tillämpar BK i alla fall orden på den israelitiske kungen. NBB skriver i noten till 2:8: [29]

Psalmen talar om den israelitiske kungens världsherravälde trots hans rikes begränsade utsträckning. [30]

Så upphöjer BK en bibelkritisk hypotes till ett faktum och avvisar samtidigt NT:s messianska tolkning av psalmen. [31]

 

Moseböckerna

Bibelkritikens hypotetiska källsöndring av Moseböckerna lägger BK till grund för sin textförståelse av 2 Mosebok. Likt bibelkritiken betvivlar man att Moseböckerna kommer med korrekta uppgifter om Mose, gudsuppenbarelsen vid Sinai, ökentiden etc. Det anses vara fråga om senare tiders trosuppfattningar, som inte är tillförlitliga. [33]

I anslutning till nyöversättningen av 2 Mosebok (NBB) framhåller BK att denna bok inte härrör från Mose utan bl.a. bygger på en mycket sen källskrift, nämligen en prästerlig källskrift (P) som skall ha tillkommit under eller efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kr. Denna källskrifts skildring av ökentiden stämmer inte, menar man, med de faktiska förhållandena. Uppgifterna om att Mose av Gud fick en mönsterbild av hur Tabernaklet skulle byggas kan BK naturligtvis inte tro på. Ty i så fall måste man räkna med en övernaturlig uppenbarelse för Mose och det är omöjligt för s.k. vetenskaplig bibelkritik. Om man i stället tänker sig att Salomos tempel kommer först (i strid med GT), kan man förklara Tabernaklet som en konstruktion utifrån templet som modell. Då behöver man inte räkna med att det övernaturliga hände som 2 Mos talar om. Så här heter det i NBB: [34]

Kap. 25-31 räknas till det s.k. prästerliga skiktet (P, se not till 12:3), som av allt att döma har nedtecknats ganska sent, under eller efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. Exakt så som helgedomen beskrivs här kan den uppenbarligen inte ha sett ut i verkligheten under israeliternas ökenvandring (anvisningarna för tillverkningen kräver t.ex. tonvis med guld, silver och koppar). Dessa kapitel innehåller inte en historiskt exakt bild av ökentidens förhållanden: de ger istället en idealbild av den helgedom vari Gud själv skulle bo mitt ibland sitt folk, en bild, tecknad med Jerusalems tempel som modell och förlagd till Moses tid men avsedd att vägleda och inspirera Israels folk under en senare epok. [35]

Sålunda förkastar BK Bibelns egna uppgifter och huvudskälet är enkelt: det är ovetenskapligt att räkna med sådana under och en sådan gudsuppenbarelse som Moseböckerna räknar med. Fanns det då tillräckligt med guld och silver etc för att kunna bygga tabernaklet m.m. i öknen? Inte enligt BK, men enligt GT hade israeliterna med sig som byte från egyptierna mycket stora mängder silver och guld. Och när folket kom med sina gåvor för att tabernaklet och dess tillbehör skulle kunna göras, blev det t.o.m. över: [36]

Folket kommer med mer än vad som behövs för att göra det arbete som Herren har befallt oss att utföra (2 Mos 36:5). [37]

Det som de redan hade gett räckte mer än väl till för att arbetet skulle kunna slutföras (2 Mos 36:7). [38]

Men detta tror alltså inte BK på och det måste man tala om inom Bibelns pärmar!! [39]

 

Påsken

GT:s uppgift om påskens ursprung förutsätter också den verkligheten av Guds övernaturliga ingripande. Alltså kan vi på förhand räkna med att bibelkritiken försöker sig på en alternativ förklaring, som inte behöver förutsätta något övernaturligt. Och mycket riktigt. I noten till 2 Mos 12:23 ansluter sig BK till bibelkritikens alternativa förklaring till påskens uppkomst: [41]

Påsken tycks ha varit en urgammal nomadfest, ett herdarnas våroffer, som sedermera kom att förknippas med uttåget ur Egypten. »Förgöraren» har då ursprungligen varit en demon, som blodet vid ingången skulle skydda mot. [42]

 

Nådastolen

Nådastolen utgjorde locket på förbundsarken. Men detta lock har i hebreiskan fått ett namn, som anger att det är fråga om »försoningsplatsen», platsen för Herrens nådesnärvaro. Men BK bryr sig inte om lockets namn utan översätter endast med »ett lock». Därmed förlorar man sambandet med nytestamentliga ställen som Rom 3:25 och Hebr 9:5. [44]

 

Idéernas rötter

Om Bibeln i grunden innehåller mänskliga idéer, kan det vara intressant att försöka spara dessa idéers rötter. Det gör ständigt bibelkritiken. Därvid avvisar man naturligtvis att källan kan vara Gud genom direkt uppenbarelse. Står Gud bakom, så får han inte handla direkt på ett övernaturligt sätt utan endast via helt inomvärldsliga företeelser. När nu GT anger ursprunget till påsken, till tabernaklet, till skådebröden etc vara Guds direkta undervisning till Mose, betraktas detta som en senare »andlig tolkning» som inte kan ange det verkliga ursprunget. Inte heller tror man att GT:s förklaring av dessa företeelsers funktion svarar emot företeelsens ursprungliga funktion. När det t.ex. gäller skådebröden (2 Mos 25:30), säger BK i en not att denna sed [46]

har sitt ursprung i föreställningen att gudomen behövde föda men gavs senare en mera andlig tolkning. [47]

Den viktiga texten 1 Mos 3 kan givetvis inte betraktas som en grundläggande undervisning om syndafallet, som har sitt ursprung i Guds uppenbarelse, inte i mänskliga funderingar. I AÖGT heter det i anslutning till bibelkritikens syn: [48]

En folklig berättelse… en berättelse med en lång och invecklad förhistoria… Många motiv och mytfragment – flera av mesopotamiskt ursprung – möts i berättelsen, och spänningen mellan de delvis disparata beståndsdelarna har inte helt utjämnats i den slutliga versionen (s 109f). [49]

Denna syn på textens rent mänskliga och inomvärldsliga upprinnelse får givetvis konsekvenser för översättningen. Det är sålunda inte alls märkligt att man inte kan uppfatta 1 Mos 3:15 som en messiansk profetia, ett proto-evangelium. Ty har texten det ursprung som bibelkritiken tror, kan man inte räkna med sådana profetior. [50]

 

Texttroheten

Jag sa inledningsvis att den nya översättningen får ett ledigt och lättläst språk på mestadels god svenska. Man söker undvika hebraismer och bibliska vändningar, som upplevs onaturliga på svenska språket. Ofta lyckas man bra med detta. [52]

Men också när det inte är fråga om någon hebraism eller för svenska språket onaturligt uttryckssätt föredrar BK helt onödigt att återge innehållet med andra ord än de som föreligger i grundtexten. Olika formuleringar kan ju förmedla samma innehåll eller i stort sett samma innehåll. Men det är inte oväsentligt att så långt möjligt förmedla Bibelns innehåll med just de formuleringar som Bibeln brukar, såvida det inte är fråga om för vårt språk onaturliga hebraismer. [53]

Här nedan skall jag ge exempel på hur BK helt i onödan frigör sig från Bibelns formuleringar, nära nog omdiktar innehållet. En bidragande faktor har varit BK:s strävan mot en kortare och mer koncentrerad text än 1917. I 1917 års översättning omfattar t.ex. Ps 5 230 ord, enligt BK:s version endast 192 ord. Nah 2 omfattar i 1917 304 ord, enligt BK endast 255 ord. Det är välgörande med en koncentrerad framställning, men ibland förkortar BK alldeles för mycket. [54]

I Ps 1:3 talar grundtexten om »vattenbäckar». BK förkortar till »vatten». [55]

Ps 1:5 säger att de gudlösa »skall inte bestå». BK säger kort och gott att de gudlösa »döms». [56]

Ps 1:6 säger att »Herren känner de rättfärdigas väg». BK omdiktar till »Herren är med på de rättfärdigas väg». [57]

Ps 1:6 säger att »de gudlösas väg leder till fördärvet». BK översätter att »de gudlösas väg leder till intet», vilket inte är samma sak. [58]

Ps 2:11-12 anser bibelkritiken vara omöjlig att översätta så som grundtexten föreligger. BK följer bibelkritikens uppfattning och rekonstruerar en text, som inte föreligger i någon enda handskrift. Man åstadkommer då också en mycket kortare text än den masoretiska grundtexten. BK:s text lyder: »Tjäna Herren i fruktan, kyss hans fötter i bävan! Annars blir han vred och ni går under…» [59]

Följer vi den hebreiska grundtexten blir översättningen: »Tjäna Herren i fruktan och fröjda er under bävan! Ge Sonen hyllningskyss, så att han inte vredgas och ni går under på er väg…» [60]

Ps 3:2 lyder ordagrant: »Herre, hur många är inte mina fiender!» För BK duger inte grundtextens formulering utan man omdiktar till: »Herre, mina fiender är många!» Alltså, samma innehåll, men kortare och denna gång plattare. [61]

I Ps 3:3 står det ordagrant: »Det finns ingen frälsning för honom hos Gud. Sela.» BK förkortar till: »Han får ingen hjälp av Gud.» Alla »sela» i Psaltaren tas genomgående bort. [62]

I Ps 3:4 står det: »Men du, Herre, är min sköld, min ära och den som lyfter upp mitt huvud.» BK omdiktar uttrycket »den som lyfter upp mitt huvud» till kort och gott »min seger». [63]

Ps 3:9 lyder ordagrant: »Hos Herren finns frälsningen.» BK: »Hjälpen kommer från Herren.» Psaltaren talar både om »hjälpen» och om »frälsningen» med olika ord. Det finns ingen anledning att inte följa grundtexten och översätta med »hjälpen» när grundtexten har detta ord, och som här översätta med »frälsningen» eller »räddningen» när grundordet ordagrant betyder det. [64]

I Ps 4:2 står det ordagrant »min rättfärdighets Gud». BK vill förklara och skriver: »Gud, du som skaffar mig rätt.» Men formuleringen »du som skaffar mig rätt» finns i hebreiskan och på andra ställen i Psaltaren, men inte här. Det är väsentligt att behålla uttrycket »min rättfärdighets Gud» med tanke på de bibelställen som betonar att »Gud är min rättfärdighet». [65]

I Ps 4:8 står det ordagrant: »Du har skänkt mitt hjärta en större glädje än…» BK ändrar till: »Av dig har jag fått en större glädje än…» BK utmönstrar hebreiskans ord för det inre livet, ord som »hjärta», »själ» etc. [66]

Ps 5:2 lyder: »Lyssna till mina ord.» BK förkortar till: »Lyssna på mig.» [67]

I Ps 5:6 står det: »Dårarna får inte träda fram inför dina ögon.» BK omformulerar till: »Dårarna skall skygga för din blick.» [68]

Ps 5:8 lyder: »Men jag får gå in i ditt hus genom (= tack vare) din stora nåd.» BK: »Men jag får gå in i ditt hus, ty din godhet är stor.» [69]

Ps 6:3f lyder: »Bota mig, Herre, ty mina ben är förskräckta» eller »i mitt inre är jag förskräckt, ja, min själ är mycket förskräckt.» [70]

BK omdiktar till: »Bota mig, Herre, min kropp tvinar bort och jag är fylld av skräck.» Ordet »tvinar» bygger på en grundtextändring utan något som helst handskriftsstöd. [71]

Ps 7:17 lyder: »Den ofärd han planlagt kommer tillbaka på hans huvud.» Här omdiktar BK radikalt till det kortfattade: »Ofärden träffar honom själv.» [72]