Av: Lars Engquist | Nr 2, 1984 sida 64

Några bekymrade människor i trakten av Örnsköldsvik skriver att deras ungdomar uppfattat NT 81, 1 Kor 7:36, som ett medgivande till föräktenskapliga sexuella förbindelser. NT 81 översätter: Men om någon tycker att han handlar otillbörligt mot sin flicka när han ansätts av driften och inte har något val, då får han göra det han vill: han syndar inte, de får gifta sig. [0]

Svar: Bekymren är inte obefogade. Så som människor i Örnsköldsvik fruktar, så kommer denna vers att förstås av många som är hänvisade till NT 81. [1]

Men Nya testamentets undervisning om äktenskap och sexualliv är mycket klar. Paulus talar i 1 Kor 7 om gifta och ogifta. Han skriver, att det allra bästa vore att inte ha äktenskapets ansvar och omsorger. Då skulle det bli mer tid för arbetet i Guds rike (vv 32ff). Men äktenskapet är Guds goda stiftelse till människors hjälp. Få människor kan leva ogifta utan att vara upptända av syndiga begärelser (v 2). Det är därför bättre att gifta sig än att vara upptänd av begärelser (v 9). Bibeln lär entydigt att alla utom- och föräktenskapliga sexuella förbindelser är synd. [2]

Föräldrar får därför inte tvinga barnen att förbli ogifta, och inte heller att gifta sig. De bör uppmuntra sina barn att gifta sig med den de älskar och som är till äktenskap ledig. Barns ansvar inför sina föräldrar och inför Herren är stort när de vill gifta sig. Bibeln förmanar till öppenhet och förtrogenhet mellan barn och föräldrar. [3]

Äktenskapet är Guds goda stiftelse. Ett lyckligt äktenskap är Herrens gåva. Det skall därför förberedas genom gudsfruktan och trogna böner och tas emot ur Herrens hand. [4]

 

1 Kor 7:36 – en exegetisk anteckning

Av: Lars Koen Kolstad | Nr 2, 1984 sida 65

Hur moderna bibelöversättningar läser in i bibeltexten en falsk mening skall jag försöka belysa med en bibelvers: 1 Kor 7:36. En jämförelse mellan 1917 års bibel och NT 81 visar hur olika en vers kan översättas. [0]

1917 års översättning: [1]

Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må hon få gifta sig. [2]

NT 81: [3]

Men om någon tycker att han handlar otillbörligt mot sin flicka när han ansätts av driften och inte har något val, då får han göra det han vill: han syndar inte, de får gifta sig. [4]

Det kan vara svårt att förstå att det här handlar om en översättning av en och samma grekiska text. Samma resultat får vi om vi jämför den norska översättningen från 1930 med översättningen från 1978, och den engelska översättningen King James Version (1611) med Revised Standard Version (1946). [5]

Vad har då under senare år hänt inom bibelvetenskapen att vi har kunnat få en så helt ny översättning? Enligt min mening är det inte en grundlig historisk-grammatisk utläggning av texten som är orsak till den moderna utläggningen, som återspeglas i NT 81 (och även i Giertz översättning). Jag finner i stället att den moderna tolkningen bygger på ett ideologiskt mönster, som är totalt främmande för vad text och sammanhang säger. I hela bibelutläggningens historia är denna tolkning främmande. Man letar förgäves hos kyrkofäderna efter en sådan tolkning. Denna moderna utläggning kom till i början av detta århundrade i Tyskland och framfördes av liberalteologerna Graf och Achelis. [6]

Innan vi går in på vad texten egentligen säger, är det på sin plats att ge en sammanfattning av olikheterna i de båda tolkningarna. Enligt den traditionella tolkningen behandlar Paulus frågan om hur en far eller en förmyndare bör handla med en jungfru (dotter) som han har omsorg om. Graf och Achelis förde fram en ny tolkning, enligt vilken det här skall vara fråga om en s.k. »andlig förlovning» eller »andligt äktenskap», en överenskommelse mellan en man och en kvinna om samliv utan sexuell förening. Versen antas då som regel syfta på ett förhållande där mannens starka driftliv har gjort det icke-sexuella samlivet till ett problem. [7]

Här skall understrykas vad det är som har kommit dessa båda liberalteologer att ge denna nya utläggning. De ansåg en fars eller en förmyndares förmyndarskap över en jungfru som groteskt. Med andra ord: de ville inte låta skriftstället tala för sig självt (nuda scriptura). De går alltså in i texten och kritiserar den. Det kan också nämnas att Achelis argumenterade mot den traditionella tolkningen genom att hänvisa till en institution (virgines subintroductae) som är känd först i det andra århundradet och som växte fram i den kätterska rörelse som kallas montanismen. Montanisterna var påverkade av gnosticismens asketiska ideal, där äktenskapligt samliv blev nedvärderat samtidigt som det celibatära livet ansågs »frommare». Men det finns inga belägg för att denna institution existerade redan under det första århundradet. [8]

Men nu till vad texten egentligen säger. Jag ville då framhäva, att denna text är mycket komplicerad och svår att översätta. Jag ger först en ord-för-ord-översättning som jag därefter förklarar mer utförligt: [9]

»Men om någon menar att han handlar orätt mot sin jungfru, om hon är giftasvuxen, och så bör vara. Låt honom göra vad han vill, han syndar inte – låt dem gifta sig.» [10]

De kursiverade orden är det som striden står om och som vi får granska ordentligt. Det första problemet är det obestämda pronominet »någon» (tis). Den traditionella tolkningen framstår här som den minst problemfyllda. Beteckningen »hans jungfru» är milt talat konstlad om det obestämda pronominet syftar på mannen som förlovat sig med sin »jungfru». På det hela taget är föreställningen om en förlovning främmande för texten. Hela kapitlet strider mot en sådan tolkning, särskilt verserna 3-5, 9, 28. [11]

Det andra omdiskuterade ordet är »jungfru» (tän parthenon). Att Paulus här använder det mer allmänna ordet »jungfru» (parthenos) i stället för det begränsade ordet »dotter» (thygatär) kan vara förklaringen till att han tidigare använde ett obestämt pronomen om personen som bestämde över flickan. Detta obestämda pronomen kan då omfatta både far och förmyndare. Vi kan också tillägga att det finns belägg i klassisk grekiska där »jungfru» också avser en »dotter». Sofokles kan kalla sina döttrar för »mina jungfrur». [12]

Nästa problem är verbet »är», där subjektet kan vara både maskulinum och femininum. Det avgörande är här sammanhanget och betydelsen av ordet »giftasvuxen». Av sammanhanget ser vi att »jungfru» bör vara subjekt. Varför skulle Paulus här föra in ett tredje subjekt? Att »jungfru» är subjekt ser vi också av betydelsen av det grekiska ord, som jag har översatt med »giftasvuxen» (giftasmogen ålder). Ordet är hyperakmos, som i nyare bibelöversättningar får betydelse av »over-sexed», »dersom hans driftliv er for sterkt» eller som NT 81 säger »när han ansätts av driften». Denna betydelse av hyperakmos är milt sagt suspekt. Men vad betyder ordet hyperakmos? Ordet är sammansatt av prepositionen hyper = »över» och nominet akmä = »topp», »den högsta punkten». I klassisk grekiska används ordet om höjdpunkten i människans utveckling (Platon). Uttrycket akmä täs hälikias om en kvinna får betydelsen »kvinnans bästa ålder» (= 20 år, mannens bästa ålder är 30 år). Men mer troligt är det att Paulus skriver från judisk synpunkt, något som också Odeberg påpekar i sin kommentar (Pauli brev till korintierna, s 117). [13]

En kvinnlig amerikansk teolog har också sett på den judiska bakgrunden. Liksom Odeberg visar hon till det mishnahebreiska ordet bogäräth (ordagrant »rynkad», »ojämn»), som i detta sammanhang får betydelse av »i pubertetsåldern», »i giftasmogen ålder». Enligt rabbinerna blev en flicka giftasmogen vid 12 1/2 års ålder (J M Ford, »The Rabbinic Background of St Paul’s Use of hyperakmos», Journal of Jewish Studies 18, 1966, s 89ff). Någon har översatt hyperakmos med »överårig», »övermogen» efter Vulgatas »superadulta». Den bästa översättningen är möjligen Luthers »weil sie eben wohl mannbar ist», eller som Hedegård översätter »giftasvuxen». [14]

Men det kanske avgörande argumentet mot tesen om andlig förlovning eller äktenskap är vers 38, där det heter: »Så gör då den väl som bortgifter…». Här används det kausativa verbet gamizein som betyder »gifta bort». Historisk-kritiska exegeter har förgäves sökt påvisa att gamizein kan ha samma betydelse som verbet gamein, som betyder gifta sig (v 36). Att gamizein betyder »gifta bort» bekräftas genomgående av verbets användning i NT (Mt 22:30, 24:38, Mk 12:25, Lk 17:27, 20:35). [15]

Den radikale teologen Hans Lietzmann har för att försvara teorien om andligt äktenskap försökt bevisa att gamizein kan ha samma betydelse som gamein. Lietzmanns framställning är dock knappast överbevisande. Han bygger på jämförelser mellan gamizein och andra verb på -izein och hans bevisföring består delvis av icke verifierade antaganden. Han kan inte peka på ett exempel där gamizein har betydelsen »gifta sig». [16]

När jag nu har behandlat de omstridda orden är det på sin plats med en sammanfattning av vad versen egentligen säger. Kapitlet antyder att korintierna i brev hade att ställa frågor till Paulus om en fars eller förmyndares förpliktelser mot en dotter i giftasmogen ålder. Frågan är vad han bör göra, inte vad dottern bör göra. Vi får utgå från att det hos den judiska delen av menigheten var sed att fadern gav sin dotter till äktenskap. Föräldrarnas samtycke var nödvändigt för ett rätt äktenskap. Det var alltså fadern som gav sin dotter tillåtelse att ingå äktenskap. [18]

I det förhållandet att fadern eller förmyndaren menar sig ha uppträtt orätt mot sin dotter ligger inte att han tvingar henne förbli »jungfru», utan i detta förhållande avspeglas faderns eller förmyndarens oro för att utsätta henne för vanära. Faran att hon skulle bli förförd var stor. Dottern önskar ingå äktenskap, ja, hon bör ingå äktenskap, och fadern inser att han skulle handla orätt, om han förbjöd äktenskap. Med andra ord: Paulus bekämpar här uppfattningen att det är syndigt att ingå äktenskap. Fadern »syndar inte» när han ger sin dotter tillåtelse att gifta sig. [19]

Jag har i denna korta anteckning sökt låta texten själv få komma till tals. Då vi emellertid inte har korintierförsamlingens brev till Paulus kvar, så vet vi inte hur frågan var formulerad. Men jag tror att den traditionella tolkningen av apostelns svar är den som ligger närmast till hands. Den andra utläggningen ställer fler frågor än den besvarar. [20]